En kylig vind busade i hennes svarta fäll och hon skakade på sig för att lägga det som hamnat i oreda till rätta igen. Den höga middagssolen värmde hennes rygg och nacke. Men en kisade blick såg hon på himmelen. Blå, klar, och med endast ett fåtal vita, tunna moln att se. En och annan fågel passerade hennes synfält. Ett lätt leende spelade på hennes läppar. Hon hade sett mycket i sitt liv, men aldrig hade hon sett världen från en fågels vinkel.

Med varsamma, men säkra, steg vandrade hon över den ojämna marken som doldes under lågt gräs. Den avtagande doften av varg låg över området. Hade det inte varit för att dofterna av fyra vargar följde med den lekande vinden hade hon sagt att ingen befunnit sig på platsen på ett antal dagar. Öronen vred sig i doftens riktning men hon uppmärksammade det inte mer än så. Åtminstone inte förrän de trädde fram bland stenar och träd. Stegen saktades in och hon studerade dem stilla. Den mest iögonfallande av dem var en stor, vit varghanne. Mot den naturfärgade bakgrunden var det nästan som att han tycktes lysa. Den gröngula blicken föll på hans ben och skyddet han bar. Det var som om luften hade gått ur henne. Hastigt såg hon på de andra tre i hans sällskap.
    "Nan aear adh in elin!" andades hon ut.
I rask trav rörde hon sig mot dem.
    "Förlåt mig, men ni tillhör möjligtvis inte De Vita?"
Hon hade trott att de alla hade gått förlorade. Oreliel var mycket väl medveten om att det endast kunde vara ett sammanträffande att dessa bar läderband precis som hennes vänner, och vågade av den anledningen inte låta hoppet välla upp i hennes bröst allt för mycket. Men det var svårt. Mycket svårt.

[Loke är i alla fall närvarande, tror Obbe också om Vic kände för det. De resterande två är om någon annan antagen vill hoppa in, annars så får det vara npc:er :D]

Oberon tog in varelsen som snabbt närmade sig dem. Hon var högrest - i storlek med honom själv men det var också den enda likheten han såg. Rörelserna var annorlunda, mjuka och lätta och fällen mörk. Oklanderlig eller ren ville Oberon konstigt nog beskriva henne som, och det klingade oroväckande i hans öron. Han gillade det inte.
    "Förlåt mig, men ni tillhör möjligtvis inte De Vita?"
De Vita. "Vid gudarna, varg!", utbrast Oberon skarpt vid främlingens yttrande och tog ett varnande steg framåt. "Vem är du?" Rösten var krävande när han mötte hennes gröngula med hård, vaksam blick. Kanske skulle han agerat annorlunda; höjt frågande på ögonbrynen som om han inte visste vad hon talade om, men hennes fråga hade överrumplat honom. De Vita. Hon kunde omöjligt veta. Vem var hon?
   Främlingens doft gjorde inget för att lugna honom. Det var inte bekräftelse nog. Om än hennes liv inte var stulet kunde de inte vara säker på vem hon tillhörde, eller vem hon fört med sig. Vilken dåre dundrade ensam fram till en grupp på fyra okända? Insikten fick helveteshunden att som hastigast svepa blicken över området bakom henne, letandes efter något som tydde på att hon inte var ensam. 

[Ta ett korvigt litet svar, hihi.]

Hon ryckte till och mötte den flerögde ynglingen som med skarp röst tilltalat henne. Överraskningen på hennes anlete över både hans plötsliga reaktion och hans utseende suddades ut och ett leende tog dess plats. Att han skällt på henne på det viset kunde bara tyda på en sak.
    "Så ni vet vilka jag talar om." konstaterade hon kort.
Hon var tvungen att försöka stilla sitt hjärta. Det kändes som att det skulle fladdra ur hennes bröst vilket ögonblick som helst. Och hon var inte säker på om hon skulle klara av ytterligare en besvikelse om det skulle visa sig att hon misstagit sig.
    "Mitt namn är Oreliel."
Hon backade ett steg innan hon satte sig ner i ett försök att lugna den viftande svansen, men lyckades inte märkbart.
    "De Vita var vänner." hon ignorerade sticket i hjärtat då hon tänkte på dem.
Hon hade aldrig lärt sig namnet på flockens alla medlemmar, men de hade varit bekanta ansikten. Somliga hade hon lärt känna bättre än andra. Ilya och Ilari. Boris. Ivane. Hon saknade dem så innerligt mycket. Svansen hade upphört sina glada rörelser.
Det var med blandade känslor hon såg på deras benskydd. Ryktena att De Vita gått förlorade, och att hon inte sett ett spår av dem på så otroligt länge... Och nu dessa fyra, bärandes på samma benskydd som hennes vänner burit.
    "Säg mig... finns någon av dem kvar?"
Hon såg på de fyra närvarande med hopp i blicken.

Helveteshunden iakttog främlingen under tystnad. Hon gav dem ett stegs utrymme innan hon satte sig ned - en gest som verkade vara mer till för henne än dem. Svansen rörde sig yvigt över marken i kontrast med hans egen, som förblev vilandes i linje kroppen. Oberon visste inte vad han skulle göra med tikens påtagliga glädje eller hur han skulle bemöta den. Den förväntan som speglades i hennes blick var en han inte besvarade. I ögonvrån såg han Lokes ljusa gestalt sluta upp intill hans sida, vilket påminde honom om att andas. Han var inte ensam. Som pliktskyldigast introducerade den blå sig själv och gruppen. "Oberon. Och det här är Loke, Beata och Theano." I samband utbyttes flyktiga blickar flockfränderna emellan. Det var ett ordlöst löfte, så väl som en försäkran.
   "Säg mig... finns någon av dem kvar?"
När Oberon såg på tiken igen var det med sval ton han besvarade hennes fråga. "Nej." Han lät tystnaden sträcka sig mellan dem, och tog tiden till att se svaret sjunka in hos den högresta. De Vita var sedan länge borta. En gång hade där funnits en, men Dimitrij var inte längre en av dem.
   "Ni säger att De Vita var vänner. Vem var ni för dem?" Frågan vägde tung i luften. Oberon hade svårt att få ihop det hela och ännu svårare att greppa varelsen framför sig. Hur ung hade hon varit vid den tiden? Hur gammal var hon nu?

[Jag var lat och och gjorde de två andra i gruppen till npc. Är det någon antagen som hellre vill vara med, får ni hojta så kan jag ändra!]

Hoppet i hennes ögon släcktes. Men en liten, flämtande glöd vägrade att ge upp helt och hållet. Ett leende utan glädje spred sig på hennes mörka läppar åt ynglingens fråga.
    "En vän. En bekant. Någon att dela sina sånger och historier med. Någon som kunde dela sina egna sånger och historier med de som ville höra. Någon de var villiga att dela sin eld med." Hennes röst fylldes med värme och saknad. "En valps första kärlek."
Den lilla tikvalpen hade högt och tydligt förkunnat för sina föräldrar, syskon och de som var inom hörhåll att Oreliel var den hon skulle spendera sitt liv med. Så blev aldrig fallet. Andreija hade varit hennes namn.
    "Någon som önskar att hon kunde få se deras ansikten igen."
Blicken sökte sig neråt och fastnade återigen på benskydden främlingarna bar. Hon hade svårt att övertala sig själv att det var ett sammanträffande. Oreliel mötte den flerögdes blick med ett leende. Denna gången fanns det glädje i det.
    "Det värmer ett gammalt hjärta att se att kampen fortfarande pågår."

Hon talade om gemenskap och värme; om sång, historier och en valps oskuldsfulla kärlek. Om kampen. Var det möjligt, en vän till De Vita? Men hur? Oberon vågade inte lita på tiken och hennes berättelse. Det låg en tidlöshet över henne han inte fullt kunde placera, men som han inte gillade. Det var som att stå öga mot öga med det förflutna; en inblick från en tid långt före hans egen.
    Han behövde inte vara telepat för att känna de andras osagda frågor – så väl som sina egna – hänga i luften. Det låg en oro över dem. Tydligast var den hos Beata som trampade rastlöst på stället. För en stund vägde Oberon alternativen och riskerna – om Oreliel var värd deras säkerhet och beskydd. Några hjärtslag senare och flera frågande blickar flockfränderna emellan suckade han och såg mot tiken på nytt.
    "Okej", började han, utan att lägga någon större känsla i sin röst. "Jag vet inte vad vi ska göra med din berättelse." Han ljög inte. Det kunde vara rent påhitt; ord tagna ur luften och förklädda i något som liknade sanning. Och kanske var det just det som skrämde honom. Oavsett främlingens intentioner – bra som dåliga – så visste hon något. Det vore dumt att avfärda det och henne helt. Dimitrij behövde veta. Det säkraste alternativet var att ta främlingen till henne.
    "Men om det ligger någon sanning i det du säger–" Hans egen röst avbröts av en sträv stämma någonstans bakom honom. Theano slösade ingen tid när han steg fram ur gruppen och synade Oreliel med svalt intresse. "Det finns någon du bör träffa". Det var inget erbjudande, om än inte ett direkt hot heller. Oberon nickade medhållande åt flockbroderns ord och såg mot Oreliel på nytt. Blicken var orubblig när den mötte hennes gula.
    "Vad säger du?"

Hon behövde inte använda blicken för att märka av osäkerheten hos de andra: den låg tjock i luften. I utkanten av synfältet kunde hon se den som kallades Beata nästan dansa på stället. Oreliel kände igen ovissheten. Det kunde inte vara ett sammanträffande.
    "Okej."
Hennes fokus landade på den flerögde ynglingen igen. Hans ord fick ett nostalgiskt leende smyga sig över hennes läppar. Likheterna blev bara fler och fler, och hon blev bara mer och mer övertygad.
    "Det finns någon du behöver träffa."
Hon såg på den röda hannen. Mötte avslappnat hans allvarliga blick. Hans ord var mer av en uppmaning än någonting annat.
Hon såg på ynglingen igen. Trots osäkerheten låg det en viss auktoritet över honom.
    "Led vägen."

[Avsluta? Avsluta.]