[Reserverad för Bushi.]

Shiva hade varit lite spänd på att se vilka som Blair faktiskt hade i sin grupp, som han beskrivit den samling vargar som följde honom. Han hade varit beredd på mycket, han hade förväntat sig en hel del, men aldrig hade han varit beredd på det han skulle möta.
Shiva hade noterat hennes energier, men tänkte att det måste vara en dröm. Inte kunde det vara hon, inte efter all denna tid... Det kunde bara inte vara sant.
Men det var det.
Eldtikens ögon riktigt brann när deras blickar möttes. Shiva sträckte på halsen, tvekade inte att möta henne. Musklerna spändes under huden, vilket syntes tydligt där brännmärket från striden hade lämnat ett stort pälslöst område kring ena frambenet. 
"Bushi. Det var inte igår, må jag säga..." 
Han visste inte riktigt vad han kunde vänta sig. Han hade inte varit beredd. Men Shiva hade inga problem att tolka uttrycket i hennes ansikte - Hon var inte glad att se honom.

Dom ljusa tassarna hade tagit henne igenom gruppen av vargar som Blair hade samlat ihop än så länge och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga eller tänka. Det var få här hon kände och ännu färre som hon skulle lära känna.
Plötsligt möttes hon av någonting bekant, någonting från en dröm kändes det som. Dom gula ögonen antog en varm orange färg och öronen drogs bak en aning när hon såg på honom.
Vad gjorde det där äcklet här? 
Det började koka inom henne och håren längst hennes nacke och rygg restes när han började tala. Det sista hon ville höra eller se var hans fula äckliga ansikte och än mindre hans röst.
"Vad gör du här?" väste hon irriterat fram samtidigt som hon försökte hålla sig lugn, eller iallafall på plats.
"Ge mig en god anledning varför jag inte ska slita dig i stycken här och nu."

"Var ska jag börja?"
Shivas röst var kylig, och i ansiktet syntes inget mer än samma kyla som man så tydligt kunde höra i rösten.
"Vad förväntade du dig egentligen?"
Han hade saknat Bushi. Han hade inte velat släppa henne. Men de hade varit unga, dumma, och det hade inte funnit mycket att göra åt saken. 
Och sen... Sen hade saknaden bleknat, blivit mindre i skala jämfört med allt det andra som skedde omkring honom. Han hade fått ansvar, han hade varit tvungen att ordna saker. Och någonstans efter vägen hade hon glömts helt. Det hade inte varit meningen, men ibland blev saker inte som man hade tänkt sig.
"Vi var unga, dumma... Du har ingen rätt att hålla något mot mig."
Det var konstigt, hur eldtiken fick honom att gå i försvar direkt. Kanske hon väckte något som kunde liknas vid skuldkänslor, någonstans djupt inom honom.

Hon sa inget utan tittade bara kyligt på honom tills han verkade tala till punkt. Egentligen höll hon inget emot honom med att efter så lång tid så var det som om något väcktes till liv inom henne.
Dom hade stått varandra nära och hon hade aldrig känt sånt svek som när han gav upp henne så lätt.
"Jag har ingen rätt?" Bushi började att röra sig emot Shiva med blottade tänder och stannade då dom mer eller mindre kunde röra nos mot nos.
"Jag väntade och väntade på att du skulle komma tillbaka, men din stolhet var väl viktigare än känslor och vänskap." värmen osade från den rödvita tiken och hon sträckte på halsen och svansen.
"Men efter ett tag förstod jag att det skulle du inte och det hjälpte mig att inse vad du egentligen hade gett mig. Vad Iwaku har och du saknar."

Stilla lät Shiva henne närma sig, backade inte men släppte henne heller inte med blicken. Hennes flammande energier talade om impulsivitet, så han var redo. Men han vägrade backa för något som hade hänt för så länge sedan.
Istället lade han en mjukare ton i rösten.
"Jag förstår din besvikelse. Jag har känt detsamma."
Han drog ett djupt andetag innan han fortsatte.
"Det som hände då är ingenting jag är stolt över, men det skedde saker som jag inte kunde påverka, som gjorde att jag inte kunde söka efter dig, oavsett hur gärna jag ville. Och slutligen... slutligen antog jag att du var död."
Det var lika bra att lägga fram sanningen, för det fanns inte någon anledning till att inte tala helt öppet. 
"Och här står vi nu," konstaterade han uttryckslöst. "Samlade kring Blair. Och vad föreslår du att vi ska göra åt saken?"
Vill du ha en strid kommer du att få en.

Hon höjde rynkade pannan då Shivade nämnde att han trodde att hon hade dött. Vem trodde han egentligen att hon var, men i och för sig så hade hon sett och förstått hur korkad TBB var då hon efter en tid med Iwaku hade fått öppna upp ögonen.
Med ett brett flin såg hon emot honom med en oläsbar min blandad med illamående och ivrighet.
"Vad du egentligen gör här skiter jag blanka fan i, men kommer du i min väg så tänker jag inte vika undan. Inte för att jag hatar dig eller nå mest för att om det skulle ske, så kommer jag mest troligt inte kunna kontrollera mig själv och attackera allt som står i min väg. Även små kräk som dig Shiva." sa hon med sarkastisk stämma. 
"Säg vad gör du egentligen här? Har inte du en flock att leda, eller har dom gjort uppror och kastat ut dig?" Bushi hade egentligen ingen större koll på vad som hände i Kaiwood längre och hon kunde inte bry sig mindre heller. Men hon fann det konstigt att Shiva befann sig här.

Stoltheten fick sig en hård törn och den svartvita hanen drog djupt ett djupt andetag. Han var inte här för att slåss, han var här av andra anledningar. 
"Fortfarande samma temperament som tidigare."
Han släppte henne inte med blicken, men han valde att dra sig några steg bakåt. Det var uppenbart att det inte fanns mycket utrymme för att resonera, så Shiva valde att inte ta diskussionen med henne. 
"Jag ska inte komma i din väg. Det är inte för din skull jag är här."
Om hon så undrade vad han gjorde här skulle hon få göra det. Shiva hade inte för avsikt att förklara sig, inte åt henne. Det fanns så mycket som hade kunnat vara annorlunda, men det gick inte att ändra det som varit. Kanske var det så att hans tidigare val hann ikapp honom ett efter ett, och att det var nu han skulle få sona för alla de brott han begått tidigare i livet. Om så var fallet stod han redo.

Hon log lite grann och viftade lekfullt till med svansen.
"Åh Shiva lilla."
"Jag tror inte någon av oss vet varför vi är här än. Men när vi väl har nått vårat mål och slutfört det, så kan jag inte lova att du inte står näst på tur." man kunde höra att hon var road och ett lätt fniss lämnade henne. Hatade hon Shiva, nej egentligen inte. Hon skulle kunna tacka honom för det han gjorde men inte ens hon var så korkad, för det förtjänade han inte. Lidande var vad han förtjänade.
"Men vem vet, kanske pusslar vi ihop vad som hände förr. Jag hatar dig inte men kan inte påstå att jag uppskattar dig heller, jag gjorde det men det var länge sen." Bushi steg närmare emot Shiva och såg in i hans ögon.
"Men nu väntar kaos i framtiden."

Det kändes som att de stod balanserade, och minsta lilla viktförändring skulle kunna få Bushi att skrifta åt något håll, antingen glädje eller ilska. Så typiskt dessa eldvargar, Shiva hade sett det flera gånger och Bushi var inte annorlunda. Inte på det sättet. Det som skilde henne från mängden var deras historia. Kanske var det också därför Shiva valde att backa istället för att strida, i alla fall på eget initiativ.
"Låt oss då se mot framtiden," svarade han samtidigt som han stadigt mötte hennes blick, orädd och vaksam. "Och se vad den har att erbjuda oss."
Om den hade något att erbjuda dem, tillsammans. Om det fanns en chans att någon av dem skulle kunna lämna det förflutna så pass att de faktiskt skulle kunna arbeta vidare på deras relation.