[Till Arno, Delshay, Valkyrian, Niyaha, Azdell och Vindhur (npc)
Utspelar sig i December 2018]

Obarmhärtig, isande skräck forsade genom Arnos ådror. Islagunens liv och rörelse tycktes nästan försvinna runtom. Allt han kunde se, kunde höra, var skepnaden framför dem och blodet som susade i hans egna öron.
     Patrullerna hade nyss återförenats efter en tid utanför reviret på varsitt håll. Två mindre grupper, som planerat att möta upp i Islagunen för gemensam rapport innan en av dem skulle återvända hem. Niyahas patrull hade kommit dit först, och väntade på dem när Arnos anlänt. Han hade varit lättad. Det var alltid tungt att vara den väntande patrullen.
     ”Vampyrjägare, eller hur?”
De hade precis blivit klara med sina rapporter, och bestämt sig för att söka upp något att äta. Kanske en eld att vila vid, som inte var för trångt packad med andra vandrare. Rösten hade fått dem att plötsligt stanna upp på ett stråk bland alla handelsstånd.
     Hjälp mig.
Andra besökare i lagunen kommenterade högt det plötsliga stoppet, och slängde varierande grova ord när de tvingades vika av runt patrullmedlemmarna för att inte krocka i dem.
     Den bet mig.
Arnos blick hade flackat, nästan maniskt, över främlingarna runtom. Den hade snabbt fastnat vid en stillastående varg bara en liten bit vid sidan om dem.
     Hj͏ä̴ lp mi g.
     M͘͟ a̧̢ mm̢͜a̛!͘
En ljus varg. Gråvit. Ett glatt leende i ett sött ansikte, inramat av trassliga mörka lockar.
     Śl̡ä pp ҉  min͘ ̕ s̢o̕ n̨!
     M͈̫̀͢ A҉̢͕ M̛̬̩ M҉̮̻ A̷͎!̗͎͞
”Ah-ah! Inte här!” Vampyren nickade menande åt myllret runtom. ”Ni har väl hört vad som händer med bråkstakar här? Chop-chop!” Den skrattade, ett klingande vackert skratt. Dess blick var fäst vid Niyaha, vilken Arno i det närmaste kunde känna svalde sin eldkraft vid sidan om honom.
     Visst hade de hört. Alla som besökte Islagunen fick veta att straffet var hårt för de som orsakade problem. Jägarna hade inte undgått att höra berättelser om vargen som fått sitt huvud avslitet. En del av Arno förstod också att de inte heller borde riskera att hamna i olag med Nordriket och förlora de kontakter de hade. Och även utan Nordriket så kunde de inte riskera vargarna som trängde sig fram runtom dem.
     Men det var han. Den. Samma som för så länge sedan. Det var den som haft sina tänder runt Arnos hals. Den som-
     ”Du dödade henne.” Arnos röst lämnade honom i ett kvävt rosslande.
Vampyren – Aalex, hade Krita kallat honom – gav Arno ett frågande leende.
     ”Ursäkta?”
     ”Du dödade henne!” fräste Arno fram. Hans kropp formligen vibrerade av den vrede som övertog rädslan. Av det knappt återhållna begäret att slänga sig framåt. Hugga. Slita. Döda.
     ”Min mamma, du-!”
     ”Möjligt.” Aalex ryckte avfärdande på axlarna. ”Kan inte komma ihåg alla.”
     Vampyrens saklighet gav Arnos vrede ett abrupt stopp. Ett glapp på ett ögonblick där han inte lyckades koppla ordens innebörd. Nonchalansen. Kunde inte komma… Vreden återvände tiofalt, men Azdell knuffade Arno i sidan och avbröt honom innan han hann göra något. Aalex hann ta till orda igen innan någon hann säga något.
     ”Men vi har annat att prata om.” Aalex pendlade med blicken över patrullmedlemmarna. Kanske tveksamt. Kanske för att se var han hade dem.
     ”Mishrail hälsar. Han är- hur sa han det? Han är förstående. Förlåter vad som hände med förra sändebudet.” Vampyren log fortfarande nonchalant. Leendet fick Arno att vilja kräkas. ”Han vill fortfarande träffas. Gärna snart, men med hur mörkt det är här uppe nu så trodde han ni skulle säga nej. Så han föreslår en senare tidpunkt. Nått längre söderut. Vilket jag personligen tycker låter dumt, men men. Vill han vara snäll mot er mörkrädda så visst.”

[Välkomna tillbaka; Aalex!]

Tiden tycktes stanna när hon hörde orden. Ljudet av Islagunens befolkning blev bara ett dovt sorl i bakgrunden. Rösten ekade i hennes huvud när hon långsamt höjde blicken. Det stripiga, lockiga hårtestarna mot det bleka anletet fick tjock is att slutas om hjärtat. Elden inom henne hotade att sprängas nästan instinktivt innan hon greppade taget om sig själv. Genast såg hon mot Arno, hon kunde känna hans sorg, hans skräck - den smärtade henne, liksom hon visste att den smärtade honom flera hundra gånger mer. Men precis som vampyren påminde så var det här inte rätt plats. Det fanns inget de kunde göra här, och det spelade ingen roll att det var denna vampyr som d-
     “Du dödade henne.” Niyaha såg tillbaka på Arno. 
     “Arno,” kallade hon lågmält, ett stilla försök att hålla honom tillbaka, att undgå skapa en scen. Men han hade inte hört henne, inte registrerat hennes röst. Likgiltigheten i monstrets röst och i hans ansikte fick henne att må illa. I virrvarvet av känslor försökte hon hitta rösten av förnuft. Azdell var snabbare än henne.
     Mishrail - där var namnet igen. Namnet utan ansikte. Namnet som kommit att bli en stor oro i de flestas hjärta. Det var svårt att försöka förstå, att försöka pussla ihop de få bitar de hade, när vetskapen om att någon, att de, hade mycket mer. Men så fort Niyaha hörde meddelandet förstod hon att de inte kunde missa den chansen, hur riskabel den än må vara. Hjärtat slog hårt och hon skulle aldrig förneka den rädsla som rev i henne med skarpa klor.
     “Vart?” Hennes röst var hård och obeveklig. Ilskan hon höll tillbaka syntes väl i hennes uppsyn. 
     “Säg en plats så möter vi er där.” Situationen gjorde henne mer och mer illa till mods. Aalex, hon skulle aldrig glömma hans namn, vem var han egentligen? Vem var denna Mishrail? Hur många anhängare hade han? Var han här just nu, någonstans i folkmassan, bevakade dem från håll? Lyssnade till deras konversation? Niyaha tycktes känna blickar i nacken, men kämpade för att behålla samma lugna uppträdande, för att inte skapa oro i lagunen - det sista hon ville var att skapa osämja med Nordriket, eller att det skulle leda till något än värre; ett blodbad.

Hon kände igen vargen, varelsen, framför sig. Inte från sina egna minnen, men från berättelser. Från de andras erfarenheter. Tillfället då de insåg allvaret. Då deras mor våldsamt och hastigt slets från dem. Hennes blick var lika hård och kall som glaciärens is medan hon försökte lyssna på sin mors mördare. Men orden var svåra att höra. Blodet susade i öronen på henne. Ilskan brann som aldrig förr i henne. Azdell hade aldrig känt sin mor. Hon hade inga minnen av henne utöver doften hon bar och mötet då hon kommit till dem som ande. Hon skulle aldrig få några andra minnen av henne. Mördaren hade dock inte bara tagit deras mor ifrån dem: han hade även stulit deras far. Han hade rivit djupa sår i Arnos och Oberons själar som aldrig helt skulle läka.

Hon tog inte blicken från honom ens när brodern började tala. Hans ord var hårda. Fyllda av ilska och sorg.
    "Kan inte komma ihåg alla."
Hon drog hårt efter andan och såg på Arno. Gjorde hon ingenting skulle han göra någonting dumt. Med ett lugnt och kallt yttre knuffade hon honom varnande i sidan. Inte här. Inte nu. Men han skulle få betala för det han gjort.

I tystnad höll hon ett öga på brodern medan Niyaha förde deras talan. Mishrail. Samma namn som skatan nämnt. Namnet på den som visste för mycket om dem. Det gjorde henne illa till mods. Han ville träffa dem. Varför? För att låta dem veta… vad? Vad kunde denna Mishrail ens tänkas vilja prata om? Hon tyckte inte om det alls.

Han hade inte känt igen rösten som uttalade orden som fick hela följet att stanna upp. Inte heller kände han igen vargen som talade till dem, men det blev uppenbart att resten av gruppen visste precis vem det var. Förvirrat såg han på den ljusa vargen med de mörka lockarna, det såg ut som precis vem som helst. Det var inte fören Arno morrade åt den som det gick upp för Valkyrian vad det var för något. All värme och känsla rann ur honom genom tassarna och benen kändes som att de blev till slanor, sladdriga och svåra att stå på. Det sög till i magen och ögonen blev stora. Aldrig hade han kunnat tro att vampyrer kunde se ut precis som vem som helst. Visst, det var det han fått lära sig, att vampyrer ser ut precis som du och jag, men han hade ändå inte riktigt kunnat tro på det. Vampyrer var monster, så det var så han såg på dem, blodsugande familjeförstörare. Men den här? Den nätta vargen såg inte ens ut att kunna flytta en mindre sten, än mindre ha ihjäl en vuxen varg.

Mishrail hälsar

Valkyrian vinglade till där han stod, insåg att han inte hade andats och såg sig omkring. Islagunens invånare fortsatte svära omkring dem och några hade till och med stannat för att titta, de vill säkert se ett till huvud ryka. Han stirrade på några utav dem tills de gick, även om de säkert snart skulle vara tillbaka med isblod. Den blå blicken svepte över resten av gruppen innan han såg tillbaka på vampyren. Öronen vinklades bakåt, även om känseln i benen inte kommit tillbaka. Han gillade inte att vampyren skulle sätta alla villkor, men de hade inte så mycket att köpslå med.
Det var tur att Niyaha var där, annars hade nog hälften stått alldeles stumma medan den andra hälften hoppat på främlingen. Man behövde inte vara synsk för att veta att det här mötet hade slutat i katastrof utan de mer sansade vargarna i gruppen.

"Säg en plats så möter vi er där." Trots den sjudande ilskan så var Niyahas ord sansade. Vackra, älskade Niyaha. Vad skulle jag gjort utan dig? När vampyren vände sin uppmärksamhet till henne så var det någonting som frös till is inom Arno. Den skarpa, kväljande skräcken återvände och blandade sig med vreden. Han ville inte att vampyren skulle se på henne. Ville inte att vampyren skulle lägga sin hemska blick på Niyahas ansikte. En klar morrning steg ur Arnos strupe, en han inte var förmögen att stoppa. Raggen stod redan på ända över hans kropp.
     Det ryckte i Arnos baktass, en avbruten spark, när han kände Vindhur knuffa honom i höften. Azdell stod fortfarande nära hans sida, vaktande. Avvaktande. Han hade de andra runt sig. Hos sig. Och här, bland Islagunens liv och rörelse, så var de fortfarande säkra. Arno ville åtminstone intala sig själv det. En annan del av honom var inte säker på att vampyren skulle dra sig för att starta bråk och sedan försvinna i det följande kaoset. Han ville inte lyssna på den delen. Vampyren ignorerade fullständigt Arnos hotfulla uttryck.
     "Söderut", skrattade Aalex som svar. Lättsamt och klingande. "Ni kommer få ett nytt meddelande efter vinterns slut. Så att ni slipper det här läskiga mörkret gissar jag. Tro mig, jag är lika otålig som er, men men. Han verkar bestämt tycka att ni behöver lite mer tid. Hade jag fått bestämma så hade ni inte fått så god förvarning." Vampyren blinkade åt dem, fräckt och nästan flirtsamt. Han svepte blicken över hela patrullen igen, och vägde över vikten till ena framtassen.
     "Men jag ska inte uppehålla er längre", nästan spann han när han fortsatte. "Vi vill trots allt inte orsaka en scen, eller hur?" När Aalex, istället för att vända sig om, klev framåt mot patrullen så visste Arno inte vad han skulle göra. Hur han skulle reagera. Han stod som fastfrusen, med Azdell pressad mot sin ena sida och Vindhur med nosen mot hans höft, redo att hålla honom fast.
     "Ni gör bäst i att inte följa efte mig." Aalex log åt dem. De tvingades backa undan och göra plats för vampyren när han gled mellan dem. Förbi dem. Som av en eftertanke stannade Aalex upp när han passerat, och kastade en belåten blick över axeln. "Vill ni att jag hälsar tillbaka?"

Vampyrer var tomma. Han hade känt det redan för många år sedan, eller åtminstone anat det. Han hade varit ung och oförberedd, inte någonstans i närheten av att behärska sitt ljus - men nu gjorde han det. Han hade väntat sig mörker, men istället fanns bara en ekande tomhet. Känslan död.
   Delshay klev långsamt åt sidan när vampyren passerade, trots att det lockade att rycka undan i rent äckel. 
   "Gå, bara." Delshays röst var tom på känslor, men blicken var allvarlig. Inombords slogs han mot viljan, nej - instinkten, att kasta sig över den döde, slita honom i stycken för allt han gjort och all smärta han orsakat. Mörkret stack i honom från alla håll, från vännernas sorg och vrede, till vampyrens egna tomhet, eggade på honom - men han hade bättre kontroll över sig själv än så. Vampyren hade haft rätt i en sak, och det var att de inte ville orsaka en scen, och ju snabbare han gav sig av, desto mindre var nog risken.
   Han ägnade dock några sekunder åt att släppa något på ljusets murar och bekanta sig med tomheten närmare. Ren tomhet. Död. Han hade blivit lurad, en gång i tiden. Men nästa gång skulle han vara redo.

[Avslutat, om ingen vill tillägga någonting.]