Den vita hanen rörde sig långsamt genom skogen. Dag hade övergått i kväll och solens strålar var inte lika värmande likt tidigare på dagen då de vart gassande och nästan för varma. Nu var de perfekt väder, trots att solens strålar kysste den vita pälsen och lät den skina upp för omgivningen, var det inte för varmt.
Hans blick var fäst några meter framåt, på något som inte fanns där. Molok visste att den här dagen skulle bli annorlunda. Det var något med hans beteende som var förändrat, och han kände igen den ifrån hans tid i utlandet.

Tankarna drogs lätt åt den ljusa tiken han träffat för ett tag sedan, Ophelia. Det var något med henne som hade gjort att hon fastnat i hans tankar ibland, och det gillade han inte utan det irriterade honom.

Molok muttrade lätt till innan han ruskade på huvudet och skakade av sig tankarna, lät fokuset istället läggas på en doft som spred sig igenom området, och han visste med ens att han inte längre var ensam.

Dagen hade gått mot sitt slut och kylan lade sig över skogen, Digne har dock inga som helst problem med värmen utan saknar den mer än vad hon vill att den ska försvinna.
   Tiken låg på en gren i ett utav skogens alla träd, såg med trötta ögon ut över området. De turkosa ögonen såg snart en bevingad vit varghanne uppdaga sig mellan träden, med stirrande blick framför sig tog han sig framåt. Digne höjde på sitt ena ögonbryn och skakade på huvudet, galet.
   Den vite verkade ha snappat upp hennes doft och besviket suckade hon högt, hon som bara ville bli lämnad ifred. "Göm dig. Var förs-" Digne avbröt växternas varning, nu när han redan visste att hon befann sig i närheten fanns det ingen mening med att gömma sig.
   Den färgglada tiken klättrade ner från trädet och närmade sig den stora vargen men hon höll sitt avstånd, inte kan man lita på någon.

Några meter ifrån honom, kunde han se en liten färgglad individ närma sig. Den klättrade ner från ett enormt träd, och han kunde inte låta bli att undra vad det var för någon. Aldrig hade han sett något liknande och bara färgerna i hennes päls fick Molok att höja ena ögonbrynet. Det var dumdristigt av henne att närma sig honom, speciellt med tanke på att de inte kände varandra. Han kunde vara farlig.

Molok stannade inte upp, utan fortsatte att närma sig tiken, det var något som gjorde att han rörde sig likt en robot. Det hände när han fick det här... rycket. Ju närmare han kom, desto mindre upptäckte han att främlingen var. Det var nog den minsta varg han sett hittills, och ett lågt, skrockande läte lämnade honom. Hans enda fungerande öka fäste sig vid tikens, såg intensivt på henne. Fortfarande visade han inga kroppsliga tecken på aggression såsom höjd svans, rest ragg eller dylikt, men inombords... var han... redo.

Trots att Digne med aktsamhet hade hållit sig en bra bit från den stora vita hannen vägrade han att stanna, han såg inte hotfull ut, inte alls - inte än.
   Varningsklockorna ringde inom tiken och hon var tvungen att slänga ur sig något, "Håll ditt avstånd, tölp" fräste hon. Hans stirrande blick var fäst vid hennes, sände henne kalla kårar längs med ryggraden. Något stod inte rätt till.

"Håll dig avstånd, tölp."

Molok kunde inte låta bli att låta ett dovt läte lämna honom av irritation. Det var ironiskt att främlingen faktiskt var såpass kaxig med tanke på situationen denne befann sig i. Till skillnad från honom, var främlingen liten och Molok skulle lätt kunna krossa henne.

"Du borde lära dig att passa din tunga, unga dam", morrade han fram, och blottade tänderna. På bara några sekunder hade hans kroppsspråk förändrats till ett relativt neutralt, till ett hotfullt. Raggen var rest samt svansen, och utan någon ytterligare varning hade han gjort ett utfall mot den lilla. Om det var hennes kommentar, eller bara faktum att hon varit vid fel plats vid tillfälle som gjort att han attackerat var oklart, även för honom.

Vid den första attacken lyckades den lille ta sig undan med ett nätta, trots att Moloks tänder nästan kunde röra vid hennes hud. Tiken hade backat bakåt i hans attack, men inte kommit speciellt långt med tanke på ett enormt träd som fanns bakom henne. Han fnös lätt till med ett irriterat läte innan han åter lade all sin fokus på den färgglada tiken - redo att göra det som behövdes, och nu kunde ingenting stoppa honom.

Den vita fakarghanen gjorde ytterligare ett utfall, nu med all kraft han hade, och riktade in sig på henne, med tänderna redo för att hugga sig fast.

[Fått tillåtelse att styra Digne lite.]

Förbannade träd. Hon var fast, paniken gjorde att hon inte hann att tänka på att nyttja sin växtkraft i försvar. Digne fick flashbacks från när hon tidigare flytt från sin far för många år sedan, hon frös.
   Åter gjorde hannen ett utfall, tikens öron var som slickade mot nacken och hon stängde sina ögon för det som skulle komma. Käkarna greppade tag i hennes högra framben men hon skrek inte förrns benet bröts, hon kunde riktigt höra hur det knakade. Hannen var inte färdig där utan drog omkull Digne så han kunde lägga sin ena tass på hennes lilla kropp och ta nya tag, hindra henne från att ta sig någonstans.
   Naktakin grät men sa inget, hon önskade att hon aldrig hade lämnat reviret idag.

Han kunde känna adrenalinet kicka igång inom honom när hans vassa tänder bet sig fast i tikens ben. Faktum var att han hade siktat in sig på nacken för att få det överstökat, men hon hade lyckats flytta sig någon centimeter, vilket istället gjorde att han knäckte av hennes ena ben.

Med ett smidigt ryck had han dragit omkull henne, och han stod nu över henne, med den ena tassen tryckt hårt mot hennes kropp. Det var någonting inom hanen som blev tillfredsställt när han kunde höra hennes gråt. Molok släppte taget om hennes ben, hörde hur det knakade till, och böjde sig neråt. Med tänderna blottade närmade han sig hennes ansikte, lät hela hans tyngd trycka ned hennes kropp i den hårda marken.
"Hade du inte rört dig..., hade det inte gjort så ont." sade han dovt, utan någon som helst ton av sympati - eller elakhet för den delen. Det var bara ett faktum. Molok kände igen sig själv från den tiden han befunnit sig i utlandet, och sänkte blicken mot hennes ben. "Du kommer aldrig kunna gå på det igen. Jag ska hjälpa dig."

Utan förvarning hade hans tänder återigen greppat sig tag i tikens krossade ben, relativt högt upp vid en led, och likt en hungrig björn hade han dragit av det med sin fulla styrka och avlägsnat benet från hennes kropp.

Röda bär - hon behövde röda bär. Växte det lingon såhär års? Mercedes hoppades det, för hittills var hennes korg bara fylld av gult och grönt.
     Ett skrik ljöd genom skogen. Mercedes extra benpar, som hållit i korgen, sjönk sakta till marken. Det hade kommit inte alltför långt bort, och låtit... bekant? En oro grodde i magen och Mercedes släppte ner det hon plockat. Med skyndsamma steg tog hon sig bortåt.
     Ett nytt skrik, följt av gråt när hon kom närmare. Hellhounden kunde skymta gestalter mellan träden. En större, vit bevingad stod över en betydligt mindre... Digne? Det var blod överallt. Blod och lemmar.
     Mercedes tvekade inte ens. Utan tanke över sitt eget liv kastade hon sig fram, hårt, och tacklade in i hanen. De tumlade bort från Digne, och hamnade i en hög bredvid. Mercedes sprattlade snabbt upp på fötter, darrig av adrenalin, och ställde sig omedelbart beskyddandes över naktakin. En grov morrning rullade ur henne, och de otäcka piggarna stod hotfullt upp. 
     ”Ge dig av”, röt hon. Metalliskt blod i nosen gjorde henne illamående, och hon vågade inte se ner. Vågade inte släppa fokus.

Digne tappade kort medvetandet efter att benet med kraftigt våld avlägsnats från hennes kropp, när hon vaknade igen hade Mercedes kommit till hennes undsättning, tacklat den elake.
   Tiken lyfte sitt huvud för att se på sitt skadade ben men blev minst sagt chockad när där inte fanns något kvar, endast massa blod, blod i mängder. Det var som ur en mardröm, bara åsynen utav blodet gjorde Digne illamående. Hon ville spy men hindrade sig själv genom att se upp mot Mercedes bröstkorg, ett avlägset mummel kunde höras men inte mer än så. Blicken blev dimmig och kroppen hamnade i frossa, ett högt ringande ljöd i öronen.

Molok var så inne i sitt, att han inte ens märkte av den andra individen innan det var försent. Med en enorm kraft blev han bortknuffad från sitt offer, men han var snabbt på fötterna igen. Direkt reste han ragg och blottade tänderna mot den individ som hade anslutit sig till dem. Det var för honom en grotesk syn.

"Ge dig av."

Hans tankar kring främlingens utseende skakade han bort när han hörde den andre tala. Hon var mindre än honom, men trots det stod hon beskyddande över den ännu mindre tiken, som nu saknade ett ben.

Moloks annars så vita och rena päls hade nu färgats rött av sitt offers blod, och han sträckte på nacken, gjorde sig redo. Han lade all sin fokus på den varg som nu faktiskt kunde vara ett hot mot honom, innan han gjorde ytterligare en attack. Han siktade in sig på hennes nacke och ansikte, men gjorde allt för att inte bli träffad av de vassa taggarna tiken hade på ryggen.

Mercedes var beredd på attacken, även om hon halvt hoppats att den inte skulle komma. När hanen seglade fram tog hon ett språng, snett rakt fram, så att hans käftar grep i luften. Hon hade klivit av Digne, men bakdelens taggar hängde fortfarande över naktakin, och erbjöd förhoppningsvis något sorts skydd.
     Hon högg efter hanen igen, men rörelsen var något tvekande och inte lika instinktiv som den första attacken. Det började bli uppenbart att Mercedes bara tränat yttersta grunderna, och att hon aldrig varit i en riktig strid. Hennes rörelser var fortfarande rörelser för att bara nudda, markera, snarare än att skada och göra skillnad. Dessutom, med Digne i baktankarna blev hennes rörelser ännu mer begränsade.
     Han gled undan och mötte henne med en egen attack. Hon smet undan innan han kunde göra mer skada, men kände vasst rispa hennes hud. Inte mer än ytliga skador, men han verkade också ha insett sitt överläge. Mercedes var rädd nu, på riktigt, men hon kunde inte lämna Digne. På något sätt var hon tvungen att få dem härifrån. För dem båda behövde hon vara modig.
     Mercedes grep tag i sitt lilla mod och bestämde sig för att gå offensivt fram. Hon störtade fram igen, och använde sitt extra benpar för att knuffa honom bort från den skadade tiken. Hon behövde utrymme att röra på sig, där hon fortfarande kunde skydda sin flocksyster. Med Digne bakom sig och fakargen framför stod Mercedes stilla i ett ögonblick, kämpade ner skräckslagna tårar med adrenalin och attackerade igen.

Molok kunde läsa av i främlingens kroppsspråk att hon inte var van vid att slåss, vilket gav honom övertaget. Egentligen visste han själv inte varför han gjorde det här, han förstod inte. Det var så hans far hade uppfostrat honom; elakt och offensivt. Hanen slog undan tankarna och fokuserade på sitt hot. Hade han påbörjat något var han tvungen att avsluta det. Att ge med sig nu, vore ett nederlag.

Nästa attack kom, och den här gången var det inte han som gjorde första draget - utan hon. Ett misstag från hennes sida. Molok mötte hennes attack med käften öppen, blottandes de sylvassa tänderna återigen redo att känna smaken av blod.

Hon hade inte räknat med att han skulle omfamna attacken istället för att väja utan. Istället för en mjuk bringa eller luft möttes Mercedes av sylvassa tänder. De fattade grepp om hennes ena öra, hårt. Det krasade. I chock tjöt Mercedes till och ryckte huvudet uppåt för att få tänderna att släppa henne. 
     Istället för att släppa taget kände Mercedes en fruktansvärd smärta när hennes vänsteröra rycktes av. Tänderna kanade ner längs skallen i motsatt riktning från hennes egna rörelse, och tjutet blev skrik av smärta när hon fick tänder i ögat och inte längre såg något. 
     Det var blod överallt. 
     Hennes blod.
     Blod. Från henn-
     Blod. Hon blödde. Ögat?
     Blod?
     Mercedes skakade. Smärtan fick ett ben att vika sig, men hon hade fem andra att fånga upp sig själv på. Kroppen visste inte hur hon skulle hantera allt. Slutresultatet blev en omedelbar, pulserande ilska. Hon var vansinnig. Med en brutal morrning slängde sig Mercedes fram med mord i blicken - i sitt kvarvarande öga - och nappade tag i hans öra på den skadade sidan, där han inte såg henne lika bra. Hon slet, brydde sig inte ens om ljudet.
     Lika snabbt som hon var framme fick hon backa, och placerade återigen sig ovanför Digne. Blodet forsade ner och blandade sig med naktakins egna.
     ”Digne”, sa Mercedes och använde sina extra ben för att skaka liv i den lilla. Hon var så lätt, så otroligt lätt. Hon borde inte vara det. ”Digne.” Hon daskade till henne, och naktakin pep förvånat. Hon verkade i alla fall ha Dignes uppmärksamhet nu. 
     ”Ta dina växter”, uppmanade hon. ”Jag vill att du stryper honom om han kommer närmare.” Orden var brutala, och Mercedes mådde illa av dem, av blodet i ansiktet och blodet i munnen, som hon visste kom från honom. Men hon kunde inte ge upp än.
     ”Ge dig av”, upprepade hon med hård röst. ”Tvinga mig inte ta ditt andra öga.”

Någon ruskade i henne men hon var inte såpass klar i skallen att uppfatta vad denne ville förrns hon fick en dask på sig, ett pip slank ur henne. Ögonen öppnades med ens och ett förvånat uttryck fästes i Dignes ansikte, hon var både förvånad över att Mercedes hade slagit till henne och att hon blödde. Vad hade hänt med henne?
   När flocksystern gav henne order om att använda sin kraft utifall att främlingen attackerar igen nickade hon, nästan omärkbart. Aldrig kunde hon tänka sig att Mercedes skulle säga något sådant, men nu, nu var det förfogat.
   Kroppen darrade, hon frös utav blodförlusten. Det stoppade dock inte envisa Digne från att låta växter gro ur marken, tjockare rötter slingrade sig fram mot hannen och letade efter hans tassar, hans ben. Om han inte gav sig av så skulle han inte ta sig efter Mercedes minsann, det skulle hon se till om det så var det sista som hon skulle åstadkomma i livet. Naktakin fullkomligt sket i ifall hon skulle bli kvarlämnad, hon ville bara se till att systern hade en chans att fly, Digne hade ändå inte stora chanser för att överleva och det visste hon själv mycket väl.

Molok var nöjd med sitt drag, såg på tiken som nu endast hade ett öga, liksom honom. Han var dock inte förberedd på hennes attack, och innan han hade hunnit flytta på sig hade hon slitit loss det öra på den sida som redan var förstörd. Han grymtade till av smärta, bet ihop käkarna samtidigt som han spände blicken i henne. 

Han kunde i bakgrunden höra de två tikarna tala till varandra, och han var tvungen att medge att den lilla var stark som fortfarande var vid medvetandet. Efter allt blod hon tappat, borde kroppen redan ha lagt av. Istället gjorde den motsatsen, det var som att marken under honom började leva - och växter närmade sig honom. Molok kunde inte låta bli att skrocka lågt av tanken.

"Ge dig av. Tvinga mig inte ta ditt andra öga."

Den vita fakarghanen såg på den större. Både han och hon visste vem som skulle vinna fighten om någon av dem attackerade igen. Det var knappt att han kände smärtan från det avslitna örat; smärtan när han hade förlorat sitt öga var mycket värre. Ett lågmält, nästan charmigt skrockande lämnade honom och hans hotfulla kroppsspråk förändrades.
"Nästa gång blir det jag som tar ditt andra öga", svarade han med sin mörka röst. När han hade talat, vände han sin blick mot den lille som nu inte bara var färgad av sina starka färger, utan även av blod. "Och dig, lilltösen, nästa gång tar jag dig."

Med de orden, vände han dem ryggen. Om de var smarta nog skulle de inte attackera igen, istället borde dem vara fullt fokuserade i att försöka hjälpa varandra från att blöda till döds.

Mercedes visste att hennes hot klingade tomt, men hans skrockande sände ändå kårar längs hennes ryggrad.
     "Nästa gång blir det jag som tar ditt andra öga." Hon stod rak i ryggen och vek inte undan med blicken förrän han försvunnit mellan träden. Inte ens då vågade hon röra sig, utan stod och lyssnade i en halvminut innan hon med ett "gudars!" mindes den blödande tiken vid sina fötter.
     Osäker på hur hon lyckades fick Mercedes upp Digne på sin rygg. Vimmelkantig av smärta skulle hon nog inte orkat naktakin om det inte vore för att hon vägde nästan ingenting. Hellhounden slängde en blick på benet, som låg någon meter bort. Om hon plockade med sig det kanske det skulle gå att laga...
     Tiken hann inte ens sänka huvudet till marken innan hon hulkandes kastade sig bort. Nej, nej, nej. Tanken på att placera läppar, tänder och tunga mot kall, blodig päls...
     "Förlåt, Digne", snyftade hon och skakade på huvudet. "Förlåt, men jag kan inte." Hon vände ryggen mot den sargade lemmen och skyndade sig hemåt så snabbt hon kunde. För varje sekund som gick rann Dignes liv ur henne. Det kanske redan var för sent. Mercedes behövde dra nytta av adrenalinet innan hon också kraschade.

"Och dig, lilltösen, nästa gång tar jag dig" sa den vite innan han gick sin väg, inte förrns han var utom synhåll lät Digne sitt huvud falla i marken och hon släppte kontrollen över växterna. Orden hade inte sjunkit in ännu, fast skulle de ens få en chans att göra det? Troligtvis inte. Tiden är knapp.
     Mercedes fick upp naktakin på sin rygg och närmade sig hennes ben, sitt avlägsnade ben. Hon kunde höra hur flocksystern hulkade, var nära på att spy. Hon ursäktade sig och Digne ville säga till henne att det inte var någon fara, lämna benet, lämna mig. Men hon kunde inte, hade ingen som helst ork till det.
     Precis som om Mercedes hade läst hennes tankar bar dem av, vänta, dem? Plural? En ensam tår rann nedför hennes redan blöta kinder. Tacksam över att Digne inte blivit kvarlämnad, använde hon den ynka lilla kraft som hon hade kvar i sin kropp till att stoppa systerns blödningar. Efter det. Blev. Allt. Svart.