[Reserverad för Nephania.]

Vrenen var återigen på väg från arenan, men denna gång kom han från stridsfältet, inte från läktaren. Det som närmast kunde beskrivas som en slakt av två gamla individer hade lämnat blodstänk i hans något brända päls och han haltade lätt på ena frambenet. Värre än så var det inte, de hade alla från Devils klarat sig rätt bra. Kanske inte så konstigt, med tanke på hur många de hade varit.
Tannin hade ingen aning om att han just bidragit till att avsluta en av de äldsta och sorgligaste kärlekshistorierna i landet, och inte heller brydde han sig. Honan hade sagt att hon var en månprästinna, och att radera ett av gudarnas sändebud var ingenting han tvekade till. Dessutom hade det känts skönt, att få utlopp för de känslor som mötet med brodern hade skapat. 
Han hade aldrig kunnat tro det, men... Baugur levde. 
På ett sätt förändrade det ingenting, men samtidigt förändrades allt. Och Tannin visste inte riktigt hur han skulle hantera det. Helst ville han bara slå det ur tankarna, och striden hade varit ett utmärkt sätt att fokusera på annat.

Och så, från ingenstans, dök det förflutna på honom igen. Som om gudarna hånade honom, ville plåga honom. 
Han hade inte väntat sig att den fläckiga varginnan, som bar en gyllene färg, skulle fånga hans öga som hon gjorde. Tannin, som var betydligt större än henne, hade svängt runt en kant på den stora muren, och de hade nästan kolliderat. Irriterat hade han varit på väg att fräsa åt henne, men hade hindrats när han väl såg vem det var.
"Nephania?"
Så typiskt! Hur många från hans förra liv fanns egentligen här? Ilsket pressades käkarna samman.

Hon hade ursäktat sig från balkongen efter att slakten på Mivria och Malvado var slut, och antagligen tagit sig därifrån med lite för snabba steg för att det skulle vara helt fritt från misstankar. Men det kändes som att hon kvävdes där hon satt. Hon behövde luft. Allt hon kunde tänka på var Qu. På Mivrias valpar. Dottern som tagit sig ner i arenan och sedan sjunkit ihop i en hög. Hon hade inte haft en aning om den här striden. Hon hade inte haft en aning. Hon tänkte på Sleazoid. På Achilles. Vid allting som var heligt, Achilles... Mivria hade varit som hans mor. Hon undrade om han var här. Hon hoppades inte det. Hon önskade innerligt att han inte hade behövt se det.

Uppslukad av sina tankar passerade hon runt ett hörn och höll på att springa rätt in i någons ben. Hon slog upp en fasad av irritation och öppnade munnen för att skälla på drummeln, men när hon såg vem det var stängde hon den igen med en liten smäll.
    "Tannin." svarade hon med mjuk röst.
Hon hade sett honom på arenagolvet, men trodde inte att hon skulle springa in i honom såhär. Hade det inte varit för att Oscuro berättat för henne att han varit på Devils sida i striden mellan dem och Qu hade hon nog varit förvånad att se honom igen.
    "Det var länge sen." fortsatte hon med lika mjuk röst som tidigare.
En hel evighet sen för att vara mer exakt.

Vrenen granskade stäppvargen från topp till tå. Nog var hon sig lik, alltid. Vissa saker kanske aldrig förändrades. Säkerligen vandrade hon fortfarande på den rättfärdiga vägen som de så stolt trodde att de hade. Men nej, de var inte mer än hycklare. Hjärtlösa, dumdristiga varelser. Alla förtjänade de samma öde som de två mörka vargarna Devils hade bragt om livet nere på arenans golv.
Föraktet som lös i hans ögon var svårt att miste på, och det var med en giftig röst han talade till henne.
"Du har inte förändrats mycket."
Han mindes hur ingen av dem hade kommit till hans undsättning, när fadern hade förklarat honom som flocklös. Hade stött ut Tannin ur familjen, förklarat att han inte längre hade någon son.
"Inte till utseendet i alla fall. Säkerligen inte på insidan heller."
De hade inte varit mycket äldre än valpar, unga tonåringar som inte visste eller vågade bättre. Men det struntade Tannin i.
"Ljuger du fortfarande för dig själv om att du gör rätt val, precis som din bror? Det är enkelt att gömma sig bakom lögner som rättfärdigar ens beteende, mycket enklare än att faktiskt stå upp och göra det som är rätt. Men det är klart, det är väl något som ni stäppvargar redan vet allting om." 
Han vägrade tro att någon av dem hade förändrats.

Hennes ögon smalnade av något medan han pratade, men hon tänkte inte avbryta honom.
    "Du har förändrats." sade hon lugnt när han var färdig. "Du har blivit hårdare. Mer arg."
Mer hatisk. Hon borde kanske inte klandra honom, men kunde inte låta bli. Det hade inte varit någon av dem som kunnat göra något åt att Tannin blev utkastad av sin far.
    "Och om jag ljuger för mig själv eller inte spelar egentligen ingen roll, eller hur? Du har redan bestämt dig för att jag gör det."
Hon kunde stå och förklara sig blå i ansiktet, han skulle ändå inte ändra uppfattning om henne.
    "Men när vi ändå är inne på ämnet att ljuga för sig själv. Säg mig, Tannin, hur rättfärdigar du att gå sex mot två, varav en av dem egentligen inte ens hade på arenagolvet att göra?" hennes röst, fortfarande lugn, fick en kall underton. "Hur rättfärdigar du att, efter så här lång tid, fortfarande lägga skuld på mig och min bror för någonting som vi inte hade någon som helst kontroll över. Vi var valpar, Tannin. Alla tre."
Rösten blev vassare och vassare ju mer hon talade.
    "Vad din far gjorde mot dig var orättvist. Hata honom till den dagen du dör, jag bryr mig inte. Men att du fortfarande går runt och är arg på Oscuro visar bara att du är mer lik Angelus än vad du vill låtsas om."

"Du har förändrats."
Åh, se där. Stäppvargen kunde lägga märke till saker. Tannin himlade lätt med ögonen mot henne och bemötte sedan hennes ord om den enligt henne orättvisa striden med ett kyligt lung som egentligen inte passade honom alls.
"Varför ska jag bry mig om dem, när de inte bryr sig om mig?"
Det var inte oväntat att hennes anklagelser skulle hagla över honom, då hon aldrig kunde förstå vad han hade gått igenom.
"Det spelar ingen roll hur gamla vi var, det spelar ingen roll att det var något som ingen av oss kunde kontrollera. Vi uppfostrades till att stå upp för rättvisan, det vet du lika väl som jag, och vars stod ni? Ni vände mig alla ryggen, hänsynslöst, utan att någonsin se er om."
Den blåa ögonen blixtrade till av ilska.
"Du kan kalla mig vad du vill, du kan tycka vad du vill om mig. Du kan skylla alla världens fel på mig..." Rösten sjönk till en låg viskning och han sänkte huvudet över henne. "... men jämför mig aldrig med min far."
Hetsigt höjde han huvudet.
"Jag kan se din dömande blick, Nephania. Samma som de i Treontha gav mig den dagen jag inte längre var välkommen där. Ni är alla samma, fjädrar från en fågel."

    "Vi var ju inte ens där!" utbrast hon frustrerat.
Nephania bet ihop käkarna med en ljudlig smäll. Varför försökte hon ens? Han skulle aldrig ändra sig.
    "Men du har väl rätt. Vi borde definitivt ha gjort någonting åt något vi inte ens visste hände."
Hennes röst dröp av vass sarkasm. När han sänkte huvudet var hon helt säker på att han skulle ge sig på henne, men så var inte fallet. Med tjurig blick mötte hon hans ilskna ögon.
    "Sluta uppföra dig precis som honom då!"
En frustrerad, hastig suck lämnade henne.
    "Jag dömer dig inte Tannin. Du har all rätt att vara arg. Tycker jag att ilskan och hatet är felriktigt? Absolut. Men det spelar väl egentligen ingen roll vad jag tycker." hennes röst hade återgått till det lugna, mjuka tonläge hon börjat konversationen med. "Det är säkert alldeles för lite, alldeles för sent, men jag... förlåt. Förlåt för att vi fick dig känna dig övergiven. Och förlåt för att du burit med dig all den här ilskan ända sen dess."
Hon visste inte vad de skulle ha kunnat göra. Hon visste inte ens vad hon skulle göra nu. Och hon visste inte varför hon fortfarande försökte. En del av henne önskade väl att han skulle ändra sig. Att år av ilska och hat bara skulle rinna av honom genom ett enkelt 'förlåt'. Men det vore naivt.

En del av honom ville verkligen lyssna till henne. En del av honom ville bara omfamna känslorna som brann djupt där nere, bara acceptera henne som hon var, bara sjunka ned intill henne och låtsas att allt var som förr, som när de var små. 
Innan allt det andra hände.
Bitterheten hade egentligen inte vaknat den dagen, när blev förvisad. Visst, övergiven hade han känt sig, och han hade sörjt och saknat dem, men han hade inte varit arg. Han hade bara önskat mer överseende, mer förståelse, samtidigt förstått varför saker blev som de blev. Men när hans Fey sen hade dött, gått det hemska ödet till mötes... Han hade helt enkelt behövt skylla på någon. 
"Du har rätt." Han önskade att hon inte hade det, men han svalde de känslorna. "Alldeles för lite, alldeles för sent."
Han drog ett andetag.
"Devils gav mig en mening. Kanske jag har gjort fel idag, kanske det inte går att rättfärdiga. Men de skulle aldrig överge mig, därmed har de min lojalitet."
Han tystnade några ögonblick, såg på henne. Fortfarande fanns där ilska och förakt i blicken, men den hade mjuknat lite.
"Kanske det är fel att skylla på dig. Men jag har spenderat lång tid med att förbanna er alla, förbanna marken jag går på, och förskjuta gudarna till en plats där jag inte längre tänker på dem. Hade jag kunnat böja tiden och gå tillbaka hade jag gjort det, men som vi båda vet finns det ingen återvändo från där vi står idag."
En sorgsen min drog över hans ansikte, trots att han försökte hålla masken så likgiltig som möjligt.
"Jag hoppas att du har lärt dig bättre, och därmed även kan göra bättre val, i ditt nuvarande flockliv i Qu."
Så vitt han visste tillhörde Nephania som skara som hennes bror.

Nephania nickade bekräftande åt hans ord. Det var för sent. Hon hade anat det, men det gjorde ändå ont att höra det. Han hade varit en sån stor del under hennes uppväxt, och en ännu större för Oscuro.
    "Jag förstår." sade hon med ett litet leende.
Hon såg sorgen speglas i hans anlete. Det var nästan värre än att se hans ilska och hat. Sorg var svårare att avfärda. Svårare att stå emot emotionellt.
    "Jag önskar att saker och ting varit annorlunda." hon släppte på fasaden något och lät svagheten skina igenom. "Jag gör verkligen det."
Han talade om hennes flockliv i Qu. Det flockliv som inte längre fanns.
    "Det hoppas jag också."
Leendet på hennes läppar breddades något, och hon hörde Grendel ropa upp nästa stridande par. Stäppvargen kastade en hastig blick över ryggen.
    "Jag borde gå tillbaka." sade hon och vände blicken mot barndomsvännen igen. "Men det var trevligt att se dig igen, Tannin. Och framför allt skönt att höra att du hittat hem. Ta hand om dig."
Hon böjde på nacken i en bugning innan hon vände sig om för att återvända till Nilo.

Hennes plan hade varit att få lite luft, men inte ens det hade hon lyckats med.

[Avsluta efter ditt inlägg?]

Det låg en ärlighet i hennes röst medan hon talade, och Tannin kunde återigen inte hindra den sorgsna känslan att dra över hans ansikte. Allting hade kunnat vara annorlunda, precis som hon önskade. 
Ett andetag drog, delvis av lättnad men också av ledsamhet, när hon förkunnade att hon måste gå tillbaka. Till viss del kändes det skönt att bli av med henne för hur mycket gott kunde hon föra med sig? Å andra sidan hade hennes ansikte varit en form av tröst, en påminnelse av hur trygghet kunde kännas. 
Han böjde svagt på huvudet som svar åt henne. 
"Detsamma." 
Huruvida han verkligen önskade att hon skulle ta hand om sig var oklart, även för Tannin.
"På återseende."
Han såg hur den lilla stäppvargen försvann iväg bland mängden av vargar. Under vilka förhållanden de möttes nästa gång skulle avgöra ifall de var vänner eller fiender. 

[Avslutat.]