"Äe men hjärtat då."
Tistel kände igen sin pappas röst överallt. Han pratade så olikt alla andra - slött och högljutt, men det fanns kärlek i rösten. Snart kände hon hans varma andedräkt mot sin panna och förtjänade i sin tystnad en faderlig puss.
"Sitteru här alldeles ensam? Skaru inte följa me far din, vi kan-"
Han hejdade sig mitt i meningen när han såg henne, ordentligt nu. En våg av förvåning sköljde över hans långa ansikte, och ersattes snart av ett leende. Han såg lite road ut, som en förälder kunde roas av sitt barns dumma påhitt.
"Men, Tagg, haru klippt dej?"
Tistel kände gråten stocka sig i halsen på henne igen och hon vred sig dramatiskt ur hans grepp, såg bort. Det kändes hemskt att bli sedd. Luggen hade varit hennes, hennes kännetecken, stolthet, men också hennes gardin att gömma sig bakom när det blev svårt att möta någons blick.
"Titta inte på mig!" snyftade hon. "Du är så himla dum!"
Hon försökte att låta bli, men hon kunde känna hans sinnesstämning. Den gick från road till ångerfylld, och om hon tittade visste hon att hon skulle se hans fåniga, förlåtande blick.
"Jamen, gumman, ja' bara skojade... F'låt, du är jättefin. Du är alltid jättefin."
Hon kunde höra att han försökte, men det gjorde det nästan värre. Hon ville inte ha hans sympati. "Varför gjorde du så'rå?"
Tistel ansträngde sig för att inte bita honom. "Det var inte jag!" utbrast hon, men samlade sig sedan. Måste alltid vara samlad. Det gjorde ondare om folk såg hennes känslor. "Jag... Tibast och jag ville bara testa."
Ivo lade en tass om henne men hon ålade sig ur hans grepp. "Jamen Tagg, de är väl inte så farligt? Kom nu, jag tror att-"
"Kalla mig inte det," morrade hon i en irritationsblandad gråt och tog några kliv bort. "Du fattar ju ingenting!"
Tistel stack därifrån, fort, och lämnade Ivo ensam kvar.