Tassarna landade i mjuka rankor, och vingarna, trötta och ömma, vek sig lätt darrigt mot hans sidor. Obekanta lukter. Hade Lövskogen alltid sett ut såhär? Många många år hade passerat sedan sist. Kanske var Bael dum som trott att Numoori skulle vara sig likt.
Stegen var prövande, på tröskeln till försiktiga, när han tog de första stegen i Numoori på evigheter. Att vara tillbaka var konstigt, men ändå fylldes han av en lättad känsla. Som något som fattats plötsligt föll på plats igen. 
Baels steg ökade i självsäkerhet och han kände nu jorden under tassarna som ett välkomnande. Som om han var hemma på riktigt.
Minnen från hans tid i Numoori svepte igenom honom på både gott och ont. Gamla vänner, gamla fiender, hans kärlek. Vilka fanns kvar? Namn han aldrig glömt upprepade han gång på gång i sina tankar. Molok. Blair. Bambra. Molok. Blair. Bambra.
Relianne.
Hon var död, begraven i Raukakekedjan. Än mindes han deras gemensamma boplats. Ett mål med resan kanske skulle bli att återförenas med henne i myllan, men än hade han saker kvar att utföra.
Trots att han åldrats var han ännu inte gammal. Blicken var skarp och vingarna starka - de hade burit honom hela vägen hit. Än skulle han orka mer, betydligt mer.