Culpa hade färdats ett tag nu. Minnet av Lazuli, till och med hennes doft, hängde kvar och gav henne hopp samt styrka att fortsätta upptäcka. Hon hade tagit sig till gräsmarker vid det här laget. Mycket tack vare vännens hjälp. Hon hoppades verkligen att Lazuli skulle korsa väg med henne igen. Det hade varit underbart att möta en så ren och vänlig själ efter nederlaget hon lidit i och med att hon förlorat sin partner. När det frodiga gräset som stod högt och kittlades hennes hy så noterade hon fukt i luften. I själva verket skulle hennes syn skymmas av en mycket tät dimma men hon vandrade i blindo. Hennes ögon kunde inte erfara vyerna, de var höjda i egen dimma. De var matta och uttryckslösa, fästa i fjärran som standardinställning. Att vara blind var inte en dans på rosor men hon visste inte annat. Det var kyligt och Culpa frös lite, och även om hon antog att det var dag så var det som tur var för molnigt för att hon skulle störas av direkt solljus. Hon var på väg nordöst utan att ha någon riktig destination i åtanke. Culpa ville känna nya dofter, och känna all världens gräs och grus. Utan direkt solljus. Förstås. Hon hade gnagt benen på en gnagare rena och det hade mättat hennes mage en bra stund. Grottvargen hade haft turen att fånga djuret på väg ner i sin håla. Culpas magsäck var ytterst liten och det var bra. Hon var själv liten. Grottvargen kände sig väldigt malplacerad men vande sig snart vid klimatet. Hon huttrade till lite men fortsatte gå. När någon annan natt senare kom, hade landskapet förändrats gradvis och hon hade nått Numoorislätten. Något hon inte kände vid namn, men som hon snart skulle lära känna med sina kvarvarande sinnen.