[Reserverad för Blindir. Utspelar sig efter att Kithara har lämnat LK.]

Några månvarv hade passerat sedan Kithara hade lämnat allt det som varit hennes hem bakom sig. Och hjärtat kändes tungt, samtidigt som det fanns en iver som växte inom henne. Han hade uppenbarat sig, tagit över hennes liv, och hon hade utkämpat en lönlös kamp mot en makt så långt mycket starkare än vad hon själv var. Det hade varit skrattretande, men hon hade kämpat. Tills hon slutligen hade kuvats under Hans vilja. 
Och i den sekund som hon hade gett upp så hade den där flammande ivern börjat gro inom henne. Kithara hade ingen aning om vad detta innebar, och visst kände hon en sorg. Men Han hade haft rätt. 
"De förstår oss inte, du och jag. Vi är lika. Och nu har vi varandra. Men du kan aldrig återvända. De skulle slakta dig utan tvekan. Deras värld är svart och vit, men jag ska visa dig alla de gråskalor som finns där emellan."
Varför Kithara trodde på Hans ord visste hon inte själv, men hon hade gett sig av och såg sig aldrig tillbaka. 

Djungeln var tät, men hon var van att ta sig fram genom vegetationen. Hon hade växt upp här, så det gick smidigt att ta sig framåt. Och det var just det hon gjorde. Vandrade, vandrade, lämnade allting bakom sig. Vart färden förde henne hade hon ingen aning om, men Han hade lovat att visa henne världen och Hans ord var mer en lag än en önskan.
Tassarna upphörde sitt metodiska trummande mot marken då Kithara stötte på ett doftspår.
Varg. Ingen från flocken.
Ett kort flin gled över hennes läppar. Huruvida Durano skulle gilla hennes idé visste hon inte, men hon kände sig fylld med äventyrslust och nyfikenhet. 
"Hallå!" gastade hon ut med sin mjuka röst. "Är det någon där?" Tassarna sattes åter i rörelse medan hon följde den främmande doften.