[Reserverad för Blair.]

Det värkte i hela kroppen, och pälsen var tovig och ovårdad, bränd och ihopkletad av torkat blod. Det hade varit en strid som han sen skulle glömma, en strid som de alla sent skulle glömma. Och även om vinsten hade gått till eldtiken fann Shiva ingen skam i det. Hon hade kämpat väl, och hon hade vunnit på ett ärligt sätt. 
Och det var så det fungerade i arenan.
Men visst hade en viss bitterhet dragit över honom, för självklart var det alltid roligast för segraren. Och nog hade varit kul att visa dem alla att han inte gick att räkna bort ännu. Käkarna pressades lätt samma vid tanken, så han slog den ur huvudet. Ville inte fundera över det som hade kunnat vara.

Han hade funnit en helare, som lappat ihop såren så att de inte blödde längre. En stor brännskada hade sträckt sig över hans högra "överarm", och helaren hade gjort vad han hade kunnat. Blödningen var stoppad, men för evigt skulle Shiva ha en stor kal fläck där, ett ärr där pälsen aldrig mer skulle växa. Så djupt hade hon faktiskt kommit åt med sina eldar.
Han log tyst för sig själv. Ja, det var väl inte en ordentlig strid ifall de inte blev ordentligt skadade heller.

Blicken drog över folkvimlet. De flesta verkade nöjda med dagen. Stämningen var god. Shiva hade garden nere, alldeles för trött för att använda energikraften till fullo. Och det var därför fakargen tog honom med överraskning.
"Blair."
Han kastade ur sig namnet utan att tänka sig för, och fakargens blick fastnade på Shiva. Bittert såg han tillbaka mot den andre.

”Blair.” Ljudet av sitt namn fick Blair att se upp, och blicken fastnade omedelbart på en svartvit hane. Shiva? Även om han inte haft sin fulla uppmärksamhet på just Shiva under den sista stridens presentation så hade han inte missat titeln. Den forna kungen av Kaiwood. Det hade väckt Blairs intresse. När de båda träffats hade inte Shiva gett ifrån sig de vibbarna, men kanske var kungen lika nyckfull som Blair själv.
     ”Shiva”, hälsade han och gled med blicken längs de stora brännmärket. Ronia hade då inte hållit igen, men det hade inte han heller. Blair hade trott att striden skulle vara över då Ronia säckade ihop. ”Jag tror du var det största motstånd Ronia någonsin mött, och det är ju en komplimang i sig.” Det var varit lika, väldigt lika. 
     ”Du slogs väl”, förtydligade han efter att ha vägt den svartvites blicken i några sekunder. ”Men inte för Lykoris.” Blair undrade om namnbytet hade något att göra med den forna kungen. För visst var det väl samma flock i grunden, samma Kaiwoodälskande grupp.

Komplimangen fick den svartvite att skeptiskt se på fakargen. Han mindes inte Blair med värme, men å andra sidan hade han själv inte visat sig från sin bästa sida. Fundersamt lät han Blairs ord passerade, lyssnade vidare. Undrade tyst vars detta samtal skulle föra dem, varför gudarna hade låtit deras vägar korsas igen.
"Nej, jag slåss inte för Lykoris. Inte längre." 
Var det detta fakargen ville veta om? Irriterat såg Shiva på den andre, det var hans ensak! Men medan sekunderna passerade mer och mer insåg han att det inte längre fanns någon anledning att dölja det hela. Varför gömma sanningen?
"Förräderi har en bitterljuv smak. Men det kanske du redan vet?"
Shiva hade inte en aning om fakargens förflutna, men han drog till med en gissning, baserat på de många ärr Blair bar på sin kropp.

Shiva erbjöd ingen vidare förklaring, men frågan han ställde tillbaka var svar nog. Blair lutade huvudet på sned, plötsligt genuint intresserad. Kungen av Kaiwood, avsatt? Det måste ha svidit.
     "På ett eller annat sätt", svarade Blair svagt nonchalerande. "Tillit är så lustigt. Man märker inte dess betydelse förrän det försvinner." Han lutade huvudet lätt till vänster och mötte den andres blick.
     "Så vad gör du nu då? Drar runt och gör Numoori osäkert?" Det fanns något ironisk i Blairs blick, kanske i sättet mungiporna drog, men rösten var neutral och anpassad för vänligt samtal.

Shiva nickade kort emot den andre, för han kunde inte annat än hålla med om det Blair sade. Vem hade kunnat tro att fakargen kunde besitta en sådan vishet? Uppenbarligen fanns det sidor hos Blair som Shiva kanske inte hade velat se vid deras förra möte.
"Ja, vad gör jag nu?"
Ett kort flin drog över Shivas läppar.
"Jag kan inte erbjuda en bättre förklaring än de ord du just valde, så jag antar att du har rätt."
Hela situationen kändes underlig. Att han skulle finna sig här, öga mot öga, men Blair igen. Å andra sidan visste man väl aldrig vart livet kunde föra en.
"Planlöst vandrande. Det finns ett visst nöje i det. Flocklivet är, när man tänker på det, en aning fängslande. Att bara vandra, det finns en frihet i det som inte kan beskrivas som annat än trevlig." Om man nu kunde bortse från alla de fördelar man hade i en flock, som man tappade som ensamvarg.
"Och vad gör du själv, Blair? Du står inte på arenans golv, även om du befinner dig i Skuggfall. Njuter du av att se andras vinster, eller kanske deras förluster?" 

"Somliga förluster njuter jag av", svarade Blair. Han tänkte på den behornade tiken som varit med i Kawazatriskogen. Henne hade Haqim gärna fått slita mer i, men en förlust var i alla fall mer än inget. "Annars uppskattar jag mest underhållningen." Ett svagt, tandat flin glimtade till. Många hade dött idag, men Blair hade uppskattat dramatiken. Han var bara glad att det inte var någon han kände.
     Blairs blick vandrade över omgivningen, men fångade sedan upp Shivas när han fortsatte.
     "Jag vandrar också, men vad säger att man inte kan ha ett mål samtidigt? Det blir ju mycket.. roligare så." Han tänkte högt nog om Shiva för att inte se honom som den enfaldiga typen, den som i längden föredrog ett monotont vankande fram och tillbaka dit hjärtat ledde. "Organiserat kaos, utan flocklivets begränsningar. Det bästa av båda världar, om man ska vara fräck." Vilket Blair naturligtvis alltid var. Ett snett leende låg över läpparna när han studerade Shiva noga.

Ett ögonbryn höjdes svagt i Shivas ansikte medan han lyssnade på det Blair hade att säga. Fakargen menade att denna hade ett syfte, och även om beskrivningen inte var vidare ingående räckte den för att tända Shivas intresse.
Aldrig mer skulle de svartvita hanen vandra tillsammans med en flock, men detta som Blair pratade om... Det lät faktiskt intressant.
"Organiserat kaos?" upprepade Shiva som ett eko till fakargen. "Ingen flock, inga ranger," konstaterade han sedan, mer för sig själv än för den bevingande.
Och sedan mötte hans Blair sneda leende med ett eget flin, samtidigt som han uppmanande talade till Blair. "Berätta mer."

Det kunde inte finnas ranger när det inte fanns en flock, men Blair hoppades att Shiva ändå var införstådd med att det fanns en ledare - åtminstone så länge Gudarna fick honom att vara involverad med gruppen.
     "Berätta mer." Blairs leende blev bredare, men han såg sig om. Runt dem var för många öron, för många förrädiska munnar som kunde spilla rykten om saker han inte ville skulle komma ut. Med ena framtassen gestikulerade han åt ett mer ostört ställe en bit bort.
     "Följ med."


[Avslutat.]