Dagen var varm och kvav, det myllrade som vanligt av vargar på huvudgatan och handelsvargarna ropade ut sina varor och varor bytta ägare. Variationen av vargar var stort, allt ifrån små färggranna eller alldagliga till stora och även där både färggranna eller alldagliga. Vargar med vingar, vargar med horn. Ja det var många olika men ändå kastades blickar och viskande ord mellan resekamrater kunde ibland höras då den blekröda tiken gick fram på gatan.

Dalia hade med sig sin lilla väskan som hände med över ena skuldran. Hon hade med sin några smycken hon hade gjort och hoppades kunna hitta lite nytt råmaterial för att kunna göra fler. Det var inte så ofta numera hon letade sig ut utanför hemmet. Allt mer tillbakadraken höll hon på att bli och då hon lyckades höra en viskning eller två kände hon sin allt mer obekväm. Även om modern och syskonen tyckte att de var vackra hade Dalias självförtroende blivit allt sämre och med åldern blev hon allt mer osäker. Händelsen med den unga hanen hade också sin inverkan. Han som hon hade lärt känna och som hon hade trott var hennes vän men sedan hade han inför sina vänner hånat henne och dom hade alla skrattat åt henne. En händelse hon hållit för sig själv. Hon ville snabbt hitta någon som ville byta hennes smycken mot nytt silver. Så de nästan grå, vita ögonen ögonen letade mellan de olika försäljarna.

(öppet för den som vill svara)

Han rörde sig storögt genom handelsplatsen. Var just nu på en plats med mycket hantverk och trotts att han vuxit upp i Islagunen blev han lika imponerad varje gång han fick bevittna andras kreativitet. Lite för länge hade han beundrat olika vackra skapelser i keramik, funderat på om han själv hade kunnat göra något sådant. Men nu hade han börjat röra sig vidare och allt fler föremål i ädelmetaller låg framdukade på skynkena. Dessa måste kosta en halv förmögenhet han han tänka innan han valsade rakt in i en hona som stod och väntade på sin tur att tala med försäljaren.
"Oj öh förlåt.."
Hasplade han ur sig och backade bak några steg. Kände hur ansiktet hettade. Honan var stor och rosaröd med skruvade lockar och både betar och horn. Han såg storögt på henne och mimade fram ett "wow". Genast insåg han dock hur missanpassad han verkade och sträckte lite på sig.
"Jag heter Dew.."
Fick han fram med en lätt gäll stämma.
"Coola horn."

Dalia hade stått och kollat på metallerna då någon gick in i henne och hon tog ett stapplande steg åt sidan. hon hörde någon ursäkta såg och hon vände den silvergrå blicken mot vargen som stött in i henne. Hon skulle just be om ursäkt och försäkra att ingen skada skedd då blicken föll på en ung hane med en fäll så vacker och intressant att hon kom av sig. Då han presenterade sig hörde hon försäljaren påpeka om hon skulle ha något och hon vände sig snabbt. "Oj ursäkta nej" Sedan tog hon något steg undan så nästa skulle kunna komma fram. "Jag heter Dalia" Sade hon med en blyg stämma. Blicken letade snabbt efter om han hade vänner nära. då hon hörde honom säga att hon hade coola horn och åter föll blicken på honom. "Em... tack" Tvekan hörde i hennes röst. "Jag har aldrig sett något med en päls som din" sade hon blygt. "Den är väldigt vacker" Hon uppskattade verkligen allt som var vackert. Hon såg bort, insåg vad hon sagt. "Ursäkta men jag måste gå, jag måste hitta rätt metall." Hon ville inte vara oförskämd men hon skämdes lite över vad hon sagt. Inte för att hon ville att han skulle gå men hon hade svårt att prata med hanar sedan den andra varit så elak mot henne.

Vilken himla artig brud han råkat stöta på, då var det bara att anpassa sig. Mjukt bugade han till hälsning.
"Trevligt att råkas Dalia."
Svarade han med sin hövligaste röst, men kom av sig då honan fortsatte tala. Inte bara berömde hon hans utseende - stora ord för någon så tjusig som henne själv - hon sa även tillräckligt mycket tillräckligt vagt för att väcka hans omättliga nyfikenhet.
"Äsch den här gamla trasan"
Skrockade han kort, hänvisade till sin färgsprakande päls vars skönhet han såklart var fullt medveten om egentligen.
"Får jag fråga vad den rätta metallen är, innan jag låter dig gå. Eller än bättre, tillåter du mig göra dig sällskap så du kan visa mig?"
Han leende var stort och uppriktigt och svansen slog bakom honom.
"Är du en sån där metallbändare, jag tycker det verkar så otroligt häftigt nämligen, eller har du någon annan hemlig användning för metaller?"

Han verkade ändra lite på sitt sätt då hon varit artig mot honom och hon log lite mot honom. Lite obekväm i situationen men försökte inte visa det. Sneglade mot försäljaren som verkade irriterad och tog något steg åt sidan för att kunna släppa förbi ännu en som ville komma fram för att se vad han hade att erbjuda. Åter föll blicken på den unga hanen då han refererade till sin fäll som gammal trasa och på något sätt kände hon att han retades lite med henne men hon lät det glida förbi.

Då hans intresse för metall kom upp sneglade hon åter på handlaren som haft metaller. "Ja emm..." hon var inte så bekväm att tala om detta så han kunde höra för just denna handlare hade inte haft de hon sökt efter. "Vi kan gå vidare" Hon började gå och vek ut så de kom lite mer mot mitten av gatan där det inte var fullt lika mycket trängsel, hon gick i en lugn takt. Sneglade lite på hanen samtidigt som hon höll lite koll på handlarna. Med kraften sökte hon samtidigt lite vad hon letade efter men nu hade hon kommit av sig lite då denna Dew dykt upp. "Jo jag kan bända metall så någon direkt hemlig användning har jag nog inte. Jag söker rätt metall för att kunna fortsätta träna." Hon såg sig snabbt omkring innan hon såg på honom igen. "Många av de som säljer råmetall vet inte att den ofta inte är så ren som de vill påstå. Den innehåller ofta massa skräp. Vi kan ta silver som exempel. Jag letar efter silver med så lite skräp i som möjligt så jag får ut mer att jobba med." Nu log hon lite mer och svansen svepte glatt bakom henne. Då de kom till metall arbete så kunde hon öppna upp sig och prata mer. Det var ett stort intresse hon hade och då hon talade om det eller fick visa det glömde hon bort sig och blev mer öppen. Men så kom hon på sig med att hon både tittade och log mot honom så hon vände snabbt blicken framåt igen och såg ner på marken. "Så ja det är det jag letar" Sade hon med den mer blyga stämman igen. Hon kunde inte undgå att se ner på tassarna då hon gick. Sandalerna som både hjälpte henne att kunna gå ordentligt men även de mjuka skinnet över dom som dolde dom missformade tassarna. Tassar som dock gjorde det så mycket lättare att jobba med metallen men som varit en av de sakerna som hon blivit så hånad för.