Jag måste vara ensam ett tag.

Rouzan för det mesta hoppat runt i en cirkel. Stannat från och till för att skaka på vingarna och kolla sig runt omkring. Men han ville inte vänta. Det kändes fel. Han stannade till på alla tre ben och fastnade med blicken på rosorna framför sig. Han hade äntligen träffat någon som han skulle kunna trivas med. Någon som han vågat träffa och prata med. Som och hade visat sig trevlig.
Som nu också var väldigt ledsen.
Rouzan skakade på huvudet så att en av de äldre fjädrnarna trillade av. Han fastnade åter med blicken. Försökte intala sig att inget var fel. Men så hade det varit när hans mor dog också. Alltid var bra, tills det gick fel.
Han vände sig snabbt mot hållet hans nya kamrat gått åt. Han hade redan sett så många andra vargar dött i snåren tack vare de giftiga roserna. Många av dem vargarna var anledningen till att han överlevde med sina svaga jaktförmågor.
Det tog ytterligare ett par minuter innan han valde att följa efter vännen. Hans mamma hade förklarat det här för honom och han var rätt säker på att det här var kärlek. Han var tvungen att i alla fall säga det till honom innan han gjorde något dumt.

Rouzan slog till hårt med vingarna för att lyfta sig själv i språnget men var snabbt uppe på en bekväm höjd. Han tittade runt omkring sig. Han försökte hitta de turkosa prickarna som så vackert prydde den bruna vargen.
Det tog inte allt för lång tid innan han fann hanen. Det kändes som om hjärtat stannat i halsen på honom. Han slutade slå med vingarna och tappade snabbt höjd vilket orsakade crashen mot marken.
Han kunde känna smärtan som tog tag om högra sidan av hans bröstkorg men brydde sig inte när han hoppade fram till Sholeh.

"Sholeh. Sholeh." Han snubblade fram till kroppen. "Sholeh.." Han gjorde det enda han kunde tänka sig och började puffa på den bruna vargen. "Shole.." Hans röst försvann mitt i namnet. Han märkte inte de kalla droppar som landade på hans rygg och innan han visste av det så regnade det. Han var själv förvånad över de varma droppar som rann ner för hans ansikte.
"Sholeh." Han harklade sig. "Jag är nog lite försenad nu." Han försökte le. "Och vi kände inte varandra så länge. Men mamma sa alltid." Han svalde hårt. "Mamma sa alltid att man vet när man vet. Och om mamma var rätt om det så kanske hon har rätt om att andar kan höra ens ord. Så jag vill bara säga det att.. Jag tror att jag hade kunnat älska dig." Han satt långsamt ner medans regnet tygnde ner hans vingar. "Ganska mycket faktiskt." Han lyfte huvudet mot regnet och lät ett tyst yl lämna hans strype.


[Ett litet ensamt roll. Så att Rou får ett avslut med Sholeh likså.]