De hade anlänt till Lövskogen utan större besvär, och Blair kunde knappt bärga sig. De var så nära nu, så nära att starta något han jobbat för så länge. Han förstod inte hur han inte skulle bli galen av väntan.
    Men vetskapen om att det fanns trogna i Lövskogen fick Blair att samla sig. Gruppen skulle vänta på avtalad plats, eller i alla fall hålla sig i närheten, tills han kom tillbaka. Han hade sett till att de hade gott avstånd till Yanamore, för att minska risken för besökare. När han var säker på att allt skulle fungera utan honom gav han sig av.
    Stegen närmare Yanamore var försiktiga, speciellt eftersom han visste att Isil Anars revir var mycket större än vad det hade varit när de först kom hit. Med solen redan långt gången förbi middag när han gett sig av, dröjde det inte länge innan mörkret föll, och Blair fick buttert ge upp sökande för dagen. Han skulle inte hjälpa sig själv om han var trött, och kanske kunde han flyga en bit om han ville hitta Laali.
    Det var när han la sig ner för att sova som han insåg att miljön var bekant. Sakta, mycket sakta, reste Blair sig upp igen och tassade iväg mot det som skymtade mellan träden. Särskilt märkvärdigt var det egentligen inte - det var ett träd bland hundratals andra träd, men den väldiga eken sträckte sig ändå högt mot himlen, och hindrade effektivt andra från att växa för nära. På närmare håll kunde Blair se fula märken i trädstammen, sedan länge läkta men tydligt djupa. Han såg upp, och blicken gick reflexmässigt till den tjocka grenen en bit upp. Det borde inte gjort det, men tomheten ekade. Han skakade på huvudet och la sig ner i sin plats mellan två av rötterna.
    Blair sov igenom natten utan att någon kom. På morgonen lämnade han platsen, men inte utan ett sista ögonkast bakåt.