"Kom, min dimpojke!" Blair tog långa skutt mellan de stora stammarna. Läpparna kantades av ett brett och avslappnat leende. Då och då såg han tillbaka mot Yrjö för att kontrollera att han hängde på. "Vi är snart där!"
     De hade lämnat resten av gruppen i Arkona när de kommit fram på förmiddagen flera timmar tidigare. Blair hade länge planerat att visa det nordliga havet för Yrjö. Alla var nog trötta, men Blair kunde inte släppa känslan av att varje ögonblick var viktigt. De hade visserligen all tid i världen, för Blair planerade inte att försvinna, men ändå bultade hjärtat: tänk om, tänk om. Han hade inte pratat med Yrjö om framtiden. Det fanns ingen indikation på att dimmvargen tänkte stanna längre än uppdraget, deras relation till trots.
     Doften av salt hade blivit distinktare, och Blair hade redan tagit reda på med kraften att det inte var långt kvar. Han tillät sig själv att sakta in.
     "Jag har inte varit vid havet jätteofta", erkände han. "När jag var liten pratade mamma alltid om att ta oss dit när pappa kom tillbaka, men den jakten varade såklart lite längre än tänkt." Han hade, i små bitar och fragment, berättat om sin barndom, så isen i tonen borde inte förvåna den andre. "Men lite sagostämning har ändå legat kvar. Är det inte beundransvärt vad en förälder kan få till med lite sagor?"

Yrjö försökte hålla jämna steg med Blair. Han var snabb, de bleka tassarna var lätta och bar honom framåt så fort att den böljande vita pälsen dansade likt dimman runt hans nätta drag. 
När Blair saktade in gjorde även Yrjö det. Han slöt upp nära honom, kanske lite för nära, drog sin flank emot Blairs och letade sig under hans vinge.
"Havet," muttrade Yrjö med en lite rynkad panna. Han hade aldrig sett det, och att vara ovetande var något han inte direkt gillade. Blair pratade om sin familj och Yrjö lyssnade. Han njöt av att höra Blairs röst, och intresserade sig faktiskt i honom. Vad han hade varit med om, hans familj, hans liv. Varför var det intressant? Yrjö fattade inte, men han törstade ständigt efter att veta mer. Han hade redan hört små bitar om Blairs pappa och den isiga tonen hörde till ämnet. Yrjö log lite åt det. Han gillade att vara en av de viktigare hanarna i Blairs liv.
"Gillar du sagor?" frågade Yrjö med ett litet leende. Han själv var mer för sanningen, sagor gjorde folk mjuka i hjärtat och i hjärnan. Påhittade historier som aldrig skett. "Mamma brukade berätta om hur vi var sagorna. Sagorna man skrämde valpar med."
Yrjö nafsade dramatiskt efter Blair när han sa ordet skrämde med ett litet flin. "Jag försökte leva upp till de sagorna. Leva upp till den bilden av oss Dimmvargar som mamma målade upp. Göra dem till verklighet."
Yrjö hade bara hört om havet. Sagor, där också. Ibland hade han till och med tvivlat på att det existerat.
"Hurdant är havet, då? Berätta vad din mamma sa, så får vi se hur verkligheten matchar sagorna."

Om det var Yrjös mål, så hade han sannerligen lyckats - både han och Nomë. Även om Blair lärt sig att tyda Yrjös dimma och se efter honom kunde han fortfarande få rysningar när den smög sig på när han inte väntade sig det. Det gick dock inte att förneka att han kände sig mer och mer hemma i dimman.
     "Havet..." Han drog ut på ordet, funderade medan de kom allt närmare. "Havet är vilt och oberäkneligt. I ena sekunden är det din vän, i andra stund hugger det dig i ryggen." De kom ut ur skogsbrynet, och vattnet låg i all sin prakt framför dem. "Men det är också milt, förlåtande. Lika ofta som det tar liv ger det också liv till massor av saker." Hans blick låg på Yrjö, som såg ut över vågorna i eftermiddagssolen. "Det är vackert. Perfekt till minsta detalj, även om man gräver djupare och ser faran i vitögat." Han slet blicken innan han skulle bli påkommen, skakade på huvudet och tog sig närmare vattenbrynet.
      "Det är salt", sa han och viftade bort den drömska tonen han haft i slutet av sina ord. "Känn."

Yrjö stirrade på de väldiga vattenmassorna som låg framför dem. Hur kunde så mycket vatten finnas på en och samma plats? Det var hänförande, och även om Yrjö var trollbunden så drog han åt sig vartenda ord Blair sa. Tillslut sneglade han åt fakargens håll, följde honom närmare vattenbrynet. Vågorna dånade nästan, brusade i Yrjös öron, och Yrjö tvekade ett slag innan han tog de sista stegen mot vattnet. Kände havets salta kyla mot sina tassar. Han slöt ögonen för ett slag, och stod tyst en lång stund.
"Blair," talade han sedan med en låg röst. "Efter... allt."
Allt som skulle hända, allt de skulle göra. Han såg på Blair med en skarp blick. "Låt mig då... vandra med dig."

"Efter... allt. Låt mig då... vandra med dig." Blair andades ut och vände sig sakta mot honom, mötte den andres skarpa blick med ögon som var förvånansvärt milda. Låta honom? Yrjö verkade inte se att Blair var beroende av att deras vägar inte skulle splittras efter att uppdraget var färdigt. Deras historia kunde inte ta slut än, det skulle han inte klara. På Numoorislätten hade han lovat att de en dag skulle rymma iväg med varandra, slippa pressen från världen och bara vara dem. Yrjö och Blair. Ensamma men tillsammans i dimman där ingen kunde röra dem. Det var det enda han önskade som belöning från Gudarna efter att han utfört deras uppdrag.
     "Jag tänker inte låta någon ta dig ifrån mig." Han vilade hakan mot Yrjös hjässa, kände hur struphuvudet vibrerade mot dimmvargens huvud när han talade. "Det vet du. Om du vill ha mig så är jag din in i döden." Visserligen var de inte partners - kunde två så dysfunktionella personer någonsin bli partners? - men att det fanns en samhörighet mellan dem hade ingen missat. De kunde bena ut saker allteftersom - men han var Yrjös, och han hoppades att han kunde kalla Yrjö för sin.