Black drog in den friska höstluften i djupa andetag. Han hade nästan glömt hur luften här, i hans gamla hem, kändes. I regnskogen hade han vant sig vid att ständigt andas in tjock, fuktig, varm luft. Denna var kylig, ren och lätt. Den fick hans tankar att klarna, hans kropp att fyllas av energi. Han var hemma igen, i hans kära lövskog. Här hade han fötts, vuxit upp och levt många år. Här ville han också dö, även om han visste att platsen för det inte var hans att bestämma. Den var precis som han mindes den, och verkade inte ha förändrats ett dugg. Medan hans liv förändrats och händelser skakat hans liv nere i södern hade dessa träd stått exakt så här, i denna fridfulla atmosfär, medan dessa fåglar sjungit som nu. Precis som regnskogen var denna full av liv, men inte alls lika högljudd och färgglad. Regnskogen hade varit skrikig, skränig, trång. Här fanns bara fridfullhet och lugn. Ord kunde inte beskriva hans kärlek till denna skog. Bara tanken på att detta åter skulle bli hans hem fyllde hans hjärta med glädje. Han hoppades att hans valpar och resten av flocken skulle finna samma kärlek till platsen i sinom tid.

Flocken. Han kunde höra deras tassar mot marken, där jord och mossa trängdes med nyfallna löv. Han kunde se dem omkring sig, så som han hunnit vänja sig att se dem. De hade vandrat länge, från syd till norr. Ibland fördes samtal mellan olika medlemmar, ibland var de tysta. Två av dem var nya. Dessa hade slutit sig till dem när de befunnit sig i Eldskogen, och Black var nyfiken på att lära känna dem. Nya medlemmar var alltid ett välkommet tillskott. 

De hade vandrat genom Lövskogen en tid redan, men han planerade inte att stanna i dess början utan tänkte föra dem till området där han växte upp. Där kände han till markerna och vattendragen, och där visste han att det fanns mycket vilt så att de aldrig skulle behöva komma hem tomhänta från jakt. Ronia och Kasai hade lett vandringen upp till denna skog men han hade fått ta över när de väl kommit in eftersom han var den som visste vägen. Det var inte långt kvar nu, han kände redan igen sig. Utan att tänka på det ökade hans tassar takten en aning och han travade fram med vaggande svans, högburet huvud och pigg blick.

 

Dem hade vandrat, och vandrat och vandrat. Äntligen var dem framme. Hösten hade tagit ett andetag i den lövklädda skogen och fått en del löv att färgas i höstens färger. Även om hon älskade sommaren och våren mest av allt så gick det inte att förneka höstens skönhet.
Luften här uppe i norr var lätt att andas. Som hon längtat efter den här luften! Nästan lika mycket som hon längtat efter att vandra. Hela hennes liv hade hon vandrat, att gå men i en flock hade satt stopp för det och det hade helt ärligt gjort henne rastlös. En lång vandring över Numoori hade fyllt hennes vandrande hjärta med en lättnad som gjorde att det inte var sorgligt att hitta ett nytt hem.

Hon hade hållit sig i kanten av den större klungan av flocken, hon ville inte att någon skulle förstöra hennes blick in i skogen. Det var som meditation för hennes hjärna att se lövträd så långt man bara kunde. Deras stammar ingav ett väldigt lugn i henne.
Den havsblå blicken slet sig från träden och skymtade den stora svarta vargen i täten. Stegen ökade och hon travade ikapp honom med raska steg. Även Black gick med långa kliv och hon var tvungen att ta några travsteg emellanåt för att hålla hans tempo.
"Är vi hemma nu?" frågade hon och såg upp på den stora vargen med ett leende.

Delta hade varit relativt tyst under hela vandring. Flocklivet var fortfarande väldigt nytt för henne, och hon hade tagit vandringen som en tid att studera detta nya livet för henne. Till råga på allt hade hon dragit på sig Imanis sjukdom, om än en väldigt lätt version av den, och hade känt sig lite krasslig under första halvan av vandringen. Nu mådde hon dock avsevärt mycket bättre, och skulle klassa sig själv som helt frisk. Hon hoppades att Imani också kände sig bättre, att Deltas helning hade givit någon effekt.

När de kom in i Lövskogen hade Delta spetsat öronen och höjt blicken mot de stora trädkronorna som bredde ut sig ovanför deras huvuden. Det var en rofull skog, och Delta skulle nog inte ha några som helst problem att bo här. Det enda som kanske kunde medföra lite svårigheter för henne var framfarten, då hennes rörelsemönster inte riktigt var som de flesta vargas. Men hon misstänkte att hon skulle lära sig hur man förflyttade sig även här.

Hon vände blicken till Black och studerade honom under tystnad. Han höll huvudet högt och verkade nästan ivrig på att komma fram. Delta förstod honom. De hade vandrat långt nu, och lite vila skulle sitta riktigt fint.