[Det här har hänt innan Blair kommer och bråkar :') Öppet för alla från IA att reagera!]

Marken trummade under Blairs tassar när han rörde sig fram över reviret. Det var skönt att få sträcka ut sig, springa på ett sätt han inte gjort på länge. Vanligtvis när han jagade brukade han skada djuret med vindpiskor och pilar, och sedan makligt flyga ikapp och döda det. Nu jagade han inget annat än tiden. Blacks tid rann ut för varje slag hans hjärta slog.
   Fakargen styrde stegen mot vad som såg ut att vara en samlingsplats. Enligt sin karta i huvudet borde han befinna sig i ungefär mitten av reviret. Han var väl förtrogen med revirets gränser, men här inne var det som en svart fläck. Därför såg sig Blair nyfiket om när han passerade fram. Mest tittade han på medlemmarna. Han hade inte kunnat se Ronia någonstans. Var hon fortfarande ute på sitt uppdrag? Det hade underlättat att ha någon som han var välbekant med.
   Väl framme på vad han tyckte var en lämplig plats tog han sig upp på en meterhög sten för att synas. Fakargen var medveten om att han inte var den största av alla vargar. Trots det la han an ett bestämt, självsäkert ansiktsuttryck. Medlemmar hade börjat samlas. Vissa såg förvirrade ut, andra såg hotfulla ut. Blair brydde sig inte. Han kunde ta till luften om saker blev jobbiga, och han kunde inte räkna till alltför många med vingar. Dessutom kände han bara till en varg i den här gruppen som kunde kontrollera eld, och det var Kasai. Blair hittade honom i gruppen av ansikten. Ett litet, snett leende lurade i mungipan när han såg på Blacks son. Snart vände fakargen den gröna blicken mot gruppen igen. De var många, många fler än vad han kunde minnas att de var i Kawazatri.
   ”Var är helaren?” Tonen var befallande. Den lämnade inget utrymme för diskussion. Blair hade lärt sig att om man bara låtsades som att man hade rätt till att bestämma, så var det mindre troligt att någon skulle reagera. Vingarna var lätt utspärrade, vilket gav ett intryck av att han var större än han egentligen var. Han menade allvar. Om de skulle börja tjafsa med honom, så skulle det endast ha konsekvenser för dem.

Det hade varit en lugn dag, Kasai hade sett till att hans sysslor var gjorda, att det fanns mat på lagret, att hans jägare var i form, tagit ett par av dagens patruller, kanske med hopp att stöta på en viss brun fakarg. Det var dock inget han var beredd att erkänna för någon, ens sig själv. Han hade viftat bort tankarna med 'han kanske inte direkt väntade på honom, Men om han bara råkade dyka upp så skulle det vara ett välkommet tidsfördriv'.
 Han hade varit i full färd med att träna, det var något han gjorde så fort han fick chansen. Styrkan i den bastanta kroppen var hans främsta vapen, mer förfinad än kontrollen över elden. Det fanns alltid vargar med negerande krafter, och då kunde man inte bara förlita sig på stark magi.
 Det var i träningen tumutlet började. Medlemmar som passerade honom antingen muttrande eller nyfiket pladdrande om en främling som passerat alla skydd genom att helt enkelt sprinta fram över reviret emot dess mitt.
 Med fadern borta - borde han inte ha kommit tillbaka nu? - och systern på uppdrag kände han att han behövde se över det nya hotet.
 De tvefärgade benen bar honom snabbt över marken, och han passerade några av medlemmarna som var osäkra på vad de skulle göre med situationen och mest försiktigt började röra sig emot området, osäkra på om detta gav dem tillstånd att lämna sina uppgifter. Trots detta var det redan ett hav av medlemmar som stod i en klunga, och Kasai lyfte lätt blicken.
 Uppflugen på en sten stod Blair, med vingarna utfällda och en dominant hållning. Trots att det var mitt på reviret, trots att han egentligen inte var mer än en främling, trots att han var Occultos, var den första reaktionen från Kasai inte en hårt ögonkast, det var inte irritation. Nej långt ner i buken kunde han känna en bubblande känsla som spred sig upp i bröstet, och ett leende han inte kunde styra klöv hans anlete. Fjärilarna som fladdrade vilt i hans buk blev kaotiska då den brune lät sin gröna blick för ett oändligt ögonblick möta Kasais egna udda. Det lilla leendet i mungipan på Blair, igen kännandet, det fick fjärilarna att kännas som fåglar.
 Dock kom han snart på sig själv, och leendet dog ut. Blair skulle aldrig korsa gränsen, än mindre ta sig så här långt in, om inget hänt, och som bekräftelse på hans misstankar talade han med auktoraritet. Helare. Han såg inte skadad ut, så vem var det som behövde hjälp?
 Oro hade bytt ut fjärilarna och Kasai klämde sig fram mellan vargarna, försökte snabbt dra till minnes vilka medlemmar det var som hadehelande krafter.
 Snart stod han inför flocken, en position han inte riktigt var van vid, han blickade fortfarande mot Blair.
"Vart, och Vem?" Kanske skulle det se misstänksamt ut att han inte ifrågasatte vem, för många, främlingen var, för andra, varför han så lättvindigt tänkte hjälpa fienden. Kasai brydde sig föga.

Cry glidflög lugnt över reviret, som han brukade när han fann tid till att roa sig själv, när han såg, än dock ytterst suddigt, hur flockens vargar började samla sig i mitten av reviret. Nyfiket, men fortfarande sansat, lät han sig föras med vindarna närmare marken, närmare marken, där vargarna samlats.
  Han landade med en naturlig elegans och med en tyst duns. Liksom alla andra var hans blick vänd mot den bruna gestalten på stenen. Han tyckte sig känna igen den bruna nyansen men han visste att den bruna färgen kunde lika gärna varit en främlings och hans syn var inte tillräckligt bra för att han skulle kunna avgöra vem det var. Känselspröten rörde frustrerat på sig framför honom.
  "Vart, och vem?", Cry vände blicken mot vargen som talade. Cry trodde för ett kort ögonblick att vargen som talade var Black; Crys syn må ha varit dålig men den röda, karakteristiska pälsen var väldigt svår att missa, men sedan kunde han konstatera att grå päls också klädde vargen samt att rösten saknade Blacks auktoritet, den sortens auktoritet som kom med åldern. Cry kom fram till att vargen som talade inte var mindre främling än vargen som stod på stenen.
  Cry vände den blåa blicken framåt igen och kollade på den bruna vargen.

Dagen hade inte varit särskilt händelserik såhär långt. Tirana hade legat under ett träd och halvsovit, rört sig lite runt reviret, gjort sina dagliga sysslor med gott humör. Inte för att hon nödvändigtvis ogillade att ha det på det sättet. Det var avkopplande, trevligt och stillsamt.
  Nu tycktes dock saker ha ändrats.
  När hon var på väg tillbaka till centrumet av reviret snappade hon upp något som andra Isil Anar:e mumlade. De hade besök, innanför revirgränsen, en främling. Det hörde uppenbarligen inte till vanligheterna, och Tirana slets mellan plikten att fortsätta med sina uppgifter och viljan att ta reda på vad det var som hände. Det slutade med att hon travade åt det håll som alla andra var på väg mot.
  Nu stod hon nedanför en hög sten i mitten av reviret och såg upp på den bruna, bevingade vargen som stod däruppe. Hon hade aldrig sett honom förut, och hade ingen aning om varför han klampade in på Isil Anars revir och hävdade sig. Hon lade märke till att Kasai och Cry redan var där, precis som många andra. Hon började röra sig diskret mot Cry när Kasai frågade: “Vart och vem?”
  Helaren. Var det inte hon? Åtminstone besatt hon helandets gåva. Men än vågade hon inte ge sig tillkänna, inte förrän främlingen klargjort vad han var ute efter.
  “Vad är det som händer?” viskade hon till Cry utan att släppa främlingen på stenen med blicken.

I ögonvrån kunde Blair se hur en blek gestalt landade på marken. Det underliga utseendet var bekant. Fakargen hade för sig att hans namn var Cry, men kunde för allt i världen inte återkalla vad deras samtal hade handlat om. Antagligen hade det varit det vanliga, men det roade Blair ändå att se någon han kände igen sedan innan. Cry hade väl inte varit med vid det laget? Han hade inte luktat som det i alla fall. Isil Anar värvade snabbt och effektivt.
   Blair vände tillbaka blicken för att se Kasai komma fram.
   "Vart, och vem?" Blair tvekade. Den intensiva blicken svepte över flockmedlemmarna. Att ropa ut att Black var dödligt skadad skulle få förvirring, kanske till och med panik, att bryta ut. Det var det sista han ville. För varje dyrbar sekund de ödslade här rann Blacks liv ut. Fakargen lutade sig ner, så att han kunde placera munnen precis intill Kasais öra.
   "Din far", sa han lågt. "Jag leder er dit. Helare, nu." De sista orden var med skärpa. Det fanns inga tvivel om att Blair förväntade sig att Kasai - och helaren, vem det nu var - skulle lyda. Fakargen tog sig smidigt ner från sitt lilla podium. 
   "Tiden är knapp", sa han, och började gå i rask takt. När han var säker på att de andra följde efter, tänkte han öka till språngmarsch. Blair ville dock vara säker på att de hängde på, trots hans dramatiska utgång.

[Cry är välkommen att hänga på, även inte han är en helare <3]

Han kunde höra medlemmarna bakom honom, och Cry, någon han bara kände till namnet, kunde skymtas lätt i skyn innan han gled ner mot marken, och när han slängde en blick bakåt kunde han skymta Tirana. Vad han indes hade hon Helande krafter.
 När han vände tillbaka den udda blicken var Blair precis intill honom, och hjärtat slog hårdare i bröstet, ansiktet hettade. Kanske var det fel tillfälle, men han kudne inte rå för det. Hans tankar fladdrade iväg till den dagen, känslan av Blairs nos som drogs över hans. Det närmast susade i öronen. Han försökte kontrollera den häftiga rodnaden. Då Blair var precis vid hans öra, var han nästan säker på att den brune skulle höra hur Kasais puls skenade. Något som inte direkt förändrades då Blair framförde sitt meddelande. Han svalde hårt.
 Såg bakom sig på Tirana.
"Tirana Jag behöver din Hjälp. Cry, du kanske kan behövas, detta är av yttersta vikt" Kasai såg över de andra som kollade på honom, och insåg att några kanske inte kände honom heller.
"Jag är Kasai, son av Black, och resterande kan återgå, de som har helande krafter får gärna komma de också" Han förvånades av sitt eget lugn, och den auktoritet som färgade hans mörka stämma. Kanske var han som mest lik sin fader i denna stund. Hans yttre må vara lugnt, sansat, men inombords rusade all sorts panik. Hjärtat skenade, något som inte längre berodde på Blairs närvaro, och när Blair satte av dit de skulle var Kasai inte sen att följa efter, han bara hoppades att Tirana och Cry skulle slå följde de med.

"Vad är det som händer?" Cry sneglade på Tirana med en uttryckslös min samtidigt som han kände hur ena känselsprötet drogs mot hennes gestalt. Cry tvingade den närmare hans kropp.
  "Jag vet lika lite som du", svarade han och vände blicken fram igen bara för att se hur Kasai... rodnade? Han borde ha känt sig förvirrad, men fann sig istället vara nyfiken, vilket han insåg var ytterst olämpligt. 
  "Tirana Jag behöver din Hjälp." Nyfikenheten försvann snabbt och Cry vände långsamt på huvudet för att kolla på Tirana. Vanligtvis ökade pulsen när han såg på henne. Nu kände han bara ett tvingat lugn. 
  "Cry, du kanske kan behövas, detta är av yttersta vikt." Cry uppfattade orden men fortsatte kolla på Tirana med en allvarlig, blå blick. Han fann sig oförmögen att slita bort blicken från henne, förvisso var han alltid inkapabel till att slita bort blicken från henne men det var annorlunda denna gång. I vanliga fall brukade han titta på henne för att försäkra sig om att han aldrig skulle glömma bort hennes ansikte när förlorade sin syn helt och hållet, för att njuta av den begränsade tid med att kunna se henne han hade kvar. Nu kollade han på henne på ett helt annat sätt, av en helt annan anledning: Han kollade efter en reaktion. Det var som om han... kände ett behov av att beskydda henne, vilket gjorde honom frustrerad för han visste att det var irrationellt, visste att Tirana var tillräckligt stark själv för att kunna se på döden och bekämpa den. Trots det fanns det en röst han inte kunde få tyst på som sa att det fanns en risk att hon skulle få se något som kunde förstöra henne på ett sätt som var omöjligt att hela bort med krafter. Ändå visste Cry att hon sett vandrade lik med inälvorna ute och klarat sig, så varför kände han en irrationell rädsla pumpa i hans blodådror?

Cry visste lika lite som hon. Hennes blå ögon sökte efter svar i hans ansikte men fann endast samma förvirring som rådde inom henne själv. Hon såg främlingen gå fram mot Kasai och säga något lågt till honom, som verkade få Kasai att bestämma sig. Hon flyttade sig inte från Cry's sida förrän hon hörde sitt eget namn lämna Kasais läppar. Hennes hjälp behövdes. Cry behövdes också, alla med helandets kraft var välkomna att följa med. Hon undrade vad det rörde sig om, men hann inte stå fundersam för länge, eftersom Blair började gå med Kasai i släptåg. Tiranas öron ströks bakåt, vilket gav henne ett stressat, nästan skrämt ansiktsuttryck. Hon kastade en snabb blick på Cry, var glad för att även han fick följa med, behövde hans stöd med sig.
 Hon svalde och sa, riktat till Cry: "Det kommer säkert gå bra", men önskade att hon var lika säker på det som hon lät. “Kom nu, Cry!”
  Så blev det fart även på henne. Hon skyndade efter Kasai och Blair som ledde vägen medan hjärtat bultade i bröstet. Vad var det som hade hänt? Varför kom en främling till reviret och krävde hjälp? Vem hade skadat sig? Kunde det bero på zombierna, hade de bitit någon som de bitit Cry? Hon hade ingen aning, det enda hon visste var att om hon behövdes skulle hon komma oavsett vad som var orsaken. Hennes huvud var fullt av frågetecken men det spelade ingen roll nu, och förresten skulle allt säkert klaras upp när saker lugnade sig lite. Hon hoppades bara att vad det än gällde, skulle hennes krafter vara tillräckliga.

Blair skyndade fram genom skogen. Tack vare kraften kunde han snappa upp bloddoften innan de andra, men den var svagare nu. Han kunde inte bestämma sig för om det var positivt eller negativt. Antingen betydde det att blodroten fungerat, eller så betydde det att Black helt enkelt inte hade så mycket blod kvar att blöda ut. Blair bestämde sig för att hoppas på det första.
   Mellan träden kunde Blair skymta den fallna kroppen. Det fick honom att sakta farten, men bara så mycket att han kunde höras över fartvinden.
   "Ni måste agera snabbt", ropade han bak. "Om en timme är han död." Blair nämnde inte att han misstänkte att om en timme så skulle Black ha varit död ett tag. Istället travade han in i den lilla gläntan, och placerade sig bredvid Isil Anars ledare.
   Black blödde inte längre lika mycket, men såg inte mycket bättre ut för det. Han verkade fortfarande vara medvetslös, och rosslade precis lika illa som förut. Det lät som om han höll på att kvävas. Diskret hjälpte Blair den andre att andas. Utsidan var blank, och det fanns inget som tydde på att Blair försökte hålla liv i den gamla kargen. Den enda skillnaden var att andetagen blev lite mindre ansträngda.
   "Han har fått blodrot", sa Blair och såg mot den vita honan. Tirana? Något sådant hade Kasai kallat henne. "Jag vet inte hur länge han varit här. Två timmar kanske? Tre?" Det var svårt att avgöra. Blair undrade om det spelade någon skillnad för henne att få veta allt det här. Trots allt var han ingen helare.

Kasai var lättad när han kunde se Tirana och Cry följa efter honom. Det hade ändå varit ett rätt kryptiskt meddelande med litet information. Där Kasai lättvindigt litade och lyssnade på en, för dem, främling, och sedan, efter främlingens begäran, fått dem att komma med. Han kände att det var bara rätt att ge dem mer information nu när de lämnat klungan bakom sig.
"Det är min far, jag vet inte vad som hänt eller hur bråttom det är" Det var den enda förklaring han fick ur sig, för nu, när massans blickar inte var riktade emot honom och pressen var lättare, kände han paniken ta över det som var hans väsen. Rädslan var nästan förlamande, gjorde det svårt att springa rakt och följa Blair.
 Hans blick fann den mörke fakargens gestalt framför sig medan de sprang. Han var något förundrad. Även om han förstått att Blair inte var det hemska monster de fått uppmålade för dem redan som valpar så hade han aldrig trott att han skulle gå så långt som att springa in npå deras revir för att rädda hans fader. Han kunde inte låta bli att fundera på varför, men hann inte tänka för långt innan Blair saktade in något för att tala till dem. Doften av blod var stark, slående, ju nämre det kom, och födde bara hans panik. 
 Kasai rusade nästan om Blair den sista biten och stannade inte fören han nästan snubblade över den sargade fadern.
"Far!" hans röst gäll där han föll ner intill honom, bakom hans rygg.
 Han hade förlorat mycket blod, så mycket var uppenbart, och förutom det fanns det mycket nya, och framför allt stora, sår som täckte hela hans uppenbarelse.
 Han blickade emot Blair som talade, även om det inte var riktat emot honom, sedan Tirana. Snälla vid gudarna låt henne kunna hjälpa honom.

Herregud. Det var det enda Tirana kunde tänka när hon stannade framför den stora, svarta vargen, och hon sa det också högt: “Herregud.” Black. Hans kraftiga, respektingivande kropp var illa sargad, och hon undrade flyktigt vad som skadat honom så, men tryckte snabbt undan tanken och tvingade sig att fokusera. Om en timme är han död. Ledarens liv låg bokstavligen i hennes händer. Ingen press.
  “O-okej.” Hon satte sig intill Blacks medvetslösa kropp, försökte lyssna på vad fakargen sa. Blodrot. Bra. En helande växt. Men det var tydligt att den inte räckte, inte alls. Hon försökte göra en snabb men tillräcklig bedömning av läget. Det var svårt, tusen gånger svårare än när hon helade Cry. Då hade det bara varit de två, och han hade inte varit hälften så skadad som Black var. Hon svalde, tvivlade på sin kapacitet.Tänk om hennes kraft inte räckte till? Tänk om hon gjorde allt hon kunde och han ändå dog?
  “Jag …” Hon bestämde sig för att sluta prata och börja agera. Såren var utspridda över hela kroppen, så hon kunde inte hela dem ett och ett. Istället lade hon tassen på Blacks skuldra, slöt ögonen och började.
  Tirana kände hur den levande kraften, hennes livskraft, förflyttades från henne till ledaren. Det pirrade av energin som cirkulerade i hennes kropp för att sedan kanaliseras och överföras till Black. Black borde förnimma en känsla av lättnad, av att allt skulle bli bra igen och av att något som liknade solsken strålade ut från punkten där hennes tass vidrörde honom, om han inte var alltför djupt försjunken i medvetslöshet. Det var så det kändes att bli helad. När kraften samlades i henne kände hon sig stark, men hon hade en känsla av att det skulle tära på henne, för det var tydligt att varje uns av hennes kraft skulle behövas.

"Herregud." Cry kunde inte göra annat än att hålla med, och då var han ändå halvt blind; halvt besparad från den hemska synen, som han antog var dubbelt så hemskt än den synen han själv var förmögen till att se. 
  Cry visste inte vilka gudar som fanns att tillbe, han mindes inte, men ifall han skulle ha gjort det skulle han bett till dem alla samtidigt just då.
  "O-okej." Säkerheten som förut klätt Tiranas röst verkade vara borta nu. Cry dömde henne inte. Han lyckades ändå själv trycka undan den osäkerhet han kände bubbla instinktivt inom de djupaste delarna av honom och lät den blåa blicken utstråla ett onaturligt, fejkat lugn. 
  Cry öppnade munnen för att säga något, för att fråga ifall Tirana ville att han skulle hämta något, om det fanns något han kunde göra för att underlätta hennes arbete när han uppfattade hur Tirana la sin ena tass på Black. 
  Cry stängde munnen igen, det var inte tid för att störa Tiranas fokus nu. Istället kollade han tålmodigt på de två och satte sig långsamt ned.

För varje gång hans medvetande kämpade för att vakna lockades det ner i djupet igen. Mörkret var en mästare i utklädnader, och det förvirrade hans sinne genom att visa falska, betryggande bilder för att hålla honom nere i den svarta sörjan. Gamla minnen han inte besökt på alltför länge kom upp till ytan. Ena stunden sprang han på korta, knubbiga ben genom högt gräs tillsammans med sina bröder, i nästa stod han på en tonårings rangliga ben öga mot öga med Mercer, den gamle hanen som trots att de inte delade en droppe blod varit så mycket mer av en far än hans riktiga far varit. 

De varma, bruna ögonen såg ut att tillhöra en ungvarg och stod i kontrast till pälsen som hade grånat med åren och som nästan var vit på vissa ställen. I det ögonblicket var det som om ingenting hade hänt, som om kriget aldrig varit och den gamle fortfarande levde. När den grå gestalten med de bruna ögonen började byta form och en lila lugg växte ut började stämningen ändras. Det stack i hjärtat så att han tappade andan när Rosie anklagande stirrade på honom.

”Du skulle ha varit där. Allt är ditt fel och det vet du fortfarande.” hördes hennes röst, utan att bilden av henne rörde sin mun. Hon blinkade inte ens, utan den bruna blicken borrade in sig i hans och han kunde inte titta bort. Hon började tyna bort, blektes ur och försvann med vinden. Lämnade honom kvar med en bitter eftersmak. Han kände hur mörkret vred sig runt honom som en slingrande orm, det var en listig orm som varsamt lurat in honom längre ner i dess famn samtidigt som den kvävde honom till döds. Han började kämpa emot, men det fick bara ormen att dra sig åt runt omkring honom snabbare. Hans puls ökade, åter igen var allt han kunde höra ljudet av sitt eget hjärta. Plötsligt blev det av någon anledning en aning lättare att andas, som om ormen släppte sitt grepp en aning. Hans lungor borde ha gett upp, men en kraft höll dem igång utifrån.

Han svävade i ett underligt tillstånd, som om han var där men samtidigt inte. Halvt vid medvetande kunde han uppfatta ett mumlande, dovt ljud som av röster. Var det hans medvetande som spelade honom ett spratt? Han försökte svara ljudet, visa att han levde, men till sin frustration vägrade kroppen lyda, och utåt sett var han stilla som en sten.

Han kände med ens en beröring utifrån, någonting varmt mot hans huttrande hud. Ett ögonblick passerade innan en underlig känsla spred sig från hans skuldra och ut genom kroppen. Den största skillnaden han märkte hände dock inuti hans medvetande. Ett starkt, bändande ljussken strålade genom det. Mörkret väste och skyggade när ljuset lyste det i ögonen, ormen släppte honom som om han bränt den. Black drog häftigt efter andan när hans system kickstartade igång. Det ensamma ögat slogs upp och den kattlika pupillen drogs ihop när dagsljus träffade det.

Han andades som om han just kommit upp ur djupt vatten. Bröstkorgen hävdes och fick det att värka i såren, huden och pälsen kändes klibbig och stel av blod som börjat torka in. Munnen kändes torr som sand, sommaren kändes som vinter, men han levde. Han var vaken.

När han insett det och det gått upp för honom igen vem han var och hur han hamnat i sitt tillstånd, började han lokalisera sig själv och sökte efter källan till rösterna han tyckt sig ha hört, samt det underliga ljuset som väckt honom och lindrat smärtan. Hans andetag lugnade sig, han lyckades lyfta sitt tunga huvud och låta blicken söka. Han såg en ljus tass på sin skuldra och följde den till ett ansikte. Hans hjärna arbetade långsamt på grund av blodbristen men han lyckades registrera ansiktet som tillhörde Tirana. 

När han lät blicken vandra vidare såg han fler. Hur hade de hittat honom? Han lät ögat återvända till Tiranas ansikte och försökte tala, men det gick lika bra som när han försökt tala till Blair. Den vita pälsen hos hans helare och räddning färgades röd av blodstänk när hans lungor tvingade honom att genomlida ännu en smärtsam hostattack. Allt han kunde göra medan hans huvud trött sjönk ner mot marken var att ge henne en lång, ursäktande blick.

Tirana verkade lyssna och ta in det han sa. Nyfiket såg Blair hur hon placerade sin tass på ledarens skuldra. Vad hon än gjorde, så verkade det fungera. Blair behövde inte längre hjälpa Blacks lungor lika mycket. Hanen började vakna till. Det var en lättnad att Blair inte hade gjort sig besvär i onödan. Dessutom var han nöjd över att ha den stora kargen vid liv. Risken för att bli påkommen av Black gjorde alltid det mer spännande att göra dumma saker i utkanten eller på gränsen till Isil Anars revir. 
   Stunden var räddad. Det fanns inget mer för Blair att göra. Han var bra på att läsa av situationer. Smet han nu, så slapp han några konsekvenser. Black var ännu inte så vaken. Hans blick hade inte nått Blair. Den hade mestadels legat på den vita honan, men undantag för några blickar hit och dit. Blair backade. Han hade ingen lust att vara kvar när Black kunde tala igen. Ett 'försvinn' kunde han klara sig utan, men ett tafatt tack var nästan ännu värre. Glädjen över Blacks uppvaknade skulle dölja Blairs frånvaro. Tyst backade Blair bakåt, och började röra sig med smidiga steg bort från platsen. Vinden höll kvar hans doft vid de andra, så att den inte omedelbart skulle skvallra om att Blair hade börjat avlägsna sig.

Det här var ett kraftprov utan dess like, Tirana hade aldrig tvingats hela någon så omfattande som hon gjorde nu. Kraften började rinna ur henne. Ju länge hon höll kvar tassen, desto tröttare och svagare blev hon. Hon skulle inte orka fortsätta länge till. Helaren knep ihop ögonen hårdare, fokuserade. Bara lite till. 

Så kände hon en förändring någonstans. Den var omöjlig att sätta ord på, men det var som om den talade om att det räckte nu. Och mycket riktigt. Blacks kropp hostade till under hennes tass, han drog djupt efter andan som någon som precis kommit upp till vattenytan. Pressen inom henne försvann och ersattes av lättnad som gjorde henne knäsvag. Hans öga slogs upp och riktades mot henne. Blod stänkte plötsligt på hennes ben, hon ryckte till lite men besvarade Blacks ursäktande blick med värme. 
 “Det är okej.” Hon tog bort tassen.
  När hon gjorde det sjönk hon ihop lite, andades häftigt av ansträngningen som det innebar att hela ledaren. Hon fick svälja hårt och flyttade sig lite bakåt, mot Cry, tänkte att den som borde vara närmast Black när han vaknade var hans son Kasai. Inom henne, sida vid sida med utmattningen som gjorde det till en utmaning att gå de få stegen till Cry, jublade glädjen, stoltheten och lättnaden. Hon skulle repa sig. Hon behövde bara ta det lugnt en stund, sedan skulle hon vara sitt vanliga jag. Kanske skulle hon vara tröttare än vanligt, men det hade inte gett henne några bestående men.
  Nu log hon mot Black. Det var hennes verk att han fortfarande levde. Hennes kraft hade fört honom tillbaka till livet igen, och det var värt utmattningen och den mentala pressen tusen gånger om.

Crys blick var ovanligt kall, den naturliga värmen som låg över honom var långt borta. 
  Cry reagerade inte när Black hostade upp blodet, noterade inte hur det färgade Tiranas vita päls farligt rött. Det enda han gjorde var att med en uttryckslös, nästintill kall, blick kolla på Blacks ögon. 
  Cry kisade med ögonen, för att kunna se, för att kunna urskilja den svarta pupillen från den gröna irisen. Han visste inte varför han gjorde det. Cry hade en tendens att göra det, alltså att göra saker han inte visste varför han gjorde. Det kunde vara en vag röst som sa åt honom att inte döda kaniner som kliade så mycket på sig själva att de hade pälslösa fläckar på kroppen. En annan gång hade rösten sagt åt honom att titta upp på himlen för att kolla på stjärnorna som han aldrig kunnat se, i alla fall inte vad han kom ihåg. Och det var den gången som det slog honom: Han kollade upp på stjärnorna för att att han en gång hade legat någon annanstans, i ett annat land, och kollat på stjärnorna. Han undvek kaninerna för att han hade blivit tillsagd att sådana kaniner bar på sjukdomar. Det var minnen. Men i denna stund, när han tittade in i de gröna ögonen, så mindes Cry ingenting: Han visste inte, mindes inte, varför han kollade in i Blacks ögon. Cry visste inte vad han letade efter och ändå så fortsatte han, kunde inte förmå sig själv att slita bort blicken.
  Han vaknade först ur sin trans när Tirana närmade sig honom, det for liksom en stöt från hans känselspröt till hans kinder när de känsliga nerverna uppfattade de små vibrationerna. 
  Cry kollade upp från Blacks ögon, slutade kisa med ögonen, och kollade på Tiranas ansikte. Cry hade tillräckligt med syn kvar för att kunna se hur tröttheten klädde hennes anlete. Även när hon log kunde han inte hjälpa att fråga henne i en låg ton: "Mår du bra? Kommer han överleva?" Därefter kollade han under ett kort ögonblick på Kasai, Crys tysta sätt att visa på att han inväntade ytterligare instruktioner, order, från honom.

[Sent omsider - Ronia har i och med det här rollet precis kommit tillbaka till flocken efter att ha besökt Acherati. Jag och Evelina bestämde att Black ska tas till helarnas rum och vila sig frisk där, så om ni vill skriva mer efter mig kan ni kanske inkludera det. Liiite PP, här också, säg till om ni vill att jag ändrar något!] 

"Pappa!"
  Ronia kastade sig ner vid den sårade ledarens sida. Hon registrerade någonstans att Kasai fanns på Blacks andra sida, men ägnade honom igen vidare tanke. Rädslan fick blodet att bulta kallt genom ådrorna. Frågorna ville lämna henne, men orden virvlade obegripligt runt innanför pannbenet. Han fick inte vara skadad. Han fick inte vara illa skadad. Det var en rädsla lika gammal som henne själv, någonting som aldrig riktigt fått luft, men som blossade upp med full kraft när blicken svepte kvickt över det lealösa invidividen. Pälsen var tovig av levrat blod, men inga sår syntes, bara knotiga revor i den mörka fällen där den blodfläckade Tirana verkat gjort sitt jobb.
  Hon lade en försiktig tass mot eldkargens skuldra. Han var kall, men inte för kall. Han andades. Lättnaden sköljde över henne när hon såg hur hans enda synliga öga öppnades på glänt. Det andra var igensvullet, och det gick inte att avgöra om det fortfarande var funktionsdugligt. Ronia andades ut och lät pannan ta tassens plats på hanens skuldra. Han skulle bli okej. Han måste bli okej.
  Fler vargar hade under tiden börjat ansluta sig till skaran som vakade över ledaren, bland annat Crista, Xeryus och Delta, varav fakargen stannade på behörigt avstånd med en bekymrad rynka i pannan och Delta som närmade sig försiktigt. Ronia spände instinktivt beskyddande blicken i henne. Delta stannade mitt i ett steg och såg tillbaka med någonting spetsigt i blicken. De båda honorna mötte varandras blickar under ett antal spända sekunder, innan Ronia slutligen, med en klen morrning, backade undan för att låta den andre helaren ta sig en titt.
  "Vad hände?", frågade Ronia bryskt så fort hon givit plats åt Delta, som placerat framtassarna över ledarens revben och nu slöt ögonen för att försöka dra lite av svullnaden ur de ömma ärren. Hon förblev tyst och koncentrerad, men Generalen hade hunnit samla sig något, och det som nyligen varit outgrundlig skräck för det otänkbara hade snabbt blossat till vrede. Rösten krävde svar. Det här var inte frukten av ett sparrande som gått lite väl vilt till - det här var skador av någon som försökt döda. Undanröja? Hon såg på Kasai, mot Tirana, mot Cry.
  "Vad hände?", upprepade hon snart med tydligt eftertryck. "Jag svär vid Chaibos ruttnade kadaver-"
  Det var i det ögonblicken hennes sinnen faktiskt började fungera. Hon kände blod, gräs, löv, flocksyskonens varma pälsar. Isil Anars doftsignalement, vatten, hare och rådjur. Främmande dofter. Men också något annat. Det fanns något mer i Blacks päls, något som egentligen inte borde vara där. Någonting alldeles för välbekant, men den här gången, kändes det som frätande syra i nosen.
  Ronia rätade på sig med tom blick.
  "Vad hände?"

[Ändrade lite i slutet pga ändrade planer. Ser rollspelet som avslutat ifall ingen vill tillägga någonting, i så fall säger vi att flocken fyllde in vad de sett.. även om det inte är så mycket, förstås.]