Benen bar henne ändå från Kaiwood till Yanamore. Hon sprang så fort hon orkade, och vågade inte sakta ner ens när benen börjat darra våldsamt. Överlevnadsdriften var för stark - att ge upp var inte ett alternativ. Hon behövde bara komma fram. Där kunde hon vila, och andra, bättre lämpade för det här, kunde ta över.
     Mercedes stapplade in i Yanamore, och kände blickarna på sig. Hon var säkert blodig - av sitt eget eller andras visste hon inte - och allmänt tilltufsad. Vanligtvis brukade hon tycka om att interagera med de andra, men nu tittade hon inte ens mot de hon brukade hälsa på. Kärnan var hennes enda mål.
     Hon stapplade in innanför murarna, och möttes av flockmedlemmar. Ordet hade säkert spridit sig snabbare än hon kunnat röra sig.
     "Ronia", grät Mercedes och föll ihop. När hon var i säkerhet bar inte benen längre. Hon var så trött att hon trodde att hon skulle svimma. "Någon, hjälp dem- Nace-"

[Öppet för Isil Anar!]

Xihali var mitt i sin träning när hon hade hört Mercedes skärrade röst på håll. Hon släppte vad hon höll på med och började genast springa och när hon kunde se Mercedes på håll så teleporterade hon sig snabbt fram till Mercedes sida. "Mercedes! Vad är det som har hänt??" Hon försökte få henne att vakna till. "Du ska snart få vila, men vi måste veta vad som hänt först." Xihali tittade runt sig och ropade högt efter mer hjälp. Om Mercedes behövde bäras sista biten skulle hon inte orka göra det själv.

Kian hade, som vanligt, varit förlorad i sina dagdrömmar när något avbröt honom. En skärrad röst, något som var ovant att höra i Yanamore. Och självklart hade det fångat hans uppmärksamhet, så precis som Xihali hade han kvickt sprungit för att möta den andre. Det tog inte lång tid, tack vare hans snabbhet, innan han lade blicken på en Mercedes som verkade vara i upplösningstillstånd.
Xihali var redan vid hennes sida, och han nådde dem i samma sekund som hon högt ropade efter hjälp.
"Mercedes..." 
Namnet var inte mer än en viskning medan han stannade vid henne, så nära att han kunde luta sitt huvud mot henne i en tröstande gest.
"Gråt inte, snälla... Gråt inte."
Han sneglade mot Xihali med en frågande blick.

I samma sekund som hon såg Mercedes blev hon alldeles kall. Världen tycktes falla runtom henne och munnen var torr som en öken. Mercedes hade lämnat reviret tillsammans med Nace och hennes mamma, nu var hon ensam. Ensam och blodig.
Assar hade inget minne av vad hon gjort innan hellhounden dykt upp inne i kärnan, och hade heller ingen aning om hur hon haft kroppskontroll nog att ta sig fram till henne. Men nu stod hon och stumt stirrade på den svimfärdiga honan med Kian tätt intill sig.
Hon kände hur hennes kropp darrade allt medan insikterna övermannade henne. Det där var inte honans blod. Hon luktade så stark av blod och av.. Nace. Hjälp Dem hade hon sagt, Nace.
"Var är dem?"
Frågade hon med en ihålig stämma innan hon stödde upp honan på motsatt sida om Xihali. Vart var Chayan? Vart var Ronia? Och vart var hennes mamma?

Ronia hade befunnit sig i sin lya, och genom de tjocka väggarna hade alarmet utifrån dränkts av ljudet av hennes egna andetag i tystnaden. Det var inte förrän Xihalis skärrade stämma ljöd genom kärnan som öronen ryckte till på hjässan, och Ronia rappt lyfte huvudet från tassarna. En obehaglig känsla spred sig i maggropen när hon genast tog sig upp på benen och skyndade ut i dagsljuset för att se vad som hände.
   Blicken föll genast på en hopsjunken gestalt strax innanför kärnans murar. Runtom henne flockades redan oroliga vargar som försökte stödja henne från olika riktningar. Is spred sig i ådrorna när hon insåg vem det var, och vilka som fattades. Lukten av blod låg i luften. Någonting hade hänt. Hon behövde ta reda på vad, och det snabbt. Trots att hon var framme inom sekunder hade ett flertal scenarion hunnit formas i huvudet, men hon tryckte bestämt bort dem med sammanbitna käkar.
   "Flytta på er." Rösten var mörk av allvar när hon klev fram till samlingen, och alla utom Xihali backade undan för att ge plats åt Ronia. Blicken for som hastigast över Mercedes men kunde inte finna några akuta skador. Sedan mötte hon vännens frånvarande blick. 
   "Berätta vad som hänt." Någon sekund passerade, och hon lade en tass mot hennes skuldra, något hårdare än hon egentligen menat, och skakade till henne. "Var är Sraosha och Nace?"

Xihali var plötsligt där, och Mercedes lutade sig in i hennes sida. Hon var utmattad och vettskrämd, men ninjans närvaro stärkte henne ändå. Hon försökte samla sig och svälja snyftningarna. Det var svårare än väntat, speciellt när fler anslöt sig. Hon skämdes så otroligt mycket, och tanken på deras snart dömande blickar fick det att krampa i magen.
     Ronia var solen som bröt molnen kring Mercedes tankar. Det extraparet av ben floppade med i rörelsen när ledarinnan skakade henne, men det hjälpte ändå Mercedes att skärpa sig.
     "Lykoris", flämtade hon. "De- de dödade Nace." Hon hasplade ur sig orden, rädd för att inte hinna färdigt. "Och Sraosha-" Ännu en snyftning slet i hellhoundens kropp, och hon försökte kväva den. "De tog henne. Jag kunde inte-" Hjälplösheten hon känt i det ögonblicken spillde ut i rösten, tillsammans med rädslan och sorgen. Hon vågade inte möta Ronias blick, rädd för att bli straffad. Istället kurade hon ihop sig mot Xihalis sida. Hon hade vänner runt sig, ändå hade hon aldrig känt så starkt att hon inte förtjänade att vara där.

För ett kort ögonblick kände hon en lättnad då Ronia anlände och genast tog kommando över situationen, men det blev enormt kortlivat. Assar hade aldrig själv stött på Lykoris, men hon hade hört talas om dem och deras livsfilosofi skrämde henne. De- de dödade Nace. Hon kände sin kropp stelna till och var plötsligt yr och illamående. Det gick inte riktigt att ta in vad Mercedes sa men på någon nivå måste hon ändå förstå. Hon började skaka och då hon hörde sin moders namn knöt det sig i magen. Det var plötsligt iskallt i hela skogen och Assar frös in i märgen. Hennes blå ögon var blanka då hon stirrade rakt fram, ut i ingenting, medan Ronia fortsatte fråga ut den utmattade hellhounden. Chocken och sorgen syntes tydligt hos alla närvarande, men också en ilska. Själv kände hon ingenting utöver yrseln och kylan. Nace var hennes bästa vän och att han skulle vara död gick inte att föreställa sig. Dem var ju så lika, han och hon, lika lättsamma och glada. Det var alltid roligt och avslappnat att umgås med ninjan och han var en stor del av orsaken till att hon kände sig så hemma i Isil Anar. Assar kunde inte föreställa sig hur livet i flocken kunde fortsätta utan honom, utan hans små dekorationer inne i kärnan och utan pauser på stranden för att bygga stentorn.
Hennes kropp var svag och hon lutade sig försiktigt mot Kian utan att egentligen vara medveten om det. Att något skulle ha hänt hennes mamma tilläts inte tänkas. Lykoris hade tagit Sraosha, men hon var ju inte skadad eller död. Hon kunde inte vara död. Det var så svårt att förstå vad Mercedes sa, något om att dem kontrollerat hennes mammas sinne. Assar ville kräkas. Allt kändes overkligt.

Några plågsamt långsamma minuter förflöt allt medan ledaren verkade få större koll på situationen. Tankarna flöt sega som tjära genom hennes sinne men det var ständigt en som återkom. De kunde inte lämna Nace där. I en barnslig övertygelse om att ens förälder alltid klarar allt och är odödlig kände hon hur hennes oro för Srao tynade bort, men de kunde inte låta Nace eviga vila få vara där Lykoris lämnat honom. Detta var tillräckligt för att dra henne tillbaka till verkligheten. En handlingsplan började utformas och Assar sträckte på sig och lyssnade uppmärksamt. En patrull skulle skickas till Kaiwood genast för att hämta de två flockmedlemmarna, och hon tänkte följa med.

Listan av sysslor kunde ibland vara omättligt lång, men många vakna timmar gjorde att den aldrig var lång nog. Av alla saker som fanns så var nog sysslolöshet det som var värst; det tog aldrig lång tid innan rastlöshet vibrerade under skinnet och en stark känsla av angelägenhet sänkte sig över honom. Behovet att göra något, att distrahera sig viskade en förrädisk stämma, så överväldigande att han ibland började hitta på uppgifter för att att stilla den gnagande känslan. Känslan att något var fel, men så svår att placera för det fanns inget fel. Yanamore är säkert.
På murens steniga kant kunde han se ut över Yanamore, grå täckning ett bra kamouflage där han låg utsträckt. Bevakade. Granskade. Det kändes som en uppgift i alla fall, något att fokusera tankarna på när kroppen kändes tung av trötthet men sinnet inte olikt en en storm.
Han måste ha slumrat till, vid Moriko, för ett rabalder inte av denna värld ryckte honom från en formlös dröm. Oroliga röster, Ronias allvarliga ton - den hon bara använde när det var på riktigt. Öronen plattades bakåt. 
Moriko, ge mig styrka. 
Snabbt via murarnas toppar rörde han sig mot tumultet. På håll kunde han se en klump av vargar, urskilja orden de använde. 
Luften blev till törnar, omöjlig att andas. Nace, död. Sraosha, borta, kanske död även hon. Lykoris. 
Var det så här det kändes att dö? När luften sinade och världen flimrade och bröstet gick itu under trycket och smärtan? Hur var det möjligt att något kunde göra så ont och döden inte stod som beställd? 
På något sätt tog han sig till marken. Genom ett töcken bar benen honom närmare flocksyskonen. 
Vid Moriko, det var som att förlora Wami på nytt. Ett ärr som aldrig läkt, öppnat på nytt av blodiga klor, sargat och blödande, pulsande Wami Wami Wami vid varje andetag. Nu pulsade det på nytt, Wami Nace Srao, WamiNaceSrao.
"Ly.." rösten bar inte. Han svalde och försökte igen. "Lykoris?" var de dem som tog Nace ifrån dem? Blicken flackade mellan flocksyskonen. Det behövdes ingen konfirmation. Han visste redan svaret. 
Vad gör vi nu, tycktes hans ögon fråga.

Allt var som vanligt för den unga hanen då han som vanligt höll på emd en av sina vardagliga sysslor då ett tumult utbröt och han vände sig åt det hållet. Han släppte det han hade för sig och vände sig för att snabbt ta sig åt det hållet. Snart såg han Roina ta sig fram och med myndig stämma komma fram till en skärrad Mercedes som med flämtade stämma började berätta. 

Yio hade kommit så pass nära att han kunde höra hur flämtade sade något. Med uppspärrade ögon skakade han på huvudet. Nej han kunde inte hört rätt. Nace... nä... Sedan kom nästa mening. Sraosha. Tagen. Det kändes som om marken försvann under honom och han satte sig tafatt ner. Sraosha. Hon som blivit en stöttepelare i hans liv sedan dagen då hon räddade honom undan den vite. Det snurrade till i hans huvud och han skakade bara på huvudet. Nej det kunde inte vara sant. Han såg på dem alla. Ville göra något. Försiktigt reste han sig upp. Smög sakta fram till Assar. Hon var ändå dotter till Sraosha. Lutad mot Kian så ville han ändå visa sitt stöd. Sraosha kunde ändå fortfarande leva. Försiktigt gav han henne en en liten buff på sidan av halsen med huvudet. Både föra att själv söka tröst men ett försök att visa sitt stöd. Nace var död men Yio kände inom sig att Nace borde få komma hem och få sin sin vila hemma. Inte på den mark där han blivit mördad. Men han vågade inte uttala sig om det. Han var ännu ung och kanske skulle de andra tycka han var naiv.

(Hoppas det är ok att Yio också dyker upp)