[Utspelar sig november -17. Öppet för alla medlemmar att reagera, men alla karaktärer närvarar oavsett om ni svarar eller inte. Ursäktar eventuellt rörigt inlägg, är alldeles för många lösa trådar från olika håll som måste knytas ihop och avsluta en gång för alla så vi kan komma vidare. Säg gärna till om någon låter konstigt. PP skamlöst Kasai. Sorry, Skruk <3]

Moln drev över himlen, och den morgon som börjat med den sista av den svala höstens värme i luften hade bytts ut mot en grådisig eftermiddag. Nordanvinden från glaciären bortom snöslätten kom i kastbyar, ven i öronen och tystnade. Fallna höstlöv virvlade runt tassarna. Närmre reviret och platsen de kommit att kalla Yanamorë var alla eldar släckta, och de flesta, vandrare som flockmedlemmar, hade tagit skydd vid viloplatserna när duggregnet börjat droppa från grenarna.  
 Det var fridfullt, på ett vis. Men så var alltid lugnet för stormen.
 Det mjuka smattrandet av duggregn drunknade plötsligt i ett yl, någonstans från revirets yttre gränser. Det blev om möjligt ännu tystare ögonblicken efter att ljudet dött ut, innan ett ljud av tassar som sprang över våta höstlöv hördes. Flockvargarna skiljdes från de allmänna lyorna, från de grupper som satt där regnet inte nådde, och försvann i fyrsprång bortom murarna dit endast Isil Anar fick gå. Flocklösa vargar såg frågande på varandra. De som dröjt kvar länge ryckte på axlarna och mumlade något om “rutiner”, “oviktigt”, att detta hänt förut och inte var något att hetsa upp sig över.
 Lugnet lade sig åter över platsen.


Syskonen vandrade sida vid sida.
 “Är du okej?”, undrade Kasai tyst.
 “Mmh.”
 “.. Säkert?”
 Ronia gav brodern en skarp blick, och knuffade till honom i sidan för att stötta upp honom bättre. Kasai grimaserade.
 “Koncentrera dig på att inte halta sönder istället.”
 Ronia ledde Roop och Kasai genom Yanamorë, förbi nyfikna blickar som såg efter följet på tre, och det stora knyte av sammanvävda växter och blad bergsvargen drog efter sig. Brodern haltade kraftigt på ett ben, och sår doldes av den svarta fällen. När de nått muren blev de genast upptäckta av flockvargarna som kallats. Delta knuffade sig fram genom massan när de nått fram till mitten av det runda området och tvingade Kasai att sitta ner för att se efter skadorna. Det makliga tempot hade gett generalen tid att tänka, gå igenom den senaste tidens händelser flera gånger om.  
 Hon visste vad som behövde göras.
 Ronia klistrade automatiskt på en neutral mask när hon vände sig mot vännerna, steg vant in i rollen.
“Samlas, vänner.” Ronia en vag gest med tassen ut över kärnan. “Vi har mycket att tala om.”
 Ronia steg fram till det stora knytet som låg på marken framför samlingen. Blicken vilade för ett ögonblick på kapseln av gröna växter som Roop framkallat för att skyla den döda vännen, innan hon tog ett fast tag om ett stort blad och drog undan det i en enda svepande rörelse.  
 Ett sorl av spridda flämtningar hördes när blickarna föll på den sargade kroppen. Generalens ansikte var likt en stel mask, där trots att blicken var hård och kall och käkarna sammanbitna var förvånansvärt tom på känslor. Det brann i bröstet när ljudet av deras sorg nådde henne. Chaibos.
 “Vad har hänt!?”  
 “Varför-”
 “Tear- nej!”
 “Var är Black?”
“Xihali!” En röst ropade högre än de andra. Xeryus röst lät gällare än den brukade när han snubblade över Rien för att ta sig fram. Hans ögon var stora, stressade. “Xihali? Var är Xihali? Är hon-”
 “Jag vet inte, Xeryus.” Ronia mötte hanens lila blick. “Hon var inte där. Vi kände inte hennes doft.”
“Där? Var? Vad hände?”, upprepade någon.
 Generalen blev stående, blicken fäst på Tears livlösa kropp, på det största såret i halsen där blodet levrat sig i den klarblå pälsen.
 “Black.” Hon tvingade fram namnet, trots att det kvävde henne.
 Vännerna såg osäkert på varandra.
“Vi kan inte vara helt säkra, men det var Black.”  
 Flocken tystnade i chock, och Ronia berättade vad som hänt bara några timmar tidigare. Att Ronia, Roop, Kasai och Pathara funnit Tears kropp vid utkanten av reviret, att Black var avsvimmad vid sidan av. Att han vaknat till i förvirring, sett Tear och i blint raseri gett sig på Kasai i tron att han, den första han fått syn på, var hennes mördare. Att de stängt in honom i närheten, och att Pathara vaktade honom. Deras uttryck var omöjliga att läsa. Ronia kände skam, och skuld. De alla visste att Black varit annorlunda efter skadan, att han inte betett sig riktigt som förr. Ingen hade kunnat säga vad, men något var fel. Vad som än hänt Black hade gått ut över Tear, och hon hade betalat med sitt liv. Att kanske var hans skador värre än de först trott. Att hon förstod ifall de kände sig svikna – att hon inte klandrade dem.  
 Flocken gavs några ögonblick att ta in det tunga beskedet.
“Ni är medvetna om mina misstankar när det gäller Wami”, började Ronia på nytt. “Jag tror inte att hennes död var en tillfällighet. Kanske inte heller Lihai. Kanske inte Black. Jag vet heller inte var Xihali är. Jag har inga svar. Men vi har en skyldighet att göra rätt för våra fallna vänner. För hela Isil Anar."
 Hon såg mot Tear.  
 “Tear mötte Black när jag och min bror inte var mer än ynglingar”, började Ronia på nytt. Minnen flimrade förbi inom henne, bilder av den där dagen Ronia först mött henne. De hade tränat tillsammans. Ett svagt leende skymtade på läpparna, innan den allvarliga minen återvände. “Vi var då vad vi är nu, en familj. Hon blev snart en självklar del av den familjen. Lojal. Godhjärtad. Rättvis. Allt vi kunnat önska av någon som trots allt var helt främmande för oss – allt vi vill att Isil Anar ska vara var förkroppsligat i henne.”  
 Ronia pausade för ett ögonblick, men släppte inte den döda vännen med blicken.
 “Vilket gör inte gör det här lättare.”
 Tears päls började ånga. Duggregnets väta torkades varsamt ur pälsen, för att sedan börja glöda och fatta eld. Hennes kropp slukades snart av ett gyllene inferno.  
 Ronia vände ryggen åt elden. När hon talade var det med en ny auktoritet i rösten.
 “Isil Anar skapades först för flera generationer sedan av två vargar. Deras namn var Moonstone och Solar, och de döpte oss efter sina valpar. Vart och när det skedde är sedan länge förlorat, tillsammans med en stor del av vår historia, men från de ledtrådar som fortfarande existerar kan det mycket väl ha varit på den mark vi står på just nu.”
 Generalen nickade mot församlingen, drog långsamt en tass över stenen och jorden under sig. Lövskogen hade för henne blivit helig mark, på ett helt annat sätt än Kawazatriskogen någonsin varit. Hon saknade det inte.
 “På den tiden hade flocken flera allierade – som Herodotus och Qu.” Ronia pausade, och nickade mot Xeryus. “Som ni vet var det Qu vi skickade Tear och Xihali att söka efter i ett försök att förhoppningsvis väcka liv i den gamla alliansen... nu det finns det inget sätt för oss att ta reda på hur det gick, såvida vi inte kan få svar ur Black, eller hitta Xihali.” Hon fortsatte. “Isil Anar flyttade, och etablerade sitt nya revir i södra Kaiwood. Ett ödesdigert drag. The BloodBlooms, som känt ännu härskar över samma skog, var inte villiga att dela sin mark och attackerade, trots ett förslag till fred från Herodotus sida. Kriget var ett faktum. Isil Anar och Herodotus slogs sida vid sida, men led stora förluster. Herodotus utrotades så vitt vi vet. Få överlevde. Däribland Nïm av Isil Anar, en valp, tillsammans med en vuxen hona av Herodotus. Hon fostrade honom till vuxen ålder, och det var Nïm som återskapade Isil Anar till den lilla familjeflock i Kawazatriskogen den blev.
 Det är osannolikt att Kaiwoodflocken fortfarande skulle hysa agg gentemot en flock som i stort sett utrotades för länge sedan, trots alla rykten om deras... mentalitet.” Ibland var skvallret som rörde sig i vandringsleden förvånansvärt användbart. “Eller, det hade var osannolikt såvida de inte haft något emot henne personligen – vilket verkar vara sanning.” Chayan hade berättat tillräckligt för henne.
“Efter att flocken återuppstått följde flera ledare”, fortsatte hon, “tills ledarskapet föll på Black. Kasai och jag själv föddes, vid ungefär samma tidpunkt som Ophelia och Omen.”
 Ronia mötte Imani och Omens sorgsna blickar i massan av vänner.  
 “Ophelia stals snart av Occultos, flocken vi delade Kawazatriskogen med under den tiden. Vi blev fiender på det viset, och Ophelia återfanns aldrig. Isil Anar hade precis lidit andra förluster, och vi var för svaga för att ha någonting att sätta emot. The BloodBlooms och Occultos är våra enda fiender genom tiderna, men vi har ingen anledning att misstänka en flock vi varken delar mark med längre, en flock som skadat oss snarare än tvärt om. Det lämnar bara två alternativ – att The BloodBlooms inte är nöjda med vår närhet.. Eller en rad olyckliga sammanträffanden.”
 Hon såg ut över flocken, sträckte på nacken.
“Jag fick höra Isil Anars historia redan som yngling. Det har alltid varit mitt mål att se flocken resa sig ur askan av en gammal strid - och idag ser jag allt det en valp drömde om. Jag skulle dö för var och en av er, och jag lovar att vad som än hänt och vad som än kommer hända härnäst, kommer jag kasta mig in i Chaibos käftar för er, min familj. Jag är ledsen att det inte finns några direkta svar om vad som hänt Wami, Lihai, Black eller Tear, annat än en misstanke. Men det spelare ingen roll nu - såvida vi inte vill riskera att röra upp dammet med en flock som kanske inte är inblandade. Vi bidar vår tid. Vårt gemensamma mål är nu att hitta Xihali och lokalisera Qu i Tears ställe. Alla väktare - och Xeryus - ska kommande tre dygn genomsöka Eldskogen efter spår av Xihali, resten stannar på reviret. Hela flocken kommer inte lämna Lövskogen, utan en mindre patrull. Den som känner sig manad att följa mig ut i Numoori förbereder sig under följande två fullmånar. Vi lämnar Yanamorë när vintern blir mildare.”
 Ronia vände sig mot den falnande elden. Glöden i askan reflekterades i de gröna ögonen. Tändernas spetsar skymtade plötsligt under läpparna.
“Och minns det här.. Får vi någonsin tag i det tragiska livet som skadat våra egna, ska jag personligen se till att kräket känner ånger.”

[Sammanfattning till er spelare:  

Isil Anar har drabbats av flera missöden under 2017, när vargar mystiskt dött eller skadats illa. Flocken tar farväl av Tear genom att bränna hennes kropp. Ronia återger en del av Isil Anars historia med andra flockar för att nya som äldre medlemmar ska förstå hennes misstankar om att TBB kan vara inblandade – vilket inte ens kommit på fråga, fram tills hon fick höra om Wamis förflutna med dem, och att de inte vet just hur långsinta de må vara, eller om de känner sig hotade av IAs närhet.

Ronia tar över vintern officiellt över ledarrollen under vintern och Blacks frånvaro, men kallar sig fortfarande för general. Hon vill att de som vill följa med på vandringen ska förbereda sig under vintern. Under tiden ska Ronia och Kasai försöka få svar ur Black som förblir sjuk, vilket misslyckas. Ni som vill att er varg ska följa med på vandringen får väldigt gärna säga till, så inkluderar jag er i avfärdsinlägget, som kommer inom kort. Det kommer IC ske Januari 2019, trots att vi egentligen är längre tillbaka i tidslinjen, får bullshitta. Målet under vandringen är att våra vargar ska hitta Qu och kanske få till en ny allians. De misslyckas med att finna Xihali under vinterns början, så det kommer vara deras sekundära mål, även fast de börjar tro att Xihali kanske är död.

Massor av info om vad som hänt under 2017 och 2018 finns i Isil Anars uppdatering och flockens tidslinje. Ursäktar igen ett otroligt rörigt inlägg och förklaringar, skicka PM om något ändå är oklart <3]