Det var dags.
   Framför gruppen på fem stod hela resten av flocken samlad, i mitten av kärnan, i själva hjärtat av Yanamore. Trots att morgonen var tidig hördes åtskilliga ljud från bortom muren. Röster som pratade och skrattade, mer lågmält än vanligt, men hörbart. Ljuvliga dofter av torkat kött och fruktbrygder sveptes med av vinden. Valpar som lekte i det frosttäckta gräset, som tumlade runt i det sista av senvinterns snö. Vintern hade sedan längre släppt greppet om Lövskogen, och vindarna var mildare än förr. Trots att nätterna var kyliga hade snöflingor förvandlas till ett kallt regn, och vandrarna som kom från norr och väst bar sina djurpälsar snurrade runt halsar och skuldror snarare än kastade över ryggen. Ett fåtal färska läkeväxter och bär hade börjat ta sig in på området på nytt. Vårens första andetag hade blåst nytt liv i området, och Isil Anar hade arbetat flitigt för att återställa skadorna på området vinterstormarna fört med sig. Det outtröttliga arbetet, matade av det klara solskenet, hade inte stannat av förrän Ronia kallade dem till sig inför avfärden.
   De som inte följde med såg på gruppen med blandade känslor, övervägande positiva. En del hade uttryck uppenbar oro över att de skulle ge sig av till att börja med - särskilt för Ronia, som skadat sig bara en kort tid innan, men det hade gått tillräckligt många veckor och tillräckligt mycket läkekraft från Delta för att hon skulle ställa in planerna. Det var för viktigt. Dessutom reste hon inte ensam.
   Roop, Rien, Sraosha, Tirana och Xeryus var alla med henne.  
   Ronia klev fram från sitt fyrtaliga följe. Hon såg på de resterande flockmedlemmarna. Tretton vuxna, två ungvargar.  
   “Tiden är inne för att avsluta vad som påbörjades för länge sedan.” Hon såg på vännerna med ett allvarligt uttryck, men för den som kände henne skulle det gå att urskilja en glimt av värme i den gröna blicken. “Vi har kommit långt, mina vänner, men än finns mer arbete att utföra. Den här resan är bara ett steg av många för att uppnå vårt mål. Om än vår historia skrivits sen många år tillbaka är det här den sanna början. Vi reser i Aurinkos ljus, och när vi återvänder kommer det att vara med ny information, med nya allianser. Vi ska inte misslyckas.”
   Ronias blick vandrade mot Kärnans norra del. På väggen, i ett av många stenflak, fanns ett namn inristat. Symbolerna var karvade med precision. En tung känsla infann sig i maggropen, men hon skakade tyst av sig den utan att röra sig.
   “Vi gör det i Tears namn. För vår försvunna vän, Xihali.”
   Hon blickade åter ut över flocken. Blicken mötte Chayan, som stod i spetsen av vargarna som skulle stanna i Yanamore.  
   “Under min frånvaro lyder ni under Chayan. Tills att vi återvänder är han er ledare lika mycket som general. Lyssna till honom, och ha tillit till varandra. Se efter Yanamore så som ni alltid gjort. Vi återvänder innan vårens slut.”
   Ronia vände sig slutligen mot gruppen.
   “Redo?”

[För uppdragsgruppen, samt resten av Isil Anar.]

Det var dags. 
De avresande stod samlade; starka och enade, ledda av Roina och sitt uppdrags löfte. 
Lukterna från Yanamore stack i nosen. Torkad rosmarin, salvia, och eldkyssna alflisor; örter och reliker från handlarna. 
Chayan hade inte sovit. Natten var hans tid, skuggorna hans hem, något som bestod även flera år efter han kommit att ansluta sig till Trinity. 
Gryningsljuset var ett spel av färger över dem, nattens milda kyla jagad bort från de platser där skuggorna bannlysts. 
Han lyssnade till Roinas ord, mötte hennes blick. De hade talat om hur flocken skulle skötas i hennes frånvaro, men ändå kom hennes ord som ett den tyngsta av fällar över hans skuldror., förtroendet en kätting runt hans bröstkorg.
 Trots det drog han ett djupt andetag och pressade ner oron. Han skulle göra sitt bästa. Framstå som en värdig ställföreträdare i Ronias frånvaro.
Han gav de avresande en nickning, sökte ögonkontakt med var och en. 
"Må Aurinkos ljus visa er vägen." sade han. 
I sitt sinne sökte han efter trädens ännu slumrande rötter, efter deras röster och intryck. Aurinkos ljus skulle skydda de avresande, men i nattens skuggor var Hans grepp svagt. 
Aurinkos ljus, beskydda dem, tänkte han. Men de skulle alltid vandra Morikos mark, vart de än befann sig. Ljuset var Aurinkos, men jorden, stigarna, träden, Livet, var Hennes. 
Moriko, skydda deras väg och välsigna den. Låt dem komma hem säkert. Låt Modern återvända. Låt dina söner och döttrar, vår familj, finna sin väg hem med livet i behåll. Bönen var tyst, sluten i hans sinne. Gudarna hade aldrig besvarat något av hans rop, och inte heller denna gång trodde Chayan att Moriko - även om hon fanns - skulle se hans ord som värdiga Hennes tid. Det var ett faktum, men ändå kändes det lite bättre efteråt. 

När Roina slutligen vände sig mot de avresande med ett Redo? på tungan vände sig Chayan mot de kvarvarande. Att han var den som skulle leda dem var ofattbart. Ändå var det inte så konstigt. Han hade varit med IA länge, och Trinity ännu längre. Han hade sprungit jämte alla flocksyskon, och senare likt en vise eller lärare lärt ut vad han kunnat.
Kanske hade han ändå förtjänat det förtroende som vilade på hans skuldror. 
Till flocken talade han.
"Isil Anar, vi har sysslor att utföra."

Gryning. Luften var frisk och sval, om än blandad med Yanamores olika lukter. Yanamore var fullt av liv, och över dem log en bjärt färgad himmel till deras avfärd. Sraosha log varmt åt de samlade. Flocken, de hade blivit hennes allt nu. Hennes klippa i mörkret när hon varit som svagast. Väckt hoppet och gnistan i själen. Sraosha hade återfunnit sin styrka och livslust, och var nu starkare än någonsin tidigare. Lockarnas lyster var återfunnen och ögonen skarpa och ljusa. 
Gruppen stod samlad. Sraosha stod sida vid sida med de som valts för följet. Roop, Rien, Tiran och Xeryus. 
Ronia tog till orda, ord som sköt likt en pil rakt in i Sraoshas hjärta.
Vi reser i Aurinkos ljus.
Vi ska inte misslyckas.
Sedan Ronia återvänt hade Sraosha även funnit sin tro. Onekligen fanns gudarna, och att påstå något annat vore dåraktigt. Aurinko. Bara solgudens namn sände skälvande rysningar genom Sraoshas ryggrad. Hon hörde till de som oroade sig för ledaren, men såg även nöden i uppdraget. Sraosha var fast besluten att stå bakom Ronia. Det här är den sanna början.



Redo?
Sraosha nickade med ett litet leende. Det var dags.

Rien står vid Roops sida. Unghanen är så redo han bara kan bli. Och uppspeltheten jan kände när Ronia först berättade att han räknas in i gruppen är tillbaka. Svansen pendlar bakom honom och han kan inte hålla den stilla. För det krävs mer energi att inte flänga ut i en töntig grimas över hur exalterad han är över den här chansen. När Ronia börjar tala så övergår Rien till att andas i långa kul på andetag. I en lugnande rytm för att återfå balansen i sina känslor. Och det fungerar. Även om han inte kan få stopp på svansen pendlande så känner han sig ändå mer samlad och fokuserad när Chayan utses till ledare i Ronias frånvaro. Rien ser åt generalen som han respekterar väldigt mycket. Sedan låter han blicken fästas upp på Roop som står nära. Riens förebild. Han är oerhört glad över att få den här chansen att följa med gruppen som nu ska ge sig ut i landet. Att få vandra med Roop igen. Där Roop är där vill Rien vara. Inte bara för att han vill lära sig allt farbrodern kan lära honom. Utan för att blodsbandet dem emellan är tjockt. Roop är hans familj. Flocken är hans familj, men Roop är hans förälder, hans bästa vän, hans förtrogna, hans idol. Allt Roop någonsin gjort för Rien, och allt han någonsin kommer göta för Rien. Det vill Rien kunna ge tillbaka. Någon gång. På något sätt. Även om det bara är någon droppe i havet, ett sandkorn i öknen eller en snöflinga i snöstormen. Han vill göra Roop stolt. Han vill bli det bästa han möjligen kan. För Roop. För flocken. Han är redo.

Våren hade kommit och det märktes även på Yanamore. Solen klättrade högre och högre på himlen och stannade även där allt längre, och ur marken trängde späda skott fram. Läkande växter. Åsynen av dem stärkte helaren där hon stod tillsammans med de andra, de som hon skulle vandra med en tid framöver. Det vore lögn att säga att hon inte var nervös, men inte på ett svettigt, stammande sätt — snarare på ett sätt som låg djupt nere i magen, en önskan att göra bra ifrån sig, ett hopp om att de skulle lyckas. Det var en lång vandring, det var hon medveten om. Mycket kunde hända och hon ville vara beredd på allt. 
    Tirana svalde och studerade ledarens rygg när Ronia tog ett steg framåt. Det låg en slags spänning i luften som var svår att komma ifrån, förväntan såväl som oro, och gryningsljuset badade dem alla i ett varmt, svagt gult sken. Hon lyssnade på Ronias ord under tystnad. Tiden är inne för att avsluta vad som påbörjades för länge sedan. Tirana slöt ögonen helt kort och lyfte sedan hakan för att se ut över flocken, gruppen som skulle stanna kvar. Hon skulle sakna dem. Värmen hon kände när hon såg på dem var lika stor som värmen hon kände för dem hon reste med. 
    Redo? 
    Tirana nickade med de andra. Hon var redo, och de andra också. Hon log lite. Det var ett krävande uppdrag, men Ronia hade rätt. Gudarna fanns vid deras sida. De skulle inte misslyckas.

Det vanligtvis tjuriga ansiktet hade ett ledsamt uttryck. För avresedagen, har tillslut anlänt, den dagen som Digne faktiskt inte ville skulle se hända. Hon ville inte se sina vänner gå vilket kan vara något förvånande, visst gillar hon sin ensamtid men inte ville hon att de skulle lämna flocken under en kortare tid.
   Visst ska dem komma tillbaka, det ska de väl?
Pft. Såklart. Ingen tvivel om det. Om inte.. något skulle hända dem. Hon skakade på huvudet, dessa tankar gjorde henne bara mer och mer ångestfylld. Digne vill inte se att detta slutar såsom det gjorde med Tear, det skulle hon inte kunna hantera, inte en gång till. Tack och lov tog Ronia till orden, hon stoppade Dignes tankar från att sluka henne hel.

   När Tears namn lämnade ledarens läppar kunde hon inte hindra sig själv från att le, detta är för Tear och Xihali. Naktakin ställde sig upp, såg på Chayan när hans namn nämndes för att sedan åter läggas på Ronia. «Redo?» frågade hon gruppen, Digne ville säga nej, snälla gå inte, men hon var medveten om att det inte skulle ändra på något.
   Vi återvänder innan vårens slut, ekade i hennes huvud.

Isil Anar var samlade för att ta avsked av den lilla vandringsgruppen. Mercedes stod tyst, avsides, och studerade gruppen. De såg sammanbitna ut, men på ett positivt sätt. Ingen tvekan fanns att hitta hos någon av dem. På ett sätt avundades Mercedes dem. De slog två flugor i en smäll - både resandet och gemenskapen.
     Hon skakade snabbt av sig känslan. Yanamore passade henne perfekt, och hon skulle inte vilja vara någon annanstans, speciellt inte nu när platsen blomstrade mer och mer för varje dag.
     Chayan talade. Hon vände blicken mot honom istället, drog blicken längs det lugna, säkra uttrycket.
     "Isil Anar, vi har sysslor att utföra." Ett litet leende spred sig över Mercedes läppar, och hon sträckte på det extra benparet så det knäppte i lederna. Åh, hon var redo.

Fortfarande fascinerad av den skimrande färgen som Ronia hade fått från Guden Aurinko stod Kian samlad med de övriga från flocken. För att ta avsked och för att önska dem en god resa. Men han tvivlade inte på att de skulle klara det som låg framför dem, inte med tanke på att de hade en där ovan som vakade över dem. 
En Gud...
Tanken hade varit främmande, men han hade anammat idén utan en tvekan. Hur annars kunde han förklara den vackra förändringen som Ronia hade genomgått.

Det hade inte varit Kians plats att följa med dem, men han hade ingenting emot det. Han stannade gärna i sitt hem, då det fortfarande kändes väldigt nytt även om han varit med i flocken under en längre tid nu. Det började bli flera år om sanningen skulle fram. Än fanns det saker att lära, och han hade absolut ingenting emot att hålla sig till Chayan. Även om hanen var tystlåten och kanske inte den roligaste att umgås med fann Kian ett stort nöje i hans sällskap. Ett otroligt stort nöje, utan att han riktigt förstod varför. Men han ifrågasatte inte, det låt inte i hans natur, han accepterade det mesta som hände honom istället för att klaga. 
Och det kändes bra, säkert, att de nu lämnades under ledning av Chayan medan resten av flocken hade ett uppdrag att utföra. 

Han fångade Ronias blick, log brett emot henne samtidigt som ögonen sken av värme. Inga ord behövdes. Det var inget tråkigt farväl, snarare en tid full av förhoppningar. 
Han såg redan fram emot deras återkomst.