Isil Anar var samlade runt en varm eld, men stämningen var inte den vanliga, gemytliga. Det låg något spänt över dem - något som hängde i luften, omöjligt att sluta tänka på. Det var uppenbart att alla tänkte på samma sak, men ingen verkade vilja störa illusionen av att de hade en mysig kväll runt brasan.
     Mercedes njöt av värmen från elden och känslan av en Xihali mellan sina framben. Om det inte vore för det outtalade hade hon kunnat somna där och då, men det skavde för mycket. Hon var tvungen att säga något. Någon behövde säga något.
     "Så vad gör vi med honom?" Alla andra småprat dog bort, och Mercedes såg flera titta intresserat på henne. Hon höll dock blicken fäst vid Ronia. Ledarinnan satt på hennes skadade sida, och Mercedes bistra ansiktsuttryck måste sett ännu brutalare ut med ärren och det blanka ögat. I den mjölkgrå ytan reflekterades elden när Mercedes fortsatte: "Vi kan inte släppa honom. Inte efter det han gjort, eller det han kommer göra."


[I Kärnan någonstans. Öppet för Isil Anar för att diskutera Moloks straff!]

Assar låg stilla intill elden med den blå blicken stint fäst vid lågorna. Runtom pågick visst småprat och den vanliga mysiga känslan som alltid uppstod runt brasan verkade ha drabbat de flesta av flockens medlemmar. Men hon kunde inte kallas delaktig, hennes inre var ett ekande tomrum och hon var fullständigt förlorad i sina tankar. Det fanns så mycket att tänka på, så mycket att ta ställning till, och hon kändes sig vilsen i sig själv. Då Mercedes tog till orda kände hon hur det knöt sig i hennes mage, hur det blev svårare att andas. Läderhalsduken som var knäppt runt hennes nacke kändes ovanligt tajt och stramade. Hon såg upp på hellhounden, blicken vacklade för någon sekund från henne till Xihali och sedan ledarinnan.
"Så.. Va menaru?"
Fick hon ur sig, hennes sinnesstämning påverkade tydligt tonen i rösten.
"Att vi ska döda han?"

Chayans blick riktades mot Mercedes. Det outtalade hade hängt över dem länge nu, som ett stormmoln, och hon hade varit den som först vågat utmana det.
Assar svarade. Trött skiftade han blicken vidare. 
Något som hade kunnat vara förvåning blixtrade till i hans ansikte innan han lyckades skola tillbaka det till avskalad neutralitet. 
I hans bröstkorg fanns inget utrymme för barmhärtighet. Det sargade ekot brustna hjärtslag tillät det inte. 
Öronen slickades bakåt utan hans tillåtelse och tänderna blottades i förnimmad avsmak. 
Ett liv för ett liv.
Skuld mot skuld. 
Det var skrattretande naivt av dem att tro att det fanns ett val överhuvudtaget. 
Han bet sig i tungan, smaken av metall en förlegad påminnelse om vad som hände de som talade utan tillstånd. 
Blicken vandrade vidare, runt, runt den samlade skaran. Vad skulle de andra säga? Vart stod de nu när frågan var ställd och dörren öppnad? 
Chayan, inte helt oväntat, förblev tyst.

Ronia hade varit så djupt försjunken i tankar att det dröjde några ögonblick innan hon insåg att Mercedes riktat en fråga till henne. Blicken vandrade till den sargade halvan av hennes ansikte från där hon satt intill den randiga vännen, och sedan vidare till Assar när hon tog till orda snabbare än hon hunnit samla tankarna. Hon rätade genast på sig något när en insikt slog henne.
   "Vi gör ingenting förrän vi vet allt", fastslog hon rappt innan någon hann säga något mer. Hon spände blicken i var och en som såg ut att ha blivit det minsta upp i varv över Mercedes fråga. Det här var inte som den gången en bitter byteshandlare börjat bråka med Kolgrim om platsen närmast den stora lönnen. Det här var allvar, och hon vägrade tillåta att någon av dem hastade in i handling och råkade illa ut. De kunde inte lita på den här vargen, och trots att de hade honom i tryggt förvar så kunde de aldrig veta precis hur väl Deltas sömnört tog. Hon ville inte förlora en vän till. De hade redan tappat många.
   "Vi kan inte lita på honom. Ingen så mycket som tittar åt hans håll utan att ta det med mig först. Vi förlorar inte en enda varg till åt den där skabbiga råttan, förstått?" Hon reste sig upp, för rastlös för att sitta still intill elden. Hon såg på dem, var och en. Hennes familj. Hjärtat mjuknade alltid när hon hade dem framför sig, men den här gången fylldes hon bara av beskyddarinstinkt. Flera anleten saknades där de annars alltid varit. Inte en vän till.

Yio satt i utkanten av elden. Lyssnade till de vuxna då de talade. Han visste mycket väl vem den vite var. Ville veta vad som skulle hända med honom. De annars så mjukt blekblå ögonen hade nu fått en hård ton i sig och han såg från den ena till den andra men yttrade inte ett ord om ingen tilltalade honom. Han visste att han var ung och han väntade på vad de vuxna skulle bestämma i detta ärende.

(mest bara för att Yio är på plats om det är ok)

Chayan höll andan. Ingen verkade inte ha något att svara, inte just i ögonblicket.
Mot varje skrikande instinkt reste han sig och såg bort mot Ronia, eldens lågor ett dansande skådespel mot hennes päls. Hon var elden på många sätt, glöden i kärnan av flocken där de alla var en del av branden. 
"Sanna ord." sade han efteråt. Det skulle aldrig bli en vana att tala inför grupp. Det var för öppet, för sårbart på något sätt. Även som general föredrog han att dela uppgifter och fånga upp information en och en snarare än vid storsamlingar. 
"Så vad gör vi åt saken?" Vad väntar vi på? De hade inte råd att låta det vänta, varje ögonblick en potentiell fara. Ändå var han sansad, lugn på ett sätt som mer utstrålade trötthet än utmaning.

Mercedes lät Ronia flika in, men hon höll blicken fäst vid Assar, och när tystnaden återigen föll så kom hennes ord som ett svar på Chayans fråga.
     "Jag menar vad jag menar", svarade hon kallt. "Vad ger honom rätten att leva? Potentiellt skada fler? När våra inte gör det? Tirana, Digne-" Hon hann inte färdigt innan rösten bröts. När hon tittade på Molok var Dignes ansikte allt hon såg. Det smärtade. Hon hade trott att gången hon satte sig emellan dem skulle vara sista.
     "Vi är inte bytesdjur", fortsatte hon efter att ha samlat sig ett ögonblick. "Vi borde inte låta oss hunsas runt med. Jag tycker vi sätter ner tassen och visar att handlingar får konsekvenser. Antingen det, eller så kurar vi i Yanamore resten av våra dagar, rädda för att bli plockade en och en." Hon älskade flocken, men förbudet att lämna ensam var det värsta hon visste. Det var så otroligt begränsande, men hon visste att inte ens Ronia uppskattade det. Det var för deras säkerhet, men de borde inte behöva det.

Ronia suckade. Mercedes hade rätt. Det var inte rätt att de skulle behöva gömma sig, ligga och trycka bakom murarna som skrämda bytesdjur. Det hade varit en drastisk åtgärd att begränsa deras rörlighet. Hon tyckte inte om att behöva hindra dem från att röra sig utanför sitt eget hem, men det var nödvändigt. De behövde hålla sig nära varandra tills de visste mer.
   "Vi vet inte om det var han som tog dem." Hon såg allvarligt på Mercedes. "Det gick lång tid mellan attackerna, och när Qu hittade honom var det i Civitas. Det är en lång bit att vandra utan mål. Kanske är han inte ensam. Då vill jag veta det." Hon kastade en blick mot Kasai på andra sidan elden. Det skulle troligtvis inte vara allt för svårt att utvinna den information de behövde, inte med hjälp av en telepatiker. Molok visste mycket väl varför han var här.
   "Vi har sätt, har vi inte?"

Diskussionerna som gick mellan flockmedlemmarna fick manvargskorsningen att skruva på sig. Det kändes fel, sakerna som de diskuterade. Kian saknade inte förståelse för deras känslor, men ändå kunde han absolut inte säga att han höll med dem. Att bestraffa andra, på detta vis... Nej, han hade det inte i sig. Hans hjärta var allt för varmt för att han någonsin skulle kunna sträcka sig till detta.
Och ändå kände han sig som en förrädare. Han ville säga något, men valde att hålla tyst. Det var hans uppgift att stötta flocken. Han saknade de fallna medlemmarna, han grät över dem, precis som de andra... Men kanske inte nog mycket ändå? Kanske inte nog mycket, när han inte önskade någon hämnd?
Och han vågade inte erkänna det.
Blicken sökte sig mot Assar, och han hoppades att hon kanske skulle säga något vettigt, något som han kunde hålla med om. Men hon var för uppslukad i diskussionen för att ens se åt honom, och Kian insåg plötsligt att han inte kunde stanna här. Han ville inte höra det här.  
Med en knut i magen och en kväljande känsla i halsen reste han sig, utan att säga ett ord, utan att möta någons blick, och lämnade samlingen av vargar. 
Han ville inte vara delaktig i dessa beslut.

[Mest för att visa att Kian är på plats.]

Hon gav sin ledare en bister blick då hon talade. Vi gör ingenting förrän vi vet allt. Tydligt kunde man se hennes käkar pressas samman. Det fanns något som skavde inom Assar, och det fanns ett nyligen väckt ogillande gentemot sin ledarinna som hon hade svårt att hantera. Att Ronia så ofta tycktes rätta henne, säga åt henne hur hon borde bete sig, det störde henne. Och att hon själv inte fått starta lågan som förde bort Sraoshas sista spår från jorden hade gjort ont. Ännu hade hon inte kommit över det, och även om det gladde henne att Molok var fångad så växte en bitterhet som var svårt att tysta. Och såklart höll Chayan blint med.
Mercedes fortsatta ord hjälpte inte direkt, det kändes som att hon blev direkt attackerad, som att hon blev anklagad. Hon rynkade varnande på nosryggen då hellhounden började räkna upp de döda, men tack och lov slutade flocksystern innan hennes mor och bästa väns namn hann nämnas. Det var oklart vad som hänt annars, antagligen hade hon flugit på henne. Hennes skinn var så tunt, minsta pik väckte den vildaste av reaktioner. I ögonvrån såg hon Kian lämna platsen.
"Jag vet att vi inte är byten."
Snäste hon nästan direkt när Mercedes talat klart.
"Men vi är väl inte som Lykoris heller? Jag delar din rädsla och jag kan gladeligen slita ifrån honom alla hans tänder och klor för att få sova tryggare om natten, men mord?"
Avskyn speglades tydligt i hennes blick.
"Är det vad vi står för? Är det var Yanamore är byggt på? Är det ens något som Tirana, Nace, Digne eller min mor velat?"
Om hon känt sin mor rätt, sin ömma, mjuka, förstående och förlåtande mor, så skulle Sraosha hellre rädda livet på sin egen mördare än leda flocken på en sådan mordisk och hämndlysten färd. Att fantisera om att straffa ansiktslösa förövare var härligt, men nu då hon sett Molok, hans lelösa kropp och brinnande blick... Det var inte samma sak. Även om han varit stum och lam, även om det framför allt varit hat som reflekterats i hans svarta öga, så såg hon en person. Hon ville inte döda andra, speciellt inte när de var helt försvarslösa.
Så talade Ronia och äntligen sade hon något som resonerade inom henne. Nej, de visste inte ens, faktiskt visste de mycket tydligt att Nace inte dödats av honom. Att Srao antagligen också var Lykoris offer.
"Ta er in i hans sinne och bevisa vilka hans brott är, sen kan vi prata straff."
Yttrade hon bestämt efter Ronias retoriska fråga. Den flock hon gått med i, den hon trodde på, skyddade svaga och oskyldiga på sätt som inte tvingade dem själva närmre ondska.