[Varning för blod och skador. Utspelar sig efter det här.]

Tack vare sin ständigt cirkulerande vind, var det inte mycket som undgick Blair. Inom en viss area hade han koll på bytesdjuren, eventuella vargar eller annat som var viktigt. Den skarpa, metalliska bloddoften var därför inget som fakargen hade missat. Först hade han ignorerat den, i tron om att det var ett bytesdjur som rivit sig, men doften hade bara blivit starkare. Efter att ha konstaterat att det definitivt inte kunde komma från ett litet skrapsår bestämde sig Blair för att kolla upp saken.
   Det var fortfarande ljust där han rörde sig genom Lövskogen, men om någon timme skulle det börja skymma. Trots det kvittrade fåglarna på som om det var morgon. Blair såg skeptiskt upp mot ett träd, där en liten grå fågel brast ut i en gäll melodi. Förutom bloddoften verkade allt vara i sin ordning i Lövskogen.
   Efter några knappa minuter av rask trav blev lukten starkare. Mellan träden kunde han skymta en mörk skepnad, troligen en annan varg. Han behövde inte längre vindens hjälp för att kunna urskilja den metalliska lukten. Den gröna blicken fixerades på vargens ryggtavla. Nu kunde han också se en röd man.
   Med rynkad panna skyndade sig Blair fram till den fallne vargen. Trots att han var ovillig att erkänna det, så ville han ogärna att det skulle vara ett av syskonen med eldmanar. Omedelbart insåg han att det inte kunde stämma. Den här vargen var mycket, mycket större än varken Kasai eller Ronia. Dessutom var den täckt av ärr.
   Det tog Blair någon sekund att förstå vem det faktiskt var. När det gick upp för honom andades han ut i en kort, road fnysning. Black? Alla minnen Blair hade av den äldre hanen involverade bistra blickar och en hotfull kropp. Han kunde inte säga att de hyste särskilt varma känslor för varandra.
   Trots det kunde han inte låta bli att undersöka den stora vargen. Pälsen var klibbig av blod och på marken var gräset rött av blod. Det fanns ingen pöl, eftersom jorden hade sugit upp blodet. Blairs blick sökte sig till den stora bröstkorgen. Det såg nästan ut som att den var stilla.
   Var han död? Blair kunde inte låta bli att hoppas att så inte var fallet. Lite av det roliga med att umgås med Blacks barn var vetskapen om hur mycket Black inte skulle tycka om det. När fakargen fokuserade blicken kunde han se att bröstkorgen rörde sig mycket sakta och väldigt lite. Nyfiket böjde han sig ner över den andres huvud. Försiktigt petade han till Black i kinden och väntade sedan på en reaktion. Ingenting. Det var inte svårt att se att även om Black fortfarande levde, så var han svårt skadad. Där ett av de gröna ögonen borde varit fanns bara en blodig håla. Av den röda manen kunde inte mer än en fjärdedel vara kvar. När Vlair såg sig om kunde han se tufsar lika strödda över gläntan. Dessutom saknade Black ett öra. Skulle Blair lämna hanen nu skulle han vara död innan månen steg.
   "Vakna", befallde Blair och tvingade ner luft i lungorna på den stora vargen. Efter en knapp sekund drog han ut den igen och gjorde sedan om rörelsen. Han hade fått lära sig det här av Valerie, men hade aldrig behövt använda det. Det finns en första gång för allt, tänkte Blair roat.
   "Vakna!"

Den svarte vilade i mörkret. Det var en underlig plats, ett tillstånd som inte var menat för honom. Han såg ingenting, hörde ingenting, kände ingenting. Ändå var han inte ensam i sitt medvetande längre. Någonting hade släppts in, någonting ovälkommet, som tidigare haft sin boning i den sjuka hona vars tänder och klor han fått smaka på. Hellre honom än hans flock. Han började långsamt stiga upp till ytan igen, började bli medveten. Det första han kände var smärtan. Den började svagt, sakta likt tortyr, och steg sedan gradvis med varje ytligt andetag hans lungor orkade med. Den utplånade alla tankar, genomsyrade hela hans kropp, innan den nådde en platå där den blev konstant.

Korttidsminnet kom tillbaka med full kraft, tvingade honom att återuppleva striden och ordutbytet med främlingen. Saken var bara den att för honom var det första gången han upplevde det, eftersom hans kropp styrts av någonting annat än han själv tidigare. Han skulle aldrig ha attackerat på det där viset, men någonting hade hållit hans kropp i osynliga trådar. Han kände sig utsatt och förödmjukad, känslor han inte haft på många, många år.

Han öppnade ögonen, men någonting var fel. Hans synfält var mindre än förr, och suddigt. Han blinkade och lyckades fokusera framför sig. Det första han såg var mörka tassar. Tear! En glimt av hopp lystes upp i honom. Mödosamt vinklade han hakan uppåt för att med blicken kunna vandra uppför tassarnas tillhörande ben. Det stämde inte. Tear hade blå tecken på benen, dessa saknade sådana. Hans hjärta sjönk som en sten av besvikelsen. Men vem var det då som stod framför honom? Hans suddiga blick nådde till slut ett ansikte.

Så ironiskt. Gudarna måste tycka att detta var hysteriskt kul. Black höll inte med. Det var det sista ansiktet han hade lust att se just nu. Han lyfte hakan mer och tänkte just berätta för Blair vart han tyckte att han kunde dra, men en hostattack förhindrade hans ord. Mörkt blod stänkte på den nyanländas ben när den svartes lungor rosslande försökte fungera ordentligt. Efteråt letade hans öga sig till hanens ansikte igen, denna gång såg han något klarare. Han orkade inte tala, men blicken sade mer än ord kunde när han blängde upp i det irriterande ansiktet.

Black vaknade till. Blair kunde se hur det återstående ögat långsamt började röra sig under det slutna ögonlocket. Snart öppnades det, och han såg hur Black stirrade på hans ben. Blair motstod lusten att vicka på dem, och väntade istället tålmodigt på att den äldre skulle orientera sig. Det gick inte att ta miste på förvirringen i Blacks blick när han äntligen såg upp på Blairs ansikte. 
   Uttrycket mörknade snabbt. Black öppnade munnen, men allt som lämnade honom var blod. Hade inte Blair varit så van vid blod, hade han kanske ryggat undan från det när det stänkte mot benen. Istället såg han bara smått äcklad ut, men gjorde ännu ingen ansats att torka bort det. Blacks enda öga letade sig åter upp till Blairs ansikte. Den svarte såg inte glad ut. Det fick ett litet, roat leende att svepa över Blairs ansikte. Efter någon sekund samlade han sig, och täckte ansiktet i en neutral mask.
   "Du har haft en dålig dag", kommenterade Blair. Tonfallet var på snudd till muntert. "Min var helt okej, om du undrar." Utan att säga något om det, hjälpte han till att forsla in lite luft i Blacks lungor, så att belastningen på lungorna skulle vara mindre. Blair kunde väldigt lite om läkekonst, så han hade inget annat knep som kunde hjälpa Black. Den äldre skulle dö snart, oavsett hur mycket luft Blair hjälpte honom att andas in. 
   Om han nu inte hämtade hjälp. Tanken fick honom att fundersamt höja ett ögonbryn. Han tänkte låta det gå några sekunder innan han föreslog den idén. Blair misstänkte att Black, likt sin dotter, var stolt. Det var inte säkert att han skulle acceptera hjälp om han inte förstod riktigt hur allvarligt läget var.
   "Äsch, se inte så sur ut! Det kunde varit värre, eller hur?", sa han istället, med ett tonfall oförskämt positivt för situationen. "Jag kunde ju varit i sällskap med din dotter, till exempel. Men det är jag inte! Bra, va?" Blair väntade sig att Black skulle avbryta honom snart nog. De flesta uppskattade inte när han lät munnen gå i en obekväm sitation.

Orden som lämnade hanens mun var lättsamma och stod i stark kontrast till den allvarliga situationen. Black stirrade bara på honom medan han pladdrade. Hans huvud kändes trögt, som om det fanns en svart sörja som tankarna behövde kämpa emot för att ta sig fram. Mörkret ville inte att han skulle tänka. Hans lungor rosslade till igen, men av någon anledning fortsatte luft att färdas genom dem. Han undrade hur illa skadad han var. Varför var hans synfält så konstigt? 

Han började huttra, rysningar for över huden. Han kände sig iakttagen, och inte bara av Blair. De såg honom, de betraktade hans minsta rörelse nu. De lyssnade till hans ansträngda andetag och hjärtats tappra men vacklande slag. För varje slag förlorade han mer och mer blod. Han hade redan förlorat för mycket, och den ärrade huden var blek. Var det därför han frös? Han visste inte. Hans hörsel var inte som innan, heller. Han hade bara hälften kvar. Han kunde känna att han låg på sidan, för han behövde vrida nacken för att hålla huvudet uppe.

Ljudet av hans egna hjärtslag blev högre i hans huvud, i takt med ett underligt susande. Det dränkte nästan ljudet av hanens prat. Känslan av att vara bevakad ökade, som om han kände andetag i nacken. Han vred med möda sitt öga omkring, lyfte huvudet som var tungt som bly, och såg dem. Skuggorna. De var där. De var inte bara i hans huvud, de var där. De såg så verkliga ut, så de måste vara det. Smala långa ben, svarta hål till ögon, mörka genomskinliga kroppar med utstickande revben, skulderblad och ryggkotor. De andades på honom, stirrade med sina tomma hålor. Black hostade igen innan han fick tag på rösten, även om den var hes.

”För… försvinn! Iväg med er!” Han hostade igen, mer blod. Hans nosrygg rynkades när han blottade tänderna som vunnit många strider. En morrning steg från hans inre, mullrade som åska trots att det förvärrade smärtan. Han hade helt glömt Blairs existens. Det enda som fanns var han och mörkret, alla skuggor.

”Ge er iväg! Lämna mig ifred!” Han använde den lilla energin han hade kvar till att attackera skuggorna genom att lyfta på huvudet, vrida det mot dem och spruta en tunga av eld som missade Blair med en hårsmån. Skuggorna tynade bort. Black sjönk ihop, ögat rullade bakåt och huvudet slog i marken med en dov duns.

Blairs röst tonade av när han noterade att Black började frysa. Intresserat tog han ett steg närmare. Han hade aldrig trott att han skulle få se en infernoblandning frysa. Elden brukade hålla dem varma. Med allt djupare rynkad panna såg Blair hur Blacks öga började irra omkring. Den skadade hanen lyfte till och med på huvudet för att se sig omkring.
   När Black pratade kastade fakargen en snabb blick åt samma håll, men givetvis var det tomt. Blair vände tillbaka blicken, och möttes av en eldsflamma som nätt och jämt missade honom. Instinktivt gled han åt sidan, och hukade sig ner för att skydda buken. Läpparna hade glidit upp över tänderna. Nu fanns det inga spår av den pratglade unghanen. Tänkte Black attackera honom? Det kändes som ett extremt dåligt val. Nä, insåg Blair, det var mer troligt att han hade hallucinationer. Den svarta var dessutom medvetslös.
   Muttrandes återvände fakargen till sin ursprungliga plats. Det stod klart för honom att Black behövde omedelbar hjälp, men Blair visste också att det var långt ifrån säkert att han skulle klara sig om han lämnade honom såhär. Han såg sig omkring, och upptäckte en liten bukett med gula blommor en liten bit bort. Hjärtat hoppade nästan över ett slag. Kunde det vara... ? Han tog sig bort på ett ögonblick, och slet upp en av blommorna. Insidan av roten var orange. Blodrot! Aldrig att Blair skulle tro sig ha sådan tur. Han samlade på sig lite fler, och kom sedan tillbaka till Black. Där tvingade han öppen de väldiga käkarna, och pressade in blodroten. Till sin lättnad svalde Black utan att Blair hjälpte. 
   Blair vände på klacken och skyndade sig iväg. Lyckligtvis hade inte Black blivit skadad alltför långt ifrån revirsgränsen. I flytande språng tog Blair sig snabbt och effektivt in mot Isil Anars kärna. Han hade varken tid eller lust att vänta utanför i en halvtimme på att någon skulle upptäcka honom. På vägen in sprang han förbi flera förvånade medlemmar. Det var positivt. Ju fler som såg honom, desto större chans skulle det vara att en av dem var en helare.

[Blair be like  avslutat!]