De breda trädstammarna som utgjorde den skog där Andarna sades smyga mellan skuggorna hade nu bytts ut mot mindre, betydligt tunnare träd klädda i löv som inte tycktes göra det minsta försök att stänga ute solens ljus. Det var en stor omväxling, trots att de två områdena bestod av skog och låg så tätt intill varandra. Denna plats var ljusare, mer inbjudande och tycktes visa upp ett rikare djurliv. Kaiwood var mörkare, inbjudande på sitt egna sätt men talade tydligare för att den dolde hemligheter man kunde få ta del av om man vågade stega in i skuggorna som de breda träden kastade. Det kändes märkligt att vandra i dagsljuset, efter att ha varit under Kaiwoods skyddande trädkronor som endast tillät en viss del av solens strålar att nå marken. Men det kändes samtidigt som en nödvändig omställning. Alldeles för länge hade hon tillåtit sig själv att vandra i Kaiwood. Vad som lockat henne dit hade inte tagit speciellt lång tid att finna, att stanna längre än nödvändigt hade varit hennes egna val. Kanske hade det varit längtan att få ställas inför de andar som sades kalla skogen sitt hem. Att få studera dem med sina egna ögon, kanske lyssna till dem tala. I slutändan hade hon inte ställts inför andarna, men hon kunde inte påstå att hon förnekade deras existens. Även i de tystaste av stunder som hon vandrat själv i mörkret så hade hon inte varit ensam. Det var inte en känsla hennes blodbändning bidragit med, utan snarare någonting som legat och kliat i bakhuvudet.
En skarp fnysning undslapp henne där hon med långsamma steg tog sig fram över marken. Det fanns en självsäkerhet i varje rörelse som gick att avläsa hos honan, och trots att den kraftiga kroppen lade tyngd i varje steg gav hon inte intryck av att vara osmidig. För den som mötte henne var det omöjligt att gissa sig till att blodet i hennes ådror var renrasigt kargblod. Till skillnad från sin syster från samma kull, som var nätt och tillräckligt snabb för att vara äckligt svår att få fatt i, var hon musklad och bred. Manken sträckte sig mycket högre än vad som var typiskt för rasen, och den breda bröstkorgen och stora tassarna gjorde henne till en ultimat krigare i närkamp. Huvudet var tungt och brett, och käkarna tillräckligt kraftiga för att hon skulle kunna krossa skallben som godis. Det som tydde på att hon var den krökta linje som sträckte sig över ryggen ned till svansroten på henne, och sedan den långa svansen i sig. Bakbenen kunde liknas vid ett större kattdjurs, och för den med ett öga för detaljer kunde en viss finess uppfattas i rörelserna över rygg och bakdel. Hon var långt ifrån lika snabb som de andra ur sin kull, men misstog man henne för klumpig och långsam var det det sista man någonsin gjorde.

Redan innan solen börjat sin färd upp på himlen hade hon valt att styra stegen åt öst. Det hade varit dags att lämna den mörka skogen bakom sig för att fortsätta den långa vandring hon ännu hade framför sig, och Lövskogen var nästa område att träda in på. Vad som lockat henne till Kaiwood var de historier hon fått lyssna till som valp. Historier som inkluderade den flock som hade sitt revir inne bland skogens skuggor, samt den hona som en gång grundat den. Det hade inte varit lockelsen att möta de vargar hon hört om, eller att få befinna sig på flockens revir som drivit henne dit. Nej. Det hade varit längtan att få stå inför någon som, liksom hon själv, stått inför den mäktiga hona som en gång grundat den flock hon själv vuxit upp i. Den flock hon stått som ledare för. Den flock som valt att slå i spillror för att kunna ge sig ut på denna vandring som kallat på henne så länge hon kunde minnas. Men när hon väl stått inför den ledare som nu ansvarade för flocken hade hon inte funnit vad hon sökt, eller hoppats på. Besvikelsen som satt klorna i henne var någonting hon inte ens försökt att dölja. Men det hade visat sig att hon antagligen dragit förhastade slutsatser, och det möte hon fått uppleva hade varit allt annat än slöseri med tid.
Nu befann hon sig här. Och vad som från början endast varit menat som en chans att se området och kanske ta tillfället att jaga större bytesdjur hade nu blivit någonting annat. Viskningar om att en annan flock hade sitt revir på dessa marker hade nått henne, och planterat en idé om att ta reda på vars detta revir befann sig. Kanske skulle hon ha turen att stöta på en medlem. Kanske skulle turen spela henne så pass i tassarna att hon fick chansen att möta den som stod som ledare för denna flock. Tanken fick det att rycka lätt i mungiporna, och den kontrastrika blicken glödde av iver. Detta var en flock hon inte var införstådd i. Dess namn eller avsikter var för henne okända. Kanske var det just därför tanken på att ta reda på mer information om dem var så otroligt lockande.

[komsi komsi Black~]

Den ärrade hanen gick lugnt mellan de solbelysta trädstammarna. Flocken hade just delat på det skrovmål dagens jägare fångat och Black hade med ny energi känt för att ta en promenad på det nya reviret. Han vände upp blicken mot trädkronorna. Mellan de gulnande löven syntes himlens klarblåa färg. Tunna, vita moln följde vindens väg. Bland trädens grenar satt fåglar och sjöng - de fåglar som inte flugit söderut inför vintern. När han sänkte blicken igen såg han en hare längre fram som skuttade iväg. Vargen tog ingen notis om vad som annars skulle varit ett byte, han var nöjd som det var. Hans ögon följde harens svans innan den försvann in i en buske. 

En främmande doft nådde hans nos bara några sekunder innan hans kraft talade om att ett medvetande - ett främmande sådant - befann sig i närheten. Med nytt intresse såg han sig omkring, men ögonen kunde ännu inte upptäcka vad nosen redan gjort. Han kunde bara konstatera att det var en varg han aldrig träffat förut. Det förvånade honom inte - många främlingar passerade här och hade det som vana, särskilt på grund av att marken varit flocklös ett bra tag. Alla kunde ju knappast ha hört om deras inflyttning. Han undrade om TBB hade hört om det, de levde ju i skogen bredvid. Kanske var denna främling en av dem? Black gick i riktning mot det håll hans kraft kände av att främlingen befann sig. Han höll huvudet högt, med rak och stolt hållning. Den gröna blicken var misstänksam, men det allmänna kroppsspråket neutralt. Det kunde vara vilken typ av främling som helst, så han var beredd på allt. Doften blev starkare, han var nära. Det måste betyda att främlingen själv rört sig i hans riktning. 

När han fick syn på vargen saktade han in tills han till slut stannade en bit ifrån. Nu kunde han se främlingen och hon kunde se honom. Det var en stor varg, samma storlek som han själv. De var till och med byggda likadant. Muskulösa för att vara karger - för detta var en karg, om än en annorlunda en. Som han själv. Hon var både mörk och ljus, och i de orangefärgade ögonen stirrade gröna pupiller tillbaka på honom. Kontrasten gav henne en väldigt intensiv blick, som om hon såg rakt igenom honom. Hon var dock en ung individ, trots sin storlek. Hon kunde inte vara mycket äldre än hans valpar, kanske till och med yngre. 
"Var hälsad." sa han med sitt typiska, stabila lugn. "Du har nått reviret som tillhör Isil Anar. Jag är dess ledare, Black."
Han tippade huvudet en aning på sned. "Vad kallar du dig själv?"

Det viskades om höst där vinden drog fram mellan träden och fick de gulnande löven att dansa sin väg ned mot marken. Inte nog med att sommarens starka, gröna färger börjat bytas ut mot betydligt mer färggranna nyanser, men de kyligare temperaturerna och vädret talade för att landet förberedde sig kallare årstider. Det hela var fascinerande. Inte för att hon inte varit medveten om hur naturen på olika sätt hanterade säsongernas övergångar, men för att hon aldrig riktigt fått uppleva det till fullo. I lavaöknens karga landskap härskade värmen. Vulkanen som ständigt pumpade ut rök såg till att täcka himlen större delen av tiden, och lavan som forsade fram i sprickorna som täckte marken hindrade kylan som nöp tag i resten av landet att påverka öknen alltför mycket. Visst kunde det kännas av, hettan var inte fullt lika intensiv under vinterhalvåret. Men det var en förändring som inte gick att jämföra med vad som hände med dessa skogar. Det var, som redan tidigare konstaterat, fascinerande.
Den kraftiga honan lät blicken studera alla färger och rörelser som omgav henne där hon strök fram mellan trädstammarna. Överallt kunde hon känna av mindre varelser som hade fullt upp med att leta mat, gräva sig gömmor eller hålla sig varma när vinden drog fram och fick löven att prassla på ett märkligt men ytterst rogivande sätt. Fåglarnas snabba hjärtslag konkurrerade ut pulsen som gick att finna i de gnagare som rörde sig överallt i skogen. Och känslan när hon sträckte sig efter rörelsen från lungorna som fick deras små bröstkorgar att hävas och sänkas skänkte henne som alltid en känsla av kontroll. Det var ingenting hon styrde över, den kraft som brann inom henne likt helvetets brinnande eldar. Även om hon velat så tvivlade hon på att hon skulle ha kunnat hålla den för sig själv. Men även om så var fallet, att det var en möjlighet, varför skulle hon någonsin vilja stänga ute allt det som gjorde henne ett med sin omgivning? Varför utsätta sig för tomheten och tystnaden det skulle innebära att skilja sig från alla andra levande varelsers rörelser och ljud? Nej, blodbändningen var ingenting som hon skulle förskjuta. Det var mer än en förmåga. Det var en gåva. En kraft som var ett med det allt som var hon.

Prasslandet av en hare som sköt fram över marken en bit ifrån henne fick det tunga huvudet att vinklas åt sidan och följa gnagarens rörelser med blicken tills dess att den försvunnit in i skogen. Här fanns det liv överallt. Hela skogen skrek av det. En skön kontrast till den skog hon lämnat bakom sig, där träden viskade om hemligheter men få levande ting fanns att finna om man inte letade på rätt ställen. Det fanns dock ett stort minus med allt detta liv och rörelse. Lika mycket som det fanns olika trädstammar, så fanns det olika dofter. Hon sökte efter en specifik doft, någonting avvikande från de multnande löven, trädens fuktiga bark, gnagarna som kröp mellan rötterna och varseln om höst som nöp henne i nosen. Någonting som talade för att det fanns ett revir i närheten, en flock.
Så plötsligt fanns den där. I vinden som smekte hennes tjocka päls och dansade förbi hennes nos som för att locka henne djupare in i skogen. Om än det inte var en doft som talade för en revirsmarkering så var det en doft hon kände till sedan tidigare. Doften av varg.
Med beslutsamma steg började hon röra sig åt det hållet, noga med att vädra i luften med jämna mellanrum för att försäkra sig om att ingenting annat dök upp som hon borde uppmärksamma. De breda tassarna tryckte de fuktiga löven närmare marken, rev upp lukten av fuktig jord. Om hon varit en sådan som använde sig av ord som hemtrevligt så var det kanske så hon skulle ha beskrivit denna skog. Hemtrevlig.
Det tog inte lång stund innan doften var så stark att hon kunde avgöra att det var en hane som närmade sig, och efter bara en kort stund kunde hon skymta honom framför sig. Det var en stor hane. Mörk. Ärrad och sliten. Ju närmare de kom varandra, desto intensivare kunde hon studera de detaljer som täckte den äldre hanen. För nog var han äldre alltid. I hans ögon måste hon framstå som en ungtik, någonting som hon aldrig skulle kalla sig själv. Måhända att hon till det fysiska ännu var ung, men det tunga, sjuka sinne som spann likt ett hungrigt rovdjur innanför pannbenet på henne talade för att hon passerat andra vargars mentalitet i samma ålder för länge sedan. Hon stannade upp, lät det förbli lite avstånd mellan dem, endast för att kunna tillåta sig själv fortsätta betrakta den äldre utan att verka alltför påträngande. Han talade, och orden undgick henne inte om än hon fann dem ytterst ytterst oviktiga. Han nämnde flockens namn, någonting värt att lägga på minnet, sedan sitt eget. Varken flocken eller hanens eget namn, Black, ringde bekant i hennes öron. Det fanns så mycket hon ännu inte visste om detta land. Så många vargar hon aldrig mött. Så mycket information som ännu hölls ifrån henne.
"Hälsad." Öronen stod spetsade på hennes huvud som hölls högt, och den kontrastrika blicken glödde hungrigt där den vilade på hanen. Precis som den äldre höll hon tonen lugn och stadig, men lyssnade man riktigt noga kunde man uppfatta någonting annat. En antydan till en utmaning, kanske?
Det tunga huvudet lutades en aning åt sidan, och de giftgröna pupillerna vidgades så att de orangea irisarna endast var tunna cirklar i dess utkant som skiljde pupill från ögonvita. I de svarta mungiporna vilade ett leende, men om det var vänligt eller illavarslande gick inte att avgöra.
"Jag har aldrig hört talas om er flock tidigare. Heller har jag aldrig tidigare hört ert namn." Ögonen fullkomligt glänste, men hon stod stilla där hon valt att stanna. Hållningen talade för att hon var lugn, tålmodig. Men de som mötte den brinnande blicken gjorde klokt i att inte lita på det intryck denna hona gav. Tippen på svansen knyckte till bakom henne, och hon blinkade långsamt emot hanen innan hon åter särade käftarna för att tala.
"Mitt namn är Selva."

"Hälsad. Jag har aldrig hört talas om er flock tidigare. Heller har jag aldrig tidigare hört ert namn." sa honan. Black var inte förvånad, de var inte kända. En flock blev inte känd om den endast var en familj. En flock blev känd om den spred död och skräck. Black kunde nämna flera stycken sådana, och inga alls som påminde om hans egen. 
"Mitt namn är Selva." 
Black hajade till. Selva? Det lät bekant. Utseendet verkade stämma. Kunde det vara Selva, dotter av Fountain, av The Dark Nation? Han väntade med att använda sin kraft för att ta reda på information om han lika gärna kunde höra den ur personens mun. Han hade hört om denna hona från flera håll, och när han även hört att Fountain fått valpar hade informationen pusslats ihop. Detta var hennes dotter. Han hade nästan glömt Fountain, men nu kom minnet tillbaka. Han hade gillat henne. Han undrade var hon befann sig nu. 
"Selva, dotter av Fountain." sa han. "Jag vet vem du är." 
Han visste även vad hon var. Han hade hört rykten om The Dark Nations unga, galna ledarinna. Kunde ryktena stämma? Hon var ju så ung, kunde hon verkligen leva upp till dessa hemska rykten? 
Vare sig ryktena stämde eller inte så tänkte han inte låta henne komma närmare flocken än hon redan var. Han litade inte på henne, trots hennes spelade lugn. Han spände därför blicken i hennes medan öronen ströks bakåt. Han placerade en av de tunga framtassarna framför sig.
"Var vänlig och lämna vårt revir. Nu." Hans röst var lika lugn som innan, men hade ny skärpa likt vässat stål. Denna hona skulle inte ta ett steg längre in.

Den kontrastrika blicken lämnade inte hanen för en sekund. Bakom ögonens starka färger brann en längtan lika intensiv som eldarna som sades brinna vid helvetets portar. Men om det var en längtan att få sätta tänderna i den stora hanen som stod framför henne, eller om det var någonting annat som dolde sig i tankarna på henne, gick inte att avgöra. Kanske hade den kaotiska stormen som blandade genial briljans och förödande sinnessjuka innanför pannbenet tagit med henne någon annanstans, fått henne att stänga ute omvärlden. Men granskade man sättet som hon iakttog den stora hanen, så insåg man snabbt att så inte var fallet. Liksom ett rovdjur som tålmodigt iakttar sitt utvalda byte, studerade hon honom med en skrämmande intensitet.
En förändring skedde i hanens uttryck. Det var som om hennes namn fått honom att tveka mitt i en tanke, eller var det kanske sättet hon sagt det på? Det tunga huvudet lades lite åt sidan, och de svarta öronen stod spetsade som på en valp som hittat någonting mycket intressant. Så talade han. Dotter av Fountain. Han visste vem hon var. Och ändå hade han ingen aning. Hade han känt den hona som fört henne till denna världen? Såg han någon likhet mellan dem? Eller kunde det vara så simpelt att ryktet föregått henne. Hur det än var, så var hon inte alls nöjd med hur han uttryckte sig. En djup rynka blev synlig på den svarta nosryggen, öronen vinklades bakåt och ögonvitan blev synlig i utkanten av irisarna. Det ryckte lätt i den övre läppen, och när hon särade de kraftiga käkarna för att ta till orda var rösten djupare, grötigare, än tidigare. De som mötte henne och reagerade över den kraftiga kropp hon bar, uppmärksammade oftast även den mörkare ton som ljöd när hon talade. Olikt andra honor var hennes röst djupare, kraftigare. Det enda arv hon själv ansåg att hon fått från sin biologiska moder. Det enda arv hon inte ansåg nödvändigt att vilja ta avstånd från.
"Key." De långa hörntänderna var synliga mellan läpparna när hon uttalade det namn som betydde mer för henne än vad någon någonsin skulle kunna förstå. "Jag är dotter av Key." En dov morrning hade lagt sig till ro i den breda bröstkorgen på henne, men hon tillät den inte ljuda. Huvudet rätades upp och en skarp fnysning undslapp henne innan hon gav hanen en blick som talade för all den avsky, allt förakt och allt det hat som hon känt gentemot modern under sin uppväxt. Allt som till sist blivit en värdig anledning att ta honans liv.
"Det enda Fountain gjorde var att föda mig. Hon var för svag för att klara av någonting annat."

Men lika fort som ilskan sköljt över henne, försvann den. Öronen spetsades åter, och det var med lysande nyfikenhet i de färgstarka ögonen som hon studerade honom. Även hanens yttre hade förändrats. De ärrade öronen hade vinklats bakåt, och i samma stund han placerade den ena framtassen framför den andra förändrades någonting hos honan. Han talade. En varning. Om än lugnet låg kvar över honom så hördes det tydligt att det inte var en vänlig förfrågan. Och det väckte en hunger till liv inom henne som hon inte ens tänkte försöka tygla.
De svarta läpparna sprack upp i ett brett grin, och hon lade huvudet åt sidan medan hon studerade honom med utmanande blick. Ett lågt skratt undslapp henne, djupt och blodisande då hon i detta ögonblick gav intryck av att ha mer kontroll över sig själv än någonsin tidigare.
"Se så, Black." Hon talade mjukt, tillrättavisande. "Är det så ni bemöter era gäster?" Ögonen glödde av hunger och illvilja, och skrattet klingade fortfarande under varje ord som lämnade hennes läppar. Det fanns ingenting hos honan som talade för att hon tänkt dra sig undan.

Honan var underlig. Hela hennes beteende var någonting han aldrig tidigare sett. Rörelserna, minspelet, ögonen. Djuriskt, ociviliserat, uråldrigt. Saker som var annorlunda kunde ofta uppfattas som skrämmande. Var hon det? Black släppte inte hennes blick. Hon gav honom en känsla av obehag, men hon skrämde honom inte. Han hade ingen anledning att vara rädd just nu, men han hade definitivt anledning att vara på sin vakt.
Selva var tydligt missnöjd med hans ord.
"Key." sa hon, som för att rätta honom. "Jag är dotter av Key."
Black rynkade pannan. Hade han fått felaktig information?
"Det enda Fountain gjorde var att föda mig. Hon var för svag för att klara av någonting annat."
Rynkan suddades ut. Nu förstod han hur det låg till. Selva önskade att hon vore dotter av Key. Det hjälpte dock inte att önska, det skulle aldrig vara sant. 

När han hade givit henne order om att lämna reviret gav hon honom ett stort flin och skrattade. Det var inget trevligt skratt. 
"Se så, Black. Är det så ni bemöter era gäster?"
"Nej, det är det inte. Men jag ser ingen gäst." svarade den svarte kyligt. "Ingen som har varit medlem i en flock som TDN är värdig nog att kallas det." Avskum, var de. Onda själar. Hur kunde någon av dem komma och tro att de skulle få ett välkomnande bemötande här? Åh, hejsan. Välkommen in att slakta alla jag älskar. Låt inte mig störa! Han fnös.
Selva hade inte rört sig ur fläcken, trots hans tillsägelse om att hon skulle gå. 

"Var jag inte tydlig nog?" sa han. Tassarna bar honom långsamt framåt mot främlingen medan den kattlika svansen började piska irriterat bakom honom. Han stannade framför henne med raggen rest. Tänderna var dock inte blottade, nosryggen slät. Svansen snärtade och svängde, fram och tillbaka. Blicken borrade sig in i de orangegröna ögonen. 
"Gå. Här. Ifrån." Rösten var låg, men betonande. Detta var ingen lek - det var en alfa som försvarade sin flock. Så länge denna hona skulle göra det enda förnuftiga och vända om skulle de båda kunna fortsätta sin dag i fred. Han ville inte behöva slåss mot henne, och det skulle inte behövas om hon bara lyssnade på honom.

"Jag ser ingen gäst." Ett hysteriskt skratt undslapp henne i samma stund som hanens ord ljöd genom den spända stämningen. För nog hade omgivningen förändrats dramatiskt på bara ett kort ögonblick. Den ljusa, färggranna skogen som sjöd av liv och dofter verkade plötsligt kall och tom. Fientlig. Det stod tydligt att det var mötet mellan dessa två vargar som var orsaken. Den mörka hanen kunde inte göra det tydligare att hon inte var välkommen på dessa marker, och som den sjuka varelse hon var hanterade hon det på absolut värsta sätt. Det skulle dock konstateras att det inte var hon som fräst ifrån först. Vilket var, utan tvekan, både förvånande och otroligt ironiskt. Skrattretande. Ja... hysteriskt.
Skrattet dog ut och lämnade efter sig ett utdraget väsande som undslapp hennes öppna käftar. Han nämnde TDN. Så han hade alltså känt Fountain. Möjligtvis mött henne medan hon fortfarande var vid liv. Det måste ha varit innan hon gått med i flocken. Eller... kunde det ha skett efteråt? Det spelade ingen som helst roll om och när de skulle ha träffats. Den avskyvärda, patetiska tiken hade inte varit någonting annat än en svag hynda som smutskastat flockens storhet och namn! Hon hade förtjänat den död hon givits. Att slitas i stycken av sina döttrar hade antagligen inte varit straff nog för all den vanära hon kastat över allt det som Key byggt upp. Den enda hona Selva någonsin sett upp till. Den som fostrat henne. Tränat henne. Och som sedan bara försvunnit. Lämnat efter sig ingenting annat än en trasig flock. Men Selva skulle göra dem alla stora igen. Hon skulle bygga upp allting på nytt. Bättre. Starkare. Ostoppbara. Hon skulle stå som grundaren till den mäktigaste av arméer. Och inte ens gudarna skulle kunna stå i hennes väg.
"Du talar som om du bär på en hel del kunskap." De giftgröna pupillerna vidgades och hakan sänktes en aning så att en skugga smög sig in under de glänsande ögonen. "Men egentligen vet du ingenting." Skrattet som undsluppit henne tidigare kunde fortfarande anas under varje ord som lämnade henne, och när hon talat till punkt flinade hon brett medan tungan pressades mot gommen som om hon önskade smaka på alla de ord som ännu inte var sagda. Ren och skär sinnessjuka. Det var enda sättet att beskriva hur honan betedde sig. Blicken. Rörelserna. Tonen i rösten. Om det någonsin funnits hopp om att bota henne från den sjukdom som slagit rot i hennes sinne så hade det försvunnit för länge, länge sedan.

Hanen talade på nytt. En fråga denna gång. En retorisk sådan. Det ryckte i de svarta mungiporna som fortfarande höll det breda grinet på läpparna vid liv, och när den äldre började röra sig emot henne fanns det inte en muskel på hennes kropp som antydde att hon hade tänkt flytta på sig. Utan att vika en tum mötte hon den äldre hanens skarpa blick, och som för att försöka tygla instinkten att hugga honom rakt över ansiktet lät hon tungan fukta nosen medan ytterligare ett lågt väsande lämnade henne. Som en orm som varnar omgivningen från att komma för nära. Ett rovdjur som är medveten om att minsta lilla snedsteg kan ställa situationen på sin kant. Det gäller bara att vara uppmärksam, och snabb. Det finns ingenting att vara stolt över om man är den siste att blotta tänderna och hugga.
Krossa käkbenet och slit sönder strupen. Tugga av halspulsådern. Knäcka skallbenet och bända upp bröstkorgen. Riv ryggraden ur honom!!! Rösterna skrek med sådan intensitet att huvudet rycktes åt sidan i en snabb, ryckig rörelse, som om hon önskade ta avstånd från oväsendet i sitt eget sinne. Det gick dock inte att förneka att deras ord var lockande, och ju närmare hanen kom... desto högre skrek dem. Instinkterna klättrade uppför ryggraden på henne, slog klorna i märgen och hetsade på att ge vika för viljan att begrava tänderna i hans kött. Ändå stod hon stilla. Lugn. Tålmodig.
"Tänk dig noga för, gamle man." Rösten var grötig efter att skrattet rivit i halsen på henne, men blicken talade för att hon menade blodigt allvar med varje ord som lämnade hennes tunga.
"Jag kom för information. Jag kan lika väl ta ett liv medan jag ändå är här." Det ryckte lätt i den övre läppen, och den morrning som vilat i bröstkorgen blandades med det låga skratt som sakta smög sig upp till strupen på henne.

"Du talar som om du bär på en hel del kunskap. Men egentligen vet du ingenting." hade honan sagt. Black hade inte tagit någon notis om orden. Han kanske inte visste allt, men han visste att en ondskans varelse hade trätt in på deras marker. 
När de nu stod där, ansikte mot ansikte, lika stora båda två, talade hon igen. 

"Tänk dig för, gamle man. Jag kom för information. Jag kan lika väl ta ett liv medan jag är här." Black rörde inte en min. Om han skulle ha tvivlat över att detta var ondska förkroppsligad skulle detta ha övertygat honom. Endast en sådan varelse skulle tala så lätt om att döda. Även han hade dödat, men det gick inte en dag utan att det tyngde honom trots att det alltid varit i självförsvar. Han såg in i hennes kontrastrika ögon, där galenskapen skymtade fram. De var svåra att se bort ifrån, som om de drog honom närmare, ville sluka honom. 

Han kände sig plötsligt kluven. En del av honom, som innehöll hans förnuft, sade åt honom att backa undan. Han hade inte mött någon i sin egen storlek på åratal och denna honas kropp var byggd för strid. Det var hans egen likaså, han hade många års erfarenhet på sin sida och var tränad till skicklighet, men striderna hade för det mesta ägt rum i hans ungdom. En annan del av honom, som saknade förnuft, sade åt honom att inte låta en mörkrets varg tro att denna plats var fritt fram för dem, och dessutom att man kunde hota honom till livet ostraffat. Dessa två sidor slogs mot varandra inom honom. Han attackerade henne hundra gånger i sitt huvud, men lika många gånger gick han därifrån. 

Hennes ögon släppte inte hans blick och han släppte inte hennes. Han bestämde sig för att använda sig av sin förmåga, och ta sig in i hennes huvud, vilket han tidigare avstått från av ren vana. Folk tyckte inte om när man rotade innanför deras skallben och han respekterade det, men detta var en annan situation. 
Så fort han trädde in i hennes medvetande ångrade han sig. 
Ett djupt, djupt mörker omgav honom, slingrade sig fast likt tusen slemmiga svartgröna ormar. Röster talade, väste, skrek. I vanliga fall när han besökte någons huvud var det enkelt att hitta, lugnt och fint, raka tydliga tankebanor och en enda röst som tänkte. Detta var som ett personligt helvete. Hans fysiska kropp knep ihop ögonen och rynkade ögonbrynen, sänkte huvudet. Munnar nafsade efter honom, klor rev i hans päls, det var så mörkt att han inte kunde urskilja någonting. Han kände det. Han kände henne. Galenskapen, sinnessjukan, ondskan, rovdjuret. Allt var fel, allt var sjukt. Mörkret frätte sönder hans prydligt utplacerade murar, tog sig in i hans eget huvud, smittade honom. Det skavde, det var fel. En glödgande smärta genomstrålade hans huvud, och han kastades ut ur hennes medvetande. Höjde huvudet, slog upp ögonen. Vad som tidigare varit ett par varma, vänliga ögon var nu mörka, döda hål. Smittad. Han hade inte trott att något sådant kunde hända, han hade trott att det var en väg som inte lät saker färdas åt båda hållen. Han insåg nu att det alltid funnits en risk. Det var en dörr, och om han öppnade den kunde han inte förhindra att något ovälkommet slank igenom utifrån. 

Hans egna tankar, hans egna personlighet och förnuft, dränktes under det slemmiga mörkret. Hans medvetande var inte bekant med något liknande, hans eget var alltid ljust och gyllene. Inte nu. Hans ögon, som tappat sin livfullhet, stirrade på honan. Hans huvud kändes trögt, det var svårt att formulera tankar i den svarta gyttjan. Allt som kom upp till ytan var enkla ord. Hona. Hot. Attack. Utan att riktigt förstå vad som hände gav han ifrån sig en morrning som mullrade djupt i hans bröst. Det var som att köra på autopilot, han flöt iväg och såg på sig själv utifrån. Hans kropp rörde sig plötsligt och högg kvickt efter hennes strupe innan han hann hejda sig själv.

Väsningen som tidigare lämnat henne låg kvar, tycktes hålla fast i luftvägarna precis som skallerormens skallra per automatik varnar möjliga hot att de kommit för nära. Den största skillnaden mellan henne och skallerormen var dock att hon inte ansåg denna hane vara något hot. Nästa skillnad var att hon var snabbare. Mer aggressiv. Giftigare. Den intensiva blicken höll så hårt i hanen att det såg ut som att hon önskade slita honom i stycken endast med hjälp av tanken. Hungern, längtan och vansinnet som speglades i de blanka ögonen, markerade av den skugga som tycktes ha lagt sig över hennes ansikte, talade dock för att hon aldrig skulle nöja sig med någonting annat än att få slå tänderna i honom och slita kött från ben på egen hand. De var lika stora. Två kraftiga, höga rovdjur som stod inför varandra med allt annat än välvilja i tankarna fick skogen att dra sig undan, ljuset att sakta ge vika för skuggorna. Omgivningen höll andan, och rösterna i hennes sinne tog sin chans att kuttra ljuva lovord om hur fantastiskt det skulle bli att bryta denna intensitet som lagt sig över dem genom att slita huvudet av det mörka hanen. Nej, han var inget hot. Det fanns inte den minsta tillstymmelse till tvekan eller oro inom henne. Men det fanns heller inget tvivel om att han skulle kunna erbjuda henne en fight. Gammal och ärrad, utan tvekan långsam och seg, men hon tvivlade inte på att kroppshyddan han bar skulle ge honom en klar fördel. Det skulle dock inte vara tillräckligt för att rädda livet på honom.

Deras blickar borrade sig in i varandra, och för ett kort ögonblick tillät hon sig själv vänta. Liksom resten av skogen omkring dem, tillät hon sig själv andas in spänningen om låg tjock som kött i luften mellan dem, och undra vilket val hanen skulle välja.
Så rycktes det tunga huvudet åt sidan, en diskret rörelse som bottnade i den breda nacken. Nosryggen rynkades, och det tog inte lång stund innan hon insåg vad det var som kändes fel. Illavarslande. Rösterna som alltid cirkulerade i kaoset som var hennes sinne skrek plötsligt i toner som kunde spräcka glas, kastade sig rytande fram och åter med sådan kraft att de kolliderade likt åskan som slår ner i bergen. Detta var inte en känsla hon var ovan vid. Detta var ingenting nytt. Pupillerna drog ihop sig till storleken av knappnålshuvuden, och den morrning som tålmodigt legat i bröstkorgen på henne klättrade nu uppför strupen.
Till skillnad från sina systrar hade inte Selva givits förmågan att läsa tankar eller kontrollera andras sinnen. Nej, hon hade givits förmågan att styra den fysiska kroppen och allt som det innebar istället. Men det var tack vare systrarna som hon lärt sig känna igen känslan när någon rotar i ens sinne. Ingen av systrarna, hur väl de än utvecklat sina förmågor, hade dock kunnat stanna länge inne i det kaos som var hennes sinnessjuka. Som var hon. Kaoset, kraften och smittan hade varit för mycket för dem. Och som det var nu... verkade det även för mycket för den gamla hanen.
Hon fokuserade åter blicken på honom, och trots att det var en kamp mellan sinnena han tagit sig an så verkade det utan tvekan påverka även hans fysiska kropp. Där han stod framför henne, med ögonen slutna och ett tydligt uttryck av smärta, kunde hon inte behärska sig. Pupillerna vidgades till den grad att irisarna var näst intill osynliga, öronen stod spetsade och ett hysteriskt, galet skratt explodera ur henne. Ett skratt som bottnade i vansinnets djupaste vråer. Som drev all luft ur lungorna, och gjorde det näst intill omöjligt att hämta andan. Ett skratt som skulle ha fått den mäktigaste av krigare att backa.
Hanen kastade plötsligt upp huvudet, öppnade åter ögonen. Rösterna talade om för henne att han släppt all kontakt, att ingen skada orsakats i den smittohärd till sjuka som var hennes medvetande. Och skrattet avtog, men dog inte ut. För någonting hade förändrats. Någonting hos hanen hade lämnats kvar, eller ryckts ifrån honom, när han rört vid kaoset som vilade innanför hennes pannben. Och det tillät en känsla av makt att smyga sig över henne. De kontrastrika ögonen glödde av hunger, och på de svarta läpparna vilade ett brett grin. Viljan att tala om för honom att han inte var värdig, att han nu ställts inför äkta ondska men inte kunnat hantera den, var överväldigande. Men innan några ord han yttras, låste hanen fast henne med blicken igen. Såja. Fokusera. Se mig. Rösterna väste, och hon kunde se att hanen inte hade full kontroll på situationen längre. Likt ett djur som slagit huvudet tycktes inte blicken kunna fokusera så som den skulle. Glöden som mött henne i de färgstarka ögonen var borta. Och hon kände igen det mörker som nu vilade i skuggan av hans blick, för det var det mörker som dolde sig inom henne.
I samma stund som morrningen undslapp honom var hennes kropp redo för strid. Blodbändningen hade vuxit sig till en förmåga hon inte längre behövde aktivera med tanken, den kände alltid vid de varelser som befann sig i hennes omgivning - talade om hur de rörde sig, hur kroppen planerade att agera, hur hårt pulsen slog. En näst intill oförskämd fördel.
Precis så. Ta i. Känn sjukan. Låt den ta över. Känn vansinnet. Känn MIG.
När han kastade sig emot henne lät hon skjuta ifrån med sina egna bakben, och högg emot hans käkar för att avvärja attacken mot sin strupe. De båda vargarnas käftar slog samman med en metallisk klang som ekade mellan trädstammarna, och för ett kort ögonblick stod de med käftarna mot varandra i total stillhet. Vansinne mot sinnessjuka. Förtärd ondska mot smittad godhet. Mental instabilitet.
Smärtan sjöng i käkarna, och smaken av blod lade sig på tungan. Men mer levande än såhär hade hon inte känt sig på flera år. Kanske aldrig. Ögonblicket passerade dock så fort att omgivningen aldrig hann uppfatta det, och hon lät placera de breda framtassarna på hanens bröstkorg innan hon sköt honom ifrån sig med all sin styrka. I samma stund som tassarna sedan slog i backen, ruskade hon på huvudet och lät tungan fukta nosen medan blod rann utan käken på henne. Ögonen glimmade, och det var med hysteri i både röst och blick som hon vände sig mot hanen igen.
"Kom igen, gamle man. VISA ATT DU KAN HANTERA VANSINNET!!!"