Snön låg tjock på marken och istället för att grönt klädde grenarna kläddes grenarna istället av vitt. 
  Cry suckade nöjt. Solen var bakom moln och han njöt av kylan som aldrig tycktes kunna ta sig förbi hans tjocka päls. 
  På sommaren, på våren, var det helt tvärtom. Där var han tvungen att passa sig, att planera hur och när han skulle vandra och ströva för att kunna undvika den hemska värmen och solen.   
  Men trots att hans skinn brändes sönder under sommarna och att han helt klart var mer anpassad för de kalla vinterklimaten så gillade han ändå den varmare årstiden mer. Vintern var så hemskt mörk, med korta dagar, och han kände att mörkret som fanns inom honom växte sig större på grund utav det. Och visst, han befann sig i fysisk smärta under sommrarna, men sanningen var att han alltid befann sig i smärta; Cry befann sig alltid i någon sorts psykisk smärta. 
  Cry log bittert åt tanken innan han vände upp blicken för att se vart han vandrade, eller i alla fall få någon uppfattning om han höll på att gå in i ett träd eller inte. Mer än så skulle han förmodligen inte kunna ta reda på med hans nedsatta syn.

Tidigare hade hanen haft ett mål med sin vandring, och han visste i princip var han skulle. Men under den senaste tiden hade han istället rastlöst vandrat omkring i de nordliga skogarna: Han letade, letade efter någon som kunde hjälpa honom med såret som fortfarande bultade ilsket på hans vinge. Han behövde någon som kunde hela, eller någon som i alla fall visste vad som behövdes göras. Därav vandrade han, utan mål, för att han visste inte var han skulle leta i det land som fortfarande var så främmande för honom. 
  Han suckade, stannade upp och kollade sig omkring, vilket var väldigt onödigt med tanke på att hans syn endast kunde uppfatta färgerna som omgav honom. 
  Känselspröten rörde sig nyfiket i luften, kände försiktigt på den kalla luften runt omkring honom men hanen kunde ännu inte uppfatta någon annan varelse. 
  Cry vecklade ut vingen och kollade på såret, som tycktes bli större. Hur mycket tid hade han kvar?

Ett till synes oändligt lugn vilade över hans favoritskog - en av anledningar till hans kärlek för den. Kawazatri hade alltid varit högljudd, färgstark och så varm. Trång och varm. Vart man än vänt sig hade där funnits växter och tusentals små djur. Lövskogen var fridfull, luftig, öppen. Visserligen var den kall om vintern men det ansåg han var ett litet pris att betala. Han använde sin eldkraft för att hålla värmen när han vandrade fram i snön, en stor mörk siluett mellan stammarna som stod i kontrast mot det vita. Hans tassar var så varma att snön smälte i hans tassavtryck. 

En hare i vit vinterklädnad hoppade förbi, nervös av den stora vargens närvaro. Han låtsades som om han inte ens märkt att den var där, och den flydde lättat ner i sin håla. Vinterns kyliga andedräkt lekte med hans mörka fäll och fick snöflingor att dansa framför hans ögon. Vintern kunde vara behaglig när den kände för det. Han visste dessutom vem som trivdes just nu, med allt vatten kring sig - Tear. Ett leende letade sig fram på hans läppar vid tanken på honan. Han behövde inte oroa sig för att frysa även om han inte haft eldkraften, allt han behövde göra var att se henne framför sig i huvudet och han blev alldeles varm inifrån ända ut i svanstippen. 

Han kände plötsligt att ett medvetande befann sig i närheten. Strax efter nådde doften hans nos - en främling. Han stannade inte, utan fortsatte lunka på i samma lugna takt. Han höjde huvudet och de gröna ögonen spanade mellan träden. Han fick syn på främlingen efter en liten stund - en varg lika vit som snön. Han stannade upp på artigt avstånd och lät blicken vila på den andre. Kroppsspråket var avslappnat och neutralt. 
"God dag, främling. Vem är ni?" Blacks bas-stämma bröt tystnaden i den frostiga luften.

"God dag, främling. Vem är ni?" Rösten fick Cry att slita bort den blåa blicken från vingen till den svarta gestalt som stod längre bort och kollade på honom. Han kunde knappt urskilja de suddiga konturerna av vargens ögon men ändå kände han hur främlingens blick brände, eller snarare värmde.
  Cry vecklade långsamt in vingen och sträckte på sig en aning samtidigt som känselspröten rörde sig i vågrörelser, sträckte sig nyfiket mot den främmande vargens håll.
  "Hej." Började han mjukt, lågt, och log ett vänligt leende. "Jag är-" Hanen stoppade sig själv, varför tvekade han? Han visste inte själv. Ett v bildades i hans panna och hans blick blev ofokuserad; tankarna tog över, la sig som ett täckte runt hans medvetande. 
  Varför hade han tvekat? Varför kändes det fel att presentera sig som Cry? Han hade gjort det många gånger förut, utan att få den obehagliga känslan av att det kändes fel.
  Han skakade på huvudet, fysiskt och inte mentalt, innan han återigen log mot Black, låtsades om som om inget hade hänt.
  "Mitt namn är Cry. Vem är du?"

[Bara så att du inte blir för förvirrad; Cry heter egentligen inte Cry men det vet han inte pga hans minnesförlust. Han håller helt enkelt på att komma ihåg delar av sitt "bortglömda" liv liksom. C:]

Främlingen hade ett särskilt utseende och beteende som fick denne att verka... ömtålig. Blacks blick mjuknade, öronen vändes framåt. Kroppsspråket gick från likgiltigt till vänligt, men han var inte säker på om hanen kunde se det - främlingens ögon verkade ofokuserade. 
"Hej." svarade denne. "Jag är-"
Den ljuse tystnade. Sekunderna tickade förbi medan hanen verkade förlorad i sina egna tankar. Black väntade tålmodigt, tippade det stora huvudet en aning på sned utan att ta blicken från honom. Främlingen ruskade på sig och gav honom ett leende.
"Mitt namn är Cry. Vem är du?"

Black lade namnet på minnet medan han gick närmare, eftersom han kommit till slutsatsen att hanen nog inte kunde se honom så bra. Han rörde sig lugnt utan plötsliga rörelser.
"Trevligt att träffas, Cry. Jag är Black, ledare för flocken Isil Anar."
Han stannade på sin nya position och satte sig ner där främlingen som presenterat sig som Cry kanske kunde få en bättre uppfattning om honom. Den kattlika svansen lade sig över hans framtassar. Han skruvade lite på sig där han satt, justerade hållningen för att sitta bekvämt. Under honom tittade gammalt gräs fram när snön smälte av hans hetta. 
"Vårt revir är precis här bredvid. Du behöver dock inte vara orolig, vi är inte en sådan flock som schasar iväg främlingar som kommer nära. Du är välkommen. Vad för dig hit, Cry?"

En rysning for genom Crys kropp samtidigt som han spände sig. En flock, vars revir han höll på att inkräkta. 
  Han var för svag för en fight, både fysisk och psykiskt och av utseendet att döma så var Cry en enkel match för den stora hanen som stod framför honom. Black, som han hade presenterat sig som, var både stor till höjden som han var till bredden. Förvisso var Cry också relativt stor till höjden men inte alls lika stor som Black och dessutom skulle man knappast kunna kalla Cry bred på något sätt med hans smala gestalt. Krigsfärdigheter saknade han också, något som han antog att Black inte gjorde med sina ärr som talade om år av krig och slagsmål, för att inte tala det faktum att han var ledare. 
  Och det var just därför han blev något chockad när Black sedan berättade att hans flock var ganska fridfull, det var i alla fall så Cry tolkade hanens ord. Genast följdes dock chocken av lugn.
  "Jaså? Jag tackar för att du, ni, låter mig ströva här omkring. Ni verkar vara de enda i detta land som...", Cry tvekade, men inte av osäkerhet. På sin vandring hade han träffat många vargar varav många knappast var välkomnande. Snarare hade han getts en bild av att vargarna i detta land var väldigt fientliga.
  "Tja...", tillade han men avslutade aldrig meningen, hittade aldrig ordet han sökte efter. Han ville samtidigt ogärna generalisera individerna, särskilt när han nu visste att det fanns vargar som Black, så istället besvarade han Blacks fråga.
  "Det enkla svaret är att jag är på jakt efter en helare som kan hjälpa mig med en elak skada. Det andra svaret passar nog bättre som en historia än ett simpelt svar på en fråga så jag antar att det är för det bästa att vi båda undviker det" , sa Cry. "Tills vidare."
  "Men jag själv skulle gärna vilja höra mer om Isil Anar, om dess mål och roll i detta land."

Cry nickade instämmande. 
  Fysiken åsido, Cry och Black verkade vara ganska lika varandra: Cry själv ogillade det blodtörstiga och maktgalna som han stött på i Numoori. Det fanns dock säkert inte bara fanns på Numoori, trodde Cry, ändå fast det endast var där han endast upplevt det. 
  Anledningen till att Cry ogillade det var av helt och hållet moraliska skäl men han var också relativt säker på att det fanns andra skäl till att ogilla det blodtörstiga som effektivitet, ändå fast han själv inte kunde ge något konkret exempel där harmoni fungerade bättre än att vara maktgalen. Men han kunde inte heller ge ett konkret exempel där det maktgalna fungerade mer än fridfullhet. 
  Cry ville gärna utforska det, det mörka som fanns inom vargar ändå fast han själv ogärna ville komma nära det onda då han ansågs sig för psykiskt svag för att kunna göra det. Men han ville förstå det kluvna som fanns inom individer och inte minst det kluvna som fanns inom honom själv. Han hade en hypotes att endast då kunde han själv hitta frid, liksom de vargarna runt honom.

"Om du söker en helare har du kommit rätt, vi har minst två stycken" Crys ögon vidgades. Äntligen, tänkte han men lät Black fortsätta prata, berätta om Isil Anar. Cry lyssnade med ett stort intresse.
  Ännu en gång blev han positivt överraskad av Black. Det lät som inte bara ett jämställd flock men också en flock med liknande värderingar, och en flock som erbjöd det Cry så länge hade letat efter; en stabilitet.
  Cry svalde, visste inte hur han riktigt skulle uttrycka sig själv och tittade ned i marken med ett fokuserat uttryck samtidigt som hon försökte få fram ord.
  "Black, jag vet att jag inte är mer än en främling för dig, för er, men..." Cry tystnade.
  "Det är inte bara det att jag verkligen är i ett desperat behov av en helare utan... jag... du..." Cry suckade, log lite åt sin egen dumhet och mötte Blacks blick.
  "Jag tror vi båda kan hålla med om att det kanske är lite för tidigt att säga vad jag tycker om Isil Anar och det är kanske också därför min fråga kommer låta väldigt impulsiv. Men jag lovar, impulsivitet är inte något jag normalt ägnar mig åt så jag vill gärna påstå att den fråga jag kommer ställa är väl genomtänkt." Cry tystnade för att ta ett andetag. Hanen pratade med säkerhet, med fejkad säkerhet och självförtroende men samtidigt kände han lugn för han visste att detta var vad han ville.
  "Om jag skulle vilja ansluta mig till er, va en del av er stabilitet och bidra till den, och hjälpa att göra detta mörka land lite ljusare, skulle du låta mig?"

"Om jag skulle vilja ansluta mig till er, va en del av er stabilitet och bidra till den, och hjälpa att göra detta mörka land lite ljusare, skulle du låta mig?"
Black såg aningen förvånat på hanen, men det byttes snart ut till ett vänligt leende. Han behövde inte rota i hanens huvud för att vara säker på att denne var Isil Anar-material. Han hade alltid haft en kuslig, inbyggd förmåga att se igenom folk, alltid varit väldigt uppmärksam på andra och läst mellan raderna vad som än sades. Denna hane verkade uppriktigt godhjärtad, och mer än så behövdes inte. Andra flockar kunde ha en hel del krav på nya medlemmar, så som magiska krafter och fysiskt krigsförmåga - vissa hade till och med tester man behövde klara av - men inte Isil Anar. Han såg Cry i ögonen, och hans blick talade allvar.
"Det vore en ära för mig om du valde att ansluta dig till oss, Cry."

Cry log mjukt och hans blåa ögon glittrade. 
  "Det är en lika stor ära för mig att få gå med i er flock, Black." Sa han, något hest när känslorna blev för intensiva.
  Cry suckade innan han sade:
  "Nåväl, visa mig vägen så följer jag er." Det var ett löfte.

[Avslutar du?]

"...visa mig vägen så följer jag er."
Black nickade och reste sig upp. 
"Absolut. Det finns flera lediga lyor, vi ska nog kunna hitta en passande åt dig med." log han.
De försvann bort mellan stammarna.


Avslutat