Natten hade dragit sin mörka kappa över världen. Men månen fick det vita snötäcket över slätten att avspegla ett matt, ljust skimmer som fick den annars så mörka världen att bli åtminstone lite ljusare. Tramptass smög tyst omkring i det kalla landskapet. Han huttrade för sig själv och ökade farten lite, hans kropp hade ännu inte vant sig vid det kalla, nordiska klimatet här uppe, trots att han hade varit här i flera veckor. Den oskyldiga lilla jakten i kaiwood hade fört honom vidare till Ken-yak, silverpile och sedan vidare till bergen och nu befann han sig här ute, ensam, kall och på ett bistert humör.

Han hade inte räknat med att hamna här, det blev bara så helt enkelt. Kyla hade aldrig varit ett problem för honom innan han gick med i Devils, sedan han han, omedvetet vant sig vid den brännande solen och hettan i öknen, trots att han aldrig hade lärt sig att riktigt uppskatta den som många andra i flocken gjorde.

Hans planer nu var att ta sig hem på kortast möjliga tid, därför var hans nos vänd mot söder. Södern, den döda skogen. Hans hem. Tanken fick honom att öka takten ytterligare, nu var han uppe i trav. Andedräkten blev till ett moln av kondens då han andades, i hans pläls hade glittrande frost fastnat. Tungan hängde slappt ur ena mungipan, men han var inte trött. Han hade kunnat trava på i den här takten i timtal, men någonting fick honom att stanna upp och speja ut i mörkret. Ett par gröna ögon lyste vaksamt framför honom, men det var inte bara ögonen som röjde den främmande vargens existens. Nej, Tass kände hans sinne på avstånd. En varghane. Mer kunde han inte luska ut utan att utforska hanens sinne ordentligt, någonting han inte ville riskera, inte än i alla fall.

Sakta närmade han sig den grönögde med en likgiltig min, men hans sinnen var på helspänn. Han stannade en bit ifrån hanen, så han kunde se de ljusa markeringarna på dess rygg. Då plötsligt bytte vinden riktning och Tass drog in den främmande hanens doft i lungorna. Något blixtrade till inom honom och han drog ogillande öronen bakåt.

Han tillhörde Qu.

Men Tass visade inte mer av sitt ogillande. Istället såg han artigt på hanen och tog till orda.

"Jag trodde jag vandrade ensam här inatt."

Han behöll lugnet utåt sett, men inom sig brann han av avsky.

De båda hanarna stod och stirrade stelt på varandra ett ögonblick innan den andre öppnade munnen och talade för första gången. Med stel röst uttryckte den främmande hanen att han heller inte hade väntat sig att stöta på någon här. Sedan hörde Tass sin egen flocks namn uttalas. Han började skratta, ett kallt och nästan robotliknande skratt.

Lite komiskt var det allt, två varghanar, outtalade fiender trots att de aldrig hade träffats innan, ensamma mitt på en snöslätt.

Den gråbruna hanen granskade kritiskt den andre hanen, han kände att han ogillade situationen lika mycket som han själv. Men hans tankar var fördunklade på ett, för Tass okänt sätt. Det var som om en skugga hade kastats över hanen och döljt eller förvrängt hans tankar. Vanligtvis kunde Tass känna andra vargars sinnesstämning och de starkaste tankarna utan att behöva gå in i deras sinnen. Men det var annorlunda med den randiga vargen framför honom. Det var som om han hade en kraft som skyddade hans tankar. Kyoko hade nämnt skuggkrafter för honom någon gång i förbifarten, men han hade aldrig frågat henne vidare om det. Kanske var det någonting sådant som den mörka hanen besatte.

"Jag blev förvånad av att se en Qu så här långt utanför ert råtthål till revir. Du har inte gått vilse måhända?" Ett hånfullt flin spred sig i hans ansikte. Han kunde inte längre hålla avskyn borta från rösten.

Kanske var han idiotisk som hånade Qu. Men han hade inte glömt vad dom hade gjort mot Devils, mot honom. Alla år av undertryckt hat. Han kunde helt enkelt inte uppföra sig som han önskade i sällskap av en ur Qu.

Fientligheten gick nästan att ta på i luften. Tramptass förolämpning hade tärt på den andres tålamod. Han visste att han hade gått för långt, att reta upp en Qu och hamna i en strid just nu var inte lämpligt. Han var tvungen att hålla sig i form. Devils befann sig på randen till krig. Men ändå hade han svårt för att inte fräsa tillbaka då den mörka hanen gav svar på tal.

"Min plats är i den Döda Skogen.. Jag är lika mycket ökenråtta som du." Morrade han fram med ett flin. Det var sant, han hade lärt sig uppskatta Öknen. Alldeles för varmt och sandigt.

Den röda blicken följde oupphörligt den andre vargen då han sakta cirkulerade runt Tass. Han lyssnade på hanens ord, men hans flin hade för länge sedan dött ut. Den randiga råttan stannade framför honom och klev närmare. Tass strök öronen bakåt och blottade tänderna i missnöje. Hanen hade kommit alldeles för nära.

"Är ni alla lika fulla av dubbelmoral i Qu, eller är det bara du?" Svarade han kyligt. "Är det verkligen vist av dig att förolämpa mig innan du vet vad du ger dig in på?" Han drog efter andan för att fortsätta, men ändrade sig och förblev tyst. Skuggorna omkring den andre hanen ändrade drastiskt karaktärsdrag, de kändes på något sätt mer levande än vad de hade gjort för bara några sekunder sedan. Så Tass' aning hade varit sanning. Den randiga hanen bar på skuggkrafter. Ett känslolöst skratt kröp ur honom. Mungiporna drogs upp i ett illmarigt leende.

"Men vad vinner någon av oss på att munhuggas eller strida?" Han vred nonchalant på huvudet ett ögonblick men blicken återgick snabbt till den randige. "Vi kommer ändå mötas på slagfältet en dag. Och den dagen dröjer inte länge, var så säker på det."

"Vem är du att tala om ondskan på det sättet?" Morrade han fram och flinade grovt. "Du verkar inte vara den idealiske goda Qu som slåss mot ondskan, du är inte mycket godare än oss med dina hånanden och creepy skuggor." Ett hånfullt skratt undslapp honom.

Den andre hanen frestade honom. Frestade honom att anfalla. Han irriterade medvetet Tass för att trigga honom att anfalla. Förolämpningarna regnade över Tass. Men han var inte den som lät sig manipuleras. Han skulle inte slåss. Inte idag. Det hade han inte råd med.

"Jag har inte tid med såna som dig." Svarade han med en isande stämma och utan att tveka vände han sig om och började gå åt motsatt håll. Men han hade inte hunnit gå mer än tre steg innan han stannade och vred på huvudet mot Zoids håll.

"Vi kommer ses snart igen, tidigare än ni anar. Och vi kommer inte vara barmhärtiga. Ondskan går ju inte att resonera med." Ironiskt skrattade han och vände sig om igen och började gå. Med stridslusten bolmande under ytan längtade han till den dagen då det äntligen blev krig. Då skulle han visa Zoid att en devils aldrig backar ur en strid.