Vinden ven över platsen, löven prasslade i en ljuv melodi.
Fåglarna kvittrade och vattnet porlade. Allt var underbart, till och med sommar solens
varma morgon strålar hade en ljuv stämma tillsammans med vinden och fåglarna.
En ensam brun liten hare skuttade fram över platsen och mycket snart kunde man se
tre små harpaltar komma fram ur det höga gräset. Deras svarta blanka ögon såg sig
om och dom långa öronen klippte på deras små bruna huvudet.
Men plötsligt så försvann dom in i gräset igen och ljudet av tassar hördes.
Av en betydligt större varelse än dom små hararna och igelkottarna som passerade
på platsen. Det var en varg, en hög ljus hanne med en färgsprakade man.
Hans blick var hård och granskade området. Dom svarta läpparna var i ett hårt tunt
sträck medans den ljusa svansen svepte till. Dom vita öronen klippte till och ett litet
leende spred sig sakta i det hårda ljusa ansiktet. Med lugna steg gick han fram till den
lilla porlande bäcken och såg på sin spegelbild på den blanka, guppande vatten ytan.
Det fanns många ärr under den vita pälsen som ingen kunde se, ingen annan förutom han
själv och huvudet lades lite på sne och han satte sig ned. Fortsatte att granska sig själv
och det lös till i dom gulorangea ögonen. Med en suck slöt varghannen ögonen och försvann
in i drömmarnas land. En återblick av hans gamla liv spelades upp för honom och öronen
ströks ogillande bak emot den rödsvarta nacken. Han hade varit med mycket i livet,
likt sina syskon hade han ständigt blivit jagad, flåsad i nacken och huggen av sin far.
Allt för att livet skulle bli kort och jobbigt. Men han hade överlevt, han hade överlevt
slagen av sin far och mor, men även slagen av flocken. Han var vit, helt vit som snö
förutom den bindlefärgade manen och dom svarta fjädrarna. Hans läppar hade
till och med ifrån början varit vita men nu var dom helt svarta.

Ett leende växte fram, ett belåtet och tryggt leende.
Nu visste den unga hannen att han hade funnit livet, även om det inte var enkelt
så hade han kommit bort ifrån det som plågade honom och hellre ville se honom
död under deras tassar. Även hans korta stubin hade växt med tiden. Den stubin
som såg till att en av hanns syskon aldrig mer kom hem. Ty det var en syster han hade
älskat, men det sista han såg av henne var när hon föll ned för stupet. Föll
handlöst ned i det mörka vattnet. Då, redan då i sin unga ålder insåg han vilken
fasansfull varelse han var. Det vita Svarta fåret i familj och flock. Redan som ung
hade han blivit bortjagad efter att ha hoppat på flera i flocken för att dom hade retat
upp honom. Till och med hans mor såg ned på honom med avsmak efter ett tag.
En smärta så djup som fanns inom honom länge.

Ett litet skratt lämnade dom svarta läpparna och hannen öppnade ögonen och
skakade på huvudet och det vita huvudet lyftes upp emot den blå skyn.
"Livet är inte enkelt, det ska inte heller vara så. Men idag kan jag inte
göra något annat än att se ned på er. Vad ni gjorde med mig och vad ni
sårade mig så djupt. Men nu kan jag inget annat göra än att skratta åt
er dumhet med ett leende på läpparna. Hoppas ni må brinna i helvetet!"
rösten var hes, kall och tom. Hat lös rakt igenom det och dom gula ögonen
hade börjat lysa och såg nu åter ned på vattenytan igen. Ärren som
prydde hans kropp, överallt fanns dom men tack vare den tjocka pälsen
så syntes dom inte. Men nog kommer han ihåg var dom finns, i alla fall dom
värsta och tydligaste. I ansiktet hade han också många, stora som små.
Men som sagt så täckte den tjocka pälsen många av dom.
Förutom dom som klädde hans nosrygg. Fyra tjocka ärr klättrade över hela
nosryggen, ett märke han hade fått av flockledaren. Ett straff som han aldrig skulle
glömma, det har han fortfarande inte gjort och den skära tungan gled över nosen.
Med ett morrande slog han i vattenytan och svepte irriterat till med svansen.

[Öppet för vem som helst, men endast en. Först till kvarn! ^^]

[Hoppas det är okej att jag hoppar in ^^]

Det var inte första gången som den svarta hanen satte sina tassar på denna mark, och inte heller skulle det bli den sista. Detta var ett ställe som han älskade, ett ställe som var hans hem. Sanningen var att det faktiskt var hans mark som han vandrade över. Hans revir och hans ansvar.
Ett hem för alla de i flocken, hans familj.
Varförhan vandrade var oklart. Visst, han kunde säga att han var och patrullerade, kollade reviret. Men det skulle vara en lögn. Det fanns ingen mening att kolla efter inkräktare då det inte fanns någon som sökt sig till dessa trakter på många år. Flocken han nu hade ledarposition inom hade varit ostörda. Ingen utomstående, ingen som ville dem något. Bara hans Lawarfamilj, alla med lika färgstarka manar.
De hade varit fler förut, hans mor hade berättat det. Men nu var de endast ett fåtal kvar. Kanske var det synd, kanske inte. Han var inte säker, men han visste att de var av hans slag. De var hans familj.

Huvudet ruskades lätt och den blåa blicken svepte över omgivningen. Ingenting intressant gick att upptäcka och Aamon återgick till sina tankar.
Han hade funderat på det länge nu, att det var dags för förändring. Att de inte längre kunde hålla sig isolerade på denna plats. Det var dags för en ny tid, en tid då andra vargraser visste om att de existerade. En tid då de visste vad som fanns utanför revirets gränser. De kunde inte längre leva på detta sätt, alla behövde nog mer än detta, även han själv. Traditioner fick vara, de behövde se mer av världen. Och kanske behövde världen också se mer av dem?
Tankarna nådde Riia, hans älskade. Hon som aldrig hade fått se mer än detta. Och det högg till i hjärtat.
Det var hans fel, det var han som hade dödat henne när hon försvarade valparna. Och nu fick han leva med ångern varje dag. Kanske var det lika bra, han förtjänade det.

En vindil kom svepandes, tog tag i den blåa manen och fick en att dansa i vinden. Aamon stannade upp, lyfte nosen i vädret. Uppfattade en vargdoft.
Stegen ändrade riktning då han började vandra emot den. Även om det inte var något främling som han behövde kolla upp så fanns det ingen anledning att inte söka sig till doftens källa. Vad fanns det för fel i sällskap? Inget fanns ändå att finna på detta ställe förutom flockmedlemmar.
Den vita vargen med den röda manen verkade vara upptagen med sin egna spegelbild i vattnet och Aamon valde att inte tala förrän han kommit närmare. Fragment av ord hördes från den andre, men vad som sades var omöjligt att urskilja trots den perfekta hörseln ledaren hade. Han kunde endast gissa sig till vad den andre talade om. Men även det var svårt.
Stegen görde honom alltjämt närmare.
"Vem är det du talar med, Aarano? Jag kan inte se någon annan än du här."
Rösten var mörk, melodisk. De klart blåa ögonen granskade den vita vargen medan han väntade på ett svar,

[Nej nu blir jag jätte glad! :'3]

Dom gula ögonen började sakta att lysa och hannen morrade ogillande och strök bak
öronen så att dom inte syntes. Den tjocka röda manen gjorde att han såg ännu mer
udda ut än vad den vita pälsen gjorde. Alla Lawar han hade sett eller träffat på hade
haft mörk päls. Grå, svart, brun eller alla i ett. Men aldrig en helvit som han själv.
I sin kull hade han sin syster som hade varit lika svart som natten men hennes man hade
varit som hanns fast ljusare i det röda och gula nyanser. Dom hade varit så lika men olika
ändå. En tung suck lämnade den robusta hannen och dom lysande ögonen slöts, den
vita tjocka svansen svepte till över marken innan den lades tätt in emot kroppen.
Dom störa öronen vickade fram och tillbaka medans dom spänt lyssnade efter ljud,
den svarta nosen vädrade då och då. Det var tyst, stillsamt och det porlande vattnet
hade en stillsam effekt på hannen. Dom lysande klorna tappade sakta men säkert sin glöd
och snart vara dom normala igen, i sin gula nyans.

Tankarna for igenom huvudet och han skrattade till.
Hur i hela friden hade han hamnat här, på ett ställe dom detta. Varför och hur hade
det blivit så att dom hade tagit emot honom, en stökig och vrång Lawarhanne med
ingen framtid. Men han hade blivit godtagen och var på samma gång tacksam att någon
inte såg honom som ett svart får, utan som en flockmedlem.

Något nådde honom, en energi nådde honom.
Och en bekant sådan, mycket bekant. Ögonen öppnades och det lös till i dom
innan det slocknade och dom vita öronen fångade upp en röst.
Det var Aamon, det kände han på doft, röst och energi. Utan att se emot den andre
hannen lyssnade han istället till orden och ett litet leende kunde skymtas på dom
svarta läpparna för en sekund innan det försvann igen. Ja vem talade han med
egentligen, det fanns ju ingen här förutom han själv och nu hans ledare.
"Jag vet inte, kanske tänkte jag för högt... Igen." rösten var
lugn och dom ljusa ögonen mötte Aamons blåa och han ryckte smått på skuldrorna
och vände bort sin blick ifrån vattenytan. Patetiskt, det var det enda orden han kunde
tänka på. Att han hade låtit sig visa sig svag in för andra, in för sin mor och far.
Patetiskt!

Aamon hade alltid funderat över vad det var med Aarano. Han hade aldrig riktigt kunna sätta klon på det, men det verkade som att den andre hanen var en varg fylld av känslor. Och då inte de trevliga känslorna, utan något sade honom att det kunde vara mycket ilska som gömde inom den vite Lawaren. Och han visste inte riktigt vad han skulle tycka om det. Men å andra sidan visste han ju inte säkert, det vara bara gissningar.
Däremot hade han varit lite osäker på ifall han skulle ta in Aarano i sin flock. Känslan av att den andre dolde något för honom var ingenting han gillade, men han skulle heller aldrig få veta vad det var ifall han inte höll den vite i sin närhet. Och det ville han veta.
Därför hade han accepterat den vite, för trots allt var han en artfrände och det var för dessa som flocken var gjord.
För Lawarer.

"Ibland kan tankarna vara svåra att urskilja i huvudet, ifall man uttalar dem högt kan man inte missförstå sig själv," gav ledaren som svar.
Inte kunde han finna något som var fel i att tänka högt, även om den vite verkade vara lite skeptiskt till det hela. Men Aamon hade alltid trott att det var ett sätt att kunna reda ut saker inom sig själv. Och i det fanns det ingenting felaktigt.
Det var en del av livet.
För alla hade inre demoner som jagade dem, det visste han mycket väl. Även han själv, trots sitt lunga yttre. Men nog anade han att hans plågade själ sken igenom ibland, och nog visste han att flocken förstod att han ännu inte hade förlåtit sig själv för vad han hade gjort. Skulle han någonsin kunna göra det?
Sanningen var att han tvivlade på det.
Hur kunde man förlåta sig själv när man hade tagit livet av den enda varelsen som man någonsin hade älskat?
Det var något som var svårt att glömma.

Känslor och energier for igenom den svarte hannen då han tittade på Aarano.
Känslor som var både negativa och positiva, vilket fick den vita hannen att känna sig
ännu sämre till mods. Åter igen färdades ordet 'Patetisk' igenom huvudet och han
var tvungen att skaka på huvudet för att bli av med dom. Att bli arg och uppblossad
nu över ingenting vad något han inte vill vara med om, han hatade den känslan och
hade inte känt den på länge. Vilket var både tacksamt och den han ska ha att tacka för
det är hannen bredvid sig. När han talade så kollade Aarano bara på honom och smälte
in orden, ja dom lät trovärda och ett litet leende skymtades och han skrattade till.
"Missförstå.." sade han lågt och såg upp emot Aamon och reste sig upp ståendes och
svepte till med den vita svansen.
"Att tänka högt kan väl ha sina fördelar och nackdelar. Hör någon väcks många frågor
och funderingar, svar krävs och blod kan flyta." man kunde tydligt höra att denna hanne
har varit med om det tidigare och gillade det inte. Inte alls, nej han hatade det.
Att känna kroppen arbeta är en underbar känsla, men att slås för ingenting anser han
korkat och slöseri med tid.
"Men att tala högt gör det även enklare för en själv att få svar på sina funderingar."
ja det ansåg han som enklast, att svara på sina egna frågor.
För länge hade han lärt sig att bara lite på sig själv och ingen annan, men ty så har
han ändå gett sitt liv till den mörka hannen, ty han skulle kunna offra sitt liv för denne.
Varför visste han ej men såg något hos denne äldre hanne och många frågor har väckts
hos honom, frågor och nyfikenhet, även om han ej själv vill erkänna det.
När Aarano blev funnen så var han inte i sitt bästa skick och visste inte heller var han
befann sig, orörsiktigt av honom men benen hade inte orkat bära honom längre.

Det kyligt blåa blicken svepte över den vite hanen med den eldfärgade manen. Lika oläslig som alltid. Det var som om Aarano var en stängd bok, omöjlig för andra att läsa. Och inte heller verkade han vilja öppna sig. Det var åtminstone det intrycket Aamon fick.
Men ledaren visste bättre än att snoka, trots att han gärna ville veta. Men han visste hur han själv skulle reagera ifall någon började fråga honom om Riia och om det som hade hänt. Han hade inte låtit denne komma undan innan han hade fått lära ut en ordentlig läxa. Det var det som kallades privatliv, och det gjorde man bäst i att lämna ifred ifall man inte blev inbjuden att få veta.
Ändå kunde han inte låta bli att antyda något.
"Det verkar som att finns något som plågar dig, Aarano."
Ibland kunde faktiskt lite hjälp på traven behövas för att andra skulle inse att de kunde öppna sig ifall de ville. Att de inte hade något att frukta eller fundera över. Att det fanns någon att prata med ifall de ville ha det.
Men inte verkade den vite Lawaren som en sådan. Dock skadade det inte att försöka.
Trots allt ingick Aarano i flocken, och därmed också i Aamons ansvar. I hans familj och det var hans plikt att skydda och hjälpa alla de som ingick i den. Och det betydde också på alla sätt. Han hade inga tankar på att strunta i den plikten, ville endast vara en god ledare.
Ville förtjäna den respekt som de andra gav honom.
Återigen nådde hans tankar Riia. Han ville att hon skulle vara stolt över det han gjorde.

[Kort, men ska på arbetsintervju snart så ;D]

Orden slog Aarano och han såg bara på Aamon och tänkte igenom meningen åter en gång.
Något som plågar honom, ja det fanns mycket som plågade honom och tala om det kanske
skulle göra saken bättre. Han visste inte riktigt och svepte till med svansen.
Självklart fanns det något som plågade honom, det var ju bara att se på honom så hade
man svaret på frågorna. Men utan att säga nå satte han sig ned med en smått irriterad
min och svepte svansen om sig.
"Hela mitt liv har varit en plåga, se på mig." rösten var kall och hård, allt för hård för att
vara vänd emot sin egna ledare och han såg smått skamset ned i marken.
"Ni är svart, era andra är svart eller mörk. Jag blev vit med den minst grannaste manen
av alla. Min syster föll ned för ett stup tack vare mig och far tog livet av mor som straff
för att ha fött ett missfoster till världen." orden var som väsningar och den gula blicken
lös starkt och även klorna började att lysa samtidigt som han grävde ned dom i marken.
Öronen hade av ren reflex strukits bak emot manen.
"En Lawarvargs stolthet ska vara sin präktiga man och styrka, jag har inget av det."
ilskan inom honom kokade och visade tydligt att han hade raseriet inom sig, bubblandes
och rivandes. Även om det har blivit betydligt bättre så fanns det där och väntade på
att få träda fram och orsaka problem. Den skära tungan smakade i munnen och Aarano reste sig upp och stirrade stint ned i marken och dom gulorangea ögonen flammade intensivt.
"Men jag har er att tacka, ni tog emot mig. Men ni vet fortfarande inte varför eller har jag
fel?" en av krafterna som Aarano besitter var energi, han kan läsa av andras kropps
energier och känner lätt av om dom är arg, glad, ilsken eller ledsen. Mycket effektivt,
men det enda han känner av Aamon är blandade känslor, lite som han själv kanske.

[jasså (: Lycka till! : D]

[Fick jobbet ;DDD Lycka! på tal om ingenting... xD]

Aamon lyssnade till den andres ord allt medan hans öron vinklades i små rörelser av och an. Detta för att det inte var endast den andres röst han lyssnade till, utan även alla ljud som var runt omkring honom. Alla ljud som kunde avslöja vad som fanns i deras omgivning. Men det verkade som att de var de enda vargarna på platsen, och det var allt han intresserade sig för.
"Du har alldeles rätt. Jag vet fortfarande inte varför jag accepterade dig..."
Han tystnade, funderade på sina ord. Den blåa manen dansade lätt i den kyliga vinden som mycket snart skulle dra hösten med sig över landet. Men Aamon hade ingenting emot att hösten kom. Att årstiderna följde varandra i ett evigt kretslopp var en del av livet, och han såg ingen mening med att tycka om den ena mer än den andra. För även om han gjorde det skulle han få uppleva dem alla fyra. Ifall han tyckte lika om alla kunde han känna sig nöjd med sin tillvaro året om.
Och han var nöjd med sin tillvaro, även om minnena hemsökte honom. Men han trivdes i området, han trivdes i flocken och den gemenskap som de gav honom.
Han trivdes även i Aaranos sällskap.
För trots att han inte hade någon klar anledning till att han hade tagit emot honom så var denna vita Lawar en del av hans familj.
"Låt oss hoppas att jag kommer finna den anledningen, eller att du ger den åt mig. Trots att din utsida kanske inte är som alla andras betyder det inte att insidan är sämre. Likaväl kan den vara bättre, det är omöjligt för oss att veta."
Han lät lite som en poet, tyckte han själv. Men djupa tankar hade aldrig skadat någon, tvärtom var de oftast till en stor fördel.
Åtminstone som han såg det.
Aaranos ord gjorde däremot ledaren en aning orolig, varför denna motvilja mot sig själv? I Aamons ögon kunde han inte finna yttre fel hos den andre. Men det var klart, att se sina egna brister var oftast mycket enkelt.

En vind svepte in och lekte i den rödsvarta manen och fjädrar innan den dansade vidare och han
la huvudet lite på sne när den mörke talade.
"Ni behöver inte oroa er Aamon. Jag må vara tillbaka dragen, men min tillit har ni in i döden."
dom ljusa ögonen talade sanning även om resten av kroppen talade annat.
Litade på sin ledare gjorde han och även tackade honom, han var den som hade tagit emot
honom när slutet var nära. Han var den enda som inte såg honom som udda, svag eller något annat.
Vilket fick Aarano att le inombords och fick kraften åter att fortsätta framåt.
"Min insida är lika hemsk som min utsida, tyvärr. Men det är så jag blev född, ändra mig
kan jag väl kanske. Men jag tror att den gränsen har börjat nå sitt slut." han suckade och
svepte till med svansen och borrade missnöjt ned dom röda klorna i marken och såg
upp emot Aamon och dom ljusa öronen vinklades fram emot den mörka hannen för att höra
bättre vad han skulle säga. Aarano hade ett dåligt självförtroende det var inte så svårt att
märka, men tyvärr så kunde han inte se det själv utan litade blint på allt det han hade hört sedan
tidigare. Att det var hanns fel att hans mor och syskon var döda, att han var en gåva ifrån
Djävulen som inte förtjänade goda ting. Någon som sakta med tiden hade bränt in i bakom hans
pannben, han hade inte fått lära sig vad som är rätt och fel och kan knappt idag heller.

[Sorry för sämst! D: *har börjat inse att han är ganska lik mig ^^'
Ahh.. Btw.. GRATTIS! : D]

Aamon kunde inte låta bli att vrida på huvudet och se Lawarvargen som satt bredvid honom. Den ljusa hanen som verkade ha så mycket minnen och tankar inom sig, saker som han inte delade med andra. Till viss del var det en bra egenskap, men den kunde även bli att för tung att bära i längden.
Lika hemsk på utsidan som på insidan...
Orden fick honom att tänka. Tänka på sig själv, på hur han såg ut och det han hade gjort. Hur han hade haft hennes blod över sin kropp, hur han brutalt hade tagit sin älskades liv. Det enda han levde för. Och han kunde förstå vad Aarano menade. För trots att blodet sedan länge hade sköljts bort från hans päls kunde han fortfarande inte se sin egna spegelbild på vattenytan utan att tänka på det. Hur han hade blivit nedfläckad, hur hårstråna hade torkat ihop. Och även om det inte hade synts tydligt på hans svarta päls så hade det känts. Skurit i själen.
Han vände bort huvudet och svalde.
"Det som har skett i det förflutna borde också stanna där. Men trots det kommer minnena alltid att jaga oss, oavsett vad vi gör för att bli av med dem."
Han tystnade, funderade över sina egna ord. I början hade han försökt glömma det hela, försökt att skjuta undan henne från tankarna och aldrig mer ägna sin tid åt henne. Sedan hade han försökt acceptera det han hade gjort och därmed kanske också bli av med skulden som rev i hans kropp. Men ingenting hade hjälpt. Och nu för tiden var han beroende, han kunde inte sluta tänka på henne. Minnena upprepade sig själv gång på gång i hans huvud. Han kunde helt enkelt inte bli av med henne.
Hon skulle följa honom till den dagen han dog, ingen tvekan om saken.
"Jag oroar mig inte för din tillit, Aarano. Sanningen är den att jag tror vi har mer gemensamt än vad någon av oss anar."
Ja, han hade börjat se det. Likheter. Kanske det bara var hans fantasi som spelade honom ett spratt, försökte få honom att finna någon han kunde jämföra sig själv med. Som han kunde se sig själv i. Så att han inte behövde känna sig lika ensam som han gjort sedan dagen Riia dog.
Eller kanske det var sanningen han såg, att de hade någonting gemensamt.