Det var mörk, mörkt som den svartaste natt.
Värmen låg som ett tjockt täcke runt om den lilla kroppen som låg utslagen på det kalla
stengolvet. Dom vackra ögonen var slutna och andetagen var tunga, som om att hon
sov i en djup vala. Som björnen under den kalla vintern. Dom gråa ögonen klippte till
då och då när flugans surrande hade irriterat henne nog länge. Men ty att surrandet inte
gav med sig och den envisa flugan satte sig på det ludna örat och började att krypa omkring på det innan det kröp längre in i örat och bet tag i köttet. Dom sluta ögonen slog plötsligt upp och ett par isande blåa ögon skymtades och den lilla gråa varelsen flög upp och ett smärtsamt skri hördes för en sekund och hon sakade på huvudet för att den köttätande varelsen skulle släppa sitt grepp om henne. Med trötta och lite vingliga ben trevade den unga varginnan ut ur lyan, ut i ljuset och hon var tvungen att kisa för att inte bli helt förblindad av solens starka morgonstrålar. Med en ljus gäsp sträckte den gråa valpen på sig och såg sig om med dom ljusa blåa ögonen som hon har ärvt ifrån sin mor och la huvudet lite på sne. Hennes kropp talade tydligt om vad som fanns i hennes blod, även för att vara så ung så syntes det. Den silvergråa pälsen kom ifrån sin fars sida och lika så dom bruna ränderna under hennes ögon. Dom vita mönsterna talade också om att det kom ifrån var, eller mor. Hon visste inte riktigt men ville få veta mer, det enda som talade om hennes mor var dom vackra blå ögonen.

En liten färggrann fjärlig flög förbi valpens nos och hon var snabbt uppe på benen
igen efter att ha satt sig ned. Den silvriga svansen svepte lekfult fram och tillbaka
och den lilla kroppen kröp ihop, dom gråa bakbenen spände sig och huvudet låg
tätt emot marken och som en pil flög hon emot fjärilen. Dom vita vassa tänderna
kunde skymtas och hon small ihop dom bara någon mm ifrån fjärilens färgsprakande
vingar som i panik flaxade vidare, högre upp i luften. Den unga varginnan landade
någorlunda smidigt på marken och såg sig om efter flygfät och fann den högre upp.
Åter igen kröp varginnan ihop och hoppade nu rakt upp i luften, högre än vad en
vanlig valp skulle vara förmögen att hoppa. Allt detta hade hon sin far att tacka.
Hennes ninjablod talade tydligt medans hennes färg på kroppen talade om annat.
Hon var nästan identisk med en silvervarg och hennes kroppshydda en ninja, men
hennes mor gjorde inte mycket anspråk. Kanske skulle krafterna göra det, men
än så länge visste hon inte eftersom att hennes krafter ej var funna.

[sorry för failstavningar å de men orkade inte rätta till de ^^''
Pax till Stripe! : D]

| Har inte skrivit ett rollinlägg på över två månader såjag har inte så sstora förhoppningar om detta ^^' |

Ett vinddrag var det enda som hördes då en vit varg slängde sig fram mellan trädens grenar, inte ett ljud hördes av de tassar som slog ner på grenarna, eller från klorna som för bråkdelen av en sekund hakade fast i barken. Det var dock inte det enda som ansågs ovanligt med vargens framfart, dess rörelser var näst intill perfekta och snabbheten och smidigheten bra mycket högre än hos någon vanlig varg. Inte heller fanns hanens doft att finna i luften. Det var som om han inte ens var ddär, som en vit vålnad bland trädens toppar som man inte skulle lägga märke till om man inte mot förmodan vände upp blicken mot skyn och skymtadde hans vita kropp. Fast helt vit var han ju inte, ett antal blå vågräta ränder löpte över hans fyra ben. Hanen slöt de nötbruna ögonen och många skulle nog se det som livsfarligt uppe bland träden, men han hade inga problem med att bibehålla takten då de förövrigt väldigt starka sinnena och fysiska förmågorna hjälpte honom. Det var dock i sig knappast nog för att förhindra honom ifrån att missa en gren och falla, utan det var främst de tekniker och inuitioner som fanns inpräntade i hans hjärna likt förmågan att gå som hjälpte honom, för att inte glömma att nämna vindens viskande stämma som guidade honom. Han hade fortfarande inte riktigt slutat förvånas av faktumet över hur mycket det var som förändrats och förbättrats sedan han blev renad, även om det var ett bra tag sedan nu, men han älskade det. Han kunde fortfarande komma på sig själv med att tänka att världen aldrig varit så klar inför hans sinnen tidigare, eller minnena så klara och perfekta, och han hade nu en bättre förståelse för sin far, för nog var inte endast de positiva sakerna förstärkta, utan även de lite mer negativa. Han fann det ibland mycket svårare att inte påverkas av negativa saker och det krävdes mer av honom för att finna den sinnesro som krävdes för att han själv skulle må bra, samtidigt som det på ett sätt var väldigt mycket enklare, det kunde han inte riktigt förstå sig på. Ändå så kändes det hela som om han vore född med det, lika självklart och naturligt. Det var då en doft av varg nådde honom som han stannade upp och lät blicken vändas ner emot marken, vargen befann sig rätt långt ifrån honom men han kunde skymta den grå unga honan genom trädgrenar och buskage. Han hade inte ställt in sig på att träffa någon för tillfället, hade endast tänkt ta sig lite tid för sig själv, och han hade nog endast fortsatt framåt om det inte varit för den där känslan av vag bekanthet som slog honom, trots att han aldrig träffat henne förut. Han teleporterade sig närmare valpen och dök ljudlöst upp på en av grenarna närmast marken i ett av träden omkring den unga. Han lät blicken för en kort stund begrunda den lekande valpen, eller vad det nu var hon gjorde, och konstaterade att hon var en aning yngre än hans egna valpar, och han tyckte sig även kunna känna igen drag av en ninja i hennes rörelser, vilket endast förstärkte hans aningar. ''Var hälsad'' sade han och hoppade ner på marken där han slog sig ner i sittande ställning någon meter ifrån valpen och ett vagt, vänligt leende lade sig på hans läppar.

[De blev ju bra! ;D Bättre än mina så XD Gnäll inte!]

Den färgade fjärilen ven högre och högre upp i den blåa skyn och den silvriga honan satte sig ned igen och slickade sig om nosen, tankarna snurrade runt en stund och hennes far kom till tanken. Även om hon såg honom för en stund sen så var saknaden stor och även en bild av hennes mor och syskon dök upp. Med ett lite besvärat uttryck rynkade hon ihop den lilla pannan och den yviga pannluggen vajade sakta itakt med vinden. Varför hade dom alla försvunnit utan ett ord och var befann dom sig nu, hennes kära mor och syskon. Den lilla yviga svansen svepte till när en röst plötsligt nådde de känsliga öronen. Överraskat ryckte hon till och var snabbt uppe på alla fyra och den ljusblåa, klara blicken vändes emot en vit hanne. När han hoppade ned ifrån trädet så var hon nära att ropa far men såg snabbt att det inte var hennes fader som hade kommit tillbaka, nej det var någon annan trädklättrande hanne hon hade träffat på. Med misstänksamheten i ögonen tog hon försiktig ett steg tillbaka och stod snett emot hannen och nickade kort till hans svar.
"Hälsad." den ljusa rösten var len som silke men man kunde fortfarande inte undgå att höra att hon inte litade på den vites vänliga framförande. Om det var nå hon hade lärt sig så var det att inte lita på allt hon ser och hör även om hennes små öron ibland snappade upp mer än de borde så var hon inte dum för sin unga ålder.

"Ni skrämde mig." dom ljusa ögonen tindrade av liv och lite försiktigt tog hon ett steg närmade den främmande individen och sen ett till innan hon stannade och la huvudet lite på sne. Trotts sitt vaksamma yttre så fanns det ett mycket nyfiket inre som gjorde att denna unga hona hamnade i trubbel då och då och hennes far fick gång på gång rädda eller hjälpa henne ur sina trubbel.

[kort lite lite it ^^' Lite Ria känsla över de hela också XD https://www.youtube.com/watch?v=pofpV4Vy3X4]

| Haha xD |

Ibland så brukade han glömma bort att andra inte lade märke till honom först de antingen såg honom eller hörde honom tala, just för att det aldrig var någonting han behövde tänka på, vilket såklart resulterade i att andra drabbades av en överraskning. Vinden dolde alltjämt hans doft, han behövde inte ens tänka över det, snarare att han behövde tänka för att den inte skulle döljas då han väl ville det. Så hade det dock inte alltid varit. Han var inte särskilt förvånad över valpens reaktion, det var närmast normalt att ett vänligt beteende blev bemött med misstänksamhet, tragiskt egentligen, men förståeligt. ''Det var inte min mening att skrämma dig'' svarade han med samma lugna stämma som alltid och svepte den vita svansen intill sig där han satt. ''Du gör klokt i att inte lita på varenda främling du möter, men oavsett om du tror mig eller inte så vill jag dig inget ont'' ord betydde sällan mycket när det kom till sånt här, det var handlingar som talade, och han var vid det här laget van vid att alltid behöva övertyga andra på just den punkten, vilket kunde ta en väldans massa tid innan de insåg att han inte var en av de onda. Det fanns allt för få vargar som han kvar, inte bara ninjor utan mer godsinnade, något som inte precis gladde honom. Trots det så gav han inte upp, han stod för sin sak och tänkte göra det tills den dag han dog, äveen om han nu inte kunde förutspå om någonting drastiskt skulle ske som ändrade på det hela, men det var hans mål i alla fall. ''Hur som helst, mitt namn är Stripe'' presenterade han sig och nickade vagt i en hälsning. Om valpen ville säga sitt namn så fick hon göra det, om inte så fick det vara.

Den grå lilla valpen lyssnade noga på hannens ord och såg emot honom lite misstänkt men valde att ta reda på de själv om han var av de trevligare slaget eller ej. Dom blåa ögonen slöt sig och känslor for igenom den lilla kroppen, känslor som inte tillhörde henne utan den vite hannen som kallade sig Stripe. Även om hennes far hade sagt att hon skulle vara vaksam så kände hon att det inte fanns någonting att oroa sig hos denne främmande varg. Namnet gjorde sig mycket påmint men hon kunde inte riktigt komma på var hon hade hört de tidigare, var det hennes far som hade nämnt namnet tidigare någon gång eller var det i hennes drömmar. Den lilla pannan rynkades ihop en aning då hon funderade över var hon hade hört namnet tidigare men valde att släppa de tills vidare och ögonlocken öppnades och dom kristallklara ögonen såg emot hannen. "Vaksamhet är viktigt, men jag väljer att tro på er Stripe." den silvergråa svansen svepte till och hon närmade sig honom lite till innan hon stannade och satte sig ner framför Stripe. De lilla ludna huvudet lades på sne för en sekund och var en typisk gest för henne och lika så för hennes far. Även om hon inte hade samma pälsfärg så syntes faders drag mycket tydligt i personlighet och utseende.

"Mitt namn är Ayira men min far brukar kalla mig för Ria." rösten var klar och glad, oerhört glad och man kunde se valpen skina igenom. Alldeles får många av dagens valpar fick inte leva de liv som dom ville och lät sig växa upp alldeles för tidigt. Men inte detta lilla liv av silver, hon blev visserligen tränad men lät sig få leva som ung och valpig. Ett litet skratt lämnade henne och dom stora öronen klippte till och mellan dom ludna öronen dansade den tjocka pannluggen i den livliga vinden.

Orden som den unga honan yttrade fick ett vagt, vänligt leende att lägga sig på hans läppar, denna valpen var nog desto äldre till sinnet än vad hon egentligen var, som han själv varit i den åldern, det var vad han fick intrycket av, förståndig och rätt så medveten om världen. Han kunde fortfarande inte undgå att känna att det var någonting bekant med denna främmande valpen, som om han på något sätt hade en anknytning till henne, genom nån han kände. Sättet hon talade på och vissa gester var bara allt för välbekanta för att han skulle kunna missa det, och han började inse hur det hela låg till, det var han åtminstone nästan helt säker på. Han hade sett henne hoppa efter den där fjärilen på håll, men trots avståndet så hade hans tränade öga kunnat urskilja rörelserna hos valpen, visserligen inte helt perfekta, men förvånansvärt korrekta. Det var uppenbart att detta inte var någon vanlig genomsnittlig valp, nej han kunde utan vidare större svårighet se att valpen mest troligt bar på ninjablod, inte helt rent, halvt. Han hade själv varit ett halvblod så han visste exakt hur rörelserna hos en sådan skiljde sig ifrån en renblodig ninja. Och tillsammans med valpens väl utvecklade inre av vad han kunde avgöra så var det ingen tvekan om saken. Den bekanta känslan hade han också lyckats utgöra vart den kom ifrån, dragen hos valpen var väldigt tydliga och liknande. Det kunde inte vara någonting annat. Allt detta hade endast tagit honom några sekunder att tänka ut, utan att mista den minsta uppmärksamhet på valpen, en sak som han älskade med sitt numera rena blod, att han kunde tänka på flera olika saker samtidigt och göra en helt annan. ''Trevligt att träffa dig, Ayira'' rösten han talade med hade som vanligt vänligheten och lugnet i sig och den nötbruna blicken mötte valpens blå. ''Det här kanske låter konstigt, men säg mig, heter din far möjligen Yoru??'' han var nästan övertygad om det, men han ville veta säkert, mest för att det var sin kusin han drog slutsatsen till att vara den unga honans fader. Det var mer än en gång som andra hade överraskats över att han verkade veta så mycket, men med den träning han fått och de egenskaper han hade så var det oftast så, för att inte tala om det fläckfria minnet som lagrade allting han såg, hörde och i övrigt upplevde.

| Bara lite segt svar ^^' men men, iaf ett svar till sist |

Hon bugade lätt till svar och såg nu emot den vite med ett mer avslappnat uttryck men vågade fortfarande inte lita på honom. Ville inte släppa allt för lätt utan behöll vaksamheten inom sig. Hon såg lätt ner i marken tills ett mycket bekant namn nådde dom känsliga öronen och hon såg hastigt och frågande upp emot hannen. Hur kunde han veta vem hennes far är utan att hon ens har nämnt något.
Oförståeligt nickade hon och man kunde se hur hon ville veta, ville veta hur han en fritt främmande hanne kunde veta vem hennes snövite far är. Visserligen så kunde hon se att denne Stripe liknade Yoru en aning men inte allt för mycket. Dom var lika men på helt olika sätt tyckte hon. Nyfiket med huvudet lätt på sne närmade hon sig den vitblåa hannen och stannade någon meter ifrån honom.
"Hur vet ni vem far är?" hon såg snett emot honom och svepte till med den långa bekanta svansen. Ja nog bar hon sin faders likheter, ja hon bar allt för många likheter efter sin far. Till och med den silvergrå pälsen kommer ifrån hans sida. Det enda hon utseende mesigt har ärvt av sin mor är dom ljusa ögonen och ljusa teckningar på kroppen.

[Helkast svar Dx]

Han var inte förvånad över hennes reaktion, att en främling kan lista ut vem man är släkt med och vilket släkte man tillhör hör inte till det vanliga, och det är inte konstigt att man blir förvånad, och kanske även fundersam och reserverad. Ett vagt leende lade sig på hans läppar för några sekunder och han mötte hennes blick, ''Du påminner ganska mycket om honom, är väldigt lik honom'' sade han, antydde i samma stund att han kände hennes far, fast det är klart, det var det nog ganska uppenbart redan att han gjorde, med tanke på att han listat ut vem som var hennes far. ''Jag och Yoru tillhörde en gång samma flock, och våra fäder är, var, bröder, vilket vill säga att han är min kusin. På den tiden så hade vi en ganska så bra relation till varandra, så att jag känner igen sådana typiska drag ifrån honom är inte särskilt konstigt, dessutom så avslöjade dina rörelser ganska mycket, vi är inte många ninjor kvar'' han talade fortfarande med samma sorts vänliga och lugna stämma som han så gott som alltid använde. Vid de sista orden som han yttrade kunde man dock höra en något sorgsen underton, även om det inte var allt för tydligt så fanns det där. Ninjasläktet betydde mycket för honom, och han saknade den tiden då Hero och hans familj fortfarande fanns, när ninjor och liksinnade goda vargar fanns i ett större antal. Nu för tiden så var det väldigt sällsynt att stöta på någon med lika värderingar och syn på världen, sorgligt helt enkelt. ''Nu var det dock ett tag sedan jag träffade honom, tyvärr'' om han sade det till henne eller sig själv var inte helt klart, kanske både och. Han kunde säga att han saknade honom en aning, saknade den relation de en gång haft och det de gjort tillsammans. Problemet med minnen var att de var just det, minnen, och ingen tid man skulle få åter, det gick ju dock att skapa sig nya så länge man levde, någonting positivt.

| Dåligt avslut, visste inte vad jag skulle skriva, nåja |

[Också kommer CP sega jag 8D]

Hon lyssnade spänt till hans ord och huvudet tippades lätt åt sidan då han påstod att hon liknade sin far. Alltid hade han fått höra hur lik sin farmors mor. Och dom klarblåa ögonen som hon fått ifrån sin mor. Så vad han riktigt menade förstod hon inte men bestämde sig för att inte avbryta med dumma frågor. Då han talade om att dom båda hade befunnit sig i samma flock och även bär samma blod så lös det till en aning i den ljusa nyfikna blicken. Ja nog hade Yoru talat om den flock som han tidigare hade hört till men som så brutalt blev sliten av bitar under ett krig och kort där på lämnade han dom med tung sorg inom sig.

Försiktigt närmade hon sig Stripe och satte sig knappt en meter ifrån honom och såg upp emot den ljusa hannen och ett försiktigt leende låg över dom mörka läpparna. Hon kunde känna att vinden runt om honom var fylld med sorg och smärta då han talade om detta och även hade hon känt samma sak då Yoru talat om sin bakgrund. Även om hon inte riktigt förstod helt så fanns det även en sorgsen känsla inom henne, en som bara fanns där och talade om att detta är någonting oerhört viktigt att ta vara på. Det är trotts allt hennes familj även om hon inte känner dom allt för väl, blodsfamilj och många gånger hade hon fått höra att hon tillhör ett mycket unikt släckte, ta vara på det.
"Oroa dig inte Stripe, far säger alltid att finns det förödelse så finns det mirakel. Jag har fortfarande svårt att tro det då han är den enda jag har kvar. Men det är väl detta som han menar, nu har jag även funnit er." trotts sitt livliga sken så kunde kan ändå höra en viss dysterhet då hon talade om sin familj och saknaden inom henne var stor.

Då Stripe talade om att han inte hade sett Yoru på ett tag så vaknade hon ur sin halvtrans och såg upp emot hannen och ett leende sprack fram.
"Oroa dig inte, ropa efter hans namn så kommer vindarna att bära fram ditt budskap. Han är ju trots allt son av vinden."