Snöslätten, så långt ifrån Kawazatri som det gick att komma. Det passade henne utmärkt. Snön som knastrade under ynglingens tassar var ett utomordentligt tecken på alla de mil hon lagt mellan sig och födelseplatsen, mil som känts motiga att vandra i ögonblicket men som nu bara var en avslappnande vetskap om att hon verkligen lämnat det förflutna bakom sig. Quin var uppriktigt sagt stolt över sig själv för att hon lyckats genomföra en så omfattande vandring, och att hon klarat sig så bra som hon gjort. Nu var hon bara fjorton år, och visste inte mycket om överlevnad, men bara det faktum att hon tagit sig hit borde ju räcka för att övertyga vem som helst. Hon hade stött på ett flertal figurer, vissa märkligare än andra, men vandrat ut ur varje möte med samma attityd. Hon hade knappast förändrats, och om hon hade det, så till det bättre. Quin hade alltid varit självständig, men vandringen hade om något spätt på den egenskapen. Hon behövde ingen annan när hon klarade sig så bra på egen tass. 

För stunden låg Quin som bäst och gnagde köttet av knotorna på en mager hare. Blodet från harens uppfläkta buk färgade snön omkring henne röd, och omgivningen stämde skrämmande väl in på hennes teckning — vit päls mot röda markeringar, vit snö mot rött blodstänk. Hon hade släppt ner sin mentala garde för tillfället, alltför hängiven åt middagen för att hålla uppsikt efter främlingar. Quin var inte den bästa jägaren, men det berodde kanske lite på bjällrorna på hennes öron — de klämtade friskt så fort hon rörde sig och gjorde det svårt för henne att smyga sig på ett byte. Men haren hade varit ouppmärksam, ett misstag som lett till att den slutade i Quins mage. 

Ihärdigt slöt sig hennes käkar kring köttet och tänderna slet det från benen. Det var inte mycket näring på en hare så liten och mager som den här, men Harlequin var också liten, och det var klart bättre än ingenting. Hon tittade bara upp då och då för att få överblick över området, ett snabbt svepande med de tvåfärgade ögonen och därefter ägnade hon åter sin uppmärksamhet åt bytet. Munnen smakade metall och harens sargade kropp drogs några centimeter över snön, närmare kargen som åt av den. Blodlukten kunde säkert uppfattas på flera hundra meters håll, men det var inget som Quin tänkte på nu. För tillfället hade hon bara ett mål i sikte; att fylla magen. 

[Paxat till Levanea. Ber om ursäkt för eventuella fel, ny karaktär ^^]

Än var snön under hennes tassar så främmande trots att hon under stor del av, eller snarare hela, sitt liv varit omringad av det kalla vita. Men detta var inte den snön hon växt upp med. 
  Levanea kände sig både lättad och något sorgsen över att denna mark inte var en del av hennes hem, att hon var så långt borta från hennes före detta hem.
  Kunde hon dock kalla det hem? Hade det någonsin varit henens hem? Tveksamt. 
  Hon hade ju sett upp till drottningen, som om hon var den mamma Levanea saknat och soldaterna som antingen slagit vid hennes sida eller för henne hade fyllt det tomrummet hennes familj lämnat efter sig, även fast hon aldrig riktigt mött sin familj. 
  Trots det tvekade Levanea. Att kalla det stället hem det fick det att smaka beskt i hennes mun och det var så paradoxalt, på så många sätt. Ett hem, i Levaneas mening, var där man kände sig säker och där man kände att man skulle vara, dit man tillhörde. Men Levanea kände varken att hon hörde hemma bland monster eller sig säker på den plats hon en gång kallat hem. Ärren på hennes kropp och ansikte, liksom kronan hon bar på sitt huvud, påminde henne ständigt om det; att platsen aldrig någonsin mer kunde erbjuda henne trygghet. 

Aena stannade till när hon hörde ljudet av... ja, vad var det för nåt? Det var vackert och det lät oskyldigt, på något sätt. Nyfiken på att ta reda på mer vände hon sig om och följde efter ljudet.
  Till hennes besvikelse var det endast en annan varg. Eller tja, besvikelse kanske var att ta i. En konversation tackade Levanea aldrig nej till, ändå fast hon var mycket skickligare som krigare än diplomat, men hon hade väntat sig något mer... främmande.
  "Var hälsad", sa hon mjukt men med en stark stämma så att främlingen skulle höra henne; hon stod fortfarande några meter bort från den andre. 
  "Vad gör en varg här ute ensam i ett sånt kargt landskap?", frågade Levanea och gick långsamt närmre den andre.

Långsamt slank köttbit efter köttbit ner i magsäcken, och Quin slickade sig nöjt runt munnen. Om alla bytesdjur här var lika intelligensbefriade som den där haren varit, kunde hon få en god tid. Det var faktiskt inte särskilt illa på Snöslätten — bortsett från att det var enformigt och tråkigt, och inte speciellt varmt. Men något som i Quins ögon var en riktig nackdel var avsaknaden av jord, träd, rötter och sten; här fanns bara snö. Det betydde att hennes jordbändningskrafter var så gott som oanvändbara, och då hade hon bara eldbändningen kvar. Hon var långt ifrån lika skicklig på att hantera elden som hon handskades med jorden, och använde den därför väldigt sällan. Quin hade inte riktigt kopplat ihop "träning" med "färdighet" ännu. 

Plötsligt talade en röst till henne. Förvånat och en aning defensivt tittade hon upp över harens urgröpta kadaver. En bit bort stod en främling, som hon varit alltför ouppmärksam för att upptäcka. Hon ägnade ett ögonblick åt att studera vargens exteriör. Hennes blick stannade i främlingens ansikte, eller det märkliga ting som täckte ansiktet. Det var genomskinligt, men ändå inte — vad var det honan hade i ansiktet? Glas? Varför då? Quin var kanske inte rätt varg att ifrågasätta andras val av kroppsutsmyckningar, men det verkade lite väl konstigt till och med för henne. Hon tänkte, en aning förbittrat, att hon minsann inte hade velat ha ansiktet gömt bakom en mask av glas. 

Quin reste sig upp till ljudet av bjällrorna som börjat låta vid rörelsen, rätade på sig till sin fulla längd på oansenliga femtiofem centimeter, och lät blicken dröja sig kvar vid främlingen en stund och tystnaden lägga sig över dem ett ögonblick innan hon svarade. "Stillar min hunger. Om du menar på ett högre plan, så vandrar ifrån min födelse." En snålblåst for förbi och tog hennes ord med sig, så Quin var tvungen att höja rösten för att höras, speciellt som det ännu skiljde några meter mellan dem. Quin fann det roande att formulera sig så att honan inte skulle förstå. Ett lätt leende gick att ana i ynglingens anlete. "Själv då, maskbärare? Vad är ditt namn och vad gör du här?" Hon betraktade fortfarande honans mask med svalt intresse, dolde hur nyfiken hon faktiskt var.

Levanea hade inte tyckt att den andra honan sett särskilt stor ut när hon legat vid haren. Ändå blev hon lite förvånad när främlingen främlingen inte fortsatte sträcka på sig, när hon såg att främlingens ben bara... liksom tog slut. 
  Än var Levanea för långt ifrån för att få en riktig uppfattning av hur pass kort honan egentligen var men hon visste att med tanke på att hon själv inte var en av de längsta individerna så borde denna varelse framför henne vara ytterst liten. Levanea lyssnade dock fokuserat på vad främlingen berättade och ignorerade hur liten dess mankhöjd var för stunden.
  "Själv då, maskbärare? Vad är ditt namn och vad gör du här?" Det ryckte lite i Levaneas läppar. Det den andre kallade henne roade henne en aning men mer än så uttryckte Levanea inte: Ansiktet av en soldat.
  "Liksom du själv vandrar jag", började Levanea, om man nu kunde kalla det att för att vandra. Detta var snarare flykt, en exil, och det visste Levanea mycket väl. Men mer än så vågade hon inte avslöja för honan.
  "Du kan för övrigt kalla mig Levanea. Vad föredrar du att bli kallad, främling?"

En annan vandrare. Det tycktes henne som om landet var gjort av vandrare. Hon visste inte hur många gånger hon hört ordet 'vandring' springa ur munnen på främlingar. Vad letade de alla efter? Vandrade de ifrån något? Inte kunde väl alla vara på väg bort från sin födelse, som hon var? Quin visste inte. Vad det än var som drev alla dessa vandrare ut på deras vandringar, verkade det ha nått den här honan också. Levanea var namnet hon önskade gå under. När hon frågade efter vad Quin ville bli kallad, tog ynglingen ett steg framåt. "Mitt ursprungliga namn är Harlequin, men det är det få som kallar mig numera." Hon pausade lite. "Quin är det namn betydligt fler använder, inklusive mig själv." Hon drog lite på munnen. "Du får dock använda båda två, vilket som faller dig i smaken."

Ja. Född som Harlequin, men nuförtiden var det sällan hon brydde sig om att presentera sig så. Hon mindes inte riktigt när hon började kalla sig för Quin, men det var en kortform av Harlequin som hon kände sig bekväm med, så det hade fått stanna. Quin var inte bara kortare, utan enklare att säga dessutom. Bättre. 

"Så, Levanea ..." Hon drog ut på meningen, lät honans namn röra sig över tungan, smakade på det. "Vad tycker du om slätten? Snön?" Quin var normalt inte mycket för småprat, det tråkade ut henne. Men hon var nyfiken på den här vargen, inte minst på den märkliga tingest som täckte hennes ansikte. Quin lade huvudet på sned och rynkade ögonbrynen lite. "Är du en isvarg? Är det där ... is?" Hon nickade mot den genomskinliga men ändå täckande masken över Levaneas ansikte.

Levanea nickade vagt åt Quin efter hon berättat sitt namn, men sa inget. Nickningen antog hon var det enda Quin behövde för att hon skulle fatta att hon uppfattat hennes namn.
  "Så, Levanea... vad tycker du om slätten? Snön?" Levanea hade svårt att avgöra om hon skulle skratta åt den meningen eller om hon istället bara skulle slappna av, om de två sakerna nu inte var samma, då hon inte verkade vara ensam om att inte vara så särskilt bra på att konversera. Visst var sociala interaktioner inte Levaneas starka sida men till och med hon tyckte att den meningen var lite... tvingad. 
  Fastän hon knappast tog Quins fråga på allvar, den var trots allt en aning trivial liksom allt kallprat, så svarade hon ändå på den utan att göra narr av den andre. Soldat och mördare; Levanea var många saker, men ond och oförskämd var inte en av dem.
  "Snön har jag inget problem med, jag har trots allt växt upp med det." Det ryckte i Levaneas muskler när hon i en reflex försökte le sentimentalt mot Quin, trots att det permanenta leende hon bar var gömd bakom glaset. Såren var färska, även nu när huden växt fram över musklerna och bildat ärr, så det var inte ovanligt att Levanea försökte uttrycka känslor via ansiktsuttryck bara för att en sekund senare bittert konstatera att det inte fungerade att göra så, inte för Levanea i alla fall.
  "Slätten... är det det denna plats heter?" frågade Levanea innan hon bytte ämne, fokuserade lite mer på Quin. Det var trots allt oartigt att bara få konversationen att handla om en själv. Det var till och med Levanea medveten om. 
  "Jag antar att du inte heller har något emot kyla?" Levanea hade svårt att bedöma Quins pälslängd men det vita fjället pekade på att den andre var skapt, liksom Levanea, för de kallare klimaten. Men till skillnad från Levanea klädde röda mönster honans kropp och hon visste inte riktigt vad de betydde eller hur hon skulle tolka dem. I Glamoia var vargarna endast solid färgade förutom i vissa ovanliga fall men även då hade de inte alls lika... dramatiska tecken som Quin hade. Inte ens Levaneas fiende hade haft liknande mönster, eller färger för den delen.
  "Är du en isvarg? Är det där... is?" Isvarg... Levanea hade fått lära sig om Glamoias historia och där ingick bland annat historia om vargarnas biologi och ursprung, det vill säga vad som skapat det blod som rann i deras ådror. Det hon, liksom resten av befolkningen, hade fått lära sig var att Glamoia ursprungligen hade bestått utav två vargar som kämpat för fred i ett land långt bortom snön och att dessa två vargar ursprungligen var en Ökenvarg och Isvarg. Deras relation hade endast varit affärsmässig då de endast hade haft ambitioner för en bättre värld, inget annat, ingen kärlek. Glamoia, liksom Levanea själv, hade berömt dem för inte bara deras osjälviskhet och arbete, skapelsen av Glamoia, men också deras skapelse av första generationen vargar av Glamoia vilket då hade varit en blandning av Öken- och isvarg. 
  Levanea öppnade munnen för att svara men tystades snabbt av sina egna tankar: Isvargar... de fanns alltså här. Betydde det att hon hittat sitt samhälles ursprungliga land? De hade aldrig nämnt landets namn i historierna som berättades då det ansågs som en synd att uttala dess namn. Men vad som de ansåg var synd spelade ingen roll för Levanea längre. Hon visste ju nu att de själva inte hade någon aning om vad synd innebar. Ärren var en ständig påminnelse om det.
  Levanea fortsatte som vanligt, som om inget hade hänt, efter att hon lyckats fokusera på verkligheten igen.
  "Jag föredrar termen ljusvarg", svarade hon simpelt samtidigt som hon långsamt drog bort en glasskärva från sin toppen av sin krona; hennes ansikte var fortfarande täckt bakom glas. "Och nej, detta är glas", förklarade hon och lät glasbiten flyta närmare Quin så att hon kunde få ta sig en närmare titt om hon ville. Levanea kunde dock förstå varför Quin trodde att det varit is hon burit på huvudet. Det såg nästan likadant ut, särskilt nu när frost bildats på ytan.
  "Vad kallar du dig själv, Quin?" Det var en fråga Levanea länge velat ställa, för att Levanea hade verkligen ingen aning.

[Märkte nu att inlägget blev lite längre än vad jag tänkt mig men det finns lite information som du själv inte behöver läsa om du inte vill. Det är mest för mig själv.]

Quin var urdålig på att småprata, och totalt ointresserad av det också. Hon brydde sig knappt om att lyssna på svaret, men nickade bekräftande när tiken frågade om platsens namn. "Snöslätten." Det var lite märkligt att hon sökt sig till en plats så full av snö, när hennes födelseplats var belägen i Kawazatri. När Levanea undrade om hon hade något emot kylan log hon lite och skakade på huvudet. "Jag kommer från djungeln, Kawazatri, men jag har funnit mig själv ganska långt därifrån." Quin studerade Levanea när hennes fråga om isvargar verkade få henne att förlora sig i tankar. Hon öppnade munnen för att besvara Quins fråga, men hejdade sig utan att något ord kommit. 

Jag föredrar termen ljusvarg. Quin ryckte på axlarna — Levanea fick väl kalla sig vad hon önskade. Samtidigt märkte hon hur en bit av masken, glasmasken, lossnade och liksom flöt närmare henne. Quin betraktade den med huvudet lätt på sned. Glas var ett material som hon inte träffat på tidigare, men hon antog utifrån dess utseende att det liknade is. Glasbiten var fascinerande, men Levanea fortsatte prata, och Quin riktade artigt blicken mot henne istället för att stirra på glaset som hon hellre skulle vilja. "Och masken du bär ... vilket syfte fyller den?" Frågan kunde utan tvekan ses som ohyfsad, men Quin var nyfiken. 

"Min ras kallas för Karg, men jag har förstått att mitt utseende inte har särskilt mycket med rasen att göra. På hela min vandring har jag bara träffat en annan som liknade mig, och han var min äldre bror." Hon log självbelåtet. Hon var stolt över sitt utstickande utseende. Det fick folk att minnas henne. Hon tyckte om att sticka ut ur mängden. Hon tyckte om att vara speciell.

Djungeln, Kawazatri... det var ett nytt namn, en ny plats. Levanea försökte lägga namnet på minnet. Kanske skulle hon försöka resa dit, till Kawazatri. Hon hade aldrig sett eller varit i en djungeln så det kanske var dags...
  "Och masken du bär... vilket syfte fyller den?" Levanea hade förberett sig på den här frågan och som den soldat hon var tränad till att vara svarade hon simpelt, utan känslor och försökte leva i nuet trots att det var lockande att bara låta tankarna dras tillbaka till dåtiden, trots att det var lockande att ge näring till ilskan och hatet som än så länge simmade under ytan.
  "Jag har på mig den för att om jag visade dig vad den gömde skulle du knappast vilja stanna kvar." Levanea tvivlade dock på att Quin tyckte att Levanea var en sån rolig individ i alla fall men hon ville ogärna skämma iväg den andra honan. Dessutom ville hon trots allt stanna kvar och prata med Quin, eller snarare att Quin skulle stanna kvar och prata med henne: Levanea ville lära sig mer om detta land, och om hon visade det äckliga leende som klädde hennes uttryck var hon relativt säker på att Quin skulle, liksom de få hon visat sitt ansikte för, springa iväg eller kalla henne för förbannelse. Quin skulle kanske till och med attackera henne. Levanea kände Quin inte tillräckligt bra för att kunna avgöra vad hon skulle ha gjort.
  "Min ras kallas för Karg, men jag har förstått att mitt utseende inte har särskilt mycket med rasen att göra. På hela min vandring har jag bara träffat en annan som liknade mig, och han var min äldre bror." Karg? Det var en ras som Levanea aldrig hört talas om. Var det vanligt att kargar hade mönster som Quin? Honan hade ju dock sagt att hon inte såg ut som en... karg. Men vad var det som ens kännetecknade en karg?
  "Karg?" frågade Levanea och la huvudet på sne, väntade på att Quin skulle utveckla och förklara.

Svaret på frågan om masken överraskade Quin, men det borde det inte ha gjort. Egentligen fanns det väl bara ett uppenbart skäl till att bära mask, för att dölja något därunder. Quins läppar breddades i ett leende när hon skrockade lågt efter att ha uppfattat orden. Om jag visade dig vad den gömde skulle du knappast vilja stanna kvar. Quin var ingen fegis, hon var inte räddhågsen av sig. På sin resa hade hon sett mycket, när hon vandrat genom halva landet. Tillräckligt mycket för att inte bli rädd för ett vanställt ansikte. Äcklad, kanske, men inte var hon så äckelmagad att hon skulle överge Levanea, det enda sällskap hon haft på hur länge som helst. Skrattet stod fortfarande att se i hennes roade blick och muntert uppdragna mungipor. "Jag har inte för avsikt att sticka än på länge, och ett vanställt ansikte är knappast nog för att få mig på andra tankar. Trots allt, ansikten är ju vad vi alla är utrustade med, de råkar bara se olika ut."

Karg? Det var tydligt att den andra honan inte hade en aning om vad en karg var för något. Sanningen att säga visste inte Quin särskilt mycket heller, trots att det var rent kargblod som rann i hennes ådror. Hon hade aldrig riktigt reflekterat över att hon kategoriserades som karg. För henne kategoriserades hon enbart som Harlequin, som sig själv, och en ras var av mycket liten vikt. Hon trodde att det var begränsande att placera sig själv i ett fack på det sättet, men hon berättade gärna för Levanea det hon kände till. "Kargar kommer ursprungligen från korsningar mellan vargar och vildkatter. Det gör att de besitter kattlika drag, som infällbara klor och smidigare kropp, som jag. Vissa har också en rörligare svans." Quin bet sig i läppen och försökte komma på mer, men utan resultat. Nu när hon ställdes mot väggen var det nästan lite pinsamt att hennes okunskap bringades fram i ljuset.

Hon ryckte ursäktande på axlarna. "Det är tyvärr allt jag vet. Jag tror inte att kargar är speciellare än andra vargar, bortsett från de utseendemässiga förändringarna." Nej, hon var definitivt mer Quin än karg. Dessutom spelade det ingen roll. Men hon var nyfiken på vad Levanea hade sagt tidigare, om att hon inte var en isvarg men en ljusvarg. Namnet lät intressant, och kanske hade honan en intressant historia också. "Men nu när jag har berättat det jag känner till om kargar, vill jag veta något om ljusvargar." Kanske visste Levanea mer om sin ras än hon. Oavsett lyssnade Quin med så mycket äkta intresse som hon kunde uppbåda.

"Jag har inte för avsikt att sticka än på länge, och ett vanställt ansikte är knappast nog för att få mig på andra tankar. Trots allt, ansikten är ju vad vi alla är utrustade med, de råkar bara se olika ut." Det var bra och det lugnade Levanea en aning men tog av sig masken gjorde hon aldrig. Det var inte bara Levaneas tvivel på Quins ord som stoppade henne från att visa henne sitt ansikte; Levanea själv var i mitten av läkningsprocessen, den psykiska läkningsprocessen. Hon var inte sig lik, inte än och hon hade långt kvar att vandra tills alla skador läkt och bildat ärr. Tills dess ville hon gömma skadorna för att ifall ingen såg skadorna fanns dem inte. 
  Levanea skakade på huvudet men erbjöd Quin en vänlig blick innan hon harklade sig för att ta till ord.
  "Jag är ledsen. Nu är inte rätt tid." Den tighta huden sträcktes under glaset när hon försökte erbjuda ett leende som Quin ändå skulle kunna se. "Kanske en annan gång", la hon lågt till.
  Levanea lyssnade intresserat på Quins ord, Quins berättande. Honan kunde så mycket mer än Levanea om detta land, vilket var förståeligt men hon kunde inte hjälpa att bli något imponerad av honan.
  En blandning mellan katt och varg? Så groteskt... och intressant, tänkte Levanea. 
  Quin tyckte inte att kargarna var så särskilt speciella. Levanea höll inte med. De lät som en märklig ras... märklig på ett positivt sätt. Hon hade slagits med jättelika kattdjur förut och hon visste vad de var kapabla till. Om man nu blandade den styrkan med en vargs intellekt... Vilket vapen. 
"Men nu när jag har berättat det jag känner till om kargar, vill jag veta något om ljusvargar." Levanea nickade. Det var bara rättvist, nu när Quin berättat om karg. Var skulle hon börja dock? Det fanns så mycket att berätta. Hon valde att börja med hur hon lärt sig om sin ras för att Quin därefter själv skulle kunna avgöra själv hur trovärdiga Levaneas ord var.
  "Min..." Ett ord, och det var redan svårt. Vad skulle hon kalla det? En del av henne ville kalla det för en flock, en annan del av henne ville inte kalla det för flock. En annan del tyckte att det var för många individer, för etablerat för att hon skulle kalla det för flock. Hon hade växt upp med namnet Glamoia, inte mer än så. Men Glamoia var endast ett namn, och inte ett ord, inte en term. "Min flock", bestämde hon till slut, "lärde mig att ljusvargar är motsatsen till mörkervargar, därav motsatsen till ondska.
  Ljusvargar misshandlar inte och dödar inte, såvida vi inte måste. Ljusvargar skyddar, försvarar och helar, vi hjälper." Det var i alla fall det som var meningen, men Levanea visste att så inte alltid var fallet. Ljusvargarna var inte alltid de goda. Det hade hon lärt sig lite väl försent. 
  Huruvida Glamoias invånare följt de simpa reglerna eller inte var en komplex fråga men för Levanea var det grunden för hela hennes identitet. Det var efter dessa principer hon alltid handlade: Hon dödade inte såvida hon inte var tvungen och även då tvekade hon innerst inne på att ta någon annans liv. Hon hade inte krafter som tillät henne att läka sår men förutom det var det ingenting som stoppade henne från att pyssla om hennes kamraters sår, eller främlingars sår.

Nu var inte rätt tid. När var rätt tid? Hur kunde Levanea vara så säker på vad som var rätt tid? Hur visste man att det var rätt tid? Quin ryckte på axlarna och skakade av sig funderingarna. Ville inte Levanea visa henne sitt ansikte tänkte hon knappast tvinga henne. Quin brydde sig kanske inte så mycket om andras val, men hon respekterade dem. Respekterade dem så pass att hon inte drog saken vidare när Levanea talade om för henne att det var rätt tid. Istället stod hon kvar där hon var och väntade på responsen på beskrivningen av rasen hon tillhörde. Ljusvargarna hade onekligen ett intresseväckande namn, och Quin tvivlade inte på att de hade fått det oförtjänt. Det var få som fick namn utan att förtjäna det, åtminstone namn som dröjde sig kvar i historien. Namnen som stannade kvar var namn som fäst sig i folks minnen och som skarpt associerades med en viss person eller en ras. Namn som betydde något. Karg var knappt något namn. Bara en beskrivning. Ett ord skapat av två andra, en sammansättning.

Hon märkte hur Levanea började staka sig redan vid första ordet. Sättet den andra honan uttalade "min flock" på skvallrade om en känslomässig vägg, något som gjorde det svårt att fortsätta. Kanske hade Levaneas flock varit med om något hemskt, eller gjort något hemskt mot henne. En plötslig tanke slog Quin. Tänk om det var de som hade gjort illa henne så att hon nu tvingades bära masken? Hon studerade Levanea med stort intresse, men frågade inte om det. Det var antagligen väldigt känsligt. Istället koncentrerade hon sig på vad Levanea sa.

Det lät fint med en ras som hjälpte andra vargar, skyddade och försvarade. Det lät ... ädelt på något sätt. Quin önskade med ens att kargar hade något nobelt syfte att fylla, annat än att vara märkliga blandblod. Men nu såg hon på tiken med en helt annan blick, en nyfiken och lite upprymd blick. "Det låter fint", sa Quin uppriktigt. "Tillåt mig att fråga: Vad var det som fick dig att lämna din flock? Jag lämnade min familj av helt fri vilja, men jag har lärt mig att det inte alltid är så." Huvudet var tippat lätt på sned och de tvefärgade ögonen uppmärksammade noga allt den andra gjorde. Nu hade hon inte längre någon tanke på att hon kunde trampa på känslig mark, nu styrdes frågan enbart av barnslig nyfikenhet.

"Det låter fint." Levanea kunde bara nicka instämmande. Det gjorde det, men verkligheten var långt från lika fin. Tanken på dubbelmoralen och hyckleriet fick Levanea att vilja fnysa. 
  Levanea ville inte berätta för Quin om det fula. Hon ville beskona Quin från den tuffa verkligheten som Levanea tvingats möta. Förvisso kunde Quin lika gärna varit med om minst lika hemska saker men Levanea gillade tanken av att Quin hade sluppit se hemskheter och mörker så hon valde att varken fråga om eller tala om det. Dessutom tvivlade Levanea på att det fanns värre saker än... än... än att upptäcka att ens egna vänner, familj och land som man kämpat för hela sitt liv egentligen var fienden. Hon ville inte heller berätta hur ljusvargar inte alltid var de goda; både för att hon ville bevara sin stolthet som ljusvarg och för att det fortfarande gjorde för ont att erkänna.
  "Tillåt mig att fråga: Vad var det som fick dig att lämna din flock? Jag lämnade min familj av helt fri vilja, men jag har lärt mig att det inte alltid är så." Levanea ryggade. Det gjorde ont, tänkte hon. 
  Det var konstigt. Det var konstigt att hon var så svag när hon hela sitt liv hade blivit tränad för att vara raka motsatsen; stark. Levanea klarade av att döda fiender för godhetens skull, trots att hon fann det svårt att ta liv. Levanea klarade av att kriga i kyla, i veckor. Levanea klarade av att sova i sin döda kamrats kropp för att överleva kylan, klarade av att fortsätta utan att sörja. Så varför gjorde det så ont? Varför kändes det som om Quin slet om hennes pulsåder när hon nämnde Glamoia?
  "Nej", började Levanea. "Det är inte alltid så." 
  Hon suckade och försökte samla orden. 
  "Min flock visade sig vara..." Levanea tystnade och svalde innan hon tog till ord igen i en klar ton. "Min drottning och kung visade sig vara några som jag inte trodde att de var.... och jag... visade sig vara någon som de inte trodde att jag var heller, kortfattat."
  "Och du, Harlequin, varför valde du att lämna din familj frivilligt?" Levanea var genuint nyfiken. Hon hade svårt att se en bra anledning till att lämna ens hem, ens trygghet. Om det inte hade varit för sin drottning och kungs "svek" hade hon förmodligen aldrig lämnat de snöklädda lyorna av glas.

Att svara på Quins fråga verkade ta Levanea emot på något vis, som Quin inte kunde avgöra. Hon var bara genuint nyfiken, och hade för tillfället helt glömt bort att det kanske var en sak som den andra inte ville diskutera. Men Quin var inte den som tassade lätt kring folk för att undvika att trampa dem på tårna, åtminstone inte i hennes första och mest framträdande sinnesstämning. Det fanns dagar då hon bara inte orkade lägga sig i, inte orkade bråka, knappt orkade säga någonting alls. Så fanns det också dagar då hon var riktigt på hugget och nappade på alla beten som bjöds. Det varierade. Man visste aldrig riktigt var man hade henne, och det trivdes hon med. Hon ville inte förpassas in i ett fack av någon annan - den enda som fick lov att kategorisera henne var hon själv, och hon valde helt enkelt att låta bli.

Som man kanske kunde märka var Quin inte en alldeles lätt individ att förstå sig på, men det verkade som om också Levanea dolde mer än sitt ansikte. Någon visade sig vara någon annan. Dubbelspel, tudelade ansikten. Ord med fler än en baksida. Quin visste inte mycket om det, men hade nog fantasi att föreställa sig ett sådant scenario, om än det var rikligt kryddat av ett barns vilda funderingar. Hon valde att inte dra ämnet ytterligare, därför att Levanea avslutade med "kortfattat", vilket betydde att hon inte tänkte ge Quin någon ingående beskrivning hur mycket hon än frågade. Istället sa hon bara: "Knepigt", just därför att det var knepigt både att förstå och tänka sig, och säkerligen också att uppleva. Så valde hon att koncentrera sig på motfrågan om varför hon själv lämnat familjen alldeles frivilligt.

Blott sju år gammal hade hon vandrat från Kawazatri. Hemmet var trist, världen var stor - hennes värld väntade på henne, och hon kunde inte vänta på att få se den. "Jag ville se min värld", sa hon obekymrat. "Jag hade tröttnat på att se deras, och nu ville jag upptäcka min." Föräldrarnas värld var tråkig och enformig och bjöd henne inte några utmaningar. Hennes värld var så mycket mer, den hade olika sidor beroende på hur hon valde att se den. Den var vacker men grym men naturlig, enkel men oerhört komplicerad. Ungefär lika speciell som Quin själv. "Jag var sju år, så jag har upptäckt min värld i över halva mitt liv." Hon sträckte lite på sig, omedvetet eller inte, som för att verka lite äldre än hon var.

"Jag ville se min värld. Jag hade tröttnat på att se deras, och nu ville jag upptäcka min." Levanea kunde relatera lite till Quin, till hennes ord. Under de år som hon tjänstgjort som soldat hade det alltid funnits en del av henne som undrade vad som fanns bortom snö och glas, vad som fanns bortom krigsfält. Det som hade stoppat henne hade varit hennes pliktkänsla och kärlek till Glamoia som nu var försvunnen, så inget stoppade henne. Inte för att det hade varit hennes val att vandra bort från Glamoias glaslyor, som sagt. Däremot kunde hon erkänna att det inte bara var hennes exil som fick hennes tassar av att vandra, ändå fast det var en viktig anledning till att hon hamnat i Numoori; blott ett främmande land med ett namn. 
  "Jag var sju år, så jag har upptäckt min värld i över halva mitt liv." Levaneas ögon vidgades en aning i förvåning.
  "Vad ungt", konstaterade Levanea högt. 
  Levanea hade fått höra av sin drottning, när hon fortfarande hade gillat Levanea, att hon tyckte lite synd om Levanea då hon tyckte att hon växt upp för snabbt. Och det var förvisso sant, men Levanea tyckte in det var sorgligt utan såg det snarare som en förmån. Trots det så kände Levanea att det hade tagit en evighet för henne själv att växa upp jämfört med Quin: Sju år... Levanea hade inte ens kunnat jaga vid den åldern.
  Levanea lät, omedvetet, blicken dra sig bakom Quin; där färger exploderat på himlen. Skymning närmade sig, och därmed natt så det var kanske dags att säga god natt. Levanea ville egentligen inte lämna, nu när hon visste att Quin var så ung. En del av Levanea sa att Quin skulle klara sig själv, hon hade ju gjort det i sju år, men en annan sa att det var fel att lämna valpen, att hon borde följa med Quin som sköld. En del av Levanea ville be Quin att följa med eller be henne att stanna en stund, för Quins egna skull, men Levanea visste att hon inte hade den "rollen" och att Levanea inte kände Quin tillräckligt väl för att kunna be Quin om något sånt.
  "Natten närmar sig", sa Levanea till slut. "Och jag måste fortsätta." Levanea vände blicken till Quin återigen.

Quin blev än mer stolt när Levanea kommenterade hennes ålder för lämnandet av familjen. Hon ville vara självständig, och var väl i princip också sinnebilden av det. Kände inget behov av att binda sig till någon annan. Visst hade hon ett behov av sällskap ibland, hon var ju allting till trots ett flockdjur, men hon hyste inget intresse av några längre relationer. Flocklivet var en sak hon knappast kunde vara mer ointresserad av. Folk som sa åt en vad man skulle göra. Gav råd, visade, beordrade, vägledde, avrådde. Quin gjorde vadhelst hon själv önskade. Hon var en fri själ, obunden, en fågel som när som helst kunde sprida ut vingarna och lyfta. Flyga vart hon ville. Hon tyckte om det, ville ha det så. Kontroll var för fegisar. Quin tyckte om vissheten i ovissheten.

Levanea förde den annalkande natten på tal. Hon var tvungen att fortsätta. Quin hade inga planer för kvällen, eller för sig själv, någonsin. Himlen brann i en färgexplosion, rött och gult och rosa som blandades till någon sörja utan namn, och efter det skulle det mörka ta över. Quin var inte rädd för det mörka. Hon tänkte fortsätta vandra ett litet stycke till, bara för att se vad som fanns runt kröken. Snöslätten var dock ett väldigt enformigt område, så det verkade vara rätt enkelt att förutsäga vad som väntade där, men om hon aldrig fortsatte skulle hon aldrig komma fram. Hon ruskade lite på sig så att bjällrorna i öronen gav ifrån sig ett lätt pinglande. I takt med att natten kom sjönk också temperaturen, men trots att Quin var född i Kawazatri frös hon inte hälften så mycket som man kunde tro. Det verkade nästan bero på att hon med viljestyrka manade kölden ifrån sig, även om fällen var kraftig den också. Hon skulle inte frysa i natt.

"Det gör den sannerligen. Det var ..." Hon hejdade sig ett ögonblick, drog lite nonchalant på munnen och fortsatte sedan, med de tvåfärgade ögonen vilande i Levaneas. "... ett nöje att få prata med dig, Levanea. Gå väl." Pausen mellan orden "var" och "ett nöje" samt det lilla leendet gav förvirrande signaler, och man kunde börja undra vad hon egentligen menade med det, men man skulle inte få några svar ens om man frågade. För Quin hade redan vänt sig om, snärtat till med svansen och börjat vandra iväg i natten.

"Det gör den sannerligen. Det var... ett nöje att få prata med dig, Levanea. Gå väl." Levanea nickade. Pausen gick inte obemärkt förbi Levaneas medvetande men hon sa inget och glömde snart bort den, antingen för att hon saknade den sociala förmågan att kunna avgöra vad den betydde eller för att hon som soldat lärt sig att fokusera på målet och endast målet som i det här fallet var att fortsätta röra på sig. 
  Levanea öppnade munnen för att säga ett sista ord men Quin hade redan vänt sig om. Hon stängde långsamt munnen och vände sig om liksom Quin och fortsatte vandringen söderut. 


[Avslutat]