Snön låg vit på marken och det avr kallt i luften men trotts detta tultade en vit liten pälsboll omkring snön utanför lyorna. De isande blå ögonen hade ett muntet utryck då han skuttade fram och skrattade. Plötsligt stannade valpen upp och började gräva i snön och snart låt en liten jordfläck öppen framför honom och han skrattade och de vaga violetta tecknet vid hans ena öga glödde till smått och han skuttade snart tillbaka tll sin mot med en vit ros i munnen och väl framme vid sin mor så lade han rosen på marken. Dess kronblad var vit som snö men längst inne kunde man se en violet ådring som leatde sig utåt mot blades kanter. Han log. "Till mamma" Sade han med den valpiga rösten och såg på den savrta tiken.

Den svarta lilla tiken ligger i snön utanför lyorna och ser på den vita valpen som skuttar omkring i den minst lika vita snön. Ett leende pryder hennes svarta läppar. För hon är så glad i sin son och tycker om att se honom skutta omkring och vara lycklig. Nog har hon inget emot att skutta omkring med honom. Men samtidigt är hon hans mor och inte hans lekkamrat. Valpen kommer mot henne och lämnar en vit ros vid hennes tassar. Hon ser på den och sedan på valpen. Ett varmt leende på hennes läppar. Hon reser sig till sittande och sträcker på nacken och ger valpen en slick på nosen.
"Tack älskling. Den är jättefin". Säger hon glatt och den varma violetta blicken hålls fäst på honom. Hon vet inte hur hennes charmkraft påverkar valpen. Men förhoppningsvis gör den honom trygg och glad i hennes närhet. Men hon har samtidigt blivit bättre på att kontrollera den och har lärt sig att tona ner den så den inte är lika tydlig.

Han visste inte om sin mors kraft men han var alltid glad i hennes närhet. Kanske för att han avr upp i den hela tiden och hade utvecklats i henens kropp så var han van den. Han älskade sin mor och det var som de var. Han gläfste till och vände om och skttade iväg igen i snön så den yrde omkring honom. Hna avr en lycklig valp med en mor och en far som älskade honom även omhan kanske inte hade så jätte många att leka med. Inga syskon och de andra valprna i kullen hade han itee mött ännu men han hitatde på egna saker att göra. an såg på sin mor och hoppade ner bakom en liten snöhög så han försvann bakom den.

Hon sitter kvar och ser efter honom när han skuttar iväg igen. Hon älskar honom så mycket att hjärtat sjunger. Han är så vacker. Lik son far. Hon bara älskar att se på honom. Han är så full av energi. Som om det inte existerar några som helst bekymmer i hans värld. Violet hoppas att han alltid kommer behålla den glädjen. Att hans sinne aldrig befläckas av mörkret i världen. Att han alltid kan le obekymrat och skratta. Hon reser sig upp. Plockar upp den vita rosen och placerar den på ett ställe där den kan ligga orört. Vill inte att den ska trampas på eller något. Den är för vacker för det. Sen ser hon efter sin son igen.
Hon fnissar lätt när han försvinner bakom en snöhög. Hon tar några steg fram och ser sig lite lätt omkring.
"Vart tog Gavin vägen?". Säger hon med spelad sökande röst samtidigt som hon vandrar sakta närmare snöhögen.

Han kunde höra hur hans mor rörde sig och snart kunde han höra hennes röst. Han lade tassarna över nosen och fnissade lite men låg kvar. Nog visste han att hans mor skulle hitta honom men han tyckte ändå det var kul att busa. Den lilla lurviga svansen vifstade bakom honom och de små öronen klippte. Även om han avr lik sin far så ahde han en del av sin mor i sig också.

Den sista biten innan snöhögen hukar hon sig i smygande ställning.
"Vart tog Gavin vägen?". Säger hon igen och smyger tyst och sakta runt snöhögen och får syn på en liten lurvig svans. Hon tar ett kort litet skutt. Allt på bus. Och nafsar lekfullt och mjukt i den lilla vita svansen. Använder mer läppar än tänder.
"Där är du!" Utbrister hon med ett stort leende.

Han skrattade högt då hans mamma nafsade honom i svansen och snurrade runt och slickade henne på nosen. "Du gömma nu" Han stod så han ahde huvudet över henens nos, han avr ju så liten jämför med henne ännu trtts att han avr en hyfsat stor valp. Han ville leta sin mor nu.

Hon ler när hon får en slick på nosen av valpens lilla tunga. Även om han vuxit en hel del. Hon reser sig sakta upp igen och sveper lätt med den långa yviga svansen.
"Okej. Vänta här en stund då". Säger hon och försvinner sedan snabbt bakom snöhögen. Hon springer snabbt och ställer sig bakom ett träd. Trots att spåren i snön avslöjar henne spelar inte det någon roll. Det är själva leken som är kul. Och så länge Gavin är glad är Violet glad.

Hna log och lade sig enr för att vänta. Även om spåren var där så tänkte den lille inte på dom utan han skuttade upp efter en stund och ser sig omkring över den snöklädda marken. Han skuttar runt lite och letar och snart får han syn på en svart lurvig svans bakom ett stort träd. Han smyger klumptigt mot den och snön knarrar underhans rätt stora tassar för åldern. Han tar ett språng och nafsar tag i den ludna svansen. biter inte hårt men han har vassa små tänder. "Fick dig" Sade man med munnel full av svans :-P

Hon sitter stilla. Den långa yviga svansen ligger på marken bakom henne. Svanstippen vippar sakta fram och tillbaka. Hon gör sig inte allt för mycket besvär att försöka gömma sig på riktigt. Det är ju bara på lek. Hade hon menat allvar med att gömma sig hade hon klättrat upp i ett träd. Men inte nu. Hon vill inte att Gavin ska försöka att klättra efter henne och riskera att ramla ner och slå sig. Allt har sin tid. Och snart kan han kanske lära sig att klättra i träden han med.
Hon känner vassa små tänder mot svansen och fnittrar glatt.
"Du hittade mig". Hon säger inget om de vassa valptänderna. Hon vet att Gavin försöker vara försiktig men blir ivrig i leken. Hon ler mot honom.
"Ska du gömma dig igen nu?"

Han hoppade mot henen och ställde sig på bakbena mot frambena mot hennes sida och nafsade henne mjukt i sidan. "Mamma.. " Han blev plötlsigt stilla och betraktade henen emd isande blå ögon. "Finns fler valpar här?" Han visste att han kän lukten av andra men han ahde itne set någon ännu. Bara nån vuxen då och då.

(Eftersom han är så liten ännu har han itne träffat så många ännu som han minns :-P)

Hon ser på valpen som ställer sig lutad med tassarna mot henne. Hon ger honom en puss på nosen och ser sedan rakt fram en stund. Som om hon funderar. Hon hade hört om att Mitri väntade valpar. Och hon har väl även sätt skymtar av den kullen. Hur många var dem? Tre? Hon ser på Gavin igen och ler mjukt.
"Ja, du får nog träffa dem tids nog". Säger hon och ger honom ännu en puss på nosen.
"Har du bara tålamod så". Lägger hon till och sveper mjukt med svansen.

Han såg på henne en stund då hon funderade och sedan då hon sade att han nog skulle få träffa dom om han hade tålamid så satte han sig enr. Lade huvudet på sned och log mot ehnne. "Då väntrar jag" Han satt där som om han skuklle vänta på att de skulle dyka upp.

Hon kan inte låta bli att fnissa över att han är så söt.
"Jag menar inte att du ska sitta där och vänta på dem". Säger hon och lägger en mjuk tass på hans huvud. Låter den sedan sakta kana ner för hans sida.
"Du får fortsätta som du brukar. Så kommer du nog att söta på dem. De är dina flockbröder och flocksystrar. Så du kommer inte undgå dem". Hon ser på honom och ler fortfarande varmt mot honom. Han är så fin och söt och vacker. Han är helt underbar. Hennes son.
Men hon förstår att han vill ha någon att leka med. Och det kommer han få. Violet själv hade ingen att leka med när hon var liten. Ingen ville komma i närheten av henne och de andra valparna var inte tillåtna att komma nära henne. Hon fick inte ens leka med sina bröder.

Han såg på henne då hon sade att han inte kunde sittaq och vänta. Han nickade lite och kände henens tass på hans huvud. Då hon sedan sa flockbröder och flocksystrar log mot henen och vände om och skuttade iväg i snön. Han var trotts allt en valp och impulsiv och gav efter för de nycker som kom upp i hans huvud. Nu ville han skutta i snön och leka. Åter skrattade ahn och var lika glad som innan.

Hans glädje smittar av sig på henne. Hon ler och ser efter honom när han skuttar iväg igen. Glad att han inte tjurskalligt skulle sitta kvar och vänta. Gavin verkar inte vara tjurskallig. Inte på det envisa och negativa sättet i alla fall. Violet reser sig upp och går efter den skuttande valpen. Hon följer honom med blicken. Ser sig sedan lite förstrött omkring. Det är förutom de två tomt utanför grottorna. Det verkar inte finnas någon annan i närheten alls. Hon tänker på det krig som brutit ut just nu. Hon tänker på Tocho som ställer upp för deras allierade. Hon hoppas att han inte kommer till skada. Eller ännu värre, blir dödad. Hon hoppas att han kommer hem igen. Och hon undrar hur många av flockmedlemmarna som anslutit sig vid Tocho's sida. Violet hade själv gärna stridit för flocken och deras allierade. Men hon måste se efter Gavin. Hon ser på sin son igen. Fortfarande leende. Han kommer växa sig stor och stark som sin far.

Åter skutatde valpen omkring i snön och lekte för sig själv. Han hade inte ett bekymmer i världen. Han hoppade från ena lilla snöhögen till den andra och gläfste glatt. Snart gäspar han dock stort och lägger sig mitt i en snöhög. Som liten valp hade han otroligt mycket energi korta stunder och nu var den energin slut.

Hon fnissar lätt och ser på valpen. Följer efter honom i lugn takt. Ser på honom när han skuttar omkring och sen lägger sig i en snöhög. Hon går fram till honom och ger honom en mjuk puff på hans lilla kind.
"Är du trött är det bättre att du vila i lyan". Säger hon med vänlig och mild röst till honom.
"När du har vilat en stund kan du ut och leka igen". Lägger hon till och sätter sig ner i snön bredvid snöhögen som Gavin lagt sig i.

Han kände sin mor buffa på honom och gäspade till då hon talade till honom. Han log och insåg att lyan nog skulle vara så mycket varmare än den kalla snöhögen. "Du komma också?" De isande blå ögonen, en kopiea av hans far, mötte henens violetta ögon. Han slickade Vi på ena framtassen och reste sig sedan upp. Gäspade åter stort.

Hon ler varmt.
"Jag kommer oxå". Säger hon och ser in i hans isblå ögon. Lika vackra som Tocho's. Hon känner hans varma lilla tunga mot sin tass. När han reser sig upp gör hon det med.
"Kom så går vi in i värmen och lägger oss en stund". Säger hon och börjar gå mot lyan.

Han tultade efter henne då hon gick mot lyorna och då han kom fram tutlade han in i dess mörker men värmen fick honom att känna sig ännu dåsigare och den jordiga doften var hemma för honom och han hitatde snart en plats att vila på. Han rulaklde ihop sig till en liten boll och slöt ögonen.

(Ska vi avsluta?)

Hon följer efter honom in i lyan. När han lagt sig ner och rullat ihop till en liten boll lägger sig Violet ner i jämte honom. Nära. För hon tycker om att känna närheten från familjen. Och så blir det tryggare för dem båda. Hennes tankar sveper åter till Tocho. Hoppas han är hemma snart. Hon ger Gavin en mjuk slick på huvudet innan hon lägger ner huvudet mellan tassarna och sveper den långa yviga svansen om dem båda. Hon sluter ögonen och vilar en stund.

[AVSLUTAT. Det blev ett bra slut. <3]