Snön formades under hennes tassar dit de sattes för att ta henne framåt över snölandskapet och dess vita klädnad som brände hennes hornhinna tillsammans med solljuset som det reflekterade. Trots det höll hon sitt huvud högt med blicken fäst framåt på horisonten där linjen mellan himlen och jorden var i det närmaste osynlig på grund av himmelens gråvita färg och markens blåvita.
Hennes trampdynor hade för länge sedan åsamkats skador och med dem hade även smärtan kommit, en smärta som inte hade berört henne dock. Varken då eller nu, det enda hon kände för tillfället var ett kyligt hat. Ett hat som riktades till henne själv, hon hade nämligen känt skammen när hon insett att hon till slut gett upp när det gällde att hitta något som kunde få ljuset i henne att slockna.
Ilskan och raseriet riktat mot henne själv var enormt och kände ett så starkt behov av att ta ut den på någonting att hon hade varit nära att bita sönder sig själv. Såret på hennes ena ben fick henne att halta grovt trots att hon var utan smärtan från det, det var bara kroppen som inte längre kunde utstå hennes grymma behandling.
Blodet från det öppna jacket droppade ner i snön för varje steg hon tog, färgade små fläckar av den ilsket röda tillsammans med det hånfulla ljudet av droppande vätska, dripp, dropp, dripp, dropp. Hon slet argt av en hängande hudflik med sina klor när blodförlusten började bli kännbar och skar likt ett jack genom hennes ilska, försvagade den så som inget skulle göra. Hennes ilska skulle vara evig och så med den även mörkret, hon ville känna de två sakerna fylla hennes sinne till fyllo, fylla det med kraft, Ljuset som bar inom sig gjorde detta närmast omöjligt med sitt irriterande kittlande i hennes sinne där hon ständigt höll det instängt men det var inte tillräckligt instängt särskilt inte när det kunde bryta sig ut utan förvarning.
Med en svek krafterna henne och benen sjönk utmattat och darrande ner mot marken där hon sen blev liggande med raseriet som en het eld inom sig. Varför låg hon här som en svag vekling, varför lydde inte benen när hon befallde dem att resa henne upp? Hon kände för att spotta på sig själv av förakt, skada sig själv för att hon var så ynklig och döda den första levande varelsen hon såg bara för att den fanns.

*puffa*

(Ingen som vill rolla :( )

Den unga vargtiken knep irriterat ihop ögonen när den vita snön bländade henne där hon långsamt stegade fram. Någonstans till vänster om henne såg hon en annan varelse som stapplade fram och så småningom sjönk ner.
Carnivora fnös föraktfullt och höjde sin egen svans samtidigt som hon lät öronen falla bakåt.
Just då vände vinden och hon uppfattade doften utav blod.
Detta fick henne att stanna upp och långsamt lägga huvudet på snedden och tveksamt vända kroppen en aning mot främlingen och ta sina första tvekande steg åt det hållet.
Hennes svarta, magra kropp stod i stor kontrast mot den vita, gnistrande snön som knarrade under hennes ärrade tassar.

(Yay, äntligen någon som vill rolla :3)

Det blev allt svårare att ignorera tröttheten som spred sig likt en sjukdom i henne, gjorde henne svag av blodförlust och törsten som den gav henne. Hennes kontroll över sin egen kropp blev mindre och mindre och utan att hon själv tänkt det så sänkte hon huvudet mot den kalla snön. Kylan fick hennes huvud att klarna lite och hon lyckades föra det blödande såret mot munnen där hon slickade det rent från blod, all vätska som kunde släcka hennes törst kändes välkommen i hennes torra mun även fast det var hennes eget blod.
Efter ett tag slutade såret blöda och hon drog besviket bort huvudet från det för att låta blodet stelna, vid denna rörelse fick hon dock syn på något i ögonvrån som fick hennes kropp att spännas. Synen av något som inte hörde hemma i ett vitt snölandskap, en svart fläck som var misstänkt likt en varg.
Hon var snabbt på fötter trots den lilla kraft hon lyckas få tillbaka under vilan på marken men den räckte för att hon skulle kunna ignorera kroppens protester som signalerade att hon behövde ägna andra saker större uppmärksamhet, så som sin egen överlevnad. Istället betraktade hon tyst den andra vargen samtidigt som hon höll nere aggressiviteten och lusten att hoppa på den andre vargen vars kött käkarna längtade efter att sätta tänderna i. Hon ville verka svag så hon kunde ta den andra vargen med överraskning, om hon skulle låta någon annan sota för hennes skam över sig själv så kunde hon ju lika gärna ha lite kul samtidigt, enbart lidandet som nöje blev ju litet tråkigt i längden.

(Blö, har skrivkramp x( )

Carnivora kände hur ett roat flin lekte runt på hennes mörka läppar då den främmande vargen verkade ha fått syn på henne och beslutat sig för att resa sig upp igen. Hon lade huvudet en aning på snedden för att sedan långsamt röra sig mot främlingen, hon kände ingen brådska och var överlag väldigt säker på sig själv vilket den höjda svansen och de framåtskjutna öronen skvalrade om.
Hon fan det smått komiskt att främlingen verkade vara skadad men fast besluten att inte visa det då hon själv kunde relatera till den oerhörda skamkänslan som det trots allt var då man befann sig i underläge.
Den unga honan gav ifrån sig ett kort gläfsande läte:
" Redan utvilad?"
Carnivora var nu ungefär fem meter ifrån den andra.



( Mwiiih!)

Vitae mötte hennes ord med en kylig tystnad, aldrig att hon skulle låta sig förlöjligas genom att svara främlingen och dess komiska ordalag. Den andre skulle dock få känna hennes hämnd, hon hatade dessa gladlynta vargar som inte verkade ha ett enda problem i världen till skillnad från henne själv. Hon kände en blandning av avundsjuka och hat när hon såg på den andra vargen med sin perfekta närvaro i verkligheten framför sig och tänkte med en sorts mörk tillfredställesle att lite smärta kunde den väl få möta. Det var ju ändå inte ens i närheten av den som hon fått känna även fast den varit psykisk men liksom... same shit.

Med ett nytt tillfälligt mål i sinnet steg hon framåt för att korta avståndet mellan dem båda samtidigt som hon försökte gå så normalt som möjligt för att ge intrycket av att vara osårbar, obesegrad. Hon stannade när avståndet bara rörde sig om någon meter och höjde huvudet för att med nonchalant blick möta den andres ögon. Trots det höll hon svansen högt och huvudet höglyft, allt för att visa att hon var så mycket bättre än den andra. Den nonchalanta blicken var meningen att förstärka det intrycket, hon tänkte med andra ord behandla den andra som en korkad valp för, helt obetydlig för henne.

Fast hon tänkte ju ge den andre några sista ord innan hon började leka med den, sätta tänderna i dess kropp och orsaka så mycket lidande som var möjligt och visa att hon var en vinnande dödsmaskin i alla lägen skadad som frisk. "Och vad gör du här slyngel" sa hon i någorlunda trevlig ton för att locka fram någon intressant reaktion från varghonan även fast det inte kanske var den bästa repliken att starta en relation med men whatever hon var ju ändå inte ute efter att finna någon så kallad vän, hon hade för länge sedan insett att hon aldrig skulle få en.

(Spännande(hoppas jag) :D )

[Hoppar in om det går bra? ^^]

Vitt, vitt och åter vitt.
Dom få strålar av solen gjorde det omöjligt att vandra över platsen utan att kisa när den vita ytan
speglade det rakt in i ögonen och över allt annars. Det enda man kunde höra var vinandet av isvindar
som dansade över platsen om om att dom ägde den. Vilket dom även gjorde.
Någonting rörde sig över platsen med lugna och eleganta steg, men att få syn på denna vandrande
varelse var som att söka i en nålstack. Det var den unga ninjavargen Yoru som vandrade över denna
plats där han aldrig tidigare har varit, aldrig och nu när han väl var här kunde kan inte låta bli att
gilla platsen. Det var kallt men inte för kallt och han smälte in som en fjällräv under en vinter på
Numoorislätten. Det enda som urskilde hannens identitet var dom röda ögonen som sökte över
platsen. Pälsen var vit som nyfallet snö och skiftade i svag blått i olika sken, vilket även snön
gjorde. Han var som att finna en nål i en höstack med sin vita och molnlikande päls.

Den långa svansen svepte till och rev upp lite lössnö och den unga hannen stannade upp och
drog in den isande luften i lungorna och såg upp emot skyn. Dom röda ögonen var slutna och man
kunde tydligt se att han visste vad han gjorde. Dom svarta tassarna hade under tiden i Herodotus
blivit tjocka och där med så hade han inte tagit någon skada ifrån det vassa istäcket.
Snarare tvärtom, han njöt av att känna den strama ytan under sina tassar och känna sig starkare.

Ett tjockt vit moln av frusen vattenånga bildades framför munnen på den unga hannen då han
andades ut den gamla luften i lungorna och fortsatte att röra på sig framåt över den vita dalen.
Och inte dröjde det länge fören han kunde se nått i all is och snö, två mörkare vargar som verkligen
inte såg ut att höra hemma här. Inte alls.
Han la huvudet lite på sne och började att röra sig emot dom andra två, två tikar.
En som hade en sådan vrede inom sig att den andre mörka gjorde livet som insats igenom att
närma sig den skadade varginnan. Vinden var på hans sida vilket gjorde det ännu lättare för
Yoru att läsa av tikarnas tankar och funderingar som snurrade runt om dom och lyssnade till vad
vindarna hade att säga till honom om dessa två.

Carnivora gav ifrån sig en högljudd långdragen gäspning som inte gick att ta för någonting annat än vad det faktiskt var, en regelrätt förolämpande gest.
Hon lade huvudet på snedden lät sin egen svans resa sig ytterliggare tillsammans med raggen vilket lät antyda att hon ändå hade ett visst mått utav fientlighet i sitt väsen.
Med en spefull lätt ironisk röst replikerade hon:
" Ja du ... just nu iaktar jag en varelse som verkligen borde lära sig att tänka innan den talar"
För tillfället hade inte Carnivora lagt märke till att en annan främling hade anslutit sig till dem båda utan hon höll sinnena på helpänn mot den främmande, tydligt aggressiva honan.
Med en kort, skarp fnittring kastade sig sedan Carnivora mot främlingen och försökte placera sina tassar någonstans vid den andres knä, med förhoppningen om att få henne att snubbla till en aning.

(Såklart det går bra :3)

Lika starkt som vinden blåste mot hennes kropp med en kraft som nästan fick henne att förlora greppet om marken hon stod på skiftade henne humör på tiden av ett hjärtslag. Aggressiviteten lade sig som ett avvaktande vilddjur och ersattes av det rena förståndet men även av någonting annat, något som var för svagt för att hon skulle märka av dess närvaro i sitt humör. Med förståndet kom även den irriterande insikten i att hon var för svag för att kunna orsaka den andra honan ens ett rivsår, hon som inte ens kunde gå normalt. Hon hindrade en djup suck från att komma ut i kalla luften utan fortsatte istället att stå i den ställning som hon stått i med raggen rest och hotfullt kroppsspråk, varför avslöja att hon sansat sig när hon kunde förbli ett hot i honans ögon?

Hon noterade opåverkad gäspningen den andre utstötte trots att hon kände på sig att den var menad mer som en förolämpning än ett rent trötthetstecken. Raseriet slet i sina bojor som de så plötsligt stött på, kämpade mer än någonsin för att ge hennes kropp kommandot för att slita och döda den som ens vågade spela lugn i hennes närvaro. Hon ignorerade de motstridiga känslorna med ett kyligt lugn istället satte hon fokus på något nytt som kommit in i bilden av henne själv och den andre vargen, stående i den ändlösa vita världen av snö. Detta något som även det var vitt och därför hade varit svårt att upptäcka om hon inte fått syn på de röda ögonen i utkanten på sitt synfält.

Hennes ögon noterade diskret om den andra honan reagerat på närvaron av ännu en varg men kunde efter en stunds iakttagelse notera att denne inte hade gjort det. Det hon också hade noterat var den andra honans ord mot henne som vad hon själv kunde konstatera lät retfulla, lockande att tysta. När så honan sen gjorde ett plötsligt utfall mot henne uppfattade hon det snabbt men kunde reagera desto långsammare på grund av skadan i ena benet som hon inte hann få undan tillsammans med det andra innan hon kände honans tass placera sig vid hennes ena knä och därifrån rubba hennes balans. Inte tillräckligt mycket för att hon skulle ramla men fullt tillräckligt för att hon skulle vaja till och vara tvungen att ta några steg bakåt för att inte falla handlöst ner mot snön och marken den låg på.

Under de korta sekunderna de tog för henne att reagera på det plötsliga anfallet förlorade hon den andra, vita vargen ur sikte men när hon väl funnit sin balans igen började hon leta i kaoset av allt vitt som fanns omkring henne efter något udda, som ett par röda ögon. Hon fann dem snart och ganska enkelt också eftersom de inte flyttat sig nämnvärt från den platsen där hon först fått syn på den. För att inte dra den andra honans uppmärksamhet till den vita vargen fokuserade hon blicken på honan igen samtidigt som hon morrade varnande mot henne för att markera vad som skulle hända om hon gjorde nåt liknande igen. Hon sa dock inget om den andre vargen utan lät den istället förbli främmande för den andre med hopp om att det kanske skulle komma till hennes fördel, om inte så var det ändå ingen större förlust.

( Jag svarar kort på ditt inlägg och sedan kanske vi ska vänta på Yoru?)

Carnivora gav ifrån sig ett kort, skarp skratt som lät som om det blev avklippt mitt itu då den andre stapplade bakåt. Hon noterade den flackande blicken i varghonans ögon men misstog dem för osäkerhet och brydde sig därför inte om att ens se sig omkring, det fanns för tillfället inte i hennes tankar att de kunde ha fått sällskap.
"Lite ... ostadig?"
Hon lade huvudet på snedden och tog ett retsamt ett kort steg fram emot främlingen för att minska på avståndet.
Ungvargen gjorde sedan ett retsamt utfall mot den andra vargen för att sedan slå ihop käkarna innan de nått sitt mål

Vitringen av blod fick den unga ljusa hannen att stanna upp en stund och lägga huvudet på
sne medans dom röda ögonen blev smala som trådar och ett brett leende spred sig på dom
svarta läpparna. Rösterna och vindarna talade tydligt om att dessa två tikar inte alls kom
bra överens och snart skulle ännu mer blod flyta över det vita täcket dom vandrade över.
Frågan var om han skulle lägga sig i eller bara sitta vid sidan om och titta på tills någon av
dom stupar och sedan lämna platsen med ett brett djävulskt leende.
Han är en ninja av de goda släktet, men han har även blod i sina ådror som stör det fridfulla.
Han har även sin mors blod som gör att han är mer ond än god, njuter av blodsmak rinna ned
i halsen lika mycket som man vill beskydda alla nära och kära.

Åter igen började dom vita breda tassarna att bära hannen fram över snötäcken, närmare
emot dom två mörka och utstickande tikarna. Ljudet av morrande och smattrande tänder
störde inte Yoru, snarare tvärt om. Han njöt av att höra det och det var nästan så att
längden på stegen blev kortare och kortare, men snabbare och snabbare. Han befann sig
inte alls långt ifrån dom nu, kanske tio meter. Men eftersom att han nästan var vitare än
snön så var det svårt att se honom med det blåtta ögat. Det enda som talade om att han
befann sig där var dom mörka röda ögonen som nästan mer såg ut som lite stänk av blod.
Men kollade man riktigt noga kunde man se han sitta där och granska dom två tikarna och
det smäkra huvudet lades lite på sne medans den långa lena svansen svepte till över snön
innan den ladens tätt in till kroppen, virrad rund om tassarna.

[fail.. men aja xDD]

(Snälla, mobba inte min frånvaro, förlåt, förlåt, och tusen gånger förlåt för min oaktivitet x'()

Vargtiken framför henne var bara ett levande irritationsmoment, för obetydelsefull för att slösa någon energi på. Hon kunde dock inte bestämma sig för ifall hon ville bli av med henne eller om ville döda henne även fast de båda sakerna var snarlika varandra, den ena var bara mer...permanent.
Något som än mer ökade hennes växande irritation var den vita hanen som så fegt höll sig i bakgrunden, något som med största rätt borde bestraffas.
Hon gjorde sitt val utan att tänka, lät kroppen bara handla på ren impuls, en impuls som fick adrenalinet att pumpa, musklerna att spännas och ett högt morrande ljud lämna hennes strupe. Hennes kropp fördes i ett vigt hopp framåt men inte till den svarta tiken, det var istället hanen som var målet för henne uppspärrade käftar.
Trots sitt skadade ben var hon snabbare än de flesta andra vargar, det behövdes bara ett långt smidigt hopp för att föra henne över det avstånd som skilde henne från hanen. Inga tankar han fara genom hennes huvud, nu handlade hon endast efter sitt mörka sinne där behovet av att döda brann så starkt att det överskuggade allt annat.

(Så failat inlägg här, varsogoda -.-')