Den lilla tiken hade förföljt renflocken men snöstormen hade överrumplat henne och det enda hon kunde göra var att gräva en liten grop för sig och helt enkelt vänta ut stormen. Hela natten hade stormen ylat men när morgonen grydde så började solen skina.

När hon vaknat hade hon insett att hon låg begravd och desperat hade hon börjat gräva uppåt. I alla fall trodde hon att det var upp. Snön la sig i ansiktet och det kändes som att ögonen skulle frysa. Men snart hade hon brutit igenom översta snölagret och kravlade upp på ytan. Där la hon sig ner för att hämta andan och lät solen skina på henne. Men det var ingen tillräcklig värmekälla. Pälsstråna kanske blev lite varmare men inte kroppen.

Något butter reser hon sig upp och muntrar upp sig med att det kommer bli varmare om hon håller sig i rörelse. Och det bästa vore att försöka ta sig söderut. Mot de varmare delarna av landet. Men allt ser likadant ut här ute så det kan nog ta ett tag. Kanske om hon koncentrerar sig kan hon höra ledtrådar som kan leda henne rätt. Och även om snön sinkar henne lite så kan hon ändå förlita sig på sin snabbhet. Hon sätter fart och snön yr vilt bakom henne.

Den mörka hannen såg på området med lite avsmak och förstod fortfarande inte vad han gjorde här. Marken var vitare än hans syster och familjen tillsammans och här kommer han svartare än natten och bryter det ljusa i tu. Och inte heller hjälpte det att lagret snö under hans tassar inte var nog tjockt för att hålla honom uppe utan var annat och tredje steg sjönk han igenom.

Ett irriterande ljud bubblade i hans strupe och när han äntligen hade funnit en plätt som var nog stark för att hålla honom uppe hade han fått nog. Kunde han inte gå så var det lika bra att använda sig av luften runt om honom.
Pälsen hade färgats vit av is runt ögonen, läppar och kinder och det var längesedan han känt sig så kall som nu, men det spelade ingen roll. Inte längre.

Han ställde sig med benen lite bredare isär och ett vagt frasande ljud hördes om honom då ett par mörka vingar växte fram och fälldes ut, på insidan bar dom två mörkare nyanser av blått medans den yttre sidan var lika svart som han själv.
Försiktigt sträckte han på dom och log belåtet och tog några lätta vingslag för att sedan ta i och lyfte försiktigt ifrån marken. Snön virvlade vilt runt honom innan han hade kommit sig så pass högt och Buraindo började att glida fram över det vita området. Det var inte fören nu han kunde njuta av det och faktiskt se hur vackert det var.

[Meeeh, sorry för segt och underligt svar ^^']

Efter att ha susat fram i otrolig fart ett tag så saknar hon farten. Snön är lite kul i alla fall. Men kylan skulle hon vilja skippa. Kylan är inte kul. Den lilla varmbruna tiken stannar upp och ser sig omkring. Allt är vitt. Hon suckar.

Men så rycker hon häftigt till då vinden för med sig ett underligt ljud. Ljudet av vingslag. Vad?! Finns det enorma fåglar på denna snöslätt? Av ljudet att döma verkar det vara något stort. Tiken grips av både nyfikenhet och rädsla. På den här platsen skulle hon själv utgöra ett lovligt byte. Men hon skulle kunna ge fjäderfäet en rungande omgång. Ett lätt flin lägger sig på läpparna och nyfikenheten vinner. Hon börjar pulsa fram i relativt snabb fart i riktning mot ljudet. Det lät som att det ändå var en bra bit bort ljudet kommer ifrån.

Han befann sig inte allt för högt upp ifrån maken, tillräckligt för att kunna ta ordentliga vingslag och snön yrde vilt runt omkring honom och av ren njutning slöt han ögonen. Han hade redan sett sig för och det fanns ingen risk att krocka i någonting, inga snöväggar eller träd. Ingenting så han lät njutningen ta över och litade för fullt på sitt sinne.
Inte heller behövde han ta ordentlige vingslag heller utan hade redan fått upp ett tempo som lät honom glida fram i en behaglig fart. Med ett litet leende lät han framtassarna röra vid snön och med hjälp av sina krafter lät han snön virvla kraftigt runt honom på ett sagolikt sätt och ett litet dovt ljud av behag vibrerade i hans strupe.

[sorry för kort Dx]

Hon fortsätter framåt och den violetta blicken får snart syn på något stort och svart med vingar. Först är det bara en prick men det växer snabbt. Den lilla tiken stannar upp när hon inser att det är en varg med vingar. Nyfiket står och och studerar denne. Hon tippar huvudet lätt på sne men rätar snart på nacken igen och öronen klipper till på huvudet.
"Goddag". Hälsar hon och låter ljudet hålla samma nivå ända fram till främlingen. Så att trots avståndet kan främlingen höra hennes röst lika klart som om hon stor bredvid honom.

Han njöt och det syntes för han la ingen större uppmärksamhet på omgivningen och inte heller gjorde det lättare av att snön yrde vilt runt om honom och skymde det mesta av sikten.
Men plötsligt från ingenstans bröts det vinande stilla ljudet av en röst, en röst från ingenstans. Nyfiket öppnade den mörka hannen ögonen och mycket riktigt kunde han se en skepnad inte allt för långt bort och inte heller verkar den tänkas flytta på sig. I en smidig rörelse vinklade han den bakre delen framåt och spärrade upp vingarna allt han kunde för att sedan fälla ut dom likt en fallskärm och farten dog snabbt ut, tassarna skrapades lätt emot marken och han stannade inte upp fören han stod näst intill nos mot nos med främlingen.

När snön väl la sig runt omkring dom båda möttes han av ett par ljusa vackra ögon och svalde lite nervöst och ett nervöst flin växte fram. Hade hon inte sagt någonting så hade han nog flugigt rakt in i henne.
Försiktigt backade han back några steg och granskade henne och kunde inte låta bli att le lite vid tanken, hon stack ju ut lika mycket som han gjorde. Hon såg ut att höra hemma på savannen och inte här uppe i de kalla vita.
"Mina ursäkter fröken, jag såg er inte."

Hennes röst hade nått honom och han hade lagt märke till henne. Ljudet från hans vingar dånar i hennes öron men hon står stilla och ser på honom när han landar framför henne. Alldeles nära. Hon kan känna värmen från hans andedräkt. Blygt slår hon ner blicken och hör honom backa undan. När han talar till henne höjer hon blicken igen och möter hans. Ett mjukt leende växer upp på hennes läppar
"Ursäkta om jag störde". Säger hon. För det hade sett ut som att hanen hade varit närvarande någon annan stans. Som om han njöt av det han gjorde och tankarna och känslan förde iväg honom på de starka vingar som sticker ut på hans rygg. Hon ser nyfiket men blygt på honom.
"Mitt namn är Kaze". Presenterar hon sig. Så skrattar hon till lite lätt. För hon känner sig nervös. Och fånig.
"Du ser inte heller ut att höra hemma här på snöslätten. Vad förde dig hit?" Frågar hon och studerar försiktigt hans vackra vingar.