Den snövita tiken vandrar över revirets marker. Eller där de håller till nu i alla fall. Hon är inte säker på var hon befinner sig. Hon kan inte skapa sig en bild av omgivningen. Hon kan inte se de vackra färgerna eller se fåglarna sväva i skyn. Hon känner snön som faller på hennes rygg. Men hon kan inte se snöfallet omkring henne. Hon är uppslukad av grubblerier igen. Märker inte att en buske ligger i hennes väg. Vaknar med ett ryck ur sina tankar när hon nästan snubblar över busken. Hon piper till och hoppar snabbt år sidan. Hon ruskar på huvudet.
Skärp dig! Tänker hon och öronen lägger sig i nacken. Hon tycker inte om den hon är. Hon tycker inte om det eviga mörkret hon förpassats till. Hon hatar det. Hatar allt. Hon morrar dovt utan att riktigt tänka på det. Sedan höjer hon snabbt huvudet. Vad var det? Hon ler lite fånigt när hon upptäcker att hon blivit överraskad av sitt eget morrande.
Fånigt. Hon fnyser åt sig själv. Sedan börjar hon gå igen. Men den här gången mer försiktigt och mer uppmärksam på var hon placerar tassarna. Det är fortfarande ovant. Att leva i mörkret. Men hon har ändå vant sig. För hon har trots allt levt med det så länge. Men hon vägrar tänka på hur hon råkade ut för detta öde. Förmodligen är hon bara värd att vara så patetisk. Hon blir arg på sig själv. Sedan suckar hon uppgivet och lägger sig ner på marken. Ena framtassen hamnar under henne. Den andra är placerad rakt fram. Hon lägger ner huvudet över det framsträckta frambenet. Svansen sveper hon om kroppen. Vinden sveper omkring henne. Drar i pälsen och den färgstarka manen som liknas vid regnbågen. Själv kan hon inte se något vackert i sitt utseende. För ögonen har hon ingen nytta av. Som tur är är luggen så lång att den döljer ögonen. De fula ögonen.

[Pax till Aamon]

Han vandrade över den snötäckta marken, tänkte på hur årstiderna skiftade. Nu hade alltså ännu ett år gått, ett år som förde honom allt längre bort från dagen då Riia dog och tankarna på henne. Och kanske det var lika bra. Han hade levt så insnöad, endast brytt sig om henne och glömt bort att det faktiskt fanns en nutid och en framtid. Nästan glömt bort att han hade sin flock att ta hand om. Och han klandrade sig själv för det. De litade på honom, trodde på honom. Och han nästan förkastade dem.
Men han hade lärt sig med tiden, lärt sig att det inte var värt att leva i det förflutna det enda han kunde göra var att blicka framåt, för det var där hans öde fanns. Riia skulle alltid leva i hans minnen, han skulle alltid älska henne. Men han måste gå vidare förr eller senare.

Plötsligt avbröts hans tankar då en doft sökte sig in i hans nos. Kanske det var meningen att han skulle stöta på någon som kunde rädda honom undan dessa tankar. Så Aamon styrde stegen mot doftens källa.

Hon vet inte hur länge hon ligger där. Men kylan börjar bli påtaglig. Det är vinter. Så mycket vet hon i alla fall. Om nu inte årstiderna har bytt plats. Men det vore lite udda om det snöade mitt i sommaren. Men på en del platser kanske det gör det? När hon ligger där hotar tankarna att ta över hennes sinne igen. Öronen stryker sig mot nacken och hon reser sig hastigt upp. Hennes snövita päls gör ett bra kamouflage i det vintervita landskapet. Men manen skär sig in i det hela. Hon ruskar på sig. Så att snön som fastnat i pälsen kastas iväg åt alla håll. Sedan sträcker hon på sig. Då blir hon även varse om medvetandet som hennes slagit ihop med. Cassidy har lärt sig att stänga flockens tankar ute. För hon vill inte veta vad de tänker på. Speciellt inte i hennes närhet. Det räcker med att hon vet att de är där. Bara för att hon är telepatiker betyder det inte att hon utnyttjar sin kraft i tid och otid. Det är bara för att hon ska kunna veta om någon är i närheten så hon kan samla sig. För hon vill inte att någon ska se henne när hon är på sitt mest bedrövliga humör. Hon tar några steg fram. Stannar. Vrider lätt på huvudet och vänder sig sedan åt det håll den andre kommer ifrån. Hon klistrar på ett lätt leende på läpparna. Det känns skönt att inte behöva oroa sig för om leendet når ögonen. Ingen ser dem i alla fall. Och de kan inte direkt uttrycka några känslor längre heller. Hon nickar lätt när hon är säker på att den andre är tillräckligt nära för att se. Hon sänker huvudet sedan i en lätt bugning. Hon tycker att respekt mot de högre rankade är viktigt. Speciellt när man står inför ledaren själv.
"Thā badhā'ī dī (Var hälsad)". Säger hon med sin mjuka och milda stämma. En stämma som man aldrig skulle kunna tänka sig uppjagad eller arg. En stämma som får en att tänka på en vacker vaggvisa. En menlös stämma helt enkelt. Det passar henne perfekt.

[Använder mig av google translate. Tycker det är kul att de talar ett främmande språk. :3 Men Google translate är inte hundraprocentig. xD]

[Haha, ambitiöst! Jag orkar inte ens översätta när jag rollar med andra Lawarer xD]

Aamon kunde mycket snart skymta en snövit varg med en färgsprakande man. Om det inte hade varit för den hade hon smält in perfekt i vinterlandskapet, men deras sort var inte menade att smälta in i miljön. Riktigt vad de var menade att göra var Aamon inte säker på, men de var definitivt vargar som spred en hel del färg omkring sig. Visserligen hade han inte sett så många andra vargar, och det var länge sen, men inte heller hade han hört talas om någon annan ras som bar lika starka färger som Lawarerna gjorde. De stack verkligen ut.
Visserligen var han själv svart med blå man och samma färg på klor och ögon. Visserligen skulle nog många uppfatta det som fascinerande, men bland hans egen ras kunde han nästan ses som lite tråkig. Som om hans färger inte stack ut nog mycket. Och visst var det sant, hans man lös inte alls lika färgstarkt som honans regnbågsfärgade.

"Hälsad, Cassidy." Han kunde namnen på dem alla. De var hans familj, det var inte en skyldighet som gjorde att han kunde dem, det var hans egna vilja. Han brydde sig om dem.
Dock hade han aldrig riktigt tagit sig tid att lära känna någon av dem bättre. Han hade varit allt för insnöad i sina minnen. Den enda han kunnat tänka på den senaste tiden var Riia. Och så hade det varit enda sedan hon dog. Men han hade förändrats, insett att det var dags att gå vidare. Han kunde inte längre leva i det förflutna, och det kunde inte de andra heller. Därför hade han gett dem tillåtelse att lämna reviret och se sig omkring. Det tänkte han själv också göra. Men allt hade sin tid. De levde åtminstone inte längre isolerade, vilket han var glad över. Och han hoppades att även de andra var det.

Cassidy har inget direkt begrepp om hur omvärlden ser ut. Hennes liv har alltid varit med flocken och nog har hon trivts till större del i alla fall. Men alla har sina ljusa och mörka sidor och Cassidy själv ser sig själv som något otursförföljt. Det är väl alltid skrämmande för en liten valp att se sin egen far döda syskonen utan att blinka. Att se modern dö för faderns tänder och klor efter att en lång tid ha utkämpat en mindre strid med denne om valparnas liv. Cassidy hade överlevt. Men många gånger har hon funderat på om det verkligen var något bra. När hon var mycket ung hade hon blivit betäckt av en av hanarna i flocken. Han hade väl närmast lagt beslag på henne. Hon hade ändå lyckats börja älska honom. Sen förlorade hon sina små på grund av att han endast följde sina instinkter. Traditioner eller vad man ska kalla det. Hon hade även förlorat synen. Sedan hade hanen hon, trots förlusten av valparna, börjat se som sin partner. Sin livskamrat. Även om hon kunde känna sådant starkt hat mot honom. Även han hade blivit dödad.

Nu känner hon sig lite som en vandrande vålnad. Hon skulle kunna ge sitt liv för flocken. Så stark är hennes lojalitet. Men när hon är ensam brister det mesta som hon lyckas hålla gömt för andras blickar. Hon vet inte vad hon skulle göra om någon lyckades tränga in genom de tunga portarna som skyddar hennes innersta och hjärtat. Att inte ha kontroll har hon lärt sig att avsky. Därför spelar hon när andra ser på. Spelar den samlade och lugna tiken som alltid tycks veta vad hon gör.

Aamon svarar henne. Hon nickar lätt mot honom och vrider sedan på huvudet. Som om hon såg sig omkring. Förmodligen vet alla i flocken om att hon är blind. Men hon har lärt sig att kontrollera även det perfekt. Nästan i alla fall. Och luggen ligger alltid och skymmer hennes ögon för omvärlden. Hon har väl själv fantiserat ihop en bild om att alla kommer börja se på henne med avsmak och kanske även stänga henne ute från flocken om de skulle möta hennes tomma livlösa blick. Kanske det skulle gå upp för dem då att hennes blinda ögon kan vara något som sinkar flocken. Att de ser på henne som den svagaste individen som inte kan tillföra något till flocken. Det är hennes största rädsla.
"Ute på en promenad i det fina vädret?" Frågar hon lite lätt och tippar huvudet lätt på sne. Ännu ett lätt leende pryder hennes läppar när hon vänder nosen åt Aamon's håll igen. Hennes leenden är alltid sorgsna. Falska. Men hennes ögon kan inte avslöja henne. Hon kan inte le från hjärtat längre.

Han hade funderat över det ett tag nu. Varför dessa vargar egentligen hörde ihop. Varför hans sort trivdes så bra med varandra. Och han hade en teori. Kanske det berodde på att de alla bar på ett sirligt och hemskt förflutet. Det var ingenting som de gillade att prata om, åtminstone inte rakt ut om eller i detalj. Om de alls pratade om det. Men alla hade de en smärtsam historia. Och kanske var det därför de sökte sig till varandra. För att de visste att andra Lawarer förstod och delade samma hemskheter. Det verkade som en mycket rimlig förklaring nu när han tänkte på det.
Som han själv. Plågad av att ha dödat den enda vargen som han älskade. Eller Cassidy, som förlorat både synen och sina små. Ja, hur de än gjorde blev deras levnadsöden sorgliga. Det verkade ligga i deras natur. Det var kanske inte meningen att de skulle vara glada.

Aamons blick glad över de gråa ögonen som de vita honan bar. Han kunde inte låta bli att undra hur det måste vara att inte kunna se sin omvärld. Visst, hon verkade klara sig bra. Som han förstod det hade hon någon kraft som hjälpte henne att ta sig fram Även utan synen.
"Sannerligen en vacker dag," svarade han med ett litet leende på läpparna.

[Ledsen för kort, men skriver på mobilen.]

[Cassidy's lugg ligger ner för hennes ögon så att de inte syns. Ska snart försöka fixa en bild så man ser hur hon ser ut. Men hon skäms typ för att hon är blind och tack vare att luggen skymmer hennes ögon så att ingen kan se dem så känns det lite lättare för henne. ^^ Så du vet]

Hon står kvar där hon står. Som om hon frusit fast i marken. Men det har hon inte. Varför hon inte flyttar på sig beror på Aamon. Han är där. Hon är inte ensam. Hon är en helt annan varg när någon är nära än när hon är ensam. Innan Aamon kom hade hon en av sina stunder där hon gruffar över sig själv. Nu när Aamon är här visar hon en helt annan fasad. En lugn och säker tik. Stabil. Så stabil en Lawar kan vara. Det ser ut som att hon inte grubblar över något. Som om inga bekymmer rör henne. Som om hon har total kontroll och vet precis vad hon gör. Sanningen är att det är så mycket som rör sig inom henne. Tankar och känslor och annat. Men hon är så bra på att stänga allt långt inne. Det är inte bara med Aamon hon är sådan här. Det är med alla som befinner sig i hennes närhet. Det är bara när hon är helt ensam som hon kan släppa lös alla känslor och smärta och problem och allt vad det är som hon bär inom sig. Det är en hel del.

Hon nickar lätt åt Aamon.
"Sannerligen". Upprepar hon och och sveper lätt med svansen. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud. Cassi trivs med alla individer i flocken. Även om hon inte känner alla något direkt djupare. Alla har de ändå växt upp tillsammans. Alla känner till varandras historia. De är alla bundna till varandra på så sätt. Det känns både skrämmande och som en trygghet. Cassi skulle, trots allt hon råkat ut för, aldrig vilja byta bort det hon har.
"Hur går det för dig?" Frågar hon ut av ren nyfikenhet. Hon bryr sig ändå om alla i flocken. Hon är inte så inskränkt att hon bara tänker på sina egna problem. På sina egna sorger. Hon vet att alla har gått igenom en hel del. Så därför när hon är med andra bryr hon sig faktiskt mer om dem än om sig själv.

[Aha, då vet jag xD ignorera det om att han såg hennes ögon då, orkar inte ändra 8D]

Han undrade kort varför hon hade frågat det hon hade frågat. Ifall han var på promenad i det fina vädret. Det fanns ingenting nedvärderande i hans funderingar, det var endast det att hon faktiskt var blind. Hur kunde hon veta att det var en vacker dag? Men kanske hennes kraft hjälpte henne med det också.
Men Aamon valde att inte fundera mer över det. Han hade vant sig faktumet att Cassidy faktiskt var blind, och det var ingenting som störde honom det minsta. Hon klarade sig utmärkt på egen hand, och även hon verkade acceptera sitt öde. Men vem av dem gjorde inte det? Återigen kom han att tänka på sin teori, om att de passade så bra ihop eftersom att de alla var sorgsna. Ja, nog accepterade de alla sitt öde också. Det fanns trots allt inte så himla mycket att göra åt saken. Det som har skett, har skett. Det var ett oundvikligt faktum.

Han drogs ur sina dagdrömmar då hon ställde en fråga. Den blåa blicken hade vandrat bort från henne, ut över det snöklädda området, men den gled nu snabbt tillbaka mot honan.
"Din omtänksamhet är smickrande. Och jo tack, det är bara bra med mig. Jag tar var dag som den kommer och på så vis klarar jag mig igenom dem alla." Han log svagt igen, även om han visste att hon inte kunde se det. Men han visste att det hördes på rösten ifall man log eller inte, så även om hon inte hade sin syn i behåll skulle hon nog kunna föreställa sig leendet.
"Och hur är det med er, Cassidy?" frågade Aamon sedan med den lugna, mäktiga rösten. "Jag hoppas att även du klarar dig bra, trots att vintern nu är över oss."

[ALLTSÅ! Vad korta mina inlägg blir D;]

Faktiskt tycker hon om att samtala med de övriga medlemmarna i flocken. För hon får något annat att tänka på. Någon annan att fokusera på. Det gör det hela lite lättare. Det känns så i alla fall. Hon ler lite lätt åt hans ord. Ett lite varmare leende. Även om det inte når hela vägen till hjärtat. Det är bra att det är bra med Aamon. En stark och frisk ledare styr en stark och frisk flock. Hur skulle följarna må om inte ledaren visste vad han gjorde. Hon vet att Aamon bär på en del sorg med. Det gör de alla. Alla är bröder och systrar utan att vara bundna med blodsband. Men det gör ändå det hela speciellt.
"Det är bra". svarar hon med sin mjuka milda stämma. Nog kan hon verka så menlös. Som om hon inte skulle kunna göra en fluga förnär.

Aamon talar igen. Riktar frågan till henne. Cassi har alltid gillat att ledaren inte ser ner på sina medlemmar. Att alla tycks vara lika värda för honom. Det får en verkligen att vara stolt över att man följer just honom.
"Jag mår bra. Vintern kan vara tuff. Men den friska luften är härlig". Svarar hon honom. Även om det inte är helt sant. För hon mår inte bra alla gånger. Inte hela tiden. Men just nu mår hon bra. För hon slipper vara ensam med sig själv.

[Har nästan bestämt att Cassidy ska ha energikraft istället för Telepati. :3]

[Hehe, okej ;D jag har ändrat mig as mycket gällande aamons krafter. Först eld och helande, sedan eld och telepatisk sköld och nu telepatisk sköld och helande xD]

Aamon fortsatte att le. Han visste inte varför, men han kände sig alltid så rofylld i Cassidys sällskap. Han gillade henne, hon var som en syster för honom. På mer än bara banden mellan flocken. Kanske han försökte sätta henne i den positionen för att kompensera för alla de syskon han aldrig hade tack vare sin far. Han var inte säker på varför, men han såg henne som en syster. Och inte heller kunde han klandra sin far för att ha berövat honom så mycket, han hade gjort exakt samma sak mot sin egna dotter.
"Jag kan inte annat än hålla med. Vintern kan vara förödande, men fortfarande bär den en skönhet som inte går att förneka." Det var nog hans favorit bland årstiderna ifall han skulle vara ärlig. Så orden han sade kom från hjärtat. Vintern påminde honom lite om sig själv, lika stillsam men ändå våldsamt förödande då den ville. Det var så han såg sig själv. En varg som hade dödat både sin kärlek och så gott som alla deras valpar kunde inte vara annat än förödande. Kall och förödande. Egentligen en väldigt sorglig varelse.

Han rörde sig framåt, gick runt henne och satte sig sedan bredvid henne. Den kyliga luften drog ned i lungorna och han släppte ut den med en lätt suck.
"Jag har med tiden kommit att se dig som en syster, Cassi. Och det känns som att du är en sådan varg som jag kan tala om allting med. Fråga mig inte varför, det vet jag inte. Just nu vill jag endast lätta mitt hjärta en aning och jag tror att jag gissar rätt om jag säger att du kommer att lyssna."
Blicken hade varit riktad framåt då han talade, men vändes nu åt sidan så att han såg på henne. Återigen kunde han inte låta bli att undra ifall hon var medveten om vad han gjorde, ifall hon visste vars hans blick var vänd. Kanske kroppsspråket inte spelade någon roll för henne. Men han använde det ändå. Då man var van vid något var det alltid svårt att bryta det.

[Najjs. :D Ja, men Cassi får nog ha Energikraft. ^^ Tycker det är liiiite coolare än telepati. Och hon kan göra så mycket med den. hihi]

Hon håller med till det Aamon säger. Att vintern är en förödande årstid. Så mycket död. Växterna dör. Därmed blir bristen på föda till växtätarna mindre. Det resulterar i färre eller mycket magra bytesdjur till vargarna. Men vintern är ändå vacker. Förödande vacker. Hon önskar att hon kunde se den gnistrande vackra vitheten. Allt verkar så stilla. Så öde. Vintern kan liknas vid henne själv. Stillheten. Tomheten. Kylan. Men hon lever mer i sällskap av någon annan.
"Så sant". Säger hon ut i en suck. Hon står fortfarande stilla. Har inte kunnat förmå sig att röra sig alls.

Sedan börjar Aamon gå runt henne. Hon kan höra hans steg i snön. Men även känna energin från hans kropp som rör sig i en cirkel runt henne. Öronen på tikens huvud vippar med som om de försöker hålla koll på hanen. Hon vrider inte på huvudet. Hon står bara lugnt stilla. Hon kan se färger. Alla energier har sin egen färg. Aamon's är sprakande blå. En vacker färg. Hon vrider lätt på huvudet åt hans håll när han sätter sig ner bredvid henne. Hon följer hans exempel och sätter sig ner hon med. Den långa yviga svansen sveps kring tassarna. Öronen har spetsats framåt igen. Nosen pekar neråt. Så det kan se ut som att hon sitter och stirrar på Aamon's tassar. Hon lyssnar på det han har att säga. Ett mjukt leende leker åter på hennes läppar. Om det är lika oäkta som de andra vet nog inte ens hon. Det är så enkelt att le. Man blir blind för alla skiftningar. Men hon blir ändå glad över Aamon's ord. Han har tystnat.
"Jag är smickrad att du ser mig på ett sådant sätt". Börjar hon och höjer nosen lite och vrider åter på huvudet så att det nu ser ut som att hon stirrar rakt framför sig. Hon visste inte att han såg på henne på ett sådant sätt. Visst att alla flockmedlemmarna är en familj. Men det har väl alltid närmast varit självklart. Det är något helt annat att höra det uttryckas i ord.
"Jag kommer aldrig svika ditt förtroende". Säger hon lugnt. Och det är sant.

Blicken vändes åter framåt medan han stilla nickade åt hennes ord. "Det gläder mig att höra det," sade han med sin djupa stämma. Glad över att hon verkade uppskatta det han sade. Att hon var som en syster i hans ögon. Det hade kommit med tiden. Kanske det var dumt av honom att se henne som det, kanske det skulle göra de andra medlemmarna i flocken aningen arga eller irriterande. Men han kunde inte styra sina känslor, det var bara att följa dem och acceptera dem. Inget annat fanns att göra.
"Som du, och alla andra för den delen, vet så var Riia min älskade. Hon var ljuset i mitt mörker och tryggheten i mitt kaos. Hon var den jag värderade högre än allt. Och hon gav mig hela sitt liv. Dock blev det även jag som tog det ifrån henne. Det var jag som besannade min värsta mardröm." Aamon tystnade. Ögonen hade slutits och han mindes. Såg framför sig hur han rev henne, bet henne. Hur hennes blodiga kropp låg framför hans tassar och hur han kände sig när det väl gick upp för honom vad han hade gjort.
Med en hastig inandning öppnade han ögonen, befann sig åter i det smickrande vinterlandet. Det sved inte i hans ögon, han hade inte gråtit på länge. Det fanns ingen anledning att spilla fler tårar över hans hemska öde. Han hade övergivit sorgen för länge sedan, nu fanns bara skam och ånger kvar.
"Mer finns inte att säga om den saken. Och jag tvivlar på att du eller någon av de andra undgick den sorg och smärta jag gick igenom efter hennes död. Och den ersattes med tiden med skam och ånger. Och det är i princip i den ångerfulla världen jag har vandrat fram tills nu. Men saker och ting förändras."
Ännu en paus och blicken vändes åter mot Cassidy.
"Jag har insett att jag inte kan leva i det förflutna. Hon kommer inte att komma tillbaka." Nej, hon var borta och det var för alltid. Och han klarade knappt av att tänka tanken men han tvingande sig själv. Visste att han var tvungen. Visste att han förr eller senare måste kunna tänka tillbaka med ett leende utan att fastna i minnena. "Men hur vet man att man är redo att gå vidare?"

Hon sitter stilla och tyst. Lyssnar på honom. Låter honom spilla ur sig allt vad som vällt upp inom honom. Låter honom tala till punkt. Till den riktiga slutpunkten för stunden. Hon lyssnar till hans ord och tar dem till sig. Bearbetar dem men avbryter honom inte alls. Inte det minsta. Alla har rätt att få tala ut ibland. När han väl tystnat så sitter hon fortfarande tyst en stund. Rak i ryggen och nacke och tycks blicka på en punkt långt framför sig. Vinden leker i pälsen och den färgsprakande manen. Luggen ligger stilla likt ett draperi för hennes ögon. Sedan andas hon ut och sedan in igen. Hon öppnar munnen.

"Alla går vi igenom sorg och glada stunder. Man kan inte bara ha det ena för det andra följer alltid i släptåg. Man kan tro att man är som lyckligast men sedan rasar allt i mörker. Allt är så bräckligt. Livet är bräckligt. Vi kan inte fly från det som varit. Vi kan bara lära oss att leva med att det ser ut som det gör just nu". Hon vrider lätt på huvudet och riktar nosen mot Aamon.
"Jag tror inte man någonsin kan bli redo att gå vidare. Det är tiden som tillslut suddat så mycket på det att det inte är ett lika stort ljus i det förgångna längre". Hon fuktar nosen med tungan och vänder nosen framåt igen.
"Det enda vi kan göra är att fortsätta leva. Fortsätta kämpa. För om vi skulle ge upp skulle allt vara förgäves".
Hon suckar.
"Allt ont för något gott med sig... Och tvärt om". Det sista är mer i en viskning. Det är hårt. Men tillslut har man lev med det hela så länge att det helt enkelt blivit en del av den man är. Och då tänker man inte lika mycket på det. Vissa saker slutar man helt att tänka på för att tiden har dragit ut på det så mycket att det endast finns få knappt märkbara fragment kvar. Ännu är smärtan i Cassi's hjärta för stort för henne att hantera. Därför har hon stängt in det. För att slippa handskas med det. Förhoppningen är att just tiden ska sudda ut det åt henne.

Han nickade åt hennes svar. Det verkade som om orden som kom över hennes läppar var rimliga, de stämde. Antingen så hade hon funderat länge över det hela eller så hade hon helt enkelt en klok uppfattning om livet. I vilket fall som helst tog Aamon till sig hennes ord, lyssnade och förstod vad hon menade. Visserligen kanske det inte var ett direkt svar på hans fråga, men vem kunde ge ett direkt svar på en fråga som den han ställde? Hon svarade på sitt eget vis, och de ord som sades om sorg och glädje och hur de hängde ihop dög gott åt honom.
Svansen rörde sig svagt i snön bakom honom. Han drog ett djupt andetag, kände hur luften kylde ner hans inre. Det var visserligen inte outlidligt kallt, men kallt nog för att man skulle känna av det.
"Det låter som kloka ord i mina öron. Och jag skulle kunna diskutera det hela fram och tillbaka hur mycket som helst, men det finns ingen mening med det hela. För i slutändan är det ändå som du säger." Han tystnade, funderade över det Cassidy hade sagt en gång till. Funderade över alla motargument och andra åsikter som han hade kunnat säga som svar. Men det spelade ingen roll, för hon hade rätt. "Det enda vi kan göra är att fortsätta leva."
För visst var det precis livet som deras existens gick ut på. Kanske det ibland verkade meningslöst eller patetiskt, men trots det klamrade man sig fast vid livet. Inte för att döden var något som skrämde Aamon, när den dagen kom skulle han vandra med värdighet ner till dödsriket. Och nog kände han ganska ofta att han inte hade något att göra, att han inte hade någon mening på denna plats. Men ändå valde han att fortsätta leva. Så kanske var det så att varje individ alltid valde livet i slutändan, oavsett hur meningslöst det än verkade. Eller kanske det var så att han hade en mening, bara det att han ännu inte hade förstått den eller upptäckt den. Kanske var det något som skulle uppenbaras för honom med tiden. Han kunde inte veta. Men nog skulle han fortsätta leva, absolut.
"Det är nog inte en fråga som rör tiden på något sätt, det är en fråga som rör en själv. När jag känner att jag är redo att gå vidare så kan jag göra det, inte dessförinnan. Och jag känner det att det börjar nära sig, då jag har insett att det inte är nyttigt för någon att leva i de förflutna."
Blicken var aningen drömmande då han blickade bort mot horisonten. Det var som om han inte var närvarande fast han satt på platsen. Tankarna sökte sig någon annanstans, men endast för några ögonblick. Sekunden senare var det åter tillbaka i verkligheten och det var med ett litet leende som Aamon såg mot Cassidy.

[Kladdade ihop en liten fin bild så man ser hur hennes man ser ut och hur hon har luggen. ^^]

Åter sitter hon tyst och lyssnar. Det skulle aldrig komma för henne att avbryta någon. För alla är värda att göra sig hörda utan att någon ska lägga sig i det man har att säga. Alla har olika åsikter om allt. Och väl är väl det? Nog skulle världen vara nog enformig om alla hela tiden skulle hålla med om allt som sägs. Cassidy tänker aldrig riktigt igenom allt hon säger. Hon är ingen stor tänkare eller filosof och även hon kan uttrycka tabbar som kan verka helt osannolika. Men hon tänker alltid alldeles för mycket när hon är ensam. Och det är oftast det hon tänkt på då som ger mening till hennes åsikter och uttryck senare.
"Man kan stå enad med de man håller av. Men när det väl gäller står alla ensamma". Orden är inte mer än en viskning som sveper ut med en lätt suck. Hon har fokus på Aamon. Även om det inte kan tyckas så då hon inte direkt ser på honom. Hon kan ju inte. Så hon sitter kvar med nosen pekande rakt fram. Örat närmast Aamon är vickat åt hans håll. Ett tecken på att hon faktiskt lyssnar. Cassi kan inte direkt bete sig som en vanlig varg i mångt och mycket eftersom hon inte kan använda sina ögon.

Hon nickar lätt när han åter talat.
"Tiden hör ändå till. Det är med tiden man kan inse att det är bäst att gå vidare. Eller inte. Man kan skynda på det hela om man vill. För det är som du säger. Det hänger på en själv. Det är bara du som kan ändra på dig själv. Det är bara du som bestämmer hur du vill leva." Eller inte... Det sista säger hon dock inte. För den tanken är för mörk. Nog har Cassi själv funderat på just det många gånger. Men hon har alltid kommit fram till att det inte skulle hjälpa alls. Det är ingen vettig lösning. Det är ingen lösning alls. Hon har vridit på huvudet och nosen pekar åter åt Aamon's håll. Öronen har spetsats framåt på huvudet. Det känns faktiskt skönt att ha någon att prata med. Om än det inte är hennes problem som diskuteras så känns det ändå skönt att prata. Om vad som helst.
"Ibland kan det vara skönt att för en stund leva i det förflutna. Stanna kvar i de lyckliga stunderna för att allt ska kännas lite lättare. Men man får akta sig för att inte fastna". Åter vrider hon på huvudet och riktar nosen framåt. Ett lätt leende leker på hennes läppar. Det lockades fram av energin från Aamon.

Han nickade åt henne, trots att han visste att hon inte kunde se det. Men det kom sig av gammal vana, då han höll med henne i det hon sade.
"Du har rätt, min vän. Man kan drömma sig bort och minnas vackra stunder, men får inte fastna i det som redan varit. Och det är det jag har gjort den senaste tiden. Men jag inser nu att jag inte kan leva i det förflutna, för både min egen skull och för eran. Ni förtjänar en ledare som är mer fokuserad än så."
Ja, det var därför han talade om detta över huvud taget. För att han visste att hans beteende inte var rättvist, varken mot sig själv eller de andra som faktiskt var hans ansvar. Hans familj. Han ville inte skada dem eller påverka dem negativt på något sätt och han hade insett att det var just det hans levnadssätt gjorde. Han låste sig själv i det förgångna, och då även dem eftersom att de följde honom. Och det var inte rätt, helt enkelt. De förtjänade så mycket bättre än det. De förtjänade mycket mer än det också. Och det var väl egentligen det som gjorde att han nu hade beslutat sig för att det var dags att lämna det som varit där det hörde hemma. Han kunde inte leva bland sina minnen något mera. Det var inte acceptabelt. Det var dags att börja leva i nuet, även om han aldrig skulle lyckas glömma Riia.

[Kort, men noll fantasi D; Det verkar som att du har ett awesome utseende till henne 8D]

[Ja, tycker om hennes utseende. ^^]

Hon sitter stilla likt en staty. Kanske kan det se ut som att hon har bristande uppmärksamhet. Men det är något hon verkligen inte har. För all hennes fokus ligger på Aamon. Trots att hon inte hela tiden har nosen riktad åt hans håll. Hon lyssnar på honom. Sitter stilla och låter honom tala. Hon nickar till då och då på de rätta ställena. Bekräftar att hon faktiskt lyssnar på honom. Örat närmast hanen är vinklat åt hans håll. Vinden fortsätter smeka den snövita pälsen. Sveper mellan stråna i den uppstående regnbågsfärgade manen. Cassi lägger alltid lite mer energi i stråna i luggen. För att vinden inte ska lyfta luggen och blottlägga hennes fula ögon.

"Styrka är att inse sina fel och brister". Hon vrider på huvudet åter och riktar nosen åt hans håll. Öronen för det samma och spetsas på huvudet. Cassi ser Aamon som en stark ledare. Vad han än skulle hitta på med flocken skulle hon inte tveka att fortsätta följa honom. Det är hennes sanning. Kanske är det dels beroende på rädslan att inte bli accepterad och tillslut bli lämnad helt ensam. För det är ensamheten hon fruktar. Att inte veta vart hon ska ta vägen. Alla står vi ensamma när det gäller. Även om man kan ha uppbackning av de som står en nära.

Aamon nickade stillsamt. Nog hade de alla fel och brister, men det var nog få som vägrade inse dem och ännu färre som vägrade möta dem. Han hade insett sina och sedan mött dem. Och en känsla av lättnad kom över honom då han tänkte på det. Han var inte längre fängslad i det som en gång varit. Han kunde börja se framåt igen. Han kunde börja leva igen, och därmed också uppnå sina mål. Eller sitt mål, att göra Andheraa till en stor flock igen.
"Det är sanningens ord," sade han bara som svar åt Cassidy. Det fanns inget mer att säga om den saken, och därför sade han inte heller något mer.
Aamon såg återigen på området, nästan som om han försökte räkna snöflingorna. Dock var det inget som intresserade honom, de föll alltid, oavsett ifall man räknade dem eller inte. Dessutom var det en omöjlig uppgift, att räkna dem alla. Det gick bara inte. Ifall det nu inte fanns någon varg som besatt någon underlig räknekraft som gjorde att de kunde göra en sådan sak. Men det verkade också konstigt, för på vilket sätt skulle en sådan kraft hjälpa?
Han sköt tankarna åt sidan, för det var något annat han funderade över. Om dessa vargar nu skulle hjälpa till att återskapa den forna glansen som Andheraa hade haft var det inte mer än rätt att han delade upp dem såsom de hade gjort i gamla tider. För att återskapa de gamla tidernas stora Andheraa så var han tvungen att följa de riktningslinjer som hade gällt då. Och han visste att på den tiden hade de alla haft en position, varenda varg i flocken hade haft en uppgift. Och det var han nu borde ge åt de som lydde under honom.
"Jag har funderat över en annan sak," började Aamon med en lite mer fundersam ton i rösten. "Ranger, positioner. Sådant som de talas om i de gamla berättelserna om Andheraa. Dessa borde införas igen."

Hon sitter med nosen riktad åt hans håll. Eller ja, på hans tassar. Som om hon sitter och studerar hans glödande klor. Fast att hon inte kan. Men Cassi har ändå rörelser och annat för sig som skulle kunna få utomstående att faktiskt tro att inget felade henne. Att hon inte var blind. Blind och ful. Samtalet dör bort. Avslutas. Inget mer finns att säga. Ska de nu bara sitta där och studera vinterns vithet? Aamon i alla fall. Cassi kan bara studera mörkret. Hon vet inte vad hon ska göra. Så hon sitter kvar i samma position. Rak i ryggen. Hon har en väldigt elegant hållning ändå.

Sen talar Aamon igen. Öronen klipper till på Cassi's huvud. Ett tecken på att hennes fokus fortfarande ligget på Aamon. Eller att hon åter tagit upp fokusen på hanen. Hon fuktar lätt nosen med tungan och höjer huvudet. Riktar nosen mot hans ansikte. Eller hans hals. Aamon är ledaren. Respekt ska visas ledaren i alla lägen. Även om flocken ser varandra som familjemedlemmar. Trots att Aamon sagt att han ser henne som en syster. Cassi kommer inte kunna släppa på sin respekt mot de som står högre. Mot honom.

"Vad har du tänkt dig?". Frågar hon tillslut. Hon måste medge att hon är nyfiken. Hon vill veta vad Aamon har tänkt sig. Själv skulle hon aldrig kunna kräva någon rang. Hon tar vad hon blir tilldelad helt enkelt. Glad över att få en uppgift. Hon sitter tyst och inväntar ett svar.

En tassen rördes, lyftes lätt samtidigt som en klo sträcktes ned mot marken. Och med stillsamma rörelser började Aamon rita i snön. Riktigt vad det var han tecknade visste han inte, mest bara en massa böjda linjer som inte utgjorde något särskilt. En gammal ovana han hade.
"Det känns som att de borde införas igen. Just eftersom att jag tror att det är ett steg på vägen till att göra Andheraa till en stor flock igen. En känd flock som resten av världen vet om och respekterar."
Han ville ha det så. En stor och respekterad flock. Inte för att han hungrade efter makt eller ära, utan för att återupprätta det hans förfäder en gång fick uppleva. Det var synt i Aamons ögon att se en ädel samling vargar förfalla på det viset som Andheraa hade gjort. De hade varit stora, de hade varit vackra. Men nu hade de tappat all den glans de en gång i tiden hade ägt. Och det var synd, för en samling Lawarer var en bra samling. Visserligen hade de väl sina små egenheter, men fortfarnade var de mycket vackra varelser och även mycket stolta. Kanske lite sluga och onda, men det var två saker som behövdes för att överleva i denna värld. Slughet och ondska.
"Låter det inte som en bra idé?" Blicken vändes mot Cassidy och ifall hon hade kunnat se in i de blåa ögonen hade hon sett hur Aamon uppmuntrade henne att säga precis vad hon tyckte om saken.

[Kortis, men aja... ;D]

Hon nickar. För hon håller med honom. Inte något sådant där intränat tänk om att man alltid måste följa och hålla med ledaren. Hon håller faktiskt med honom. Av egen fri vilja. Hon håller med honom för att det han talar om är bra. Det låter bra och det skulle kunna bli bra. Hon ler lätt mot honom. Ännu ett av de där leenden som inte riktigt kan komma från hjärtat. Men hon försöker i alla fall. Och med Aamon är det konstigt nog lätt att le. Men hon känner sig fånig och låter leendet dö ut sakta.
"Det låter som en väldigt bra idé". Svarar hon uppmuntrande. Hon tycker det faktiskt. Kanske skulle flocken bli ännu starkare om de alla hade sin plats att styra över. Så att säga. Att alla kunde arbeta som kugghjulen i ett maskineri för att alla visste exakt vad de ska göra. För att alla har sin plats. Hon tycker faktiskt att det låter som en väldigt bra idé.

Hon har fortfarande nosen riktad mot honom. Mot en punkt strax under hans haka. Hon kan se honom som en blå glödande form av energi. Hon ser det inte med ögonen men med sin kraft. Med det kan hon läsa alla hans rörelser. Hon kan enkelt avläsa om hans energi skulle ändras. Om han var glad eller ledsen. Förbryllad eller förvirrad. Men hon kommer snabbt på att det förmodligen inte skulle uppskattas det minsta och stänger av kraften. Det mesta i alla fall. Nu kan hon bara känna tillräckligt mycket för att fortfarande känna var han befinner sig. Och utröna hans rörelser om han skulle bestämma sig för att flytta på sig. Inte för mycket med andra ord.

Aamon kunde inte låta bli att känna sig lite gladare då han hörde hennes svar. Det uppmuntrade honom på något sätt att genomföra sin idé även om han redan varit ganska beslutsam om den.
"Ja, visst gör det?" sade han med en något mer upprymd ton än den vanliga lugna som han brukade ha i sin röst. Han nickade stillsamt åt sig själv, med en nöjd min i ansiktet. Ifall Cassidy tyckte att idén lät bra så borde den också vara väldigt bra. Han trodde inte heller att de andra flockmedlemmarna skulle invända, för trots allt gjorde han det för deras skull. För Andheraas skulle, så att de återigen skulle bli stora och äga namn som var kända över Numoori. Det skulle bli magnifikt, nästan som att resa sig ur askan som deras förfäder hade lämnat dem i.
"Ledaren kommer att bli jag, eftersom att jag redan är det. Sedan behöver vi en beta, en rådgivare, en general, krigare..." Aamon hejdade sig lite, insåg att han kanske pratade lite väl mycket om saker som ännu inte var eventuella. "Allt sådant ska införas igen. Dock kanske man inte kan ta allting på en gång, men med tiden hoppas jag att vi kommer att växa. Det finns alltid plats för Lawarer i våran grupp, och jag vet att vi inte kan vara de enda i denna stora värld. Någonstans måste det finnas andra som söker gemenskap och det är just det vi erbjuder dem."
Han var nöjd med sig själv, nöjd med sin plan. Andheraa skulle bli stora igen, de måste bara jobba för det. Tillsammans skulle de lyckas.

Hon nickar. Glad över hans upprymdhet. Det passar honom på något sätt. Nästan som en uppspelt liten valp som vill berätta om allt nytt den upptäckt under dagen. Men den allvarsamma och bestämda Aamon är väl den som alla tycker mest om. Han som alltid vet vad han gör. Ledaren för Andheraa.
"Det låter verkligen bra". Säger hon. Hon nickar åter. Ja, nog måste det finnas andra lawarer. Kanske hela flockar till och med? Vem vet? Och de som är ensamma vandrare kan erbjudas en plats här. Perfekt. För vem vill inte se ett starkt och vackert Andheraa? Cassi vill minsann se det. ... Eller ja... Hon kan ju inte se.

Hon håller med honom.
"Ja". Det är allt hon får fram. Men det är ändå ett ord som bekräftar det han just sagt. Hon sitter stilla där hon sitter. Svanstippen guppar till då och då vid hennes tassar. Som om pälsstråna försöker rita små mönster i snön. Förmodligen kommer hon sitta där tills det föreslås någonting annat. Eller att Aamon väljer att lämna henne där så att hon kan återgå till... vad hon nu gjorde. Men hon hoppas att han stannar ett tag till. Hon vill höra allt om hans idéer och tankar och sådant. Det är så intressant. Och hon tycker om att lyssna till hans entusiasm.

Aamons svaga leende blev aningen större då han tänkte på framtiden så som han hoppades att den skulle bli. Med en stark flock att styra över och den starka gemenskap som mest troligt skulle bildas inom en sådan flock. Och hur världen inte bara skulle veta om deras existens utan även respektera dem. Det var något av en dröm, och han var fast beslutsam om att göra den till verklighet.
"Så, vilken rang skulle du önska?"
Det var fortfarande med leendet på läpparna som han vände blicken mot Cassidy då frågan ställdes. Han tänkte inte vara en diktaterande ledare som skulle dela ut positioner utan att någon hade något annat att säga till om. Han skulle lyssna till allas önskemål först, sedan studera deras krafter och egenskaper och därefter skulle han tilldela dem en position. För det fanns ingenting som han ville mer än att göra alla nöjda. Och han hoppades att han skulle kunna kompromissa så pass mycket att det skulle bli bra. Det borde bli bra, bara han tog sig tid att lyssna på dem alla.
Dock hade Aamon sina aningar om att många skulle önska en hög rang. Kanske inte för att de ville ha makt, utan för att det var något av en dröm för de flesta att faktiskt komma högt upp i livet. Men inte alla skulle passa på de positionerna, men han hade ganska goda uppfattningar om vilka som skulle göra det.
"Och ge mig ett ärligt svar, var tror du att du skulle passa? Det finns ingen mening med att vara blygsam. Jag frågar för att jag önskar veta."
Det var med en spänning som han sedan väntade på Cassidys svar, eftersom att han var ganska säker om vilken rang hon skulle passa som.

Vilken rang hon skulle önska? Hon sitter där stilla likt en staty. Som om hon frusit fast i snön. Det är som att till och med vinden blev stilla. Eller så bestämde den sig bara för att vara lite lugn just nu. Rang? Faktiskt har hon inte ens funderat på vad hon skulle vilja ha som rang. Hon vet inte ens själv var hon skulle passa. Men om hon skulle välja själv skulle det förmodligen bli en väldigt nedvärderande rang. Eftersom hon inte vill göra så mycket väsen ifrån sig. Hon kan, om hon vill. Men... Det känns fel att försöka kräva någonting. Nej, det skulle hon aldrig göra. Hon vet inte hur andra ser på henne. Hur andra skulle beskriva henne. Förmodligen ser alla ner på henne. Förutom Aamon. Aamon som sagt att han ser henne som en syster. Det får henne att känna sig lite mer värdefull. Men den tunga känslan som alltid regerar inom henne slår snabbt ner alla glada tankar. Hon har förlorat valparna. Förlorat synen. Sedan förlorat hanen för att han var för uppkäftig eller något. En riktig stropp. Men han hade varit hennes stropp. Eller? Ibland kändes det bara som att han såg henne som en ägodel.

Men vad för rang skulle hon vilja ha? Hon vet inte. Hon skakar lätt på huvudet.
"Jag vet inte". Hon blir tyst igen. Riktar nosen neråt framför sig. Som om hon satt och studerade sina tår. Sina egna glödande klor. De är gröna. Tror hon. Om hon minns rätt. Eller de kanske har ändrat färg. Kan de det? Tankarna flyter iväg en stund. Men de försöker ändå hålla kvar den frågan som ställts henne.
"Jag har inte tänkt på det tidigare...". Hon vet inte vad hon ska säga.