Mörkret slöt sig omkring den sargade kroppen, varför var han tillbaka? Åter igen.. Hans långa kliv tog honom allt närmre, djupare in i Kaiwood. Mötet vid Numoorislätten hade lugnat honom för en kort stund, men inte speciellt länge. Hatet hade tagit över ändå, hatet emot TBB och dess beteende. Han hatade dem alla, men förstunden hatade han Blossom mest. Kanske var det för att hon hade sårat honom på något sjukt och tillvridet vis? Det var svårt att säga, men nog var det en del saning i det hela. Hon hade betytt mycket för honom, mer än de flesta. Hon hade stått honom närmre än vad Fiero gör. Fast självklart inte längre. Kanske var det därför han föraktade henne så mycket nu, för att hon hade gjort honom besviken till en grad som inte går att beskriva med ord och just nu irrade han runt i Kaiwood letandes. Letandes efter den som alltid betytt mest för honom igenom hela hans korta livsår. Han kunde inte tänka på något annat än va skulle göra med den som kom nära henne på något vis överhuvudtaget. Han var förblindad av hat och hade hans ögon inte varit blinda hade de blivit svarta av hat. Han såg sig omkring, letade i sitt sinne och försökte med alla medel finna henne. Han visste att hon var här i Kaiwood, det hade hans drömmar sagt och nu knde han hennes doft spår, här och var i skogen. Det vårt att följa. Kanske för att han var näst intill panikslagen. Han kunde inte tänka klart, inte ens hans överlägsna hjärna kunde hjälpa honom nu. Han var alldeles blind för verkligheten.

Allt var så fel, fel i hans inre, fel i det yttre. Han hade aldrig låtit sin mörka sida ta över så här mycket tidigare och det syntes även på utsidan. Trotts mörkret och månen så såg man bara ett svagt skimmer ifrån måntattueringarna. De lös knappt, dess sken förhindrades av allt mörker han förblindats av. Han saktade ner sina hettsiga steg och började andas lugnare samtidigt som han drog bak öronen emot nacken. Han ville höra så lite som möjligt. Han lugnade ner sig en aning, men i huvudet kunde han bara höra Fatima's varnande morrningar emot främlingar som skrämde henne. För hennes rädsla visade sig fientligt, inte som hos många andra. Han spettsade sedan öronen igen och följde sedan doft spåret med hjälp av sitt extra utvecklade luktsinne. Han började sakta men säkert känna igen sig och började smidigt ta sig fram i området igen, denna gången fullt konsentrerad, men konsentrerad på henne. Han kunde nästan känna hennes närvaro i sitt inre. Fortfarande smått stressad fortsatte han framåt i sin jakt på att finna just henne. Bara Fatima.

Iwaku sprang framåt, doften beblandades med doften av blod och Fatima.. Något mer var där, doften av något mer och han kände igen den. Doften av Kangee. En hotfull morrning lämnade snabbt hans strupe och han längde smidigt stegen i en högre fart. Han följde doften av Fatima, men han kunde inte se henne någonstans. Han följde endast sitt luktsinne nu, han bara måste hitta henne! Han hade vetat det, det var försent hela tiden. Den tid han vandrat ner emot Byomifallet hade varit förgäves, för hon hade lämnat platsen för att hitta honom. Han hade sett det i drömmarna och vänt tillbaka i raseri och hat emot Blossom som han talat med. Han hade skyndat sig så mycket som möjligt, men precis som han sagt till Violet så var det försent, han kände det på sig helatiden. Så sprang han framåt och saktade ner farten, doften var som starkast nu, men han stannade upp då en röst hördes. En kall kåre drog sig längs hans nacke och ryggrad. Rösten, Fatimas röst hade kommit bakifrån. Han hade sprungit rakt igenom henne. Han tvärstannade på en kort röd sekund och vände skräckslaget på huvudet. Varför kunde han höra henne? Men inte se henne längre? Han rös av obehag, tanken hade slagit honom.

- Jag försökte.. Jag letade efter dig.. Fatima..
Han kunde inte få fram några riktigt fullständiga meningar för i samma stund som han hade öppnat munnen började tårarna rinna ner för hans kinder. Ändå kunde man inte höra några förändringar i hans stämma, den var fortfarnade känslokall och tom. Tom på livet och nu tom på lycka. För vad fanns där kvar att vara lycklig över? Det ända han någonsin brytt sig om var Fatima och nu var hon borta. Hur kunde hon bara vara borta? Bara sådär? Hans framben började skaka av ansträngning, för just i detta nu spände han alla muskler i hela kroppen och han försökte samtidigt fokusera på vart Fatima's röst kom ifrån. Han kunde inte se henne, det var det största problemet. Han var rädd. Han kände sig så tom och för första gången i hans liv så skrämde det honom regält.