Ajanis ben hade läkt fint men hon var fortfarande halt. Hon tog det inte jättelugnt för det. Hon var väldigt försiktig med vilka hon talade till och försökte undvika kontakt med skumma typer överlag. Vilka, tyvärr, var exakt alla. Dock var hon ute och gick i skymningen där hon stelnade till i steget. Hon snappade upp en doft. Två dofter faktiskt. Hon var mycket långt från Ethan och hon kunde inte fixa sitt misstag i att gå för långt. Ajanis enda förhoppning var att dessa vargar hade goda intentioner. Hon stapplade så försiktigt hon kunde men visste att hon skulle avslöja sig så småningom. De ville bryta hennes ben. Igen. De ville bryta övriga ben åt henne. Hennes nacke, säkert, också. Hennes hjärta snabbade på. Ajani kunde inte ha fel i det här även om hon hoppades att hon misstagit sig i sina föraningar. Det var hjärnspökena igen. De fick henne att tänka illa om alla. Paranoia och pessimism kan många gånger gå hand i hand men det var sannerligen inte en pigg och hälsosam kombination. Ajanis hjärta skenade. Hon var för seg. Det gick långsamt. Varför var hon så dum att hon gick så pass långt. Hon visste att sådant här kunde hända. Hon rös och drev sitt ben så hårt att det smärtade henne. Hon ville inte riva upp det som läkt så fint. Det hade verkligen läkt jättebra, och hon ville inte att det på något sätt skulle växa fel, men överlevnad måste gå först varenda gång.

[Even, Grendel]

För Even var det kanske bara en nattlig promenad i jakt på mat, men för Grendel betydde det mer än så. Han tyckte om att spendera tid med vampyren. Sättet han förde sig på, hur han lade fram sina ord. Allting med honom var så fascinerande. Och just vad Grendel strävade efter.
Vampyren stannade upp och lät honom veta att där fanns någon inte allt för långt bort. Någon som var ensam i den stora, mörka skogen. Aderonen visste precis vad som var väntat av honom och han smet iväg och försvann i skuggorna.

Det dröjde inte länge innan doften av en ung hona fyllde hans nos. Hans steg förblev avslappnade och snart kunde han se tiken uppenbara sig.
    "Åh!" utbrast han förvånat. "Du skrämde mig. Där får man för att man går i egna tankar och glömmer använda nosen."
Han skrattade åt dig själv. Det lättsamma leendet på hans läppar falnade och ersattes av oro när han såg hur honan haltade.
    "Är du okej?"

Främlingens steg var ojämna, långsamma. Dess doft var ensam, en halt tik som han inte mött tidigare. Even följde Grendel med blicken när denne försvann bortåt bland skuggorna. Han hade nämnt främlingens närvaro för den lille kattvargen, hade inte behövt säga mycket mer för att Grendel skulle förstå.
     Medan den lille försvann i riktning mot den främmande vargen så vände Even åt sidan, rörde sig i en vid cirkel runt området för att komma närmre från ett annat håll.
 
[Vill bara notera att Even inte har någon egen doft, som vampyr (: ]

[Ooops tänkte inte på det med doften]

Källan doften som hon redan nu fruktade dök upp då hon inte hade möjlighet att kuta därifrån. En hane. Allt han sade försvann i ett töcken, Ajani kände sig yr, men hon lyckades snappa upp hans mening som i teorin präglades av, troligen spelad, oro. 
  "Mmmmm", pep hon och nickade febrilt för att försäkra främlingen om att hon var fullt kapabel till att ta vara på sig själv.
  För det var hon ju... inte.
  "Jag är helt okej...! Jag mår fenomenalt faktiskt...!" sade hon medan rösten gradvis gick upp i falsett.
  Hon försökte lugna ner sig. Hanen skulle skada henne om hon visade rädsla. Svaghet. Att tvinga tillbaka ens en av dessa var inte hennes starka sida. Hennes ögon var vidgade och hon haltade fortfarande framåt utan att stanna.
  "Jaaag ska nog... gå nu", sade hon åtföljt av ett högst nervöst skratt.
  Hon ville lägga till ett panikslaget Snälla låt mig gå men lät bli. Självfallet kunde han inte vara lika aggressiv som vrenen ifall han bemödade sig visa oro i en fråga om hennes tillstånd. Hon trampade lite snett och tappade nästan balansen. Snart var hon tillbaka på banan och försökte skutta iväg på tre ben, mer eller mindre.

Han såg på den andra med misstro i blicken då hon haltade iväg.
    "Du... ser inte riktigt ut att må bra." sade han med tveksam röst.
Hon skulle inte klara av att komma därifrån oavsett, men han visste att Even föredrog vargar som inte var skräckslagna. Han lät sin energi spridas i gräset.
    "Stanna, tänk på ditt ben. Låt mig hjälp dig."
Ingenting i Grendels kroppsspråk och röst sade någonting annat än att han endast ville månvargstiken väl. Han hade blivit duktig på sitt skådespel efter så mycket övning.

Hans ord verkade inte ha någon inverkan på henne, och hennes beslutsamhet att ta sig därifrån hade inte minskat. Aderonens ansiktsuttryck hårdnade.
    "Jag sa åt dig att stanna."
Snabbt tvingade han gräset att växa och skapade två tentakler. Den ena vred sig om hennes bakben och drog henne bakåt medan den andre högg tag i hennes framben. Med ett litet ryck hängde hon istället upp-och-ner. Hennes panikslagna röst tystades av en av tentaklerna som snodde sig runt hennes nos.
    "Ledsen att det inte blev bättre än såhär."
Någonstans där i skuggorna visste han att Even fanns.

[Är inte mängden pp okej så får du säga till, så ändrar jag i inlägget c:]

Even hade lagt sig ner i skuggorna en bit bort, väntande. Han var nöjd med att vänta, men blev inte liggande särskilt länge förrän han hörde månvargens försökt till flykt och tumultet som följde. Ljudet av en snubblande kropp, av växter och snaror. Vargens rop, Grendels röst och den relativa tystnaden därefter. Even reste sig lätt och lösgjorde sig själv från skuggorna. Han såg till en början inte på vargen, där hon kämpade en fruktlös kamp med tassarna bundna i luften över sig.
     ”En högljudd en”, kommenterade han genom ett mjukt leende, vänt till Grendel. ”De kan inte alltid vara fogliga.”
     Först då vände Even blicken till bytet. Han ställde sig vid hennes sida, nära nog för deras axlar att röra varandra, hans ansikte i höjd med hennes trots att hon hängde upp och ner i Grendels snaror. Han hyschade hennes panik med en varm, betryggande stämma.
     ”Såja, det är okej vännen. Du behöver inte vara rädd.” Han sökte hennes blick, de röda ögonen förstående, lugnande. ”Andas. Det är okej.”

[Fick höra från Älg att det var lugnt, men säger detsamma för PPandet; Säg till om du vill att något ändras c:]

Hanen som tilltalat henne ville verkligen ha kontakt med henne. Varför hände sådant här i verkligheten? Han beordrade henne att stanna, och en kall kåre löpte längs ryggraden på Ajani. Hon svalde hårt och skulle just öka takten när något greppade om hennes ben. Alla hennes ben. Till och med det som varit brutet. Hon gnydde och snart hängde hon upp och ned. Hennes klagande blev dämpat när ytterligare en ranka av växtlighet knep igen munnen på henne. Hanen bad om ursäkt men Ajanis blick var rädd och förebrående. Det var ingen ärlig ursäkt och heller ingen hon skulle godta. Hennes ögon tårades av smärtan. Benet var i stort sett läkt, men musklerna var förtvinade. Dock hotade ställningen nästan att riva upp det som läkt. I ögonvrån kunde hon se någon sluta upp invid hanen som hon snärjts av. Ajani hade svårt att uppfatta rösten över ljudet av hjärtat som bankade hårdare och hårdare mot vad som kändes som revbenen. Nej, nej, nej. Ethan. Hon försökte ropa på Ethan. Inget ljud tilläts slippa ur. Ephie. Valparna. Nej, nej, nej. Ajani tänkte på hur hon inte döpt dem alla ännu. Hon jämrade sig utan att ljudet hann nå luften utanför hennes mun. Som vanligt, när hon mötte en främling, kunde hon nästan se döden i vitögat och hon kände sig snurrig av tanken på att hon skulle dö idag också. Med "också" menas förstås det faktum att farhågan om att dö var konstant. Varje gång hon mötte någon som inte direkt visade sig vara vänligt sinnad, så korsade tankar på mordet av henne alltid hennes sinne flertalet gånger. Dock, var hon helt säker nu. Hon kunde inte göra ett skvatt och nu var det dags att dö. Skulle det göra mer ont än när vrenen trasade sönder henne? Troligen. Den nya vargen, som inte hade någon doft Ajani kunde snappa upp, gjorde henne mycket nervösare genom att komma nära. Hon spärrade upp ögonen och den talade till henne. Att det var okej, hon behövde inte vara rädd. Hon ville fråga vad de skulle göra med henne - även om det lät klyscigt - och hon ville skrika efter Ethan. Dock tvingade hon sig till att andas. Darrande andetag genom nosen, såsom han nyss beordrat. Paniken i hennes ögon blandades ut med apati eller vad det nu kunde tänkas vara. Hon gav upp. Fast sedan korsade valparna återigen hennes medvetande. Hon började sparka. Försökte kränga sig loss, hon svängde fram och tillbaka när hon ålade sig i rankorna. Helt lönlöst och ganska korkat.

Pausen som uppstod när vargen drog efter andan var kortvarig. Det var som om luften i hennes lungor bringat en ny våg av adrenalin till hennes lemmar när hon började sparka och rycka i sina snaror på nytt. Hon krockade mot Evens sida i sitt försök att vrida sig fri, och Evens anlete antog en sympatisk min. Han lyfte ena frambenet och lade det över vargens bröst för att stilla hennes gungande. De sparkande benen bekom honom inte, hennes rörelser inte tillräckliga för att rubba honom. Han hyschade henne varsamt, men hade redan insett att hon inte skulle lugna ner sig. Därför fanns det ingen anledning att dra ut på det. Hon skulle bara förstöra fällen med sitt sparkande.
     Vargens päls var tjock mot hans tunga när Even bet tag om dess strupe. Han höll kvar frambenet över bytets bröst, höll det fast mot sig själv med armbågen, så stilla som han kunde hålla vargen där den hängde. Han lät inte dess kamp bli långvarig.
     Doften av blod var tung i luften när Even släppte bytet på nytt. Rädsla var en stark känsla, men den var också enkel. Slukade allt annat. Det kunde inte alltid gå som önskat, men det hindrade inte Even från att känna ett stygn av besvikelse när han strök tungan över tänderna. Han backade ett steg för att se över den nu livlösa kroppen efter skador. Blicken fortsatte över växterna som höll bytet. Ett lågt, uppskattande hummande lämnade honom innan han vände sig mot Grendel.
     ”Synd på tassarna”, kommenterade han, mer till sig själv än någon annan. Han mötte Grendels blick med ett mjukt leende. ”Dina krafter fortsätter att imponera, min vän. Sätt ner henne så får vi se vad vi kan rädda.”
 
[Whupp. Tog mig friheten att fortsätta här, så kan vi försöka avsluta c: Som tidigare; säg till om ni vill att jag ändrar något.]

En av de som anfallit Ajani lade ett framben på hennes kropp som svingade sig våldsamt i sin fälla. Rankorna tycktes gräva sig in i hennes ben, så hårt de satt, ju mer hon försökte rubba dem. Ajanis ögonvitor blixtrade i dunklet och hanens hyssjande fick paniken att pressa fram tårar i hennes vitt uppspärrade ögon. Hon ville böna och be, men det var inte lönt. Arga, ledsna, desperata tårar vätte hennes ögonvrår. Vargen som lagt sitt framben på henne greppade om hennes strupe med käftarna. Såklart. Ajani hängde stilla, i chock. Hon blinkade perplext. Hon började blöda. Ajani kved i ett litet gurglande läte och vargen backade bort från henne. Blodet rann genom pälsen, mot hennes huvud, droppade mot marken. Ajani fick svårt att fokusera sin, av tårar, dimmiga blick. Smärtan chockade henne, och hon kunde inte riktigt greppa om vad som just hänt. Hon hade slutat kämpa emot och hängde slak i rankornas grepp. Ajani fick svårare och svårare att hålla sig vaken allt eftersom blod lämnade henne. Hon hade så svårt att fästa den vidögda blicken någonstans och hennes krafter sinade. Hon var rädd in i det sista, och hon visste att hoppet inte kunde bespara henne varken lidande eller... död. Ur hennes pulserande strupe forsade blod som aldrig någonsin. Hon försökte hårt svälja, och det skulle vara sista gången hon skulle komma att göra så.

[Älg sa att det var OK att jag svarade före henne]

[HEJ NU ÄR JAG HÄR och förlåt att det tagit sån tid, har varit mycket den senaste tiden, med skola och fan och hans moster >: ]

Tyst följde han Even med uppmärksam blick. I rankorna han skapat började tiken sluta kämpa. Ljuset i hennes ögon verkade ha slocknat. Grendel var nästan besviken. Även om han föredrog när de var lugna så fanns det inget nöje i de som bara gav upp. Till och med kaniner hade mer livsgnista än den här. Plötsligt vaknade tikens blick till liv igen och hon började återigen kämpa mot rankorna. Ett litet leende spelade på aderonens läppar då han tog ett hårdare tag om henne. I den här takten skulle hon sprattla sina ben ur led. Trots det vilda sparkandet försökte han hålla henne så stilla som möjligt, någonting som resulterade i att Even fick sig en liten knuff. Helst hade han sett att det hade gått att undvika, men vampyren verkade inte ta illa vid sig utan såg snarare på henne med medlidande. Grendel såg hur han utan ett ljud försiktigt tryckte tassen mot henne för att hålla henne stilla. Ett hyschande läte lämnade honom återigen, men de insåg nog båda två att tiken inte skulle lugna ner sig. Istället släckte han hennes liv helt och hållet. Sparkandet dog ut och aderonen kunde släppa på greppet något.
    "Dina krafter fortsätter att imponera, min vän." han böjde på huvudet i tacksam nickning över komplimangen. "Sätt ner henne så får vi se vad vi kan rädda."
Sagt och gjort sänkte han henne till marken och lät rankorna släppa greppet om henne. Områdena där han hållit fast henne var något skavda efter hennes sprattlande, men i övrigt såg pälsen fin ut.
    "Tror du Varya skulle tycka om henne?" frågade han och såg på vampyren med vagt höjda ögonbryn.
Leendet han fick till svar bekräftade hans misstankar.

[SÅ, slut.]