Solen var på väg ner och stunden av stillhet var precis över. Malva hade lagt hela eftermiddagen på att göra sig iordning, egentligen hade hon inte tid med det här men hon hade valt att se det som ett genrep för hur hon skulle klä upp sig på sin första soloföreställning veckan därefter. Hon hade låtit guld pryda sitt ansikte, två små prickar under ögonen och en vingad eyeliner. Hennes horn var helt guldklädda och hon bar både en tunn septum i guld och sina betessmycken. Runt överkroppen hade hon en sele av svart läder med två små väskor fästa längs det ena frambenet. Över detta bar hon en enklare svart pälskrage och ett tunt tyg med gulddetaljer låg desperat över hennes rygg, även det fäst i selen.
Hon lyfte upp det kilformade locket på en glasbägare och duttade det mot båda sina framben för att applicera lite av den dyra jasmin-parfymen. Så gav hon sig själv en sista blick i spegeln och log nöjt. Hon såg fantastisk ut! Hennes dejt borde komma för att hämta upp henne om inte allt för lång tid. Hon hade blivit lite tagen av hans guldskimrande päls och sätt att föra sig och hade höga förväntningar för kvällen. Traditionsenlig som hon var hade hon inte velat höra något om vad han planerade utan bara bett honom hämta upp henne vid hennes dörr och låta resten bli en överraskning. Förhoppningsvis skulle han inte göra henne besviken.

[Dante, utspelar sig innan Tibast dör]

Hanen i guld och silver hade gjort sitt bästa för att se bra ut. Ibland undrar han hur Artemis alltid såg så flawless ut vad hon än gjorde. Det är minnet han har av henne i alla fall. Som tur är så har Dante ärvt hennes pälskvalité och kvällen till ära har han sett till att pälsen är fläckfri och välvårdad. Trots att han under skinnet fortfarande ser väldigt mager ut. Men det gör bara att den seniga muskulaturen syns när han rör sig. I Civitas var det underligt lätt att hitta lite hjälp med förberedelser. Den äldre varginnan han fått husrum hos propsade på att han skulle bära en fluga. Blotta ordet hade fått hanen att genast tänka på en ful äcklig surrande sak som bara skapar irritation. Men när den äldre burit fram en läderkreation hade Dante, något motvilligt, låtit henne fästa den kring hans hals. Först hade han drabbats av känslan av att kvävas. Sakta men säkert började han dock vänja sig. Han hade fått en enda röd ros att att ge som gåva. Hade Dante själv fått förbereda sig inför kvällen hade det inte sätt lika bra ut. Han är uppvuxen ute i vildmarken och inte i en stad. Första gången han satte sina tassar i Civitas hade det känts som att kan klev in i en helt annan värld. Sen hade han slagits av tanken att mor förmodligen hade trivts här. Trots att det gått så många år sedan Artemis försvann så tänker Dante på henne mer än han skulle vilja. Det smärtar honom väldigt mycket att hon än dock haft, och fortfarande har, sådant starkt inflytande på honom.
Med rosen i mellan tänderna går den gyllene och silvriga hanen genom staden mot det hus där han blivit visad hans dejt bor och där de kom överens om att han skulle plocka upp henne. Allt med det här känns onaturligt men Dante känner sig ändå säker på att det här kommer bli lyckat. Vad han har planerat i alla fall. Sen får man ju helt enkelt se vad hon kommer tycka. Dante stannar utanför dörren och knackar på. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och han bär upp sig själv med en en sådan stil att man skulle kunna tro att han trots allt är en tränad krigare. Vilken hycklare han är.

Ett litet pip lämnade henne få hörde knackningen och hon översköljdes för några ögonblick av en panik trotts att hon var fullt föreberedd. Det sved i magen av nervositet och hon var tvungen att ta några lugna andetag innan hon knuffade upp svängdörren. Hon log då hon fick syn på honom. Med mjuka rörelser rörde hon sig ut och hälsade honom med en kyss på vardera kind.
"Godkväll"
Hennes röst var len och man kunde höra hennes förväntan i den.
"Är den till mig?"
Frågade hon med en menande nick emot rosen i hans käftar och ett belåtet leende.

Han slogs av nervositet när dörren svängde upp och den rubinröda blicken fästs på hennes närmast matchande gestalt. Han hade inte förväntat sig den här känslan och tvingar sig själv att trycka undan den genom att blunda några sekunder längre än en vanlig blinkning. Han stelnar till när hon kommer fram och kysser honom på vardera kind och vet inte riktigt hur han ska besvara gesten. Men tiken går genast vidare och tittar på rosen han håller mellan tänderna. Hon säger något han inte förstår, men hennes menande blick gick inte att missförstå. Då slappnar hanen av igen. Han pryder läpparna med ett leende och nickar. Så sträcker han fram huvudet och rosen mot henne. Erbjuder henne att ta emot den.

Smakfullt tog hon emot rosen och log emot honom. Magin tog snabbt grepp om växten och den slingrade sig runt hennes vänstra öron, krokade fast sig i pälsen och satt stadigt. För några ögonblick stod hon stilla och tindrade med ögonen mot honom, men slöt sedan upp vid hans sida.
"Led vägen, señior."
Sade hon med ett leende och en dirigerande nickning.
En av de unga, kaxiga inferograbbarna som ofta hängde inne i staden hade bjudit ut henne å hans vägnar, översatt då hon förstått han inte kunde språket så bra. Men hanens tystnad nu fick henne att misstänka att han kunde betydligt mycket mindre nordspråk än vad hon trott. Det stressade henne lite, hon var trotts allt inte Miranda och hade inte några större språkkunskaper, men hon tänkte att det mest smakfulla att göra var att njuta av varandras tystnad om inget viktigt fanns att få sagt. Han fick tala till henne i handlingar istället, hon hade sett att han visste hur man var en gentleman. Med stor förväntan såg hon sig om då han ledde henne längs stadens gator, försökte gissa vart det var han förde henne.