Deras första möte hade ju varit rätt dramatiskt där Dante tryckt ner henne på rygg mitt bland marknaden, följt av att hennes älskade smycke gått sönder och en skum varg med silverkraft hade lagat det. Av någon anledning hade de hållit ihop sedan dess, Dante och Rubi. Hon visste ärligt talat inte varför de inte hade gått skilda vägar ännu, men hon fick känslan av att han drogs till henne av någon anledning som hon ännu inte listat ut. Kanske drogs hon till honom också, hon hade inte listat ut det heller. 
     Men språkbarriären var otroligt frustrerande för Rubi. Kroppsspråk räckte bara så långt och trots att hon ändå tyckte att han verkade lite bättre på att förstå henne nu än första gången de mötts så började det irritera henne. Den ständiga förvirringen i hans ögon när hon talade. Det var ju svårt att lära känna någon när man inte förstod varandra. 
     De hade spenderat natten tillsammans då Rubi hade en plan på att lösa språkproblemet. Hon hade väckt Dante tidigt den morgonen och nu var de på väg mot en varg som Rubi hoppades kunde hjälpa till. "Hon heter Nana" förklarade hon, kanske kunde namnet fastna hos Dante ändå? "Hon var min lärare när jag var yngre, kunnigare varg finns nog inte" log hon svagt. Nana och Rubi hade haft en stormig relation där Rubi blivit arg på Nana gång på gång och Nana hade gett henne olika straff för sitt beteende, men varginnan hade aldrig gett upp. Hon var lite som den mormodern Rubi aldrig haft. 
     "Hmm.. här någonstans är det" hon stannade upp och blicken smalnade av svagt. "Där" En grottöppning som skymdes lite av färgglada tyger som hängde vid öppningen. I ett träd som växte bredvid hängde olika prydnader skapta av kvistar, ben och läderband. Hon gick lugnt fram till grottöppningen och in i grottan. Väggarna var täckta av inristningar och målningar. Motiv från olika kulturer och ord från världens alla språk. "Nana?" ropade Rubi och hennes röst studsade mot väggarna.
     Hon blängde på Dante. "Párate derecho!*" fräste hon irriterat till Dante. Lite cazari hade ju fastnat från Nanas lektioner, särskilt utskällningar. Hon spände den rubinröda blicken i honom. 
     Ur dunklet dök en högrest varginna upp. Runt nacken bar hon en sliten sidensjal och öronen tyngdes ner av tunga guldsmycken. Blicken var först sträng och hård innan den sken upp av förvåning och igenkänning. "Rubinelle?" Varginnan höjde frågande ena ögonbrynet. Rubi spände käkarna något när Nana uttalade hennes fulla namn, ingen förutom hennes adoptivmor hade envisats med att kalla henne det. Men Rubi svalde irritationen. 
     "Nana" hon sänkte huvudet i en artig bugning och blängde menande på Dante för att han skulle göra likadant. 

[*Sträck på dig!]

Han var inte säker på vart hon förde honom. Det förvånade honom att han inte kunde bara lämna henne och fortsätta sin ensamma vandring. Men som sagt. Rubi hade någon sorts outtalad makt över honom. Varje gång han såg in i hennes rubinröda ögon så insåg han att han skulle göra allt för henne. Ögonen var hans fängelse. Det hade varit samma sak med mor. När han inte såg på henne kunde han tänka själv. Han var sin egen. Men så fort han hamnade i blickfånget av de där ögonen så var han fast. Tyst följer han efter den vita tiken. Låter henne leda honom. De kommer fram till en grotta vars öppning döljs av färgglada tyger. Dante ser sig omkring på platsen och börjar känna sig lite osäker. Vad är de här för plats? Öronen stryker sig mot nacken. Det enda han uppfattat av vad Rubi sagt är Nana. Det låter som ett namn. De ska hälsa på någon och denna någon verkar bo i den här grottan. När Rubi går in i grottan så stannar Dante utanför. Tvekar en stund. Sedan, något motvilligt följer han med in. De tofsprydda ögonen spetsas och Dante ser sig faktiskt lite nyfiket om i grottan.

Párate derecho!
Öronen stryker sig mot nacken igen men han gör som han blir tillsagd. Av ren reflex lyder han ordern han givits. Likt en drillad soldat. Snart kliver en äldre varginna fram och talar till Rubi. Rubi bugar. Dante står bara och stirrar. Sen får han den där blicken på sig igen. Dante kväver en impuls att rygga tillbaka och sänker huvudet i en lite halvhjärtad bugning mot den äldre vargen.

Rubi höjde huvudet igen och svepte till med svansen. Hon såg upp till Nana, även om hon aldrig skulle erkänna det. Men Nana hade aldrig gett upp på henne, någonsin. Den äldre tiken klev fram till dem och granskade Dante skeptiskt. Den högmankade honan sniffade lätt i luften. Hon ruskade till på huvudet och nosen krusade sig lite. 
     "Varför släpar du hit ett smutsblod, Rubinelle?" Nanas röst var genast uppläxande. "Vad har du hamnat i för knipa nu? Du lär dig då aldrig" fnös tiken till och vände ryggen till dem. Gick fram till en skål med purpurröd färg och tog upp en pensel, började fylla i någon inristning på väggen. Hennes smycken klirrade. 
      Rubi bet irriterat ihop när Nana kallade honom smutsblod. Kanske var det lite väl att kalla honom vän, men Rubi hade ändå fattat tyckte för hans sällskap. Att Nana förolämpade honom utan att han ens kunde försvara sig, det tyckte hon var lite väl elakt. 
     "Jag har inte hamnat i någon knipa" sa hon sammanbitet. "Men Dante här har svårt för nordspråk, eller ja, han kan i princip ingenting" suckade hon och satte sig ner. Såg menande på Dante för att han skulle sätta sig han med. 
     Nana hummade lite för sig själv medan hon fyllde i inristningarna i grottväggen. Släppte penseln i skålen och såg mot Rubi och Dante. "Mhmm-mm? Han tillhör inte vår klan och jag ägnar mig inte åt välgörenhet" fnös Nana men Rubi kunde se att glöden tänts i hennes gamla ögon. Rubi såg på Nana med bedjande blick. "Men du är den enda som kan hjälpa honom Nana. Fattar du inte hur synd det är om honom när han inte fattar nåt? Han sitter bara där och ser dum ut ju, kolla på honom" hon nickade åt Dantes håll. 
     Nanas läppar ryckte till roat när blicken återigen föll på Dante. Blicken blev allvarlig, sträng men det fanns ändå den där omhändertagande glimten, som hos en mormor. "¿De verdad quieres aprender el idioma, joven?*" frågade hon och blicken vek inte undan. "¿O simplemente te has enamorado de su terquedad?*" Uttalet var perfekt och orden lät så extremt mycket mjukare än när Rubi försökt sig på att prata med honom.

[*Vill du verkligen lära dig språket, yngling?
 *Eller har du endast fallit för hennes envishet?]

Smutsblod.
När den äldre varginnan uttalade det ordet krusar Dante nosryggen och blottar tänderna. Öronen stryks mot nacken. Nog känner han till det ordet. Mor var noga med att valparna skulle veta hur smutsiga de är. Men att kallas det av någon annan. Någon som inte känner honom. Det vill han inte tolerera. Men Rubi tittar menande på honom och han sätter sig ner. Kväver den morrning som vibrerar i bröstet. Men han ser på den äldre tiken med ogillande blick. De två tikarna samtalar. Dante bara följer den äldre med blicken.

¿De verdad quieres aprender el idioma, joven?
Öronen spetsas på huvudet när den äldre talar till honom på flytande cazari. Med ett oklanderligt uttal.
¿O simplemente te has enamorado de su terquedad?
Han synar denne Nana, uppifrån och ner. Hon ser inte ut att besitta ens en gnutta av cazablod.
"¿Quién eres tú? ¿Hablas el idioma sagrado sin ninguna conexión con su origen?". Han talar med gift i rösten. Betonar sitt ogillande över detta faktum att språket som är till för cazorna befläckas genom att vidröra orena tungor. Dante själv är inte fullblodscaza. Men han har ärvt stoltheten rasen besitter. Trots att Artemis var noga med att de skulle veta om sitt smutsiga blod så var hon ändå mån om att det skulle veta om sitt arv. Och vara stolta över det. För stoltheten är viktig.


[¿Quién eres tú? ¿Hablas el idioma sagrado sin ninguna conexión con su origen? = Vem är du? Pratar du det heliga språket utan någon koppling till dess ursprung?]

Rubi uppskattade inte hur giftig Dantes röst lät när han talade till Nana. Var han helt väck? Här försökte hon lösa så att de skulle kunna tala med varandra och han började kaxa direkt? Nana var mycket äldre också, inte ens Rubi talade så till äldre. Hon slickade öronen hårt mot nacken och lyfte överläppen. 
     "Dante!" väste hon morrande och spände blicken i honom. Raggen reste sig smått över skuldrorna. 
     Nana verkade inte bry sig alls om giftet i Dantes röst, men brydde sig desto mer om Rubis plötsliga beteende. Hon spände blicken i Rubi på samma sätt som Rubi spänt den i Dante. Ett lågt, vibrerande morr ekade från varginnans ljusa bröstkorg och Rubis blick mötte Nanas innan Rubi fnös och raggen lade sig. Hon rullade med ögonen. Hon tyckte inte om att Nana sa till henne, men samtidigt visste hon att det inte var lönt att käfta emot just nu. 
     "Soy Nana por Origono*" svarade Nana lugnt och betraktade Dante. "Los dioses me han bendecido con el don del lenguaje. Tus antepasados ​​se avergonzarían si te vieran hablando conmigo. Comparto algunos de mis recuerdos más bellos con cazas de pura sangre. Así que cuida tu lengua, Dante*" Hennes röst var knarrig, men otroligt lugn. Hon tog inte illa vid sig vad en yngling sa. Hon hade otrolig kunskap kring andra kulturer och förstod hans känslor. 
     Rubi var den som såg ut som ett frågetecken, hon hade ju ingen aning om vad de talade om, snappade bara upp vissa ord. Blev lite frustrerad över att inte veta utan att bara kunna gå på känslan. Nana verkade lugn, så Dante kunde ju inte ha förolämpat henne alltför mycket? 

[*Jag är Nana av Origono
 *Gudarna har välsignat mig med språkets gåva. Dina förfäder skulle skämmas om de såg hur du talar till mig. Jag delar några av mina vackraste minnen med fullblodiga cazas. Så passa din tunga, Dante]