Torbjörn hade tjatat länge på sin mamma att visa honom hur man vallar hjordarna ordentligt och hon hade tillslut sagt ja. Den lilla valpen hade kollat på håll men ingen vuxen hade faktiskt vilja lära honom än förens nu. Torbjörn hade vaknat tidigt den morgonen av ren ivrighet och vandrade klumpigt runt sina syskon för att titta ut lite snabbt, det var lite duggigt idag men iallafall lite svalare än igår så det var perfekt väder att lära sig valla! Han tog sig försiktigt ta till Astrid. ''Mama, prosypaysya!''* sa han ivrigt i sin mammas öra och ruskade henne.''Prosypaysya! Du skulle lära mig valla idag!'' fortsatte han men försiktigt för att inte väcka de andra. ''Kom igen!'' Björne var otålig och det hjälpte inte att Astrid var seg med att vakna. När hon väl öppnade ögonen och tittade på honom så hoppade han ivrigt upp och ner, ''Det är svalare idag så kom igen, Mama!''

 
Mamma, vakna!*

Astrid öppnade långsamt ögonen och såg sig omkring. Fåglarna hade inte börjat kvittra utanför, hade solen ens gått upp? Förvirrat såg hon sig omkring i hyddan.
    Hon möttes av en suddig Torbjörn som stod framför, eller rättare sagt nästan, på henne. Iver var skrivet i hela hans runda ansikte och hon mindes med ens löftet hon gett honom. Han hade tjatat i dagar om att få valla med de äldre, men Astrid hade varit nojig över det hela. Han var så liten jämfört med hjortarna och de andra… samtidigt hade hon och hennes syskon själva börjat nästan direkt. Därför hade hon gått med på att ge honom en liten egen lektion utan att de något äldre valparna skulle hetsa honom.
    “Okej hjärta, jag kommer,” svarade hon mjukt i en stor gäspning. Hon gav honom en liten knuff i sidan samtidigt som hon reste sig upp.
    Det tog inte många sekunder innan den studsande Torbjörn hade lett dem ur hyddan och ut i den svala morgonluften. Astrid tog ett djupt och friskt andetag. Några få droppar föll från himlen, men det var inte en nackdel. Det var snarare skönt att det inte var gassande sol.
    “Perfekt väder du har beställt, lill-björnis,” log hon. “Är du redo nu då? Du ska inte ha i dig lite frukost innan vi beger oss ut? Du vet ju att första måltiden är den viktigaste.”

När de väl var ute i den friska luften så kollade han som omkring och tog ett djupt andetag. Inget slog den tidiga morgonluften, Torbjörn var lite av men morgonperson och vaknade ofta tidigt generellt men idag var han extra energisk. Han snurrade omkring snabbt mot sin mamma och log åt hennes lilla kommentar om vädret. Men när hon nämnde frukost så kände han att det kurrade lite i hans lilla valpmage. Han velade lite, han ville valla NU men han var ju hungrig... ‘’Hmm, okej då! Men vi får äta snabbt!’’ sa han sedan bestämt. Han ville ha så mycket tid som möjligt till att lära sig. Han sprang iväg mot matförrådet och klumpigt släpade han med sig en köttbit till Astrid och sprang sedan tillbaka och hämtade en mindre bit till sig själv. ‘’Priyatnogo appetita!’’*

Smaklig måltid!*

Astrid såg hur Torbjörn med full energi sprang mot det enkla förråd de byggt upp för att förvara maten från andra rovdjur och fåglar. Det dröjde inte många sekunder innan var tillbaka med en stor köttbit till henne, och innan Astrid hann öppna munnen hade han vänt tillbaka.
    Ett varmt skratt rullade ur henne vid synen av sin son men munnen full med mat. Det var så här hon önskade att alla dagar kunde vara. Där hon kände kärleken för dem, kände lyckan dem gav henne.
    ”Tack, lill-björnis.Du vet,” började hon samtidigt som hon tog en tugga av köttet, ”för att valla måste man ha mat i sig. Det tar mycket energi och kan ta flera timmar.” Hon gav honom en seriös blick. ”Och av egen erfarenhet… så blir man inte alltid så trevlig när man inte äter.” Hon kunde inte räkna på tårna hur många gånger hon och Asker rykt ihop för att dem inte hade ätit innan de begett sig ut på valltur. Eller ja, för det mesta var det väl hon som inte klarade av hungern.
    ”Okej, är du redo?” Astrid reste sig upp och förväntade sig att Torbjörn skulle göra desamma. ”Få se nu då, hur taggad du är! Ska vi kanske tävla vem som kommer dit först?”