Mira hade fastnat vid klipporna, det fanns massor av vargar i rörelse här och de kom från Numoori's alla hörn och kanter. Det var spännande och även om hon var ung, upplevdes hon sällan för ung för att vandra ensam. Så hon flängde runt, studerade och lyssnade på samtal vargar emellan. De odöda hade alltid varit något som oroade henne, men här fanns det mycket information att hämta om dem. Det var många främlingar här som anslöt sig till trupperna när andra valde att vandra vidare. Det var spännande med så mycket vargar och händelser i rörelse. Morgonen var tidig och det var redan vargar i rörelse när Mira vaknade. Hon sträckte på sig och gäspade. Hon hade sovit vid utkanten av en klipphäll i skymundan. Hon hade stannat tillräckligt många dygn nu för att hon skulle vara igenkänd av de som stannade länge. Hennes ansikte var trotts allt inte speciellt vanligt. Ty hennes teckning var ganska unik. Några av dem visste också att hon tillhörde flocken i Kaiwood, men eftersom hon inte låtsades om det för tillfället tycktes hennes närvaro vara väldigt accepterad. Hon lärde sig om de odöda och hjälpte till där det behövdes. Ett bra utbyte tyckte hon. Hon vandrade för att ta del av frukosten som vanligt. Hon hade fått några dagar i utbyte med att hon hjälpte vargen som hade hand om matståndet när denne behövde. Hon hade hjälpt till att laga det och allt möjligt. Vargen var liten och hade sett en fördel att få hjälp av någon med Mirai's storlek. Hon var mest tacksam att hon fick mat som betalning. Även om hon mycket snart behövde bege sig hemåt. Hon små pratade med vargen som serverade frukosten och pratade vidare när hon fått maten serverad. De skrattade lite åt en varg som snubblade in över sig själv. Tidig morgon? Hon fnissade och sedan fastnade blicken på en grå siluett med tydligt blå färgade ögon. Hon satt stilla och studerade individen samtidigt som hon fortsatte äta sin frukost. Sedan hände något pinsamt. Hon satte i halsen och innan hon hann hindra sig själv började hon okontrollerat hosta som en tok. Hon fick ställa sig upp och dansade runt lite viftandes med ena tassen framför halsen samtidigt som hon hostade. På håll såg det säkert ut som någon konstig dans och åååååå gud så hon skämdes. 

[Salem]

Den stora grå behornade hanen befann sig vid tvillingklipporna och det lilla samhälle som fanns här. Han föredrog att hålla sig vid utkanten då han inte kände sig helt bekväm med att befinna sig nära de odöda som vandrade omkring någonstans... där borta. Men han hjälpte ändå till där han kunde. Med sina silver och eldkrafter kunde han än dock bistå.
Han hade blivit inbjuden till frukosten och trots att det blivit en sen natt dagen innan så kände han sig ändå utvilad och energisk. Med sin imponerande krona tornade han upp sig över alla andra. Smyckena som pryder hornen klingar lätt när silver slår mot horn. Salem väljer ut en plats lite i utkanten. Även att han är en väldigt social individ så känner han ibland att stämningen bland de som slåss mot de odöda kan vara lite tung och mörk. För att behålla sitt goda humör och inte låta dysterheten smitta av sig så väljer han därmed att distansera sig. Sen kan Salem lätt överdriva sin tolkning av stämningen bland de som slåss mot de odöda. Men han blir inte ensam. Det finns alltid någon som är sugen på en pratstund så här på morgonkvisten. Innan allvaret sätter igång. Salem dyker ner i ett samlat med denna främling och de skrattar lätt då och då.

Rätt som det är så ställer någon till med oreda. Andan dras lite var stans och Salem tittar upp. En ung varg verkar ha satt i halsen och dansar nu runt och försöker få loss vad det än är som har fastnat. Den stora grå hanen reser sig snabbt upp och skyndar sig fram. "Be still and breath". Salem talar med lugn och trygg stämma. Eftersom tiken hostar så kanske vad än hon har satt i halsen kanske inte blockerar något vitalt och då kanske det bara hjälper att hon andas i djupa andetag. Av första synen verkar hon inte kvävas men det kan vara svårt att avgöra då hon dansar runt som hon gör.

ÅÅÅÅÅÅ NEJ! Hade hon kunnat hade hon varit illröd i ansiktet när hon i ögonvrån ser vargen med horn på huvudet komma fram mot henne. Alla tittade verkligen på henne! Hans ord var lugnande och hon harklade sig ursäktande. Såg sig hastigt omkring och backade ett steg, varpå hon snubblar på en sten bakom sig och med en lätt duns trillar hon nästan baklänges, men lyckades sätta sig ner. Herre gud, detta måste vara den pinsammaste situationen hon någonsin varit i. 
- Eh.. Tack... Jag ska.. Öm gå nu... Eller något..
Hon såg allmänt besvärad ut och ett osäkert leende tonade upp sig i hennes ansikte. Sedan såg hon att hon hade stökat till det rejält för vargen som ordnande frukosten åt henne och hon såg ursäktande mot honom också och så släppte det. Ett roat skratt lämnade henne och hon andades ut. Så det kan gå.. 
- Jag kanske ska städa upp efter mig.. Jag har inte sett dig här förut, har du varit här länge? 
Sa hon sedan väldigt mycket mer avslappnad och bekväm till den grå hanen. Hon tog upp träbiten med kött på och ställde undan, tog upp de bitar hon strött omkring sig och vargen som ägde ståndet tackade, trotts att det var hon som ställt till med oredan.

Det verkar som att det inte är något fara med tiken och Salem slappnar av. Ett leende placeras på hans läppar. "Ye seem fine. What a relief". Säger han och skrattar lätt åt tikens förlägenhet. Det roar honom. Men inte på något elakt sätt. Det är tur att situationen inte var värre.
Jag har inte sett dig är förut, har du varit här länge?
Salem skakar lätt på det hornprydda huvudet. "Not that long. But enough. Prefer not to be in the middle of the situations here". Salem ser på när tiken städar upp efter sig. "What about ye? I haven't spotted yer fascinating face here before". Ett charmigt tandat leende, som är så typiskt för honom, placeras på läpparna. Tiken har ett tvefärgat ansikte Inte mer former och mönster som många andra stolt bär. Tikens ansikte är helt kluvet i två sidor. Mörker och ljus... eller mindre mörk. Han skulle känt igen henne om han sett henne tidigare. Men som sagt så har han inte beblandat sig allt för mycket med folket här vid tvillingklipporna. Och han har heller inte planerat att stanna särskilt länge. Han är endast på genomresa.

ALLTSÅ OMG! Hennes puls dundrade i öronen. Hans ord, hans accent. Det var något med honom som fick henne knäsvag. Som om hon fått värdens största käftsmäll. Hon visste inte hur hon skulle hantera det hela. Men utåt sätt såg hon allt mer avslappnad ut i alla fall så länge hon hade något att göra. Städa upp efter sitt egna spektakel. Hon vände en ursäktande blick mot hanen som gjorde frukost lite fort igen och log svagt, som i att hon skulle återgälda honom senare. Hon höll sina löften även om de inte var uttalade. Hon fascinerades av hans Nimorian, i flocken talade de Nordspråk och det var vad hon var uppvuxen med. Hon hade hört Nimorian tidigare, men hur hans mun lät de fantastiskt. 
- Åå, jag förstår. 
Hon såg på honom med de smått olikt färgade ögonen, där det ena ögat brann i bärnstensgula toner och det andra gick från detsamma till en nästan blodröd ton. Till skillnad från Shiva var inte hela hennes kropp delad i två färger, men de var lika nog. Hade de träffat Shiva skulle de se att de var släkt på mils avstånd. Hon log blygt när han frågade henne samma sak. 
- Jag har varit här några dagar bara. Jag försöker lära mig mer om de odöda. 
Hon såg uppriktig ut, allvarlig. Det var inte ända anledningen till att hon stannat, men den största i alla fall. Att hon skulle erkänna sig smått vilsen var inget hon hade tänkt göra. Lite stolthet hade hon trotts allt i kroppen. Hon sneglade upp på de vackra hornen prydda med smycken. Så gav hon honom sitt charmigaste leende, smått men synligt och smakfullt. 
- Mirai, trevligt att träffas.

Salem kan nordspråk men han tycker det språket inte låter lika vackert som nimorian. Dessutom är nimorian hans förstaspråk, det han är uppväxt med. Han vill inte byta ut det. Därmed uppskattar han andra vargar som är tvåspråkiga liksom han själv. Tiken verkar förstå honom alldeles utmärkt trots att hon talar nordspråk själv. Det uppskattas. det visar på intelligens, och är det något som Salem uppskattar mest hos andra vargar så är det intelligens.
Salem nickar lätt och silversmyckena i hornen klinkar lätt när silver slår mot horn. Publiken de haft för en stund sedan verkar ha återgott till sin frukost. "Interesting. And what have ye learned so far?". Frågar han nyfiket. Själv har han valt att inte bli allt för personlig med dessa odöda. Men han har lyssnat på berättelser från andra som mött dem ansikte mot... något mer förmultnat ansikte. Blotta tanken på dem är avskyvärd. Hur kan gudarna ens tillåta att något sådant existerar? Kanske är det en förbannelse? Eller ett väldigt elakt test. "Ye wanna be one of those slayers of the undead?" Det skulle nog faktiskt sänka honom lite om den här intressanta tiken skulle sälla sig till de odödas banevargar. Vilket hemskt öde att dödas av någon av dem. Eller att själv bli till en odöd. Nej den här tiken är alldeles för vacker för att gå ett sådant öde till mötes.
"Name's Salem". Presenterar han sig tillbaka och sänker huvudet i en lätt bugning. Salem väljer att inte buga för djupt med tanke på kronan som pryder hans huvud. Det blir mer som en djupare nickning. Mirai. Det är ett vackert namn och det passar tiken alldeles utmärkt. "May I just say, Mirai. That ye is a very fascinating youngling". Salem ler charmigt och tandat.

Hon var i levande stund otroligt lycklig över hennes språklektioner med Cy och i sitt inre tackade hon honom tusen gånger om. Även om hans fantastiska röst säkert skulle passa bra med Nordspråk också var det något förtrollande över att höra honom prata Nimorian, så naturligt flytande. Hennes egna var nog inte den bästa vid det här laget. 
- Eld är ett bra vapen. De är lättare att döda om huvudet separeras från kroppen. 
Svarade hon onaturligt avslappnat och log en aning mot honom. Inte världens charmigaste samtalsämne, men han hade trotts allt frågat. Hon visste inte om hon skulle nämna för flocken att hon redan gått i strid mot dem, med hjälp och de allra erfarnaste såklart. De tyckte väl att hon inte var klok, äldre dumdristig tonåring. Hon hade lovat att inte hamna i knipa så de behövde offra sig för henne och efter det hade hon fått följa med till "fronten". Hon älskade allvaret. Att vara snabbtänkt räddade livet på henne. Som Lamia sagt. 
- Jag vill bara lära mig tillräckligt, så att jag är förberedd om de kommer tillbaka till Kaiwood. 
Svarade hon ärligt. Ända sedan hon varit liten hade de fått höra om Morikos höjd, de odöda och den förödelse det inneburit för flocken. Förlorade medlemmar. Hon skulle inte stå där med rädsla i blicken om de kom tillbaka, hon skulle veta exakt vad hon borde göra och möta hotet med ett iskallt lugn. Det var vad hon ville. Salem. Åå hon skulle aldrig glömma hans namn. Aldrig. Hans respekt och djupa nickning fick henne att fnittra till. Som den starstruck tonåring som hon nu betedde sig som. Toppen! Han ser henne som ett barn.... Det här var hon tvungen att ändra på..
- Åh, jasså på vilket sätt?
Hon såg upp på honom med de brinnande ögonen och vinklade ett öra åt sidan samtidigt som det andra var spetsat mot honom. Hon dolde inte sin nyfikenhet, den lös igenom varje millimeter av hennes vackra ansikte. Fint väl utmejslade drag, kraftfull men fortfarande feminin. En syn som med tiden säkerligen skulle bli en större fröjd för ögat.

Eld är ett bra vapen. De är lättare att döda om huvudet separeras från kroppen.
Salem nickar. Det har han med hört. Salem själv skulle kunna vara en tillgång för kampen mot de odöda. Med sin eld och silverkraft. Kanske borde han lägga sitt liv för denna sak? Hjälpa till att fördriva de odöda från Numooris mark. Men det finns mycket bättre nöje på andra platsen. Salem har hellre roligt än att bedrövas över sådana här ting. Det finns redan så många som slåss mot de odöda. Men det är bra att känna till dem. Veta om hur de kan bekämpas. Och så länge de inte sprider sig bredare ut i landet så stör det inte Salem.
Jag vill bara lära mig tillräckligt, så att jag är förberedd om de kommer tillbaka till Kaiwood.
Kaiwood. Så det är där Mirai har sitt hem. Salem har inte själv mött på flocken i Kaiwood, men han har hört berättelser. Men nu för tiden verkar den ha omformats. Ett paradigmskifte. Frågan är om det är till det bättre.
”I’m sure ye will be able to protect your home with strength that would make anyone proud”. Svarar han. Det viktiga är Kanske att faktiskt ha något att kämpa för. Salem är alldeles ensam. Men han kämpar för sig själv. Och även det är bra nog. Även om det i mångas ögon kanske inte alltid verkar så ärofullt.
Det charmiga tandade leendet sprider sig på läpparna igen. Den korta men lite buskiga mustaschen fladdrar till vid en häftig utandning när han skrockar lätt.
”I envy your youth and the flame you carry within. Never lose it because it will take ye to greatness. And if ye would honor he I would like to explore that flame. Maybe I can learn from it”. Den silverblå blicken vilar på tikens tvefärgade anlete. Vilken fascination han finner i tanken att det som lockar hans intresse alltid är tvefärgat. Vare sig det är ögonpar eller ansiktshalvor. Och Mirai besitter både och. Vore det opassande om han följde henne en stund?

Den charmiga individen framför henne påverkade henne till att nästan bli som förtrollad. Hon ville inte släppa hans blick, den nästlade sig fast djupt inom henne, som om han kunde se rakt igenom henne. Det skrämde henne inte, snarare triggade det henne att gå vidare på de nyfunna känslorna som på något sätt gjorde henne mer energisk än vanligt. Hon kände sig för första gången sedd. Det var en fantastisk känsla. Underbar rent ut sagt och nu när hon fått smaka på den, ville hon inte släppa taget. Hon log genant mot honom när han talade med fina ord. 
- Tack. 
Svarade hon och leendet blev kvar på hennes mörka läppar. När han svarade henne och talade om flamman som brann inom henne så kunde hon nästan känna den inom sig. Hennes hjärta bankade hårdare i bröstet och hon kände sig alldeles varm. Som att han la bränsle till den. Hennes ögon brann allt klarare. 
- Ååå det får du gärna göra. Men jag tvivlar på att jag kan lära dig något. 
Hennes svar visade på att hon ännu kände sig ung och oerfaren kring allt livet hade att erbjuda. Hon hade ännu inte upplevt speciellt mycket och nog fanns det en osäkerhet där. Klimatet i flocken var hårt och det fanns inte utrymme för svaghet, men då och då tvivlade hon på sin egen styrka och kunskap. Däremot var hon envis och engagerad nog att jaga den. Till varje pris. 
- Så har du alltid vandrat ensam? Utan flock?

"Never say never. Ye might find things to learn in places ye least expect". Han skrockar lätt. Blicken vilar i tikens tvefärgade. Han nickar kort.
"Atleast since I was a teenager". Svarar han. "There are others out there whom doesn't like me kind. I lost me family a long time ago". Det låter lite som att han berättar en historia. Som om han på något sätt distanserat sig från sin bakgrund.
"So far I haven't found a new one". Han tystnar. En skugga av något sorgset drar förbi i hans blick. Men den är snabbt borta. Salem är inte den som låter sig kedjas av vad som varit. Han är en individ som lever här och nu. Inga tankar på framtiden och ingen ångest över vad som varit. Han har inte släppt tiken med blicken. Han finner hennes leende charmigt. Vackert.
"Ye should smile more. It's like the crown of yer beauty". Han ler brett och tandat.

- Ja du kanske har rätt. 
Hon kunde inte låta bli att spela upp hans röst i huvudet igen efter varje gång han talat. Det var något med orden, som han uttalade dem och rösten som gjorde att hon bara ville höra mer. Hon lyssnade på hans berättelse. Det kändes som om det hänt för väldigt länge sedan. Och samtidigt så ville hon inte känna sig så liten och ung i hans sällskap. Hon ville vara där han var. Äldre, vuxen, fylld av kunskap och äventyr. 
- Blir det inte ensamt att vandra ensam så länge?
Hon såg fundersam ut och berörd av hans ord. Det var inte så att hon tyckte synd om honom, han valde det säkerligen av sig själv. Men hon kände ändå ett sting av en sorgsenhet slå inom henne när hon såg djupt in i hans ögon. När han sedan gav henne ännu en komplimang gav hon ifrån sig ett svagt skratt och leendet sprack upp igen. Hon kunde inte hålla sig, han berörde henne så mycket. Han kunde omöjligt förstå att det aldrig hänt tidigare. Så hon valde att ge lite tillbaka. 
- Du har ett mycket charmigt leende själv.