Låga regntyngda skyar rullade långsamt över landskapet. Nattens åska hade avtagit under de tidigaste morgontimmarna och hördes inte längre. Regnet hade lugnat sig och föll nu i stilla små droppar som knappt smattrade mot de grönskande trädens blad. Solen gick inte att se, men dess ljus letade sig genom ensamma sprickor i molnen och skapade vackra mönster över den annars mörka himmelen. Dimitrij blundade och drog en djup suck. Doften av regn var stark men kunde inte dölja doften av varg. Hennes egen doft. Aldos doft. Loianas doft. Hon låg på sidan med hakan vilande mot marken. Öronen låg vända bakåt, som de brukade, och hon lyssnade till duggregnets mjuka sus. De hade ätit så sent som dagen innan. Loiana och Aldo hade jagat mycket de senaste dagarna. Dimitrij hade själv hjälpt till, men hindrad av den stadigt växande buken hade hon till slut fått se sig besegrad och låtit den mesta jakten ske utan hennes omedelbara hjälp. Hon kunde lokalisera byten och fånga dem i eld, men även kraften tycktes svika henne nu. All energi gick till de små sinnena som ständigt befann sig i utkanten av hennes medvetande. Hon blev varm av att tänka på dem. Varm och glad. Rädd. Det fanns så mycket med valparna som skrämde henne. Hur skulle hon ta hand om valpar? Hon hade visserligen hjälpt till att passa de yngsta i flocken, men egna valpar var en helt annan sak. Och nu hade hon inte flocken som hjälpte henne. Åh, så hon saknade dem. Hon bad för dem var dag. Bad för deras frid. Hon bad för Aldo och för deras ofödda valpar. Och hon kunde inte annat än hoppas att gudarna hörde hennes böner, nu när livet äntligen vänt.
    Hon hörde hur Aldo rörde sig innan han knuffade till henne med benen. Med en ny suck sträckte Dimitrij på sina egna ben och rullade över på andra sidan - Hon var tvungen att höja huvudet för att inte fastna med hornen - där hennes ben landade på Aldo. Den mörka vrenhanen grymtade till och makade sig i sidled. Hon sparkade med benen i luften innan hon kom över på mage och reste sig upp. Hon ruskade på sig och sträckte på nacken och ryggen.
    ”Ska du gå?”
Dimitrij mötte Aldos blick när han talade och såg sedan ut bland träden. De hade inte grävt någon lya. Ärligt talat skulle hon inte kunnat komma in i någon lya ens om de grävt en. Ibland tycktes hornen vara mer i vägen än de kom till nytta. Mitt på ön reste sig en klippa där en av de mörkgrå väggarna lutade utåt och bildade ett provisoriskt tak. Inunder klippväggen låg det en del större bumlingar som gissningsvis kunde ha brutits loss ur klippan för länge sedan och nu växte det mossa på alla stenar och många unga träd och snår i alla sprickor. Det var ingen lya, men det dög gott som skydd från väder och vind och var antagligen bland det närmsta ett hem de kunde komma här för stunden.
    ”Jag ska se vart Loiana tog vägen.”
Aldo nickade och sträckte ut sig på marken igen.
    Regnet var så mjukt att det nästan inte förmådde fukta den långa pälsen på Dimitrij när hon långsamt stegade genom skogen. Hon kunde känna vännens närhet i sitt sinne och följde känslan ut mot öns västra strand. Träden tunnades snabbt ut runtom henne. Stranden bestod till stor del av grov sand, med inslag av gräs och tunna pinnar av fjolårsväxter som sköt upp mellan tuvorna. Hon fann vännen vid trädgränsen. Loiana hade stannat hos henne i ett par dagar, och det gladde henne att hon funnit en sådan vän. Men hon visste att det fanns tankar som tyngde den mindre, och en röst som kallade i väst. Hon steg upp vid sidan om vännen. Utan att säga något stod hon stilla bredvid den mindre honan och såg ut över vattnet och de angränsande öarna. Sedan höjde hon blicken mot himmelen. Hon blinkade mot de små dropparna som försiktigt lade sig i hennes ansikte. Efter en stund i tystnad spred sig ett mjukt leende över de mörka läpparna.
    ”Hör du?” Det ryckte i hennes öron när hon talade, innan de åter lade sig tillrätta under de krokiga hornen.

Regn hade åter piskad på dem och Loiana hade påmints om de dagar hon och Dimitrij vandrat i skogen, de dagar de funnit varandra. Men nu hade regnet stillats litet och hon lyssnade på det vaga ljudet av små droppar, hon kände dem falla genom luften för att snabbt splittras mor marken i mindre droppar och sedan flyta samman igen i den pöl den landat i. Det var rytmiskt och lugnande. Hon och Adlo, som växt till något som kändes som en vän, hade jagat åt Dimitrij, som hjälpt till i början, och under jakterna hade de ofta pratat. Hon hade berättat om de få år hon mindes och i gengäld fått höra lite mer om Aldo, men under den senaste tiden hade något dragit henne till stranden och ständigt titta mor väster, en känsla som vuxit sig större och större, och nu stod hon åter på stranden. Lyssnade, och kände, på dropparna som föll. Hennes öron var spetsade ut över vattnet. Längtan fyllde hela hennes kropp och själ. Gick hon nu skulle hon kanske hinna i tid. Men, hon såg åt det håll hon lämnat Dimitrij och Aldo, hur blev det då med valparna? Hon slets åter itu och hon vred tillbaka huvudet mot vattnet. Hon stod spänd och stirrade ut på vattnet, som om det kunde svara på hennes frågor. Som om det kunde välja åt henne.

Men snart avbröts hennes tankar av ljudet av tassar mot marken. Hon vred inte huvudet för att titta på den som kom, hon kände på sig vem det var. De stod tysta ett tag innan Dimitrijs välkända, trygga, röst bröt den långa tystnaden. 'ja' Svarade hon kort i vännens sinne, för att rösten inte skulle avslöja hur spänd hon var. Hon tänkte säga att hon kände det också, men det borde vännen redan veta. Vännen visste allt om henne, och det hon inte visste skulle hon lätt kunna ta reda på, och därför visste Loiana redan att Dimitrij redan visste att hon drogs åt två håll. Var tvungen att välja, igen. Hon suckade djupt och tittade på Vännen, sökte stöd, svar.

Hon mötte Loianas blick. Den strid vännen höll inom sig själv speglades i ögonen. Ingen behövde särskilda krafter för att se hur vännen slets mellan att stanna eller gå. Dimitrij vände sig åter ut mot vattnet, och utan att ändra min svarade hon med låg, varm röst.
    "Gå till honom." Hon visste att den som lockade i väst väntade. Om Loiana skulle hinna dit var hon tvungen att ge sig av snart. Rosornas skog. Leendet i hennes ansikte blev smalare för en knapp sekund innan hon åter såg på vännen. "Han väntar på dig."

tystnaden bröts åter av vännen och när hon talat klart så kastade hon sig ut över vattnet, med endast en blick på vännens ansikte. Tassarna slog på vatten ytan då hon rusade på den, för ivrig för att orka simma. Hon stannade plötsligt upp och såg bak på vännen "Jag kommer tillbaka" sade hon bestämt, hon tänkte på valparna och hoppades att hon skulle hinna tillbaka innan de drog vidare "hälsa till Aldo" åter vände hon blicken, och nosen, väster ut och rusade åter över vattnets yta. De var en viss lättnad som rusade genom henne, som om det varit en stålkabel knuten till henne och som drog henne mot Honom, och den fysika, och psykiska, styrka som låtit henne stanna vid Dimitrij hade tärt på henne. Hon sprang lättat och i tankarna så försökte hon minnas dagen då de två träffats. Han och hon, det slog henne att hon tänkte mer på det som om det vore en dröm och det skrämmde henne. Tänk om hennes undermedvetna bara framkallat bilden. Tänk om det egentligen var ett gammalt minne, ett minne av åren innan... Innan Det hände. Men istället för att hennes funderingar saktade ner henne fick det bara henne att springa fortare. Om hon kom dit skulle hon få se om det var verkligt eller inte. Hon kastade ännu en blick bakom sig och ön hade blivit en fläck i horisonten och när hon stadigt lade blicken framför sig gen såg hon fast landet. Hon hade undvikit alla andra öar för att det skulle gå fortare och nu var hon påväg. Nu skulle hon få träffa Honom igen.

[jag gjorde det till ett KOOORT roll xD för att det passade att hon gick där c: gillar du det inte så ändrar jag gladeligen :3]

Dimitrij stod kvar när Loiana tog ett språng framåt och sprang ut på vattnet. Det lätta regnet viskade i hennes öron. Små droppar hängde på hennes nos, föll från hennes haka. Hennes blick förblev fäst vid den mindre tiken när vännen vände sig om och ropade. Hon höjde ansiktet för att visa att hon hört. Svansen gungade svagt och stannade när Loiana vände om.
    Med klar stämma talade hon en enkel bön. Högt över regnets mjuka sus, medan vännen försvann längre och längre bort. Hon bad gudarna, de som fanns i allt, att lyssna. Bad för att vännens färd skulle leda henne rätt. Leda henne hem. Bad dem hjälpa henne och stärka hennes steg.
    "... Följ hennes färd, där de listigaste av fiender kan vänta. Hör, för henne. Fläcka henne ej. Lämna henne ej." Hon höjde nosen till skyn och sjöng. En lång, utdragen ton lämnade hennes strupe innan hon tyst såg den sista skepnaden av Loiana försvinna i morgondiset. När hon rörde sig tillbaks mot skyddet möttes hon av Aldo. Han kom springande och stannade upp först när han kommit nära nog för att tala. Hon berättade att Loiana gett sig av och pressade sin sida mot hans medan de vandrade genom skogen. Leendet i hennes ansikte bleknade långsamt. Hon var glad för vännen. Hon önskade henne all lycka och skulle be henne. De skulle ses igen.

[Lagom derp avslutsinlägg... aja. De får träffas igen sen <3

Avslutat C:]