Yami var namnet som honan bar, hon som sakta rörde sig över Numoorislätten, från norr till söder. Hon som kände gräset mellan tassarnas tår. Hon hade energi, som hon lät flöda ut så att gräset efter henne växte sig högre, en linje som ledde varelser ifrån, eller till henne.

Yami hade nyss ätit och var på väg åt söder, hon skulle undvika dödaskogen, ifall hennes syster befann sig där, och vandra neråt, vart visste hon ej. Men vad betydde det? Hon var ensam, men kunde inte riktigt känna det, ljudet från alla varelser fick henne att hålla sig stark i sinnet. rädslan fanns inte där, nej. Endast glädje, hennes mage var fylld, hon skulle säkert hitta en bra sovplats till natten, och om inte? Då skulle hon få skåda nattens mörkblåa kappa som omslöt landskapet. Hon stannade kort, för att se sig om, ingen fanns i närheten, ingen som hon kunde samtala med.

Yami började röra sig igen åter igen så kom gräset mellan tårna. Hon njöt av det, tiden skulle ge henne det hon önskade, det visste hon. Den hade gett henne vägen till numoori, tryggheten. och vad mer kunde hon önska? En vän, för vad var hon ensam mot världen?

[Kladdigt inlägg, men vill skriva allt och inget typ. x3]

Den stora snövita hanen vandrade med långa lugna kliv över den gräsprydda slätten. De långa gräset svepte mjukt mot hans ben och tassar och de isande blå ögonen betraktade lugn omgivningen. Han hade vandrat en tid på slätten nu och kommit fram till vissa nödvändiga beslut gällande hans flock. Han hade tagit några tuffa beslut och visste inte hur de skulle tas av övriga flocken men för honom var dom nödvändiga.

Han stannade upp på hans isande blå ögon såg en rosa gestalt en bit bort på slätten. Det var inte första gången han såg en rosa varg men han visste på en gång att detta inte var hans forna flockmedlem. Den långa vita luggen och manen saknades. Dock blev han lite nyfiken och vände stegen åt dennes håll. Han bestämde sig även för att påkalla vargens uppmärksamhet med att ge ifrån sig ett dovt men ändå vänligt skall. Han fortsatte sedan gå mot den främmande vargen och var noga med att hålla koll på dennes kropps språk.

Yami såg ner på marken, två blommor växte bredvid varandra, hon satte ner tassarna bredvid dem, och fokuserade, de växte sig högre och rörde sig runt hennes tassar, där de även slog ut. Hon log nöjt åt de och kunde sedan uppfatta ett skall, hon vände sig om, och råkade rycka av blommorna stjälkar. "Ops" sa hon lågt och såg fokuserade sedan på vargen, hon drog in doften och sänkte kroppshållningen. Hon ville inte visa sig hotfull, utan tvärt om, hon ville visa sig vänligt inställd till andra vargar. 

Yami kunde se hur de kom allt närmre varandra, och stannade. Hon rörde lätt på svansen innan hon stod helt still, endast hennes bröstkorg rörde sig, ut och in. "Hej" sa hon kort och osäkert. Hanen var vit, med ett par blåa ögon, hon stod och kollade på de ett tag, innan hon slog undan blicken och letade efter ord. "Memento te mortalem esse Yami" sa hon till sig själv och slickade sig om nosen. "Jag är Yami" sa hon sedan, snabbt. Hon skulle ha ursäktat sig, egentligen. Men hon verkade ha tappat fattningen. Hon hade tidigare tänkt på alla varelser, men nu, när en annan var faktiskt uppenbarade sig så kunde hon inte fatt orden. Hon skakade på huvudet, försökte få in vett i det, hon ville samla sig och känna lugnet igen. Hon såg upp på vargen, "Vem är du?" fick hon tillslut fram, efter en lång tystnad. Hon fokuserade igen på vargens utseende, och hennes tankar vandrade iväg på det de brukade - Hon undrade vad den främmande var för ras, historia och ifall den främmande var troende.



[Memento te mortalem esse Yami - Minns att du är dödlig, Yami]

Han såg på hennes kroppshållning att hon blev osäker och verkade nästan lite rädd. Han stannande upp på ett behörigt avstånd för att inte veka hotfull och han spetsade de tofsprydda öronen på ett nyfiket sätt. Han lade huvudet lite på sned och svansen svepte mjukt bakom honom även om han höll den högre, ett tecken på dominans men inte hotfullhet.

"God dag Yami. Mitt namn är Gavin, ledare över Cierzo." Han log vänligt mot henne. Han hade på känn att han lätt kunde skrämma denna känsliga tik. "Jag hoppas jag inte stör er promenad" Han lät de isblå ögonen snabbt granska henne innan de åter mötte hennes blick.

(Ursäkta kort och tråkigt svar men är astrött men ville ändå få iväg ett svar)

Yami såg på hanen en långstund innan hon svarade, till en början pratade han som han känt henne en lång tid, tills presentationen kom. Cierzo, hon hade inte märkt ifall hon hade passerat revirets gräns. Hon vart genast ännu mer osäker, men samtidigt som nyfikenheten växte inom henne. "Ursäkta ifall jag beträtt era gränser, Gavin" hon drog ut på att säga hans namn, men gjorde det tillslut. " Men ifall jag har tillstånd att fråga, Cirezo, flocken som beklagligt nog, jag inte har hört talas om, vad är det för en flock?" hennes svans rörde sig kort från den ena sidan till den andra, och tillbaka igen. Cirezo, en flock, hennes nyfikenhet började sakta mota undan rädslan för att ha beträtt gränsen.

För länge, länge sedan ifrån hennes horisont så hade hon blivit erbjuden en plats i en liten flock, hon hade dock tackat nej - efter som att hon visste att hennes syster var i närheten och skulle utgöra en stor fara för både henne och flocken. Så hon vandrade vidare och kom till Numoori.

Yami hade oplanerat börja leka med gräset, för trots allt så var hon fortfarande rädd, och försiktig. Hon gjorde alltid så, i alla situationer. Hon hade aldrig kunnat sätta tassen på varför. Hon formade även kroppen för att visa att hon var underlägsen, som hanen kanske redan hade förstått. Och för ens efter några minuter uppfattade hon vad hanen sa, "Jag vandrar" hon ångrade sig att ha rättat honom, men fortsatte ändå. "Du stör mig inte" sa hon försiktigt och drog in benen närmre kroppen. Hon såg sig om efter någon flockmedlem, och då slog det henne - hon var kanske inte på flockens revir, utan att Gavin hade sett sig om utanför reviret.

Han lade huvudet lite på sned igen och log vänligt. "Nej du har inte vandrat över gränsen till mitt revir. Mitt revir ligger just nu i Lövskogen men jag planerar att flytta flocken och reviret lite längre norrut av olika anledningar." han satte sig ned för att visa att han var avslappnad och inte utgjorde något hot mot denna unga tik. Han kunde tydligt läsa av hennes kroppsspråk att hon inte var helt bekväm med att ha honom här men samtidigt kunde han inte få veta mer om han gick sin väg Han han var ju trotts allt nyfiken på denna rosa tik.

"Cierzo är en flock där alla är välkomne så länge de inte vill flocken illa. Tanken är att flocken ska kännas som en familj, ett hem." Han talade varmt om sin flock men så fick han en sorgsen blick och man kunde även höra på hans röst att detta tyngde honom lite. "Tyvärr har flocken minskat i storlek och några medlemmar har vandrat över till andra sidan och några har valt att lämna flocken av personliga skäl. Ingen ska känna sig tvingad att stanna i flocken om man känner att man måste få gå vidare, få vandra ensam eller kanske byta flock. Saker händer i livet som gör att man kanske inte har möjlighet att stanna eller viljan att stanna." Han såg på tiken med de isande blå ögonen. "Jag tvingar ingen att gå med eller att stanna i flocken. Allt jag vill är att man av egen fri vilja ska gå med och att man av egen fri vilja väljer att stanna i flocken." Han log lite mot henne. "Nu rabblar jag bara lite. Flocken betyder mycket för mig för jag föddes i den och att se den sakta minska i storleken gör mig sorgsen."

Tiken rättade honom och han lät sig rättas. Hon verkade se sig omkring, letade efter någon. "Jag vandrar ensam om du letar efter någon ur min flock. Vandrar för att rensa huvudet och hjälpa mig fatta vissa beslut så som vart vi ska flytta reviret bland annat."

Yami lyssnade intresserat, "En flock, en flock, en familj..." mumlade hon mycket, mycket lågt. Hon lyssnade intresserat, öronen stod rätt upp, riktade mot Gavin, men samtidigt så visade hon sin osäkert het, men den minskade tills det endast var vaksamhet kvar. Han hade inte gjort något mot henne, visat att han var farlig, så hon beslöt att lita på honom.

Yami tog ett steg närmre, och såg på Gavin, "Får jag, kanske tadel av din flock? Din familj?" sa hon med en aning osäker ton i rösten. Hon vaggad lätt på svansen, och hoppades att hon skulle få ta del av den. Hon tänkte sedan på ton i hans röst, som hade berört henne. "Jag beklagar det, men ni har gjort det rätta" hon undrade varför han lät nedstämt, men valde att inte fråga. Det kanske fanns något mer än vad han sa. Men hon hade strikt fått lärt sig att det var oartigt, och valde därför bort att ens kommentera det, för övrigt. 

Yami såg upp mot himlen, hon undrade ifall hennes föräldrar  var stolta, stolta över vad hon hade format livet till. Och vad gudarna tyckte, ifall de skulle vaka över henne.

Han klippte med öronen och lade huvudet på sned då hon frågade om hon fick bli en del i hans flock, en del av hans familj. Han log vänligt mot henne och reste sig upp då hon kom något steg närmare. "Om du vill bli en del av Cierzo är du hjärtligt välkommen Yami. Flocken står öppen för den som vill bli en del av vår gemenskap och jag skulle tycka det var väldigt trevligt om du blir en del av flocken." Han log vänligt mot henne och menade et han sade. Hon var lite osäker men hon verkade vara en trevlig ung tik och han trodde att med tiden kunde de nog bli vänner.

"Som jag sade till er är jag i tankarna på att flytta reviret. Som det är nu bor vi 'granne' med en flock som heter The Bloodblossoms och denna flocken har tyvärr visat sig vara onda och hänsynslösa. De har redan mördat tre ur vår flock bland annat min syster och min mor. Därför vill jag flytta flocken bort från denna fock för att inte riskera andra. Dessa mord skedde innan jag blev ledare för flocken och även om det tar emot att flytta så är det för alls säkerhet jag gör det." Han såg på henne. hoppades inte hon skulle ångra sig nu. Han visste att TBB var en blodtörstig flock som gav sig på alla goda eller neutrala flockar.

Han såg på henne. Hon verkade orolig över att inte bli accepterad så han log vänligt mot henne. "Nej ingen annan alfa. Så du behöver inte vara orolig att du måste bli accepterad av en annan alfa. Förutom mig så är det sex vuxna vargar och en valp i flocken. Alla vargarna i flocken är väldigt snälla och kommer att acceptera dig i flocken på en gång. Dom flesta har jag vuxit upp med så för mig är dom en del av familjen."

Han svepte mjukt på svansen och lade huvudet lite på sned. "Dom är väldigt vänliga Yami och jag tror du kommer trivas i vår flock."

Yami såg på Gavin, ett långt tag innan hon yttrade något. "Ja, jag kommer nog det, bara jag har viljan till det" mumlade hon. Hon skulle få en familj, en ny familj. "Tack" sa hon sedan, även ifall hon hade sagt det. En främmande, som nyss hade blivit hennes ledare hade gett henne ett nytt, bättre liv. En större mening i det hela. Hon kände hur värmen spred sig i kroppen på henne, "Jag står i skuld till dig, hela flocken" sa hon och sträckte på sig, för att sedan visa sin plats. Hon var en nykomling, en i låg rang.

Yami såg upp mot himlen, solen hade börjat sjunka. "Det är kanske bäst att börja gå?" sa hon och såg på Gavin, hennes ögon log, lycka. Hon började sakta röra sig mot hållet som Gavin hade kommit ifrån, "Jag antar att reviret är.. hitåt?" sa hon en aning eftertänksamt.

Gav log vänligt mot henne. han kunde både se och känna lyckan från den rosa tiken. "Jag hoppas verkligen du kommer att trivas Yami och att du kommer finna din plats i vår familj. Jag tror du kommer göra det rätt snabbt."

Sedan då hon sade att de borde gå så nickade han och han började gå åt de hållet Yami hade börjat gå åt. "Ja vi kommer gå denna väg till gränsen mot lövskogen sedan kommer vi gå mer norrut. Det är en ganska lång bit att vandra men det kommer nog gå fort att komma hem nu då jag har så trevligt sällskap" han log vänligt mot henne och började gå, började färden hem.

Yami besvarade Gavins leende och travade snabbt efter, hon visste inte vägen till hennes nya hem. Ifall hon skulle ha flyttat från en annan flock så skulle hon känt sorg och oro. Men det gjorde hon inte, förutom oron, blandad med förväntan. En familj, det var inte dumt, eller? Den frågan vandrade runt i hennes huvud, malde, upprepade sig. Hon stannade, såg på Gavin, öppnade munnen för att säga något, stängde den igen. "Gavin, vad händer ifall jag verkligen inte blir accepterad?" sa hon. 

Yami kunde inte hjälpa det, rädslan att inte passa in igen. Att bli förföljd, hon var inte rädd för The BloodBlossoms, eller inte på samma sätt som hon var rädd att inte passa in. Hon var inte rädd för döden, för där trodde hon att det fanns något annat, hon var inte rädd för många saker, på samma sätt som hon var rädd för att inte passa in, bli accepterad. Hon blundade och tog några djupa andetag och började sedan att gå igen.

[Ledsen för oaktivitet, men det har ändrats i familjen och jag har inte haft, eller riktigt tagit mig tid för att logga in.]