Z'ev kunde genast se skillnaden mellan de olika skogarna, dofterna och luften förändrades genast när han klev in i Acherati. I den brända Eldskogen så hade landskapet varit öppet, sönderbränt och marken hade känts annorlunda under hans tassar. Bytesdjuren hade sett han på långt håll när han kom smygande. Han hade snabbt tröttnat på att se en prick på horisonten av ett tidigare bytesdjur och vandrat vidare.

Men i Acherati så hade han fått en bättre chans. Det hade varit enklare att pressa ut vatten ur luften, vilket gjorde att han inte behövde söka sig till olika vattenhål. Ibland så undrade han ifall han hade blivit för van med sin kraft, men fördelar skulle man utnyttja. 
När han hade kommit in i Acherati så hade han genast känt sig en aning hemma, skogen påminde honom dagarna när han hade lett sin gamla flock. Deras revir gränsade till en skog lik Acherati som han hade tänkt att "lägga till" i reviret ifall det skulle behövas.

Det hade gått flera dagar sedan Z'ev hade satt sina tassar i Acherati, och han hade redan kommit en bit in i skogen. Fålarna sjöng sina enkla visor medans han åt upp de sista av ett rådjurskid. Det hade tagit honom lång tid att hitta det, men att fånga det hade varit enkelt. Det hade i all panik försök att ta sig över rötterna och runt snåren. Men Z'ev som var något mer van med att hoppa och undvika hade enkelt kommit ikapp.
Solen hade bara för ett par timmar sedan passerat den högsta punkten på himlavalvet, då han hade tagit hand om tillfället och vilat. Han hade redan som ung lärt sig att vila var viktigt under långa vandringar, vilket han inte hade något i mot det då en av hans favorit sysslor var just att sova.

Solen hade börjat bana sig ner emot horisonten, och åter en dag var på väg emot sitt slut. Tiden tycktes ha spolats förbi, och Kenai hade knappt hunnit förstå allt som hänt. Det var fortfarande helt ofattbart att han var pappa, och hade en alldeles egen familj tillsammans med kärleken av hans liv. Aldrig trodde han att han skulle få uppleva lycka och glädje som denna.

Valparna hade redan krupit ner i lyans säkra beskydd, för att sova. De var oerhört sömniga varelser - det hade han med ens konstaterat. Men de timmarna de var vaken, så var de extremt vakna. Kenai kunde inte låta bli ett le åt tanken av hans underbara barn. 

Den grova varghanen hade lämnat hans partner och sina valpar bakom sig, och lämnat reviret med bara någon kilometer. Det hade blivit lite av en vana för honom att spana runt lite, för att försäkra sig om att inga främmande försökte smyga sig på dem. Dessutom hade det hela varit en drastiskt förändring för honom - från att gå till en ensam nomad, till en heltids fader. Det krävde att han behövde lite ensamtid. Men varje gång han faktiskt fick tiden att gå iväg för sig själv, kom han på sig själv med att bara tänka på sina små älsklingar och längta tillbaka till dem, oavsett om han bara kunde se de från lyans mynning och höra deras små, djupa andetag.

Den brunmelerade hanen stegade fram genom skogen, utan att vara speciellt försiktig med vart han satte stegen. Det var uppenbart att han inte försökte dölja att det var här han gick, då kvistar och buskar då och då rasslade på grund av hans oförsiktighet. Öronen var vaksamt ställda på hans huvud, och nosen vibrerade regelbundet när vindpustar kom emot honom. Kenai hade varit ganska ouppmärksam och avslappnad när han gått i sina vanliga router, men när doften av främmande varg lindade sig in i hans näsborrar blev han genast fokuserad. Det var ovanligt att någon var så nära inpå flockens revir. Genast började han söka emellan den blandade vegetationen, och de brokiga trädstammarna.

[Weird... Kände att det var länge sedan jag rollat med Kenai xD]

Z'ev stannade för sjuttioelfte gången och drog in dofterna från omgivningen för att vara säker på att han inte hade stigit över revirets gräns. Det var flera kilometer sedan som han kan den första doften av revir, och då hade han genast ändrat riktning åt norr istället för nordöst. 

Det första som nådde Z'ev öron var ljudet av steg, det tycktes vara något stort som kom gående mot honom. Först hade han trott att det var en björn och paniken hade nått honom. Men när han hade tagit sitt förnuft till fånga så hade han förstått att det var en varg. Han första gissning var att den tillhörde flocken. Istället för att fortsätta framåt så vände han omför att möta vargen, han var i behov av något sällskap, samtidigt som han innerligt hoppades att han inte hade retat upp flocken. För om det var så, så skulle han befinna sig i ett stort - för stort - underläge.

Minuterna gick och Z'ev kom allt närmre den främmande vargen, vilket fick klumpen i magen att växa, samtidigt som förväntan av att se vad det var för någon varg. Dofterna blev sakta med säkert starkare. Tills han kunde ana en rörelse och sedan ett till. Han hade lyckats placera sig så att främlingen vandrade i mot honom.
Z'ev sänkte genast svansen samtidigt som hela kroppen sänktes. Öronen las slickade mot den svarta pälsen samtidigt som svansen sakta rörde sig från sida till sida. Han stod som en staty och väntade på att den främmande skulle komma fram. I vanliga fall brukade han inte ta den underlägsna positionen för ens han stod öga mot öga med vargen, men nu ville han ta det säkra före det osäkra.

I en rask, bestämt takt rörde han sig efter lukten som blev starkare och starkare för varje steg. Nyfiken över vad det var för en som var så nära inpå reviret, samtidigt lite nervös över tanken att det inte alls var för långt bort från Loiana och valparna, ökade han hastigheten lite ytterligare.

Så snart han rundat ett snårigt buskage, såg han en mörk, betydligt mindre gestalt framför honom. Främlingen höll en undergiven hållning. Kenai gjorde en tvärt halt, och granskade vargen med hans tvåfärgade ögon. Diskret drog han åt sig av doften, och lyckades urskilja att det var en hane och att han kommit från Eldskogen - doften av aska gömde sig fortfarande i främlingens päls. Trots att det snart varit ett halvår sedan branden, så var dess förödelse inte glömt ännu. Det var skrämmande.
"Hej." började han, men pausade inte länge nog för att låta honom svara. "Du befinner dig väldigt nära Jägarnas revir." Förklarade han med en mörk, varm ton. Det var inget fientligt i hans röst, men inte heller var den speciellt inbjudande - vilket var ganska olikt honom. Kenai var väldigt välkomnande annars, men han kunde inte låta bli att bli lite överbeskyddande när hans familj inte låg allt för långt bort. Det var en fadersinstinkterna som tog över lite.

Z'ev spände sig när den främmande varghanen kom allt närmre. Skillnaden gällande höjden på de gjorde sig väl påmind. Hans blick granskade hela hanen förutom huvudet. Han ville inte få någon som helst ögonkontakt och sända ut fel signaler. 

Orden från den andra hanen fick honom att spetsa öronen, som fortfarande var bakåt strukna. "Jag vill inte utgöra något hot.." började han sakta. Han var tvungen att medge att han var en aning rädd. "Jag söker endast sällskap, jag har varit ensam länge förstår du" han försökte hålla rösten stadig och uttala orden väl då han röst darrade smått. 
"Jag är Z'ev, son till Kien" rabblade han snabbt upp samtidigt som han höll andan. Han slöt ögonen för några sekunder. Efter lät han blicken sakta glida upp mot främlingens nos innan den vandrade ner igen. Han ville ställa sig upp och ha sin vanliga hållning då han kände hur det började kännas i ett av hans bakben. Men han tog ett lätt bett om tungan och försökte att hålla ut, för att ha en chans att vinna en liten del av främlingens förtroende och förhoppningsvis få sällskap för en kort stund.

Kort och koncist nickade han gentemot främlingen. Kenai var kanske en aning naiv, men han var inte den som ifrågasatte vad främlingen sade - istället trodde han på dem. Om än han ville intala sig att storleken inte spelade någon roll (vilket i de flesta sammanhang också var sant) så var det förmodligen också en spelande faktor i att han valde att betro den främmande hanen så fort - även om han aldrig skulle erkänna det.

Svansen började lugnt veva bakom hans grova bakben, innan han satte sig ner. Ett varmt leende började spela i hans ansikte.
"Var hälsad, Z'ev, son av Kien." välkomnade han honom återigen, denna gång med en inbjudande ton. "Jag är Kenai." presenterade han sig, och log lite bredare. Han suckade djupt - men inte på ett negativt sätt, mer som att förbereda sig för en lång historia.
"Nå, Z'ev." fortsatte han. "Vad har gjort att du varit ensam så länge?" Kanske var det ett känsligt ämne, men det var tydligt att han inte ville provocera den mindre hannen; hans heterokromatiska ögon var snälla och varma. Istället ville han bara vara till lags, och kanske skapa en ny kontakt. Det var länge sedan han träffat någon helt utomstående, då han spenderat ett flertal månader i Jägarna.

Z'ev slappnade av en aning då främlingens - Kenai's röst lät mer inbjudande än tidigare. Han reste sig en aning, men höll fortfarande en mer underlägsen position. "Jag tränades som ung av min far, jag tog sedan över min födelse flock för flera år sedan innan jag lämnade den och vandrade hit" sa han och gjorde en kort paus. "Jag har vandrat igenom stora delar av Numoori och betraktat naturen, vissa delar skiljer sig ifrån mitt hemland" sa han med en lugn ton i rösten.
"Hur ser livet i flock ut här i Numoori?" i hans röst kunde man höra ren nyfikenhet. Z'ev's nya liv i Numoori liknade inte det tidigare, här kunde han röra sig var som helst utan att behöva veta vilka vargar som var i närheten. I hans hemland så hade det funnits mycket flockar och främst små flockar som inte märkte ut sina revir.

Z'ev drog åter igen in dofterna som fanns i omgivningen, men nu fokuserade han på dofterna i Kenai's päls. Han fick en uppfattning om att det fanns många vargar i flocken, vilket genast fångade hans intresse. Hans födelseflock hade varit stor och han kunde inte tänka sig något annat än att flocken - Jägarna mest bestod av trevliga individer. Baserat på hur Kenai var.

Tålmodigt lyssnade hannen till Z'evs historia, och nickade när det gavs tillfälle för det, för att signalera om att han förstått. Något som fångade Kenais intresse extra mycket var när han talade om sitt "hemland" - ett land utom Numoori. Genast började hans äventyrslust sparka igång.

"Hur ser livet i flock ut här i Numoori?" Kenai lät ett lätt skrockande lämna honom, och han skakade lätt på huvudet med ett leende.
"Tyvärr kan jag inte riktigt säga dig det, Z'ev." började han leendes. "Jag har precis påbörjat det hela leva-i-flock-livet." skrattade han lätt, och såg på den mörkpälsade hannen. "Jag har levt som nomad i princip hela mitt liv - sett det mesta av Numoori." förklarade han. "Men jag lämnade det livet bakom mig - om än för stunden - när jag träffade min maka, Loiana, och vi fick valpar." Rösten lät extra entusiastisk när han pratade om sin familj, det gick inte att missa hans extrema lycka över dem. Visst hade han känt sig en aning kvävd, det var annorlunda för honom att stanna på samma plats så länge, men det var värt varenda sekund. Kenai hade aldrig riktigt tänkt överge hela sitt liv som äventyrare - det fanns fortfarande mycket att se - men han var fortfarande ung, och skulle ha massor av tid framför sig när valparna växt sig stora nog att ta hand om sig själv och göra egna val.

Z'ev nickade lätt samtidigt som ett leende spred sig på hans läppar. "En familj är det enda som skulle få mig att slå mig ner" sa han och suckade lätt. Han mindes valparna i flocken, han hade aldrig haft egna. Han hade aldrig känt sig redo för att skaffa en familj. "Jag tog hand om enstaka valpar för flera år sedan, jag minns inte så mycket längre. Inte deras namn inte häller min egna ålder" han pratade lugnt och en aning sakta då han kom och tänka på sitt förflutna. Han hade lärt sig mycket som ungdom, men det mesta hade han med åren glömt trots att han fortfarande var ganska så ung.

"Säg mig Kenai, vilka platser är värda att besöka i Numoori?" han gjorde en kort paus för att tänka ut vilka platser han varit i. "Jag vandrade från glaciären till hit i Acherati och jag har inte hittat mitt hem än" han lät blicken vandra över landskapet. "Jag lever helst inte där en flock finns" sa han med ett lätt leende. "Jag menar inget illa" ursäktade han sig kort. Trots att han kunde hålla sig i västra Acherati så tyckte han ändå att det var för litet för att kalla hem. Och han hade inget i mot att fortsätta vandra och skapa nya bekantskaper.

Intresserat såg han på Z'ev när han pratade. Trots att han blev något förundrad över att han tappat minnet, speciellt gällande hans ålder, så avbröt han inte. 

Ett lätt, varmt skrockande lämnade honom innan han tog till talan.
"Du behöver inte ursäkta dig, du har min fulla förståelse." Ett varmt, brett leende låg på hans läppar.
"Det finns många vackra platser här i Numoori, bara man ser dem för vad de är." svarade han, och pausade kort. "Men jag skulle vilja säga att jag verkligen tycker om Itrozo." Han log fortfarande. En längre paus togs, då han började fundera lite. "Wintera är också oerhört vackert." mumlade han lite, som för sig själv. "Men det är däremot ett hårt klimat, och inte så lätt åtkomligt. Och man måste gilla snö, massor av snö." Meningen fullföljdes av ett gladlynt skratt.

"Men det är däremot ett hårt klimat, och inte så lätt åtkomligt. Och man måste gilla snö, massor av snö."


Det gick inte att ta miste på leendet som blev allt större på Z'ev's läppar. "Det är inte riktigt mitt klimat, jag var ganska så duktig på att försvinna i snön som liten. Det var bara pälsen som avslöjade mig dock" sa han och skrattade lätt.
Så mycket som Z'ev log nu hade han inte gjort på länge, mycket länge. Mötet hade fått honom att ställa ett högre krav på Nummori's vargar.

"Kenai" började han sakta samtidigt som han svepte runt med blicken i landskapet innan den återigen fästets på Kenai. "Har du sett någon annan varg som ser ut som jag? Kanske med valpar och en annan hane" sa han utan att släppa tanken på sin mor som han så länge sedan hade förvisat. Till en början så hade det känts rätt, men det gjorde det inte längre. Han syskon var bara små valpar när han förvisade de och nu ville han försöka ställa det till rätta, trots allt så var han syskon fortfarande unga och fortfarande otroligt små till storleken efter som att de hade samma gener som Z'ev.

Kenai skrattade med honom. Det var trevligt, och han ångrade sig inte en sekund att han mött på den mörkpälsade hannen. Det kändes som att det skulle bli en vänskap, och när han tänkte på det var det inte många sådana han hade. 

"Kenai. Har du sett någon annan varg som ser ut som jag? Kanske med valpar och en annan hane?" 
Genast började ett hundratals skimrande minnen spelas i hans huvud, rotade genom alla vargar han mött genom åren - försökte att dra liknelser emellan Z'ev och någon annan. Till sin besvikelse lyckades han inte finna något. Kenai ruskade lite lätt på huvudet och såg ursäktande på den mindre.
"Tyvärr." började han, och suckade tyst. "Kanske sviker mitt minne mig men det kan jag inte påstå." Ett snett leende trädde fram på hans läppar. Det var jobbigt för honom att inte kunna hjälpa Z'ev, han ville så gärna vara till lags.

"Har du sett någon annan varg som ser ut som jag? Kanske med valpar och en annan hane"


"Oroa dig inte" sa han kort med ett leende, visst var det synd att Kenai inte hade sett hans mamma eller halvsyskon, men chansen att de hade kommit till Numoori var otroligt liten, men han hade själv hittat vägen till Numoori.

"Vad är din historia Kenai?" frågade han med sin vanliga, vänliga stämma. All hans uppmärksamhet var riktad mot den bruna varghanen framför honom. "Du behöver inte svara" la han sedan snabbt till, under åren som han vandrat hade han fått lära sig att alla inte ville prata om sin bakgrund den hårda vägen. Själv brukade han oftast tycka mer om att lyssna än att prata. Även som ung så fann han sig hellre i att vara eleven än att vara läraren. Men dock att ha en liten ovis valp som han fick lära allt han kunde var lockande, men han skulle nog aldrig fullfölja tanken då han ofta tvivlade på ifall han var redo.

Kenai mötte hans svar med ett hjärtligt leende. Det gladde honom att han inte gjort Z'ev allt för besviken. 
     "Vad är din historia Kenai?" Kenais leende breddade sig lite försiktigt. De heterokromatiska ögonen letade sig kort upp emot himlavalvet, som skymtades emellan det täta grenverket. Hastigt föll de tillbaka på den mindre, mörkpälsade hannen.
     "Ja du..." började han lätt skrockandes. "I ord är min historia inte mycket speciell. Jag växte upp i Bergen med mina syskon, men gav mig av som tonåring. Jag ville se världen med egna ögon." Det lät som en sådan kliché i hans öron. Alla ville väl mer eller mindre se världen. Lätt pustade han ut. 
     "Så det var så jag spenderade mina senaste 10 år. Utforska Numoori." Ett lätt skratt avslutade meningen. Det breda, varma leende prydde hans anlete. 
     "Tills jag träffade Loiana." fortsatte han efter en kort paus. "Vi kände oss inte redo att slå oss ner, så vi bestämde att vi skulle fortsätta med våra liv ett tag till. Så vi gick skilda vägar. Men när hon inte var på platsen vi bestämde att vi skulle träffas, så blev jag rädd. På väg tillbaka till Sienna så fick jag veta om Skogsbranden." Tonarten lät en aning besvärad. Det gick inte att glömma känslan av hur han trodde han förlorat henne. 
     "Jag trodde att jag förlorat henne." Blicken hade fått en sorgsen glimt. "Men sedan återförenades vi. Och på den vägen är det. Nu har vi underbara, friska valpar och bor tillsammans med en flock." Log han. Det sorgsna i rösten hade redan förflutit.

Z'ev nickade stilla för att visa att han förstod. Ett leende prydde helatiden sen mindre hanens läppar. "Jag önskar att alla, speciellt era valpar får uppleva din historia på nytt" han rörde lätt på svansen och såg mot hanens olikfärgade ögon. Valpar, nästa generation fick hans leende att breddas. Vinden rörde sig igenom trädens lövverk samtidigt som Z'ev kände att förrådet på samtalsämnen började dra tomt. Han blickade fundersamt ner mot marken då hans ljusa tunga sakta drog över nosen är den stannade. 

"Vilken flock har hand om mest valpar här i Numoori?" Hans tunga fortsatte igen innan han uttalade orden. En ide hade börjat uppträda i hans huvud, en blott tanke - som kunde sätta ut ett nytt mål för den svarta hanen. Leendet ko sakta åter på hans läppar då han allt mer började förstå och utveckla sin ide ytterligare. Förmodligen så skulle det endast bli en ide som sedan glömdes bort, som många av de andra idéer som han hade klurat fram.

"Jag önskar att alla, speciellt era valpar får uppleva din historia på nytt." 
      Kenai skrockade lätt till det. Ja, om det var så de önskade så hoppades han på att det var de fick erfara. Det varmhjärtade leendet låg fortfarande placerade över hans läppar.
     "Vilken flock har hand om mest valpar här i Numoori?" En tankfull min formades i hans anlete. Återigen lämnades han något rädd över att han inte kunde ge honom något svar. Trots allt så hade han aldrig varit direkt insatt i flockarna i Numoori, utan platserna. 
     "Jag är rädd att jag inte kan svara på det heller." skrattade han lätt, med en ursäktande ton. Svansen svepte ett fåtal gånger bakom honom. 
      "Men det finns många flockar landet över. Så det ska nog inte vara allt för svårt att hitta någon med många valpar." Ett dovt, kort skratt avslutade meningen.

"Men det finns många flockar landet över. Så det ska nog inte vara allt för svårt att hitta någon med många valpar."


Z'ev nickade kort åt svaret, han hade blivit mycket förvånad ifall Kenai hade kunnat svarat på frågan. "Jag gissar att du behöver gå och ta hand om dina egna valpar?" han pratade lugnt samtidigt som tankar på valpar värmde hans hjärta. Han såg sig över skuldran och försökte se vägen som han tidigare hade vandrat. "Det är nog tid för mig att röra på mig, jag hoppas att jag är välkommen åter för en annan pratstund" hans blick vandrade åter tillbaka på Kenai. Han hoppades att han skulle träffa hanen igen, någon annan gång då han hade sett mer av Numoori, om några år. Han visste inte vart han skulle ta vägen, kanske följa vägen som han tidigare hade vandrat, tillbaka igenom Eldskogen och ut i något nytt landskap, han skulle i alla fall inte behöva leta efter vatten ifall han stötte på någon sorts öken.

[Börjar avsluta rollet smått, ifall du inte har något mot det? c:]

Kenai kunde inte låta bli att skrocka lätt åt det Z'ev sagt. Ja, hans egna valpar. Svansen slog ett nöjt slag bakom honom. När den mindre, mörka såg sig över skuldran förstod han att den svarte började fundera på att fortsätta sin färd igen. När han talade igen nickade han förstående, och log belåtet emot honom.
     "Javisst. Du kan säkerligen hitta mig här i Acherati." svarade han med en vänlig ton. Med något osmidiga rörelser reste han sig upp, och sträckte något på nacken. Den brunbrokiga såg tillbaka emellan trädstammarna, innan han tog några steg i den riktning han kommit ifrån. De heterokromatiska ögonen lade sig på den mindre igen.
     "På återseende, Z'ev." sade han, och nickade djupt. Den storvuxna hannen vände sig om, och började sedan med en lätt, rytmisk gång ta sig tillbaka emot sin lya. Pratandet om valpar hade fått honom att längta till sina små.

[Avslutat kan vi väl säga? c: Om du inte vill skriva något förstås. ♥]