Morgonen mötte Melamory lugnt sovandes , säkert ihopkurrad bland rötter i en egengjord jordlya som mer liknade ett litet hål i marken bredvid en stort träd. Inte ens gasellflocken protesterade mot denna grannskap, vilka problem kunde en ensam liten varg ge?

Melamory drömde, det var inte ofta det hände och drömmarna hon fick var korta och svåra att minnas, men denna natt, eller snarare morgon kom hennes far och mor till henne. Hon mindes de klart och tydligt, hur de såg ut, hur lät deras röster trots att hon var på egen hand sen hon var 2 år. Mor lämnade henne bara tre dagar efter hennes födsel, turligt nog fanns far där och tog hand om henne. De hade varandra i hela två år, otroligt lång tid om man räknar med att Metamorpher blir självständiga efter bara något halvår.

Hur som helst kom de på besök till henne. Melamory kände hur hennes undermedvetna på egen hand dök ner i förfädernas minnen. Moderns röst kunde hon alltid höra i sina tankar när hon stötte på något okänt eller farligt. Fadern fanns bara i Melamory's egna minnen. Hon kunde se honom stå där, stark och säker, med kloka ögon, gröna och lila precis som Melamory's egna ögon vilandes på henne.

Modern stod bredvid honom, en nätt chockladbrun hona, liten och tanig precis som Melamory själv, ögonen var brunt och svart, med samma leende som hon hade dagen de två tog farväl på läpparna.

Melamory vaknade med ett ryck som om någon hade knuffat till henne, i själva verket var det bara ett extra högt stamp i marken som hon hörde när gasellflocken plötsligt galopperade iväg som väckte henne. Den bruna tiken kröp fram ur sitt gömställe, solen har för länge sedan gått upp och savannen började en ny dag. Dags för henne att hitta något att äta, maten som mätte hennes harkropp räckte inte för att hålla igång hennes vargform, hon måste få tag på kött.

[lite konstigt inlägg från mig :) ]

Melamory blundade och höjde huvudet för att ta ett försök och urskilja de olika dofterna som savannen hade. För svag för att fälla en gasell på egen hand fick hon istället koncentrera sig på de mindre djuren. Doften av hare fick henne att spetsa öronen och le. Detta skulle gå lätt. Nej, så klart var hon inte snabb nog att jaga ikapp en fullvuxen fälthare, till och med savannens geparder hade problem med det men att lura hararna till att tro att hon är en av de skulle fungera.

Melamory bytte skepnaden lätt och naturligt, sådant kom med enkelt till henne och hon upplevde inte längre den obehagliga smärtan skepnadsbytet medförde förut. En gråbrun hare sprang nu fram i gräset påväg mot ängen artfräderna höll till. Hon fick syn på två stycken stora som hälsade henne med vaksamma blickar, en reste sig till och med på bakbenen för att bättre se på henne. Melamory skuttade fram till den och när det skiljde ca en halvmeter från de så bytte hon blixtsnabbt skepnaden till en huggorm och högg den överaskade haren. Haren skyggade från henne och lyckades springa några meter innan den föll ihop, ryckte till och gjorde ett nytt försök att resa sig. Melamory passade på att återfå sin naturliga form och springa efter den. Om haren hinner gömma sig i sin håla kommer hon få svårigheter med att gräva fram den.

Melamory fick tag i haren då den halvhjärtat försökte krypa ner i sitt gömställe, den bruna honan sträckte ner nosen och fick tag i ena bakbenet, tur var det då hålan skulle vara för liten för henne att fortsätta. Haren var döende, ögonen var stela, glasartade med stor, svart pupill, munnen var öppen och den bleka tungan hängde ut tillsammans med lite fragda. Melamory la den på marken för att sedan ta tag i nacken och barmhärtigt bryta den. Hon gillade inte att plåga sitt byte i onödan.

Dagen startade bra, haren var stor och fet sommaren till trots, oftast var de såhär fina runt hösten men här fanns mat åt de året runt så de behövde inte svälta. Den bruna tiken märkte inte den ganska så stora vargen komma allt närmare. Hennes uppmärksamhet ägnades åt haren, hon var betydligt mer orolig för hyenorna som gärna passade på att jaga iväg henne från fina byten

Melamory stod med ryggen vänt mot främlingen när hon plötsligt hörde hans röst, hörseln signalerade om att främlingen befann sig för nära henne och hon vände sig om med en ovärdig hastighet. Hannens storlek var ännu mer skrämmande och fick den kontrastfullt spinkiga Melamory att ta ett steg bakot, ändra sig och ta ett steg frammåt innan hon osäkert tog ett steg bakot igen men bara med ena baktassen.

Hennes olikfärgade blick märkte genast av hannens och Melamory viftade glatt överasskat med svansen.

"Oh! Du är också en Metamorph!"

utropade hon glatt och all hennes nervositet som hon förut utstrålade var som bortblåst, hon hittade en rasfrände! Visst, han var inte helfärgad och mycket stor men fortfarande! Melamory har under sitt liv i ensamhet aldrig stött på en annan Metamorph, visst, de var ovanliga men inte så extremt? Ibland kände hon sig som den sista av sin ras vilket alltid var sorgligt då det betydde att hennes genetiska linje skulle försvinna.

" En.. en.. En meta-vadå? "

Melamory stirrade lite misstänksamt på hannen, han verkade förvirrad och det smittade av sig på den unga honan. Trots att hennes biologiska ålder var 10 så var kroppen och det mentala åldern betydligt äldre. Hannen viftade kort med svansen men såg fortfarande osäker ut.

" Jag är Kenai. "

Melamory tippade lätt huvudet på sida och en vaksam rynka la sig på hennes panna, haren var för tillfället bortglömd. Hon var nyfiken på den nya individen som kanske kanske var hennes artfrände.

"Melamory" svarade hon kort. "Du ser ut att vara en Metamorph i ögonen..vi har alltid olikfärgade ögon.." hon började försiktigt gå runt honom i cirkel med en studerande blick. "Men du är inte solfärgad..och väldigt högrest.." hon stannade igen framför honom och undrade. "Kanske är du en halvblod eller av en lite annorlunda ras? Kan du skifta eller återvända till förfädernas minnen?"

" Min far var en vren och min mamma en bergsvarg. Udda kombination, jag vet. Men jag är ingen metamorph. Jag besitter inga sådana krafter du beskrev. "

Melamory såg misstroget på honom.

"Är du säker?"
Hon såg honom i ögonen, han hade ju olikfärgade precis som hon, det var ett typiskt särdrag som alltid fanns i metamorphsläktet, men kanske fanns det även i andra raser men bara mer ovanligt?

"Du har säkert rätt..Kenai? Kenai.."
Hon skakade på huvudet åt sin egna misstag men log sedan vänligt åt honom.

"Jag ber om ursäkt för mina frågor, det var mycket oartigt från min sida. Jag blev missledd av dina ögon, i mitt släkte är det en typisk drag som utmärker oss från andra."

Melamory ryckte lätt på axlarna åt hannens svar. Metamorpher var förut en stor ras men när de andra raserna slutade ärva ner sina genetiska minnen från moderns sida och ökade livslängden hände inte samma sak för metamorpherna. De fortsatte att leva som de gör nu och mer och mer har eras blod blandats ut i andra raser så att ingenting blev kvar. Kanske hade även denna hanne en droppe av deras blod i sig bara att han inte vet om det.

Det sägs att instinkter är svaga skuggor av metamorphernas genetiska minnen. Melamory lät ett lurigt leende synas på läpparna.

"Lite svårt att veta vad du kommer finna som intressant.. Vi har lite annorlunda krafter än andra raser. Jag demonstrerar gärna men då behöver jag få något från dig.."

Hon lutade huvudet något bakot så att hon betraktade hannen från halvslutna ögon, det gav henne en extra mystisk och intrigerande blick. Det lätta leendet lät hon ha kvar på läpparna.

" Vad menar du? "

Melamory flinade lätt och försökte förklara.

" Vad som helst, hår.. klo..blod..men antar att hår är kanske det lättaste och minst smärtsammaste du kan ge mig."

Hon tog ett steg mot honom utan att försöka bita eller gripa tag i honom. Tänk om han nu skulle bli skrämd av henne? Kanske tro att hon är en vampyr som luras och skämtar med honom? Melamory har stött på alla möjliga paranoida typer.

Melamory tog ett långsamt steg mot honom och försiktigt sträckte fram sitt smala ansikte med de bakot lutande öronen mot hans nacke. Ett kvickt rörelse och hon hann rycka ut några hårstrån från hannens nacke. Hon behövde någon form av biologisk material för att kunna byta skepnad.

Melamory drog sig tillbaka och tuggade i sig hårstråna. Det var inte något behagligt för henne, i själva verket försvann inte håren ner i magen utan absorberades av kroppen, bröt upp i minsta delar och memoriserade den genetiska koden för att sedan få de manipulerbara gener i tikens kropp att kopiera hannens.

"Nu kanske det kommer se lite läskigt ut.. Hoppas du inte får mardrömmar."

Melamory's stämma var skämtsam men en ton av allvarlighet kunde klart höras, en skepnadsbyte, speciellt en första såg aldrig vacker ut. Kroppen har ännu aldrig prövat sig på att ändra sig till denna form förut men turligt nog ger övning färdighet. Andra gången Melamory får för sig att använda Kenai's form kommer det gå snabbare och lättare.

Det första som ändrades i tiken var ögonfärgen. De skiftade nästan direkt till exakt samma ögonfärg hannen bar. Sedan var det pälsens tur. Den blev längre och tjockare, ändrade textur och färg, Ansiktet började också skifta, käken blev bredare och öronen ändrade sin form. Det såg ut som om Melamory plötsligt började svullna upp, benen blev längre och de försvagade av metamorphen lederna knäcktes obehagligt högt när de ställde in sig i de nya, längre benen. Melamory såg sjuktligt smal ut, revbenen och ryggraden var klart synliga trots den längre pälsen och man kunde märka hur de hela tiden ökade i storlek och ställde om sig i den nya kroppen.

Hon var nu lika hög som hannen och många drag som hon bar på förut har försvunnit helt. Kroppen har börjat ställa om musklerna som steg för steg täckte kroppen. Detaljer som klor och tänder avslutade bilden. Framför Kenai stod nu en perfekt kopia av honom själv. En gråbrun hane, högrest och muskulös, med ett blått och ett gult öga.

Melamory andade försiktigt in, hennes större kropp krävde mer syre och hon förvånades när hon rent automatiskt tog ett för lite andetag. Ännu vågade hon inte ta något steg, hon behövde vänja sig. Det hon gjorde var att varsamt förflytta tyngden från ena sidan till den andra, på så sätt vänja sig till kroppens tyngdcenter.

"Så.. vad tycks?"

Melamory's röst var exakt likadan som hannens då stämmbanden skiftade tillsammans med kroppen men något torr och låg. Hon kände ett stort behov av vatten, den som fanns i kroppen räckte inte till.

Melamory höjde försiktigt på hakan när hon hörde hannen skratta. Hon har stött på massor av olika reaktioner till hennes krafter men hannen verkade iallafall road. Melamory själv fann att det var ganska intressant att befinna sig i den nya kroppen, hon kände klart och tydligt av den ovana höjden och kraften i musklerna som mycket snart skulle börja lyda henne.

Han gick närmare henne och Melamory sträckte på halsen för att nosa på honom men kände genast hur tyngdpunkten ändrades och hon tvingades ta ett steg fram för att inte falla omkull.

"Oj.."

Hon ryckte till och rätade ut sig innan hon slängde en ursäktande blick på hannen.

"Din kropp är väldigt tung och högrest..jag är inte van vid den än. Ge mig lite tid så kommer jag vänja mig.."

Melamory funderade en stund innan hon försiktigt satte sig ner och virade den långa svansen runt sig, en typiskt Melamory-gest, hon skulle behöva flera veckor om inte månader för att lära sig fullständigt kopiera hannens sätt att röra sig, tala, tänka. Allt detta behövdes för att en fullständig kopiering skulle ske.

" Kan du göra dig till vilket djur som helst? "

Hon höjde ögonen och såg på honom innan hon rynkade på pannan och skakade på huvudet.

"Inte än.. Jag hoppas att jag lär mig snart men ännu är min repertoar av former ganska liten. Jag kan bli till insekter och gnagare. Det hjälper också men ger inte så mycket skydd.. Vad är din kraft?"

Hon rörde försiktigt på sina lemmar, svansen slog lätt i marken och hon rörde på tassarna, öronen och huvudet. Det var lättare att lära sig kontrollera kroppen om man började smått.

Med öppen mun av häpnad såg Melamory hur området sakta tynade bort runt de för att sedan placeras om med en vacker skog. Melamory reste sig upp, kroppen har börjat lyda henne ganska bra nu och hon behövde inte ens ta stöd när hon tog några steg bort mot kronhjortarna hon fick syn på.

"Är det teleport? Förflyttade du oss?"

Hon vände sig om helt mot honom, att vända huvudet enbart gav henne en lätt snurrig känsla. Melamory bestämde sig att byta tillbaka till sin egna kropp igen, det var bekvämare så för henne och förmodligen också Kenai så att han slapp prata med sin egna falska tvilling. När Melamory började skifta om ångrade hon sig och bestämde sig att sifta om till sin Menelausfjärilform. Den vackraste hon hade. Både för att göra Kenai glad och för att visa honom vad mer hon kunde.

Hennes kroppsstorlek minskade väldigt snabbt, inlärda former kunde hon ta på sig på bara någon minut och mycket snart satt en metalliskt blå fjäril, ganska stor, med vackert utformade vingar. Melamory rörde försiktigt vid en grässtrå med sin tillfälliga antenn och när den gick rakt genom den så fladdrade hon upp i luften med en anklagande min.

"Det är ju inte på riktigt.."

Hon fladdrade runt Kenais ansikte och gjorde några försök att landa på hans nos.

" Jag skapar illusioner. Hörsel, syn, lukt. Jag jobbar fortfarande på känsel. " Förklarade han, lite generad. Plötsligt föll skogen samman, och istället befann de sig på savannen igen. De heterokromiska ögonen försökte få fatt den lilla fjärilen som cirkulerade runt hans huvud.