De morgonpigga solstrålarna smekte det torra gräset som klädde landskapet. Trots att det ännu var tidigt kunde man känna att dagen skulle föra med sig en tryckande hätta. De få molnen som svävade långt upp i det blå rörde sig knappt i den snåla blåsten. Men ibland kom det en vindpust och möblerade om vargens päls. Ibland bar brisen med sig det som var kvar av nattens svala luft. Ibland var det dagens varma fläkt. 

Vargens stora tassar ledde den magra individen framåt. Den onormalt stora svansen lät honom hålla balansen trots att kroppen borde ha fallit ihop för länge sedan. Det var viljan som drev honom. Lyckan. Han hade klarat den långa resan hit. Nu var han där så många av de historier han hört under sin uppväxt uppspelat sig. Ett leende spred sig över det utmärglade ansiktet.

"Nós estamos aqui. Nós fizemos isso."
 (”Vi är framme. Vi klarade det.”)


Hans blick släppte inte det främmande landskapet när han uttalade orden.  Men från sin kompanjon hörde han ett svagt kraxande. Papegojan lämnade sin plats där den krampaktigt hållit sig fast på hans länd och med två korta flaxar satt den bredvid honom. När Jace såg ner på sin vän så kom en våg av dåligt samvete över honom. Detta var hans dröm. Hans dröm. Fågelns gröna fjäderdräkt var matt och dess ögon trötta. Det hade inte funnits särskilt mycket mat, för någon av dem, under den riksfyllda passagen över benkusten.

Jace sjönk mer på mage och förde blicken till en bit av marken som låg framför honom. Han skrapade ihop alla smulor av resterande kraft som fanns i den flerfärgade kroppen medan han fortsatte att stirra på den lilla jordplätten. De både stirrade på plätten. Snart kunde man ana en grön knopp som växte fram i den annars så gula omgivningen. Långsamt växte sig den större. Tillslut blev den lika hög som hans tassar var breda. Visserligen hade Jace onormalt stora tassar men det var fortfarande en väldigt liten växt. Han släppte den lilla växten med blicken och såg på papegojan.

"Isso é tudo que posso fazer amiguinho. Em breve vamos encontrar comida adequada para você. Eu prometo.”
(”Det är allt jag kan göra lilla vän. Snart ska vi finna ordentlig mat till dig. Jag lovar.”)

Orden uttalades med en överväldigande mjukhet av en röst fylld av kärlek medan han iakttog amazonpapegojan när den åt upp han skapelse. Han visste att detta inte var vad den lille föredrog. Det skulle vara frukt eller kanske lite insekter. Men det här var allt han hade att ge.

Kenai hade lämnat akacieträdet han mer eller mindre bott under den senaste månaden, för att ta en av sina vardagliga promenader. Gryning och skymning var de enda gångerna han förmådde sig att blotta sig inför solen - att känna dess värme emot hans päls, istället för att bara beundra den ifrån skuggan av hans träd. 

Trots att det här rollspelet inte har stått speciellt länge, så känns det väldigt lovande för att bli ett sådant rollspel och det vill jag verkligen inte. <: Så jag tänker tills vidare se detta som avslutat.