Hon var ny i området - ja, ny i landet, om hon skulle uttrycka sig korrekt. Hon utforskade omgivningarna med ungdomens sorglösa nyfikenhet. Ännu hade hon inte stött på någon att göra bekantskap med, men hon hoppades innerligt att något skulle hända. Det var lika spännande som långtråkigt att lära känna området. Hon hade varit här i bara ett par dagar, men hon var ännu ung och äventyrslustan var det inget fel på. 
Den snövita varginnan strövade med nosen sänkt mot marken och de ljusblå ögonen fästa vid någon punkt i fjärran. Hennes öron vred sig trehundrasextio grader för att kunna uppfånga alla de ljud som skogen överöste dem med - det vänstra hyste ett litet hack. Hon hade blivit av med en bit av vänsterörat för länge sedan, när hon var en ung, bekymmerslös valp, som blivit tillrättavisad av en hårdhänt vuxen.
Ett plötsligt ljud fick kroppen att stelna till, men när det gick upp för henne att det bara rörde sig om en fågel i ett träd, fortsatte hon lunka utan mål och mening. Åh, vad hon önskade att någon kom i hennes väg och lös upp hennes tillvaro, tillförde någon sånär spänning i hennes liv. Ty det var inte bra för en ung, rastlös själ att vandra runt i stilla ensamhet med endast sina egna förvirrade tankar som sällskap. De flesta kunde hålla med om att de egna tankarna ibland var den värsta färdkamraten man kunde få.
Fåglar kvittrade i träden, solen lös som om den aldrig hade gjort annat, men för Tirana var det obegripligt hur allting verkade så glatt och livfullt när hennes tankar till fullo bestod av dystra, ensamma klagorop.

Solen stod högt på det blå himlavalvet och vinden var som icke existerande förutom någon enstaka vindpust då och då. Fåglar kvittrade och de marklevande små djuren fick löv och buskar att rassla på sig.
Mellan träd och buskar, tryckte sig en varg hane desperat mot de allra skuggigaste delarna. Hans svarta päls skimrade i gröna nyanser när solens strålar träffade precis rätt. Detta kunde lura ögat att tro att hans päls egentligen var en väldigt mörk emeraldgrön, men så var självklart inte fallet.
Hans ögon var en dimmigt silver grå färg och en kunde fundera om det var meningen eller om han var blind. Båda hade sanning i sig. De skulle se ut så och ha den färgen, men han var även blind. Han var av ras, en nattvarg.
Så vad han av alla gjorde ute på en sådan vacker strålande solskensdag visste han inte heller.
Han var ny till detta land och hade än så länge endast "sett" Lövskogens stränder.
Han hade egentligen inte riktigt sett något alls. Allt var så ljust att han lika gärna hade kunnat se rakt in i solen. Skuggorna var hans enda vänner och de enda ställen som han kunde känna att han hade en föraning om hur hans omgivning.
Just nu förlitade han sig i högsta grad på sin hörsel och sitt luktsinne för att avläsa området. Och trots att han var irriterad över att ha i princip noll sikt, så var han ändå nöjd att han lyckats ta sig så långt utan hinder.

Den unga varginnans kropp stelnade till vid det ytterst svaga, nästan ohörbara, ljudet av steg bakom henne. Snabbt vände hon sig om och hennes blå ögon mötte ett par grå. Överraskningen fick henne nästan att tumla bakåt av pur förvåning.
När hon flyttat sig några steg bakåt synade hon främlingen noga. Ögonen hade en besynnerlig, grå färg. Hon gissade att främlingen hade nedsatt syn, om han inte var blind. 
"God dag, främling", sa hon muntert. "Mitt namn är Tirana. Får jag fråga vad som har hänt med era ögon?"
Hon tänkte inte efter innan hon talade, och orden hoppade som grodor ur munnen på henne. Hon insåg för sent hur främlingen skulle tolka hennes fråga. Som barnslig och överilad och oförskämd. 
Vilket den ju också var.
Hjärtat ökade nervöst takten i bröstet när hon väntade på främlingens svar, och om inte den vita pälsen hade täckt hennes ansikte hade man kunnat se att kinderna blossade av förlägenhet.

En plötslig röst fick honom att stanna i han steg. Rösten var feminin och ung. Varför hade han inte sett henne? Okej, dum fråga, men varför hade han inte hört henne? Eller känt doften av henne? Det fanns ingen vind, och när det väl kom någon pust så var det inte i hans riktning så det förklarade nog bristen på doft, och när han tänkte efter så hade han nog inte varit tillräckligt uppmärksam för att höra henne. För stor koncentration på var skuggorna var för att orka bry sig om annat. Dumt.
Hon hälsade och han nickade tillbaka till svar. Inget ovanligt eller otrevligt. Men hennes nästa fråga gjorde honom lite butter.
Vem frågar något sådant utan att ens fråga om den andra partens namn först?
"Högst otrevligt Tirana. Har dina föräldrar inte lärt dig hur man hälsar?"
Hans ögon smalnade när han stirrade mot vad han tror var vargen han talade med. Han hoppades det, annars såg han nog otroligt dum ut som pratade mot luften.
Han suckade och backade in längre i skuggorna så han fick lite klarare sikt.
"Jag besparar dig frågan. Mitt namn är Geralt och mina ögon är precis som de ska vara. Jag är en av nattens vargar och har svårare att se under dagen. Men när natten kommer kan inte ens den mest skarpsynta varelse klå mig."
Han sträckte lite extra på nacken och kisade för att försöka få en klarare syn på främlingen. Han såg nog en aning arg och irriterad ut. Kanske även lite högrest, men detta var inte med flit. Han försökte bara utgöra konturerna av varginnan och detta kändes mest bekvämt då hans ögon kom lite mer i skuggan.

Tirana skyndade sig att försöka släta över den ohyfsade frågan. 
"Jag ber om ursäkt. Det var inte rätt att säga så."
Hon kunde dock inte undertrycka den bubblande nyfikenheten i bröstet, som lös igenom även i hennes sjungande röst. 
"Men jag undrar - och du behöver givetvis inte svara - vad som har fört Geralt till Acheratiskogen. Min nyfikenhet drev mig till denna plats, och tristessen kommer troligast att driva mig härifrån."
Hon tystnade. Han ville säkert inte höra någon utläggning om hennes liv, och det var korkat av henne att ens prata mer med denne främling som, trots att han presenterat sig, likväl var henne lika främmande. Han skulle bara tycka att hon var en irriterande barnunge, om han inte redan tyckte det efter frågan om ögonen. Hennes föräldrar var starka och godhjärtade varelser som visst tagit hand om henne och syskonen på ett bra sätt, och hon hade fått lära sig vett och etikett. Men hon hade aldrig mött ett par ögon som Geralts, och grodorna hade hoppat ur munnen på henne innan hon kunnat stoppa dem.

Det kunde höras hur den unga tiken var nyfiken och han fann det lite roande. Han tycktes heller inte känna av något vidare hot från henne och hans långa resa hade gjort hans ben trötta och hans huvud bankade smått från att ha vistats i solljus lite längre mer än rekommenderat. Så han lade sig till rätta i skuggan.
''Detta land och denna plats är ny för mig. Jag har sett mycket under min resa men känner mig inte riktigt nöjd. Jag vill ha mer att uppleva och mina ben bar mig hit. Vart hit är vet jag dock inte riktigt än.''
Han tänkte efter en stund om Tirana kanske kunde ha svar på några av hans frågor. Hon hade nämnt att namnet på denna plats var Acheratiskogen. Underligt namn tyckte han men fokuserade inte mer på detta då det inte var hans plats att ifrågasätta.
"Säg mig Tirana, du verkar vara mer bekant med detta land. Vad är dess namn?''

Den snövita tiken höll svansen lågt, spetsen sopade mot marken när hon långsamt viftade med den, som ett tecken på underkastelse. Hon tänkte inte göra om samma misstag två gånger och var fast besluten att visa sig artig resten av mötet.
"Jag skulle inte kalla mig bekant, men dess namn är Numoori."
Hon tog ett steg framåt och den viftande svansen ökade hastigheten, bara lite. 
"Jag drivs av min längtan att se mig omkring, upptäcka världen och finna min plats i den. Ännu har jag inte sett hälften av vad detta land har att erbjuda. Det är ett vidsträckt område och många mil att vandra."
Hon såg på Geralt under lugg, artigt men hon lyckades ändock inte undertrycka den busiga glimten i ögonen som hon ständigt bar med sig, vart hon än gick och vem hon än mötte. Den var en del av hennes personlighet och gick inte att dölja.
"Om Numoori inte är ditt hemland, varifrån kommer du, Geralt?" frågade hon nyfiket.

Stegen var tunga och hasande när den gråe hannen äntrade skogen. Han lämnade träsket bakom sig, även om det tog emot väldigt mycket. Han ville ta sig till storkärr, för det var tydligen ett ställa med sumpmarker det också. Kivrem tyckte om sumpmarker, väldigt mycket. Faktum var att det fanns ingen annan plats som han tyckte bättre om än just träsk och blötmarker. Det var väl en av de saker som gjorde att han skiljde sig ganska markant från de flesta andra vargar. Det, och det faktum att han kanske betedde sig lite annorlunda...

Kivrem hade aldrig sett sig själv som speciellt annorlunda. I hans värld var det alla andra som var konstiga - inte han! Alla var så vältaliga, på ett sätt som han trodde att han aldrig skulle bli. Inte för att han var vidare sorgsen över det. Ignorance is a bliss, som vissa sa.

Så, med inte mycket i huvudet, fortsatte Kivrem sitt lugna traskande genom skogen. Han visste inte riktigt om han skulle följa kusten under sin vandring, eller om han skulle gå tvärs igenom landet istället. Han misstänkte att risken var stor att han skulle gå vilse, och det ville han ju inte göra! Kanske kusten var den bästa vägen att gå i alla fall?

Hon väntade tålmodigt på Geralts svar, fast besluten att skaka av sig pälsen av en ung, dumdristig vargflicka, knappt något mer än en valp. Hon ville låta honom ta den tid på sig som han behövde, visa att hon minsann kunde låta tystnad tala hon också.
Tiken klippte med öronen, nyfiken på omgivningen som hon ännu inte var något vidare bekant med, nyfiken på allt vad skogen gömde och dolde. Nyfiken på alla främmande djur, ljud och dofter som hon ännu inte hade träffat på. 
Plötsligt anade hon närvaron av någon annan. Ögonen fokuserades på en punkt någonstans bakom Geralt, och hon försökte förtvivlat med ett barns bestämdhet. Hon tänkte för allt i världen inte låta denna främling försvinna mitt framför nosen på henne. Inte när hon nu så desperat jagade efter ett tidsfördriv, något att förgylla dagarna med.