Achilles kände hur han drog efter andan när han sett tvillingklipporna torna upp sig mot den gråtunga himlen på håll. Det var inget han hade väntat sig att känna, men det blev som en nostalgisk våg som sköljde över honom. Det var så längesen nu som han hade varit här senast, men det blev som att komma hem på riktigt för första gången på länge. Det var som att tvillingklipporna och Qu's tidigare liv här på Numoorislätten var något han bara hade paketerat ihop och gömt inom honom, låtit bli helt att fundera på det, men nu vart det istället en liten explosion av det lilla paketet och alla minnen av allt kom tillbaka på en gång. Livet vid tvillingklipporna hade varit hela hans liv till egentligen inte allt för längesen. Det gick inte längre att säga att han inte saknade det.

Achilles undvek att prata med någon medan de närmade sig klipporna. Han sneglade något mot Zephyr som var den enda andra i gruppen som också faktiskt hade blivit född och växt upp vid tvillingklipporna. Men det var svårt att avgöra om Zephyr upplevde samma emotionella berg- och dalbana som han själv gjorde. Achilles kände sig blödig.

Ju närmare gruppen kom tvillingklipporna desto tydligare blev det dock att mycket hade förändrats. Det var nån slags bebyggelse och liv och rörelse likt något Achilles inte hade förväntat sig. Det stod vargar på klipporna och vaktade och det kom och gick vargar. Någon verkade ropa ut orders, och antagligen hade de uppmärksammat att en större grupp vargar närmade sig.

Ett svagt duggregn började falla när de närmade sig öppningen mellan två  större stenar till bebyggelsen som var insprängd i det klippiga området.

De talade snabbt med vakterna och släpptes in mot deras ord att de inte skulle störa i det stora lägret. Achilles antog att det var vanligt att resande tog tillflykt här när de släpptes in utan någon närmare presentation.

Gruppen såg sig förundrat omkring i lägret som var mycket större nu när de var inne än vad det gett sken av på långt håll. Det var vargar, hyddor och eldar här och var. Kött hängde på tork med hudar och örter. Achilles kunde även känna en lukt av blod och död i luften. Men det verkade vara mer en del av platsen än något utöver det vanliga. Han bytte en blick med Yargol. Vad hade det här blivit för plats egentligen? Han vände sig mot de andra han hade med sig och nickade åt dem att det var fritt fram att sprida ut sig. "Se vad ni kan hitta om vad som händer här, men var diskreta. Vi samlas senare. Kom ihåg att inte tala för mycket om vilka vi är och vart vi kommer ifrån. Vi vet inte ännu vilken eller vilka flockar som styr här." Han var kort i tonen och ville inte dra till sig mer uppmärksamhet än de redan hade gjort.




[En större grupp från Qu har kommit till tvillingklipporna, och lämnar det öppet vilka av Qu som är närvarande. Det är fritt fram för vem som  helst att hoppa in och skriva både inom Qu och för andra karaktärer som kan råka befinna sig i Tvillingklipporna.]

Lumo hade slutit upp snett bakom fadern för att ta in vad gruppen såg. Det var inte vad han väntat sig, egentligen. Från vad Qu berättat hade platsen en gång tillhört dem innan de flyttat, och att området inte varit olikt resten av slätten, men det hade förstås varit länge sedan. Långt innan Lumo och syskonen ens varit födda. 
   Lumo hade aldrig sett så många vargar på samma ställe förut, och aldrig hade han sett ett område så stort och öppet. Numoorislätten hade sannerligen tagit honom med storm, och Tvillingklipporna verkade inte sämre. I skuggan av de väldiga tvillingklipporna låg flera handelsstånd, utströdda eller i prydliga rader. Marken var mestadels upptrampad och packad, men här och var stack gräset fortfarande upp i små tuvor, och i de mindre besökta hörnen växte det fortfarande frodigt. Han kunde skymta flera små bäckar. Trots att tvillingklipporna var full av rörelse låg det också ett sorts sansat lugn över platsen, som om alla visste exakt vad de gjorde och hur de skulle bete sig.
  Hans blick dröjde lite extra vid byteshandlarna. Även på avstånd kunde han se många spännande föremål, även om det inte gick att identifiera särskilt många av dem. En del glimmade i solskenet, nästan som vatten. Lukterna av kött fick det att vattnas i munnen.
   Plötsligt fick Lumo syn på något extra intressant mellan handelsstånden. Han knuffade till Arceus för att påkalla hans uppmärksamhet och nickade diskret mot en punkt lite längre bort. Bröderna såg menande på varandra, och hade precis påbörjat en ansats att smita iväg när Achilles blick föll på dem. 
  Bröderna delade ännu en blick. Typiskt.

[Lite PP av Arceus. Säg till om jag ska ändra, Vic. Lin också.]

Den röda blicken gled över området som var fyllt av liv och rörelse. Achilles ord ekade i hans huvud, och han tänkte hålla sig till ledarens uppmaning. Oavsett tidigare händelser var han en del av Qu, och man svek inte flocken. Lojalitet var ett av de starkaste karaktärsdragen som fanns hos den unga stäppvargen. 
Skeptiskt såg han sig omkring. Det verkade som en udda plats i hans ögon, inte alls som det han tidigare hade sett. Men han var här för att upptäcka och lära, förutom att utföra sin plikt gentemot flocken såklart.
Så han tog in alla intryck, fundersam över vad som egentligen lockade så många till en och samma plats. Tillhörde de alla samma flock? Det verkade otroligt, med tanke på den mängd individer som befann sig här.
Han sträckte medvetandet efter ängeln, sökte svar. Bara en tystnad ekade tillbaka, ängeln fanns inte att finna.
Han drog en suck. 

Den gråa hanen bröt sig bort från klungan av Qu medlemmar, strosade iväg lite lätt på egen hand. Granskade noggrant allt som skedde omkring honom, alla ansikten som fanns där att se. Han bar på en förhoppning om att han kanske skulle finna sin syster på denna plats. Att kanske Nephania hade vandra hit. Det hade var alldeles perfekt. Att få svar på alla frågor som susade omkring i hans huvud. 
Lite visste Oscuro om att hans förhoppning var meningslös.

[Mest bara för att klargöra Oscuros närvaro.]

Lunula
Luna hade följt med gruppen som begett sig mot tvillingklipporna. Hon hade hört dem tala om sitt tidigare hem och det hon såg framför sig var inte alls vad hon hade förväntat sig. Liv och rörelser och stånd där man visade upp sina varor för byteshandel. Allt ifrån smycken till pälsar, verktyg och olika typer av föda. De skimrande ögonen betraktade allt tyst men då ledaren tog till orden lyssnade hon noga. sade inget men gav honom en liten nick som för att visa att hon förstått. 

Luna tog sig bort från gruppen. Kände fortfarande efter denna tid som gått sedan hon valde att följa med systern till flocken att hon hade lite svårt att passa in så hon gick ensam fram mellan de olika stånden. Lyssnade noga till de vargar runt henne som småpratade samtidigt som hon betraktade alla olika varor. Hon hade inget med sig att byta med så hon såg bara på allt. Ovan vid det liv och rörelser som omgav henne. 


Shagani
Den stora bevingade vargen satt bakom sitt stånd med olika smycken, främst i silver men även andra ädla metaller, några enklare och andra mer avancerade med olika stenar och andar material för att göra smyckena mer tilltalande. Han hade även använt några av sina egna mindre fjädrar till olika smycken, hans fjädrar som skimrade i silver. Även olika typer av verktyg fanns tillgängliga och några olika korgar flätade i vass. De olikfärgade ögonen betraktade lugnt de som passerade och ännu hade affärerna gått trögt. Även om de var en hel del vargar i rörelse så verkade dom flesta mest gå och titta på de olika varorna. 

(Luna och Shagani finns på plats)

Tvillingklipporna var inte alls som han föreställt sig, men han var inte besviken. Alla de gånger Achilles hade pratat om platsen hade han aldrig nämnt ett stort läger. Antagligen så hade det kommit till efter att Qu lämnade platsen? Inte omöjligt. Melvin rynkade lätt på nosen. Stanken av död låg i luften, men ingen verkade göra en stor grej av det hela. Var det också en del av vardagen? Den här platsen var så annorlunda gentemot Byoomi, och när ledaren gav dem ordern att samla information var han inte sen med att lämna gruppen och utforska.

Med nyfiken blick gick han fram till ett av stånden där det låg någonting som påminde om den rutning hans far ägde, men istället för metall var det i läder. Bakom ståndet flinade den gamle, raggiga hannen brett.
    "Vad tycker du grabben? Bra och stabil utrustning för att slåss mot odöda!"
Hans röst var lika raspig som hans matta, grå päls var raggig. Nyfikenheten byttes ut mot överraskning.
    "Odöda?"
Han hade hört att flocken stött på vandrande lik bara en kort tid innan han och hans syskon föddes, men han hade aldrig sett några själv.
    "Odö... Är inte du med zombiejägarna? Du ser ut som en sån."
Zombiejägarna? Odöda?
    "Gör jag?" frågade han fåraktigt.
En zombiejägare. Tänk om han kunde få vara en sån! Det lät häftigt. Melvin kastade en kort blick på sin mor. Hon skulle aldrig låta honom stanna kvar här.

Stanken av blod och död tvingade ovälkomna minnen till ytan. Minnen av skrik och horribla bilder av vargar med fruktansvärda sår och levrat blod i pälsen. Hon hade upplevt död långt innan dess, men inte på det sättet.
    När Achilles sa åt dem att sprida ut sig följde hon Melvin med blicken då han rörde sig bortåt. Hon hade varit dräktig med honom och hans syskon när de slogs mot de vandrande liken. Såhär i efterhand hade det varit en korkad grej att göra, men där och då hade det känts rätt. Det hade varit så länge sen. Vid gudarna, hennes valpar var vuxna nu, trots att hon inte riktigt ville erkänna det. Och hon hade gått miste om så mycket tid tillsammans med dem. Med en sista blick på sonen vände hon huvudet bort från honom och gick fram till ett av stånden.

En kort konversation senare hade hon fått reda på att detta var ett av zombiejägarnas tillhåll, och att de förhindrade samma varelser hon själv träffat på att spridas ut i landet. Men det lät inte på havsvargen, som hon roat noterat satt i en tunna fylld med vatten, som att det fanns någon som direkt ledde dem. Men han hade varit hjälpsam och pekat ut en av dem lite längre bort. En mörk stäppvarg med allvarlig min. Thrar tackade för hjälpen och rörde sig bort mot honom.
    "Ursäkta."
Allvaret tycktes släppa i hans ansikte när han mötte hennes blick.
    "Välkommen," sade han med en ljusare röst än vad hon väntat sig.
"Kan inte påminna mig om jag sett dig, eller din grupp-" han nickade menande mot de resterande "-här tidigare."
    "Nej, vi är väldigt nya här. Men jag har förstått det som att en del av er här jagar zombies?"
Hanen, som introducerat sig själv som Makar, förklarade vad deras uppgift var, och att de hade fler utposter än Tvillingklipporna.
    "Funderar du på att gå med?"
    "Jag?! Nej, nej, nej," svarade hon med ett skratt. "Men det skulle inte förvåna mig om min son vill det."
Hon nickade menande mot honom där han stod och pratade med en grå gammal varg. Han hade aldrig riktigt varit nöjd med att stanna i Byoomi. Ingen av hennes valpar hade varit det. Men hon önskade att han kunde välja någonting som var mindre farligt.

Större delen av dagen hade den mörka honan tillbringat ute i Ken-Yaks södra delar. Hon och ett gäng andra jägare hade försökt få bukt med en mindre samling som hade kommit lite för nära Tvillingklipporna. De hade nästan lyckats ta sig igenom hela gruppen innan en dimma hade dragit in med duggregnet som hade gjort det för farligt för att fortsätta och de hade bestämt sig för att ta en paus. Efter lite vila och mat så skulle förhoppningsvis vädret lättat något.
Hon hade precis tagit sig in genom en av portarna då hon möttes av synen av en främmande grupp vargar som såg tämligen förvirrade ut, som om de inte hörde hemma där.
Efter att ha gjort några ärenden så återvände hon till huvudingången där de flesta av de nya vargarna fortfarande befann sig. Något med dem fångade hennes intresse.
Glasrustningen som hon oftast bar hade hon dragit ihop till mindre, mer kompakta ringar som klädde hennes tassar och utkanten av den läderbrynja hon bar över axlarna och nacken som satt fast runt armbågarna på frambenen och under magen. I det vänstra örat hängde som vanligt en glaspiercing.
Hon iakttog dem en stund innan hon närmade sig en ungvarg som stod och talade med en av de äldre läderhandlarna. Någonting sade henne att ungvargen verkade intresserad av vad de hade här, kanske det vore ett bra tillfälle att rekrytera lite nytt blod. Det behövdes alltid fler vargar, även om det nu var ganska länge sedan som någon faktiskt dog så fanns det de som tröttnade och gav sig iväg på andra äventyr.
''Jag tror lädret skulle passa dig grabben. Det är väldigt lätt och rörligt men ändå motståndskraftigt. Jag kan intyga att hans varor är bra''. Hon nickade mot handlaren, som var den hon hade bytt till sig sitt läder från. ''Den har stått emot många flyktiga tänder och klor hittills''.

Tvillingklipporna var inte sig likt. Yargol hade visserligen inte bott i klipporna lika länge som många andra av flockens medlemmar från den tiden, men den tid han spenderat där, hur flyktig den än varit, var nog för att se den tydliga skillnaden. Det myllrade av liv innanför bebyggelse, som såg ut att ha varit tänkt som tillfällig men blivit mer permanent. Ett långvarigt läger, med all smuts och stank som hörde därtill. Han mötte Achilles blick, och ryckte på axlarna.
    När gruppen spred ut sig så sökte Yargol sig bort från handlarna, och mot de större uppställningarna. Tält. Vad än de kallade de mer-permanenta-än-planerat byggena. Det dröjde inte länge förrän han presenterat sig och fått träffa etablissemangets lokala helare. Han svalde stygnet av motvilja när han drogs med i platsens dagliga arbete, i utbyte mot ord med de andra helarna och deras patienter.

[Ville mest etablera att Yargol var där och gjorde något haha. Hoppar in och ut direkt, och räknar det som avslutat för Yargols del]