De gröna, böljande stråken blev allt mer synligare medan mörkret tätnade utanför ljusskenet av den nedgående solen. Bakom det smaragdgröna skymtade stjärnornas glödande ljus mot den mörklagda himlen. Vinterkalla brisar pustade genom de täta lövverken, och blandade den ljuva fågelsången med rytmiska prasslanden.
     Under de skyhöga trädpelarna var marken fortfarande till synes grön och frodandes. Månblomstern som översållade Ötamons jordar såg ännu friska ut och i fullmånens bleka sken glödde de vagt. Det verkade som att vintern var att nå urskogen sent. Kanske hade det att göra med det bestående norrskenet?
     Kvällens stillhet hade nått den nyblivna vargmodern. Sedan valparna födelse hade hyndan drabbats av en ständig oro. Det var inte mer än väntat, men ännu hade hon inte kommit att lämna lyan mer än någon enstaka minut. Det var inte förrän denna kvällskvist, tiken äntligen vågade lämna de små knytena ensam i dunklet en längre stund. Med mjuka rörelser smet hon förbi de sovande valparna, och ut genom lyans mynning.
     Varje gång slog norrskenet henne med häpnad. Den smaragdfärgade strålningen lyste upp hela skogen på ett sätt som kunde efterlikna solens. Förundrad över dess kraft, fastnade Blue med blicken på himlavalvet. Det var något lugnande med de svallande rörelserna, något som påminde om vågorna på havet. Den djupa stress som varit så påtaglig de senaste dagarna falnade och en frid infann sig hos albinon.
     Med en mjuk suck satte hon sig ner utanför lyans äntring. Fortfarande var varginnan trollbunden av det grönas skönhet. Men trots dess fägring, kunde Blue inte låta bli att undra vad som åsamkat detta kraftiga fenomen. Norrsken var en ökänd naturföreteelse, men aldrig hade honan skådat ett med samma slående styrka. Varginnan hade ingen stark tro till Gudarna av Numoori, men hon kunde inte neka deras närvaro - speciellt inte i tider som dessa.
     "Vad är det Ni gör?" andades Blue tyst utan att vänta sig ett svar.

Ända sedan Blue hade fått sina valpar hade han inte sett mycket av henne. Någonting som egentligen kanske inte var speciellt underligt. Det kunde inte vara lätt att bli mor. Och då han visste att hon inte gärna lämnade sina små han hade bestämt sig för att underlätta situationen för henne och sköta jakten. Han rörde sig frånvarande tillbaka till lyan efter lyckad sådan. Hare var inte det lättaste att få tag på alltid, men av vad han hade att välja på var de ett av de lättare alternativen. Hjort och rådjur var han för liten för att fälla själv. Vildsvin var inte ens någonting att överväga.

De blå ögonen var som vanligt fäst på himlavalvet. Norrskenet hade dykt upp för en tid sedan och sken både dag och natt. Men han fann det fortfarande enormt magiskt. Det var vackert. Att det var gudarnas verk tvekade han inte ett ögonblick på. Det kunde inte vara någonting annat än dem. Bara de kunde skapa sådan skönhet. Han började omedvetet nynna på en av sångerna, en hymn, han lärt sig som valp. I munnen hängde haren slappt och gungade i takt till hans steg. Motvilligt sänkte han blicken. Till sin stora förvåning såg han den vita tiken ligga utanför lyan. Hector försökte mjukt påkalla hennes uppmärksamhet. Att skrämma henne när hon redan var så nervös som hon var, framför allt nu efter valparna, var verkligen ingenting han önskade. Bytesdjuret gjorde att hans röst lät dov och klumpig. Han log så gott han kunde då hon vände ansiktet på honom. De sista stegen tog han i trav. Försiktigt lade han ner haren framför henne.
   "Jag tänkte att du kanske var hungrig."
Ett brett leende låg på hans läppar och han lade sig ner intill henne. Han vände återigen ansiktet mot himmelen. Långsamt bleknade leendet och en min av förundran tog dess plats. Han låg tyst en stund och bara såg på skådespelet ovanför dem.
   "Det är så otroligt vackert." andades han sedan.
Ja, visst kunde det bara vara gudarna som låg bakom det hela. Frågan var bara varför. Men för tillfället var det ingenting Hector brydde sig om. Han var fullt belåten över att återigen få bevis på deras existens. Och han uppskattade helt klart detta än mer än den bestraffning och det kaos som varit.

[#SämstPåAttSvaraPåRoll]

Den gröna, dansande charaden ovan försummade henne. Borta i tankar och funderingar märkte hon inte av den närmande silvervargen förrän han kallade på henne. Som om hon ryckts ur en dvala såg hon på honom med en lätt omtöcknad blick. Ett vagt leende klöv det näpna anletet i två när de blå blickarna möttes. Hector hade med sig en hare, och hon var väldigt tacksam över att han valt att hjälpa henne så länge som han gjort. Efter vad som hänt henne hade ingen annan varit så passande som honom. Blue ville gottgöra honom, men tvivlade på att hon någonsin skulle kunna.
     "Tack..." sade hon med en varsam ton. Med en försynt blick såg hon upp på Hector, innan ögonen sökte sig till norrskenet. Blue rörde sig inte mycket alls när den silverpälsade lade sig intill henne. En mjuk suck lämnade henne när Hector uttryckte sin hänförelse till ljuset. Det tog andan ur henne varje gång.
     Några minuter passerade innan Blue lyckades se bort från himlavalvet. En kort sekund såg hon ner på haren som låg livlös framför henne, och sedan på Hector. Ett blygsamt, varmt leende spred sig över hennes skära vargaläppar.
     "Hector..." började hon lågmält. De azurblå förmådde sig inte att se på honom och skyggt föll de ner på marken. Öronen vinklade sig något vemodigt tillbaka. "Tack." sade hon efter en stunds tystnad. "Jag kan inte tacka dig nog för vad du gjort för mig och mina små." sade hon med en djup suck. Ögonen sökte sig upp till honom igen med en blygsam, nästan lite sorgsen blick. "Jag vet inte hur jag ska gottgöra dig." Försiktigt drog hon lite extra på ena mungipan och en sorgblandad min trädde sig över hennes anlete.

Något osmidigt skiftade han ställning och lade sig på höften istället. Han hörde någon uttala hans namn långt borta. Tyst. Som en mjuk viskning bland träden. Blues röst. Med ett ryck togs han tillbaka till verkligheten. Hans blick irrade runt ett kort ögonblick innan de fann vännens blå. Hon hade tystnat igen. Liksom så många gånger tidigare väntade han tålmodigt på att hon skulle fortsätta. Det skulle komma förr eller senare.

Då det lilla ordet med en sådan enorm innebörd lämnade hennes läppar såg han förvånat på henne. Hon hade sänkt ögonen mot marken, men hans förvirrade minspel höll i sig fram till hon tystnade. Ett mjukt leende ersatte det och han mötte stadigt hennes blick då hon höjde den.
   "Blue..."
Försiktigt lutade han sig mot hennes hals.
   "Ta hand om dig, om er, och överlev. Det är allt jag önskar."
Leendet breddades då han såg upp mot Blue. Att hon blev starkare, framför allt psykiskt, och faktiskt fick lov att må bra var allt han ville. Hon om någon förtjänade det, så vänlig och mjuk som hon var.

Blue besvarade hans breda leende med ett varmt av hennes. Hector påminde henne om Jayce på ett sätt. Liksom Jayce hade räddat hennes liv så hade även han gjort det. Även om Blue hade växt djupa, varma känslor för Hector så kunde hon inte låta bli att känna smärta när hon såg på honom. Minnen från det förflutna skulle alltid hemsöka henne och aldrig låta henne få känna frid igen. Hur mycket hon älskade sina nyfödda, så kunde hon inte se på dem utan att det bet i hennes hjärta. Saknad och sorg över sina tidigare förlorade. Rädslan över att förlora dem var ibland överväldigande och lämnade henne i ett panikslaget tillstånd. När hon såg på Hector såg hon den djupa vänskapen de hade och med den kom fruktan av att förlora honom. Aldrig kunde hon se på någon hon brydde sig om utan att känna ångesten att de någon dag aldrig mer skulle ses.
    Tankarnas intensitet ökade, och tankarna började tvinna in sig varandra. En lätt ångest började växa i hennes bröstkorg och tvingade henne att se bort från silvervargen. Istället sökte sig den blå blicken upp till det dansande norrskenet. Något med det sköljde henne med lugn och tröstande henne stilla. 

En stund av tystnad passerade innan Blue slutligen såg på Hector igen.
     "Det är tack vare dig att jag - vi - är här idag." sade hon med en varsam ton. "Du räddade vårat liv." fortsatte hon efter en kort paus. "I djupet av mörkret blev du mitt ljus. Om du någon gång tappar tron på dig själv, glöm inte det Hector." Leendet i hennes ansiktet hade för länge sedan falnat och utbytts av ett sorgblandat uttryck.

Det hade gått snabbt och han hade bara hunnit se skuggan av det, men mörkret inom henne hade gjort sig påmint. Vad det var som hade triggat det kunde han inte säga. Men han såg det. Hector tryckte sin panna mot hennes hals. Han fanns där hos henne och han skulle inte lämna henne. Då hon började tala igen lät han blicken söka sig upp till hennes. Ett generat leende spred sig på hans läppar och han vände bort blicken. Han var inte säker på hur han skulle reagera på hennes ord. Istället nickade han.
   "Jag ska minnas det."
Hans ögon sökte sig till hennes igen och han noterade uttrycket hos henne. Det generade känslan rann av honom.
   "Blue." sade han mjukt och reste sig upp.
I sittande ställning var han mer i jämnhöjd med henne; någonting som alltid tycktes roade honom. Han tryckte varsamt sin panna mot hennes och stängde sina ögon. En kort stund satt de i tystnad. Stilla toner lämnade hans strupe då han började nynna vaggvisan hans mor sjungit för honom och systern då de var valpar. Han hade nynnat samma visa för Blue tidigare.
   "Varför så sorgsen?" frågade han sedan och öppnade ögonen.
Ett litet, uppmuntrande leende spelade på hans läppar.

]De azurblåa ögonen tycktes aldrig falna i färg, hur vemodig blicken än blev. Så mycket känslor speglades alltid i de mandelformade, att uttrycket "ögonen är själens fönster" besannades hos henne. När Hectors blå mötte hennes såg hon bort. Rädd för den slitande rädslan som stack i henne när hon övermannades av känslor från svunna tider.
     Hans stämma var len i hennes öron, och en utandning undslapp henne. Albinotiken rörde sig inte när hon kände hans panna emot hennes egna. Det låg en sådan djup tacksamhet inför silvervargen i henne. Hon kände sig skyldig han hennes liv - men hon visste att han aldrig skulle be om det. Hector började nynna på en sång han tidigare hört av honom. Den var vacker, och för allt i världen ville hon inte avbryta den.
     "Varför så sorgsen?"ljöd hans röst efter att sången dött ut. Blue såg upp på honom med ett uttryck som såg ut som en blandning mellan glädje och sorg. Hon hade inte nämnt något om sitt tidigare liv. Kanske för att det smärtade för mycket, kanske för att hon ville inte få mer medlidande av honom. Det hade inte känts som det funnits en rätt tid att säga. Vad skulle hon säga? Egentligen kunde hon vänta sig att han skulle förstå - han hade varit med om liknande. Han var familjelös som henne. Men hon hade fått en chans att få en ny familj, men till vilket pris? Fruktan över att förlora dem med var en ständig känsla som aldrig lät henne vila. Den skulle inte komma att försvinna. Skulle hon klara att förlora dem med? Förlora sina valpar en gång till? Nej. Nej, det skulle hon inte.
"Jag är bara rädd." svarade hon efter en stund tystnad. Blicken som lämnat Hectors silvriga anlete såg upp på honom igen. Hans päls skimrade i grönt från himlens skådespel.

Hon var tyst, men han kunde se henne tvekande. Då hon till sist talade såg han på henne med något höjda ögonbryn.
    "Rädd?"
Hans röst var tyst men stadig. Ofrivilligt rörde sig blicken mot lyan där han visste att hennes valpar sov. Han kunde bara ana hur skrämmande det var att bli förälder. Hector kände själv hur främmande det var att vara i närheten av valpar. Även om det inte ens var hans egna kände han ett visst ansvar för dem. Han såg på Blue igen.
    "Du kommer bli en fantastisk mor." försäkrade han.
Hon såg det kanske inte själv men hon hade otroligt mycket att ge. Framför allt kärlek.

Hans ord stillade hennes oro en aning, men inte tillräckligt. En del av rädslan låg självklart i hennes bristande självförtroende, men framförallt i de hemsökande minnena. Hector visste inte om hennes förlorade valpar, eller något om hennes familj förutom att de var döda. Skulle hon berätta? Vad skulle det tjäna till? Blue sökte inte mer ömkan och medlidande från silvervargen - hon förtjänade inte ens hans vänlighet till att börja med. Den blå blicken lämnade hans anlete för stunden.
     "Det här är inte min första kull valpar." rösten var tyst med en uppenbar tveksamhet. Vemod över det hon sagt formades i hennes ansikte. Hon var rädd att möta hans blick. En känsla av skam växte i henne och fick henne att vrida tillbaka öronen och sorgsenheten i hennes anlete ersattes. Hon kände sig misslyckad och svag i tanken på det. Hon hade inte kunnat rädda dem, inte ens försvarat dem. Det var den tanken som gjort att hon inte lämnat Othello med en gång, han hade försett henne med en säkerhet som Blue inte kunde erbjuda. Nu var han borta, och allt ansvar om deras liv låg på henne. Hon hade redan utkämpat en strid för hennes familj och förlorat. Tanken på att hon inte kunde förse dem med de skydd de skulle behöva slet i hennes hjärta. Andetagen djupnade lätt och med en försynt blick såg hon på Hector igen.

Förvirring prydda hans anlete innan insikten föll över honom.
    "Åh..." sade han tyst.
Han vände bort blicken och kände sig dum över vad han sagt. Hector såg på henne igen.
    "Jag är ledsen..."
Han var inte säker på vad han skulle säga. Visst kände han till hur det var att förlora sin familj, men att förlora sina egna valpar var en vilt främmande känsla.
    "...vad hände?" frågade han trevande.
Ville hon inte prata om det skulle han inte tvinga henne till det, men av erfarenhet visste han att det kunde vara skönt att tala om det. Åtminstone i efterhand.

Blue såg på honom en kort stund, innan hon vände bort blicken igen. Osäkerhet fyllde hennes sinne.
     ”Förlåt” började hon lågmält. ”Jag skulle inte ha sagt något... Jag bara...” Blue sänkte huvudet en aning. Albinotiken visste inte vad hon skulle säga. Hon ångrade att hon sagt något från början. Det hela kändes som en skamlig hemlighet, men det var inte så hon ville ha det. Hennes valpar var ingen skam – de var hennes största stolthet. Men att hon låtit dem dras ur hennes liv det var en skam. Det fanns ingen plats för de veka hade Othello en gång sagt. Men det verkade som att istället för att låta Blue själv vittna bort, så tog de allt annat. Rädslan för att de små skulle komma att få samma öde som de andra var större än något annat. Hon skulle offra allt för deras säkerhet.

Hon gjorde det igen: bad om ursäkt där det inte fanns någon anledning att göra det. Hector såg på henne med sorgsen blick och placerade huvudet mellan framtassarna. Försiktigt kröp han närmare henne och tryckte mjukt huvudet mot hennes skuldra.
    "Nej, det är jag som borde be om ursäkt..." sade han med tyst röst. "Jag menade inte att dra upp jobbiga minnen."
Hon bar redan på så mycket smärta, han behövde inte göra saken värre.
    "Men vill du någonsin prata om det så finns jag här."
Hector bet sig i underläppen, osäker på om han borde fortsätta. Han ville inte riskera att göra saken värre, men å andra sidan kunde det kanske inte bli så mycket värre.
    "Det hjälpte i alla fall mig."
Att han hade haft någon att stödja sig mot när hans familj hade dött hade varit en livräddare. Men hjälp av Tomin och gudarna hade han tagit sig igenom den jobbigaste tiden i sitt liv. Han var skyldig gråblodet otroligt mycket.

Blue såg på honom. Det kändes inte rätt att han tog på sig skulden för hennes jobbiga minnen. Hector hade bara skänkt henne något att glädjas över och vara tacksam över. Silvervargen var mer än hon någonsin kunde önska sig. För första gången sedan de träffats slog hon av realisationen att de skulle behövas skiljas åt en dag. Värmen från hans huvud emot hennes skuldra värme mer än bara hennes kropp, utan in i både hjärta och själ. Hector fick henne att tro att det skulle bli annorlunda den här gången. Död och ensamhet kanske äntligen inte skulle drabba henne igen. Det kändes som att han var vändpunkten från all tragedi. Gudarna kanske hade bestämt sig för att låta henne vila nu, och Hector var som en ängel de givit henne. Den tvekan hon känt inför Gudarna hade falnat. Hur kunde hon förneka dem efter allt som hänt?
     ”Tack...” andades hon lågmält. Blicken sökte sig upp på himlavalvet som var prytt av dansande grönska. Det var mer än ett tack för hans stödjande ord, det var för hans närvaro, för att han valt att stanna med henne så länge, för att han gett henne tron och styrkan tillbaka. En suck av lättnad och utmattning lämnade henne och hon sänkte huvudet till tassarna igen.

Han andades ut ett lätt skratt, osäker på vad han borde säga.
    "Alltid."
Hector ville verkligen hjälpa henne att se vilken fantastik varg hon var. Kunde han bara så ett frö så var det nog, så länge det fick lov att gro och blomma ut.
Han såg, liksom Blue, upp mot Gudarnas skådespel. I ögonvrån kunde han se henne lägga huvudet mellan sina tassar. Oavsett vad de högre makterna gjorde så var det en underbar känsla att veta att de vakade över dem. Visst var han mer än medveten om att de fanns där, men det var fantastiskt att de faktiskt visade sig då och då. Åtminstone i andra former än ren ilska och kaos. Hector lade sitt huvud över tikens hals så gott han kunde och drog en djup suck. Tyst började han nynna en av vaggvisorna hans föräldrar sjungit för honom och systern då de var valpar. Han var säker på att Blue skulle känna igen den: hon hade hört den tidigare från hans läppar.

[Avsluta? c:]