"Jag är inte feg!", ljög Vit och damp tjurigt ner på bakdelen. Det var inte precis första gången Blue hade bett henne att försöka ta för sig lite mer av världen. Munnen var grinigt ihopknipen, och öronen låg ut åt sidorna. Det var en rejäl lögn, ibland blev hon till och med rädd för sin egen svans, men ändå. Det var inte hennes fel att hon.. Var försiktig, med främlingar. Ja, precis så var det! "Jag är.. försiktig.." 
  Vit ryckte oförberett till, då ett kort, lätt skrattande ekade i bakhuvudet. Inte ovänligt. Vit visste att de inte skulle höra det. Det vara bara hon som kunde höra henne. Det var hon. Vit visste ingenting, annat än att hon hade sällskap nu, dygnet runt, hela tiden, om än hon inte hördes eller knappt ens kändes mer än några få procent av tiden. Hon kändes alltid, men för det mesta bara knappt. Små inflikningar, små ord, eller känslointryck. Små, små, avtryck. Ingenting mer, och hon hade varit helt tyst i flera dagar fram tills nu.
  Blue hade föreslagit att de, ensamma, skulle gå ut och träffa Hector, så de kanske kunde bli vänner. Vit var inte alltför förtjust i förslaget. Hon hade ju träffat honom förut? Och hon kunde väl inte hjälpa att han var läskig.. Egentligen var han inte läskig. Inte alls.. Det var bara läskigt. Hon ville inte känna någon annan än mamma, Valkyrian och Varya. Så enkelt var det.
  Det där mjuka skrattet hördes ännu en gång, men Vit gjorde inte annat än att vagt spela med öronen.
[Pax till Blue och Hectuurrr]

Blue log snett emot dottern. ”Självklart är du inte feg”, svarade hon med en värmande röst. ”Men Hector vill så gärna lära känna dig, och jag vill att du ska lära känna Hector”, förklarade hon mjukt. Det fanns många anledningar till varför Blue kände att det var viktigt att valpen skulle mjuka upp till silvervargen. Det hade sedan första stund varit uppenbart att Vit skulle behöva mer hjälp, mer stöd än någon av de andra. Hon skulle behöva mer uppmärksamhet och tid. Det var viktigt för Blue att lära Vit träffa andra, utomstående, att bearbeta sin rädsla för vad som verkade vara ”det mesta”. Förutom det, var Hector någon som Blue litade på. Någon som Blue ville att valparna skulle se upp till och älska, precis som hon gjorde.
     ”Kom nu, Vit” uppmanade hon och tog några långa kliv över valpen, och såg sedan tillbaka på henne. Ett uppmuntrande leende breddade sig över de skära läpparna. ”Jag ska iallafall gå. Kyrian och Varya ska stanna här, ensamma”, sade hon menande. Vit var mer fäst vid henne än någon av syskonen, och höll sig helst till henne. Varya och Kyrian var inte så oroliga om Blue lämnade dem en stund, de uppehöll oftast de själva och glömde nästan bort att hon inte var med dem längre.

Precis som den gången då han för första gången skulle träffa Blues valpar låg han nu och väntade på att hon och en av döttrarna skulle dyka upp. Vit hade varit väldigt tveksam och blyg och inte riktigt våga vara med och leka med honom och de andra syskonen, någonting han tyckte var väldigt synd. Liksom sin mor var han helt säker på att hon hade mycket att ge, om hon bara vågade.

En gäsp lämnade Hector och han rullade över på andra sidan där han låg i solskenet. Han och Blue hade kommit överens om att de skulle umgås själva med Vit i ett försök att få henne att öppna upp lite. Han skulle jättegärna lära känna henne, men visste samtidigt att även om man kanske behövde pusha på valpen lite så behövde det gå i hennes egna takt.
    En vind smekte över gläntan där han låg och avslöjade att de båda albinotikarna närmade sig. Han vred uppmärksamt på huvudet och kunde snart se dem komma gående. Bakom honom började svansen vifta mjukt och han gav dem ett varmt leende.

"Jaaajaa..." Suckade albinon, men inte utan att ge modern en butter blick när de tillsammans steg ut i solljuset. Än värmde den inte, och skulle inte göra på ett långt tag. Ännu skulle inte våren börja tränga bort köldens tid, om än Vit längtade efter att få se månblommorna Blue berättat så mycket om.
  Mor och dotter tog samma väg som första gången valptrion träffat familjevännen. Hela tiden höll hon sig snett bakom Blue, alltjämt med en lätt trumpen min över att bli tvingad. Egentligen visste hon att det hela var fånigt. Hector skulle inte precis mörda henne, det visste hon om, och både Valkyrian och Varya uppskattade ju honom så högt. Han var inte läskig som i benämningen läskig, utan det vara bara obehagligt. Vit visste inte varför.
  Hectors silverpäls syntes snart mellan träden, och de möttes av ett varmt leende och viftande svans. Vits min blev än mer tjurig då de kom närmare, och när Blue stannade upp ett par meter framför silvervargen så damp hon klumpigt ner på bakdelen och såg bort, medan hon missnöjt snörpte på munnen.

[Asså xD]

Ett hälsade läte lämnade Hector, men han förblev liggande med huvudet mellan framtassarna, väl medveten om hurdan Vit var. Valpens missnöjda min fick honom att dra på smilbanden.
    "Hej, Vit." sade han mjukt och försökte påkalla hennes uppmärksamhet.
Han visste att hon hörde honom, även om hon för tillfället låtsades som om han inte fanns.

[Långt som tusan, men det får bli så! xD]

Vid åsynen av silvervargen började svansen på albinotiken svänga, lågt och försiktigt – precis så som hon alltid var. Försynt log hon lite när hon slog sig ner en bit framför Hector. Dotterns min hade om möjligt blivit ännu tjurigare. Det var viktigt för utvecklingen av valpar att de fick bekanta sig utomstående också; speciellt om de Vit – tillbakadragna och försiktiga. Blue anade att det alltid skulle vara ett drag hos henne, precis som det var för henne. Men det betydde inte att hon skulle sluta försöka få henne öppnare och lite självsäkrare. Det var svårt att klara sig ensam och isolerad, det hade hon första klass erfarenheter av.
     ”Vit”, kallade hon. De azurfärgade ögonen sökte efter hennes uppmärksamhet när hon inte svarade. ”Det är oartigt att inte svara”, manade hon med en menande ton. En kort, mjuk blick kastades på vännen innan den sökte sig åter till dotterns.

"Vit", manade Blue. Valpen stack buttert spetsen av tungan utanför munnen ett ögonblick innan hon faktiskt vände på huvudet för att kasta en blick mot Hector. Silvervargen hade placerat huvudet mellan framtassarna, uppenbart för att ge ett vänligare uttryck. Ett Vit-vänligare uttryck - de andra valparna brukade bli överlyckliga så fort den blåögde hanvargen kom i närheten. Hon fick för en sekund ögonkontakt med honom, innan hon flackade osäkert med blicken och återigen såg bort.
  "Hej Hector", pep hon slutligen klent.

Han mötte Blues blick innan han återigen såg på Vit med vänliga ögon. Hon var så otroligt lik sin mor på flera sätt. För ett kort ögonblick mötte hans blå hennes ljust röda. Hectors svans började vifta bakom honom och öronen riktades framåt. Valpen vek hastigt undan med blicken och pep fram en hälsning.
    "Vad roligt att du ville träffa mig." sade han med ett leende. "Vad har du hittat på idag?"

Vit såg återigen som hastigast mot Hector, men denna gången såg hon inte bort igen annat än att låta blicken falla ner mot de klumpigt stora tassarna. Öronen var positionerade bakåt, svansen låg mot marken utan att röra sig. Silvervargen ställde en fråga. Valpen svalde och tänkte först inte svara - men Blues uppmanande pet i ryggen av en tass fick henne att återigen slita sig från sin egen bubbla.
  "Eh", började hon, och mötte Blues blick. En lätt nervositet fladdrade i maggropen, men varför? Hector var inte farlig. Faktiskt.. tyckte hon om honom. Ändå var det med skräckblandad nervositet hon behövde konversera med den andre. Hon svepte tungan över nosen och kikade under ögonfransarna mot Hector. "Jag.. Jag tog en fågel." Nästan, iallafall. Blue hade fångat den, men den hade sprättit till av en plötslig sista livsgnista och försökt flaxa iväg när Blue släppt den. Vit hade varit uppmärksam och kastat sig över den lilla varelsen, naglat fast den vid marken med hjälp av dess båda vingar och blivit lika förvånad över bedriften som de andra. Hon log ett litet, prövande leende mot den andre.

Han höjde på ögonbrynen och log brett.
    "Håhå!" utbrast han glatt. "Fåglar är minsann inte lätta att fånga, så det är ju jättebra!"
Att hon lyckats få tag på en kom som en överraskning för honom. Hector såg kort på Blue innan ögonen återigen sökte valpens. Han mötte vänligt hennes osäkra minspel.
    "Skulle du och mamma vilja leka med mig?"
Än så länge hade hon inte vågat vara med då han lekt med hennes syskon, men kanske skulle det gå bättre nu när hon var själv.

Ett leende låg klistrar över hennes läppar hela tiden. Blue var övertygad om att om de bara fick lite tid tillsammans, tumanhand, så skulle det hela gå mycket bättre. Varya och Valkyrian var båda väldigt intensiva och uppmärksamhetssökande, vilket i sin tur nog fick Vit att tveka på sig själv mer än vad hon borde.
    Modern nickade intygande när Vit berättade om fågeln. Lågt skrattade hon uppmanande. Det hade verkligen varit en bedrift, faktiskt var hon imponerad över Vits snabba reaktion. Hon tvekade inte en sekund på att hon skulle växa upp till en fantastisk hona, bara hon fick lite tid.
     ”Skulle du och mamma vilja leka med mig?” Blue såg från Hector till Vit, hon sänkte huvudet för att komma närmare hennes höjd. Ett inbjudande, varmt leende drog i hennes mungipor.
     ”Vad säger du, gumman?” Hon kastade ett kort ögonkast på silvervargen och mötte sedan Vits röda blick.

[Skriver ett sista inlägg här sen avslutar vi pga gammalt roll <3]

"Skulle du och mamma vilja leka med mig?", frågade Hector. Vid tittade på honom med runda ögon, sen på mamma, och sen tillbaka. Blicken smalnade av, så att ögonen bara blev till små ljusröda springor. Hon hade aldrig lekt med familjevännen.. även fast syskonen gjort det. Varför?
  Ibland visste hon inte ens själv.
  Mycket långsamt smög hon fram till Hector med gravallvarlig min. Under tystnad sträckte albinovalpen lika långsamt fram en liten, blek tass, och placerade den mitt på Hectors mörka nos... så bröt ett busigt leende igenom påhittet.
  "Kull. Du har den." Valpen fnittrade till, backade kvickt undan och snodde runt för att springa undan eventuell motattack.

[Han var nog inte så läskig ändå, va]