Natten hade känts ändlös. Isande vindar hade pustat genom skogen, och lämnat alla huttrande av köld. Den tunnpälsade albinon låg fortfarande kvar på samma plats där hon lämnats, eller snarare dumpats. Kylan hade bitit henne hela natten lång, och lämnat henne sömnlös. Kroppen värkte av utmattning, men höstsolen som kikade ner emellan trädkronorna värmde upp hennes kropp. Den lilla energin som lagrades i hennes kropp var hennes enda chans att ta sig ifrån platsen, och leta skydd någonstans. Den bräckliga tiken hävde sig kämpande upp på de ostadiga benen. De vibrerade utmanande. Huvudet kändes tungt och yrsel drabbade henne med ens.
     Efter några osäkra försök att börja röra sig framåt med stela steg, så fick hon igång musklerna igen. De hade krampat regelbundet i stort sett hela natten, och värkte obarmhärtigt under hennes skära hud. De azurblåa ögonen var glansiga, men tomma. De började flackande söka emellan de knotiga trädstammarna efter ett naturligt skydd, då hon saknade styrkan att på något vis kunna göra ett själv. Blue saknade trygghet, samtidigt som törsten och hungern började bita i henne. För hennes egen skull kunde hon klara hungern länge, men hon tänkte på sina små. De behövde näring ifall de skulle klara av att födas in i denna värld, och Blue behövde näring ifall hon skulle klara sig så länge tills deras födelsedag. Vintern kom med stormsteg och Blue var inte alls redo för dess bryska ankomst.

När den grå hannen somnat kvällen innan hade det regnat lätt. De ljuva dofterna av våt mark och rosornas arom hade snabbt sänkt ner honom i en lugn sömn. När han vaknade lämnade en ljudlig gäsp honom och han smackade med tungan. Hector blev liggandes ett ögonblick innan han lade sig med huvudet så högt han kunde. Busken hade han sökt skydd inunder hindrade honom att hålla huvudet i en avslappnad ställning utan att lägga det mot marken. Smidigt började han krypa ut från lövverket. Grenarna smekte lätt över hans rygg då han höll den för högt upp.

Väl ute under klar himmel sträckte han på sig med ytterligare en gäspning. Han skakade av stelhet och jord och såg sig om med klara ögon. Itrozo. Vid flertalet gånger tidigare hade han besökt rosenskogen, ofta tillsammans med vänner och familj. Och nu liksom då fann han den magisk av förrädisk skönhet. Att rosorna var giftiga hade han själv fått erfara då han var yngre och efter den incidenten var han noga med att inte gå för nära törnarna och se var han satte sina tassar. I sakta takt började han röra sig igen medan de ljust blå ögonen sökte efter gömda tänder. När främmande dofter letade sig in i hans nos stannade han upp och höjde blicken. Varg. Två av dem. Han vädrade i luften. En av dofterna var svagare än den andra. Hector satte återigen benen i rörelse och rörde sig mot den doft som fanns kvar i skogen med honom.

Efter en kort tid såg han hur en ljus varelse rörde sig mellan träden. Hans öron vinklades framåt och ett intresserat ljus glödde i hans ögon. När han sedan såg hur den ljus hukade sig, nästan kröp ihop där hon stod, och de ryckiga rörelserna falnade glöden. Han såg oroligt på den andre. Försiktigt rörde han sig framåt, denna gången utan att ens tänka på rosornas taggar.
   "Fröken?" frågade han med höjd röst då han kommit närmare.
Han inspekterade busken som befann sig mellan dem och fann den säker att ta sig förbi. Men ett inte lika graciöst skutt som han hade önskat tog han sig över den.

[Nu ska vi se hur det här går! xD]

"Fröken?"
     En främmande röst ringde i hennes öron. Som om ljudet varit irriterande för dem, vibrerade de lätt till. Ögonen sökte sig sedan upp från rosenskogens lövtäckta mark. Bland de matta färgerna lyckades de blå hitta en silvrig gestalt. Synfältet var diffust, och tvingade henne att blinka några gånger innan hon lyckades urskilja dess riktiga former - en varg. Men det var inte han, Othello, utan en främling. Något osäkert tog hon några fallfärdiga steg bakåt, och såg med rädsla på den främmande vargen. En kvävande panik började gro i hennes taniga bröstkorg, och började skamlöst äta sig in på hennes sinne. Kroppen började milt skälva.

Han granskade henne med varsam blick medan hon blinkade åt honom. Den ljusa pälsen verkade tunn, framför allt i ansiktet: han kunde se den skära huden in under. Hans ögon sökte sig till hennes tassar i ett försök att se om hennes trampdynor var lika färglösa som nosen, men i hans nuvarande position gick det inte. Han såg återigen upp på hennes ansikte och mötte hennes skärrade blick. Hector såg genast åt sidan. Hennes kropp hade varit sänkt, och han gissade att hennes svans låg mellan hennes ben även om han inte kunde se det. Hon var rädd.

Försiktigt lät han framtassarna smeka över marken då han gled ner i liggande ställning, med öronen lätt bakåtstrukna. Bakom honom viftade svansen långsamt fram och tillbaka. Silvervargen såg sig kort om efter taggar innan han rullade över på rygg. Tungspetsen vilade mellan hans framtänder. Han gjorde sitt bästa för att visa henne att han inte utgjorde något hot. Att han inte ville henne någonting illa.

Blue stod förfrusen på platsen. Kroppen vibrerade i takt med den växande paniken. Men främlingen gled smidigt ner i en liggande position, för att sedan rulla över på rygg. Nästan lite chockat stirrade tiken på hanen. Det var länge sedan, om än aldrig, Blue sett ett sådant tydligt, genuint tecken på vänlighet. Trots att tankarna skällde åt henne att det kunde vara ett skådespeleri, eller ett sätt att lura henne så fanns där en starkare känsla som lyckades tränga undan ångesten. Skrämt kröp den ner i sitt svarta, gapande hål, där hon föreställde att den vilade när hon inte kände den närvarande. 

Albinotiken drog ett djupt andetag, och vidgade sin bröstkorg till max. Syret lugnade ner henne ytterligare, och fick henne att våga möta den silvrigas blick, om än bara för någon kort sekund sedan fäste hon bort blicken. Öronen var skyggt tillbaka vinklade, och huvudet hölls lågt liksom svansen. 
      "H-hej..." hälsade hon lågmält, nästan i samma tonart som en viskning. De azurblåa ögonen letade sig hastigt fram till hans blå, innan de såg bort igen - växlade position från den lövtäckta marken till de halvnakna trädkronorna. Då och då, med jämna, regelbundna mellanrum såg hon på den silvriga.

Ett mjukt, knappt märkbart, leende kom över hans läppar då han såg hur tiken försökte få ordning på allting om kände och tänkte. Det fick ta den tid det tog, han kunde ligga där hela dagen om så behövdes. Med rosornas arom och den rogivande omgivningen skulle han säkert kunna göra det ändå.

Hector studerade den ljusa varsamt. Väntade. När hon mötte hans blick blev hans leende bredare och han rullade försiktigt över på mage för att inte skrämma upp henne igen med hastiga rörelser. Huvudet blev liggandes mellan framtassarna. Hon rörde på läpparna och en tunn viskning lämnade henne. Bakom honom började svansen svepa snabbare.
   "Hej." svarade han med en stämma lika lugn och behaglig som ett stilla sommarregn. "Mitt namn är Hector."
Hennes blick flackade oroligt, och var gång den landade på honom log han mjukt mot henne. Hennes ögon var verkligen blå.

Med varsamma rörelser så rullade den silverfärgade över på mage igen. Blue kunde skymta de mjuka rörelserna i ögonvrån.
     "Hej. Mitt namn är Hector." svarade han med en stilla, behaglig stämma. Blue lät tystnaden överta igen. Den var tjock, och påminde nästan om dimma om än tiken inte kunde se den. Hector - det var den silverfärgades namn.
     "J-jag är Blue." lyckades hon klämma fram, och såg försiktigt på honom. Denna gång höll sig ögonen kvar några sekunder längre. Hector verkade inte alls fientlig, men det övertygade inte hennes sinne. Rädd för att förlora sina ofödda, och paranoian som börjat komma tillbaka efter en bättre, tillfrisknande period, gjorde det omöjligt för henne att ignorerade den gnagande känslan av panik. Kroppen var utmattad, och det värkte av att bara stå upp.

Hans huvud tippade lätt på sidan då hon gav honom sitt namn. Blue.
   "Som dina ögon." sade han och log.
Han kunde kanske inte mycket nimorian, men lite hade han lärt sig medan han vandrat i Numoori.

Blue höll kvar blicken på honom längre än innan, vilket gladde honom. Det var ett litet tecken på att hon möjligtvis fann situationen, och hans närvaro, någorlunda acceptabel. Hennes kroppsspråk talade dock en annan historia. Då hon tog blicken från honom skiftade hans egen från lugn till orolig. Hon såg ut att knappt hålla sig uppe.
   "Förlåt om jag frågar..." började han stilla. "...men hur mår du?"
Han tystnade och lät försiktigt tungspetsen klämmas mellan tänderna. Oron låg över hans ansikte likt en slöja.

"Som dina ögon." 
     Ja, som hennes ögon. Nu sökte de i det matta dunklet emellan de brokiga stammarna, rädd för att se på honom. Det slog henne att det inte var första gången någon drog paralleller med hennes namn och hennes ögon. Ett specifikt minne klarnade, ett som innehöll den bevingade...
     Ljudet av Hectors röst skingrade hennes tankar tacksamt nog. Blicken föll på honom något förvirrat, som om hon nyligen vaknat ur en sömn, om än faktumet var att hon inte ens kunnat sova på hela natten. 
     "...men hur mår du?" 
     Blue vek skyggt bort blicken igen. Återigen fick hon glimtar från den tidiga sommaren på Numoorislätten. Det hade varit början på en bättre period, en friskare period. Nu hade värmen svalnat och med den hade hennes sinne dalat igen. Men vad som försiggick innanför hennes huvud trodde hon inte att främlingen kunde se. Men det gick inte att förneka att hon såg något ohälsosam ut; den annars rena, silkiga pälsen var jordig och matt, höftben och skuldror såg ut att vara på gränsen att skära igenom den rosa huden. Trots det som var hennes mage en aning rund, och såg något oproportionerlig ut på hennes annars så bräckliga kropp. Kanske hade det inte varit så synlig om den hade varit hälsosam och frisk.

Tankarna virvlade otämjbart, och sekunderna tickade. Lätt började albinon skaka igen; dels för tankarnas obarmhärtiga kraft, dels av utmattning. Som om föll satte hon sig ner, och lät huvudet hänga slött. De ljusa ögonlocken slöt sig över hennes azurblåa ögon, innan hon högt började kippa efter andningen. Andas. Andas. Det var allt Othello hade sagt att hon behövde göra - nu hade han lämnat henne, och hela världen hade kraschat samman för henne. Hur skulle hon kunna överleva vintern? Eller till dagen då hennes ofödda inte längre skulle behöva henne? Ångesten kröp fram ur sin mörka lya i hennes själ, tvingade henne att andas djupare. Varginnan började okontrollerat hyperventilera - oförmögen att svara främlingen.

Hon tog blicken från honom och såg in mellan träden. En rynka bildades mellan Hectors ögon. Kanske han inte borde ha sagt någonting om hennes namn och ögon; han var inte riktigt säker på vad blicken i hennes ansikte innebar.
Bakom honom låg hans svans nu nästan stilla, med slöa rörelser från sida till sida. Han började inse att han kanske inte borde ha frågat om hennes välmående eller. Han kunde se att hon inte mådde bra, men han hade stött på smala individer tidigare som var hälsan själva. Nästan åtminstone. Lite undernärda men i övrigt friska. Men Blue... Han blev bara mer och mer övertygat om att det inte var fysiskt. Någonting hände innanför hennes pannben och han kunde nästan se hur tankarna rusade runt. Helt okontrollerbara och skrämmande. Då hon föll ner i sittande ställning höjde han huvudet från marken. Ett kort, ängsligt gnyende lämnade honom. Tikens andhämtning blev tyngre och ojämn. Snabb. Omedvetet hade hon svarat på hans fråga; hon mådde inte alls bra. Långsamt tog även han sig upp i sittande ställning.
   "Jag vill hjälpa dig, om jag får." sade han lugnt.
Det skar i hans bröst att se henne, någon, såhär.

Den lugna stämman ljöd i hennes tillbakavridna öron. Hjälpa henne? Hur? Det fanns ingen som kunde hjälpa henne. Efter så många mörka år hade hon lärt sig det. Det fanns de som skulle komma att vara som en tillfällig bedövning, men aldrig någon som skulle kunna rena henne, fria henne från hjärndemonerna. Den enda som skulle ha makten till att göra det, var hon själv - men hon hade tappat bort sig för länge, länge sedan. 
     "Du..." Hyperventilerande andetag avbröt henne. "...kan inte hjälpa..." Andas. "mig." Othello hade lurat henne att han hade den förmågan - att han hade kraften att stärka henne. Men det hade han inte. Det var väl därför han gett sig av; för att hon var en omöjlig uppgift - för det var väl det han sett henne som? En uppgift?

Försiktigt öppnade hon ögonen. Ljuset from omvärlden stack i hennes känsliga pupiller. Om än det var en således dunkel dag, med tjocka, gråa moln som hotade om regn, så var ljuset obehagligt för henne. Det var det alltid. 
     Tiken kunde se den gråa hannen i ögonvrån. Ångesten hade erövrat alla tidigare känslor, och hon kände inte längre rädsla för hans närvaro.

Han inväntade hennes svar, men han kunde se att hon inte trodde honom. När hon sedan talade lade han huvudet på sned och mötte kort hennes blick. Han kunde inte hjälpa henne. Han bad en kort bön till Moriko om hjälp att hålla sin röst lugn, stabil.
   "Får jag försöka?"
Försiktigt ställde han sig upp och tog ett steg närmare henne. När hon inte reagerade på det tog han ytterligare ett innan han stannade och satte sig ner igen. Väntade. Med tanke på rädslan hon visade innan vågade han inte gå närmare. Åtminstone inte utan hennes tillåtelse. Hans blå ögon granskade henne. Han ville säga någonting, men visste inte vad. Ett enda snedsteg och han kunde göra allting tusen gånger värre.
   Gudar, hjälp mig.
Han behövde all hjälp han kunde få. Silvervargen öppnade munnen i hopp om att någonting skulle komma ut, men stängde den igen när ingenting kom. Hans blick fastnade på en av rosorna medan han försökte finna orden.
   "Blue?" han påkallade hennes uppmärksamhet.
Det han hade att säga var kanske inte någon bra idé, men han kände att han var tvungen att säga någonting.
   "Vill du prata om det? Det som tynger dig."
Han förstod om hon inte ville. Vem var han till henne? En främling som nyss träffat. En som hon sett på med skrämd blick. Hade han varit hon hade han med stor sannolikhet inte sagt ett ljud, men det skadade inte att försöka.

"Får jag försöka?"
     Blue tänkte inte neka honom - om hon lyckades få ut något emellan de kippande andetagen. Men trots det höll hon fast vid vad hon sagt; han kunde inte hjälpa henne. 
     Ögonen skymtade honom när han kom närmare. När han stannade upp föll blicken ner i marken igen, vilandes på hennes knotiga tassar. Det var som att blodet brusade så ivrigt att hon kunde höra det. Det vore som att en hjord med miljontals hjortar rusade omkring dem - oräkneligt många hovar som slog dunsande i marken. Det var allt hon kunde höra, så öronbedövande.
     En röst ekade avlägset i hennes hörselgångar. Långsamt drogs hon tillbaka till verkligheten, där hennes andetag var det mest högljudda som hördes.

"Vill du prata om det? Det som tynger dig?" 
     Blicken letade sig tillbaka till hans silvriga anlete och hans blåa ögon. Varginnan drog ett rosslande andetag, nästan som en snyftning. Hennes kropp rörde sig med dess läte.
     "Han lämnade mig." kved hon fram. Ögonen slöt sig hårt igen, och hyperventilation ersattes av korta, snyftande andetag. 
     "Han lämnade mig för att dö... Han lämnade oss för att dö... Dem. Han lämnade dem." Meningen pausades regelbundet då hon drog efter andan. Det var en sorg beblandad med ilska hon kände värka.
      "Efter att han gjort såhär..." Det var blott en viskning.

Hennes blick sökte sig till hans och han mötte den med allt lugn han kunde frammana. Ett ljud, misstänkt likt en snyftning, bröt tystnaden. Hon började tala och när hon knep ihop sina ögon bildades det en medlidande rynka i Hectors panna. Han lyssnade, väntade, medan hon lät orden komma. Han, vem det nu än var, hade lämnat henne i bitar. Och dem... Hans blick sökte sig instinktivt till hennes mage. Valpar gissade han. Silvervargen kände hur ilska började bubbla upp inom honom. Vad var det för en usling som gjorde såhär? Vad gav honom rätten att förstöra liv? Han ställde sig upp och tvekade ett ögonblick.
   "Får jag lov att komma närmare?"
Det var stilla en stund innan Blue försiktigt nickade. Långsamt började han röra sig mot henne och satte sig framför henne. Han analyserade hennes ansikte kort. Såg den skära huden inunder tunn, vit päls. Hon fascinerade honom.
   "Får jag röra dig?" viskade han mjukt och återigen nickade hon till svar.
Försiktigt lade han sin panna mot hennes. Han kände hur hon ryckte till inunder honom. Hörde hennes skarpa inandning.
   "Jag finns här hos dig. Fram till du lugnat ner dig, och längre om du önskar."
Hans röst var tyst och han menade varje ord han sa.

[Tillstånd för pp, och om du tycker att nåt spel dumt så får du säga till My, så ändrar jag c:]

Albinon drog häftigt efter luft mellan de sköra snyftningarna. Trots att hennes kropp darrade av sorg och en tjock klump av gråt bildats i hennes strupe så fanns det inga tårar i hennes ögon. Det kändes som att hon grät, men det gjorde hon inte.

Hectors panna emot hennes gav en lugnande effekt. Det var underligt - han var blott en främling, vars intentioner var helt okända för Blue. Men det finns inget utrymme för henne att tänka på det. Tankarna låg strikta på andningen, Hectors stilla beröring, och ångesten över hennes ofödda valpar. 
     Den tysta stämman ljöd över brusandet i hennes öron. Varför? Varför ville han hjälpa henne? Trots de virvlande tankarna så rörde honan på sig förutom de lätta skälvningarna vid de djupa andetagen. 

Några tysta minuter passerade, och successivt började Blue lugna ner sig. Hyperventileringen hade nu förflutit helt, och var istället ersatt av tysta, korta snyftningar. Fortfarande grät tiken inte, åtminstone inte fysiska tårar. Men andningen var i kontroll, och rytmisk. Tiken förmådde sig att höja huvudet lite, och bryta kontakten emellan deras pannor. För första gången såg hon på honom med något annat än rädsla och skygghet.
     "Tack..." sade hon lågmält och något skamset. Blue skämdes. Det var egentligen inte en ovanlig känsla; alltid ursäktade hon sig efter ett sammanbrott. Men det fanns en till skamsenhet som bet i henne, en som Othello lämnat efter - hon var svag. Det var därför hon skämdes.

Långsamt började Blues andetag återgå till vad han anade var det normala. Hon kippade inte längre efter luft även om de fortfarande var skälvande. Den grå hannen andades nästan överdrivet lugnt i hopp om att det skulle hjälpa henne.

Hur länge de satt med stängda ögon, panna mot panna kunde han inte avgöra. Det kunde lika gärna vara fem minuter som en timme. Det lätta trycken mot hans ansikte lättade och han öppnade sina ögon. Han backade undan en kort bit för att ge henne lite extra utrymme och för en gångs skull såg hon inte på honom med rädsla i ögonen. Då hon tackade honom spred sig ett lätt, men varmt, leende på hans läppar.
   "Det var så lite." svarade han.
Hectors huvud tippade lätt över på sidan då han såg hennes blick och hållning. Skam.
   "Vi behöver alla hjälp ibland."
Han såg menande på henne. Det fanns ingen anledning till att känna skam. Även den starkaste behövde ibland hjälp, vare sig de ville erkänna det eller inte.

"Vi behöver alla hjälp ibland."
     Blue nickade försynt. Ja, alla behövde hjälp ibland, men hon kunde inte låta bli att undra om hon behövde det för mycket. Var hon ens ämnad för denna värld? Om än valparna inte varit en direkt vilja av henne, så fanns de nu där och hon älskade dem villkorslöst - de hade blivit en mening att stanna kvar. Men det kändes ändå inte som hon hörde hemma här. Ödet kastade motgång efter motgång emot henne. Om hon bara stannat med Jayce... Djupt suckade hon.

När ångestattacken äntligen lagt sig började värken i kroppen komma tillbaka. Ögonlocken hängde slött över hennes klarblåa ögon. Blygsamt såg hon emot Hector igen, fortfarande något skamset. Hon ville säga något, som typ; "Jag är ledsen att jag bröt ihop" eller "Jag hoppas du inte blev skrämd av mig". Men trots att tiken gläntade på munnen så kom inga ord. Tvärt stängde hon den igen.
     "Du har inte mött på någon annan varg här i närheten?" Rösten var en mix av många olika känslor att de knappt var möjligt att säga vem som var starkast. Blue stred emellan hoppet om att han kanske inte lämnat henne helt, utan bara befann sig en bit bort och hoppet om att han faktiskt gett sig av på gott, att hon var fri honom.

Det ryckte lätt i hans mungipor när hon nickade åt hans ord. Han lät blicken röra sig upp mot trädens kronor och sedan himmelen. De gråa molnen hängde tungt ovanför dem. En djup suck från tiken fick honom att vände blicken neråt igen. Han såg tålmodigt på henne och till sist mötte hon hans blick. En undran speglade i hans ögon. Då Blue öppnade munnen för att säga någonting riktade han öronen uppmärksamt framåt.
   "Du har inte mött på någon annan varg här i närheten?"
Han skakade på huvudet åt hennes ord. Nej, han hade inte sett någon på ett fåtal dagar nu. Men å andra sidan hade han inte heller sökt efter någon att ta kontakt med.
   "Tyvärr. Var det någon speciell du sökte efter?"

Svaret Blue fick gjorde henne något kluven. Ännu kunde tiken inte säga om hon var glad över det eller ledsen. Desperat försökte hon skjuta undan känslorna med ett djupt andetag innan hon bestämde sig för att svara.
     "Jag undrade bara om han..." rösten tonade ut, osäker på om hon verkligen skulle säga något. Albinon försökte föreställa sig vad Hector tänkte, vad han hade för funderingar om hela situationen. Innan det gått en för lång paus fortsatte hon. "Om han fortfarande var kvar." Rösten var tom, likgiltig. Trots att hon tänkte på honom med hat, så var det inte för vad han gjort emot henne - utan emot de ofödda. De skulle växa upp utan någon att se upp till som far. Men frågan var om det var så mycket sämre än att ha en far som inte skulle älska dem helhjärtat. Blue ville bara inte att de skulle känna sig övergivna, så som hon kände sig just nu. Som ett hopplöst fall, ovärdig.

Hon såg vilsen ut och han kunde förstå känslan. När han förlorade sin flock, sin familj, visste han inte vad han skulle göra. Han hade aldrig känt sig så tappad som då. Och det var en skrämmande upplevelse.
När hon talade for medlidande ofrivilligt över hans anletsdrag. Han igen. Hector undrade vem han var; vem som kunde göra såhär mot någon. Han tvingade sig själv att släta ut ansiktsdragen. Medlidande. Det kunde vara bland det värsta någon kunde känna för någon annan. Det hade han fått lära sig på sin vandring. Medkänsla, ja. Men inte medlidande.

Blue tystnade igen. Hennes röst inte mer än ett tomt eko. Försiktigt reste han sig upp för att sätta sig tätt intill henne. Han lät pannan vidröra området bakom hennes öra.
   "Är han värd det?" han gjorde en kort paus. "All din smärta?"
Han avlägsnade sitt huvud från hennes hals för att bättre kunna se på henne, vagt undrande hur många frågor han kunde ställa. Vad han kunde fråga och hur mycket hon var villig att svara på.

När Hector förflyttade sig, såg hon på honom igen. Denna gång lade hon märke till de lila tecknen kring hans ögon; två under det högra och ett under det vänstra. Det var också nu hon märkte deras höjdskillnad. Blue var markant högre än honom.
     När han vidrörde henne igen satt hon stilla. Det kändes lugnande, betryggande - men samtidigt hade tiken alltid haft lite svårt med närkontakt, inte med nära vänner eller de hon höll kära men detta var individer som sedan länge var borta.

Öronen klippte instinktivt till när Blue lyssnade till hans ord. Försiktigt drog tiken ett tyst andetag, som för att förbereda sig.
     "Nej..." andades hon lågmält, men Hector satt så nära att det inte skulle vara några problem för honom att höra. "Nej, han är inte värd den." Han var inte värd något. "Men han har tagit så mycket av mig, sådant som jag är rädd jag inte kan vara utan." fortsatte hon lika tyst som innan. Det var tankar som rullade ut genom munnen. Rädd att hon sagt för mycket, tystnade hon och såg nästan lite ursäktande på Hector.

[Haa, missade att Blue var rätt mycket större än Hector xD *klump*]

Hennes svar var tunt men tydligt. Nej. Han log smått men det falnade snabbt när hon fortsatte tala. Blicken lämnade den vita för ett kort ögonblick medan han funderade på vad han skulle säga. Vad kunde han säga? Han vände åter blicken mot henne och såg hennes ursäktande min. En min han sett allt för många gånger. Leendet återvände till hans läppar.
   "Du har ingenting att be om ursäkt för."
Det är inte ditt fel att han beter sig som en skitstövel. Han bet tillbaka orden som hotade att lämna honom. Vem han än var, var han far till valparna Blue bar. Och han var inte säker på om hon ännu hade känslor för honom, oavsett hennes svar innan. Vid gudarna, han var inte ens säker på om han uppfattat situationen rätt. Hector gav henne ett uppmuntrande leende.
   "Vad han än stulit från dig..."
Han avbröt sig själv, inte säker på hur han borde fortsätta. Munnen rörde sig i hopp om att någonting skulle komma ut men ingenting hände. Bristen på ord gjorde att ett kort, generat skratt lämnade honom.
   "Min poäng är..." han vände blicken mot henne. "Jag tror du kan finna det han stulit. Kanske inte idag, kanske inte imorgon. Men någon dag."
Ett snett leende spred sig på hans läppar. Ja, det var svårt att finna glädjen igen. Men det gick. Bara man inte gav upp.

Ett sprucket leende trädde diskret fram i takt med hans lätta skratt. Det falnade med hans ord. Någon dag. Det lät så hotfullt avlägset. Othello hade stulit hennes värdighet. Han hade tagit den lilla glöden av självkänsla hon haft, och krossat den hårdhjärtat. Den svartvite hade lämnat henne i tankarna om att hon var svag, betydelselös. Men som alla, visste tiken långt inom sig att det inte var sant, men liksom många andra i hennes situation så vann inte förnuftigheten. 

Återigen suckade hon lätt; utmattad, förkrossad, splittrad - det var känslor som kändes tydligast i den emotionella tornadon som dansade i hennes bröst. 
     "Jag vill så gärna tro dig, Hector." sade hon med en besviken ton. Men det gör jag inte. Trots hur genuint hon än hoppades att det faktiskt skulle vara så - att hon skulle återhämta sig från allt som hänt - kunde hon inte riktigt förmoda sig att tro. Falskt hopp, det var det värsta. Att krossas under tyngden av något sådant, skulle sannerligen förstöra det lilla av henne som ännu var intakt.

Återigen falnade hans leende och en besvärad rynka bildades i hans panna. Han tog blicken från henne och studerade sina tassar innan han stängde ögonen. Han bad en tyst bön till Windfari att skänka Blue den lycka hon förtjänade. Han bad till Kaito att hon skulle slippa undan det mörka hon bar. Ingen förtjänade att känna som hon gjorde. Han öppnade ögonen igen och lät en lätt suck slippa ur honom.
   "Jag menade vad jag sa innan."
Hans ljusa blick sökte sig till hennes egna. Leendet hade återvänt till hans ansikte.
   "Jag vill hjälpa dig om du låter mig. Och jag stannar hos dig, till du inte längre vill ha mig i närheten."

De vagt rundade öronen var lätt vinklade bakåt. Med ett något bekymrat, nästan ledsamt uttryck, bemötte tiken Hectors blå ögon. Blue uppskattade hans vilja att hjälpa, och allt han gjort för henne den korta stund de träffats. Men hon visste inte om Hector förstod att det här var inget som skulle gå över om någon timma. Den silvriga erbjöd sig att stanna med henne så länge hon behövde, så länge hon ville. Blygt såg tiken ner i marken, betraktade de knotiga tassarna.
     "Jag vill inte ta dyrbar tid av dig." Skamset såg hon upp på Hector igen. "Har du inget viktigare att göra? Vänner eller familj som väntar?" En känsla av oro bet henne i hjärtat. Hela situationen i sig var ganska underlig. Varför skulle han ens vilja hjälpa henne? Vad var hans genuina intentioner? Blue var lika främmande för honom som han var för henne - fanns det verkligen vargar som var så goda som han verkade framstå? Var det ett skådespeleri? De azurblåa betraktade det silvriga anletet igen. Trots alla detta frågor trodde hon helhjärtat på honom, på att han faktiskt var en god varg. Det här är varför du är så svag! morrade en avlägsen tanke. I tystnad började hennes tankar kriga igen - hon var rädd för att lämna över tilliten till någon igen. Tänk om Hector skulle visa sig göra samma som Othello? En isande klump i bröstkorgen sände en ilande smärta genom kroppen. Vad skulle hon göra?