Då hans familj kom på tal ryckte det till i hans öron. Hans fokus lämnade henne och landade på rosorna i en av buskarna intill dem. Han skakade bara på huvudet.
   "Jag har ingen tid att passa."
Han tystnade. Övervägde. Hon hade varit ärlig med honom fram till nu. Det var åtminstone vad hans instinkter sade honom. Det minsta han kunde göra var att vara ärligt tillbaka. Motvilligt rörde sig hans tankar tillbaka till Silverpile. Den grå mindes bara ett fåtal saker från då: gungande mark, fallande träd. Brinnande stenar från himmelen. Doften av rök. Med det som var som mest påtagligt var skriken. Förvirrade, skrämda skrin. Böner. Han stängde ögonen och svalde hårt, försökte trycka undan bilderna. Inte nu. Inte här.
   "Och min familj förlorade jag för länge sen... Under Gudarnas raseri."
Han såg på den vita och gav henne ett halvhjärtat leende. Minnena gjorde fortfarande ont men han ville inte göra sig av med dem. De var alldeles för värdefulla för det.

De azurblå föll generat ner i marken igen, medan öronen ursäktande vinklade sig tillbaka. Hector hade också förlorat sin familj, men under andra omständigheter. Blue mindes Gudarnas raseri vagt - hon hade varit dräktig med sin första kull valpar då. När det varit över hade hon varit så tacksam över att hon inte förlorat Jayce, eller sina ofödda valpar. Det skulle dock visa sig att det nödvändigtvis inte skulle få leva, trots att det klarat det.
     "Förlåt..." sade hon slutligen. Blygt såg hon på honom igen. "Det var inte meningen att..." Meningen dog ut, och varginnan försökte sig på ett halvhjärtat leende. 
     "Det var inte meningen att dra upp gamla minnen." avslutade hon. Blicken stannade för en gångs skull på honom. Om än han inte visste om hennes förflutna, så hade de något gemensamt - sorgen av en förlorad familj. Blue hade mött på ett flertal som också förlorat sina nära, Cerulean var en av dem, och så Zhetan. 

När varginnan kom på sig själv med att smått stirra på honom, vände hon kvickt bort blicken. Ett kort, nervöst skratt bubblade ur henne när hon såg ner på sina tassar igen.
     "Jag vill inte vara till besvär." sade hon och log generat.

Hans anlete mjuknade då hon sänkte blicken. Visst saknade han sin familj, något otroligt ibland, men han sörjde inte längre. Han hade fått acceptera det vare sig han ville eller inte eftersom han visste att ingenting han gjorde skulle kunna ge dem livet åter. Dessutom var han säker på att de hade det bra hos Chaibos, att de hamnat på en bra plats. Omedvetet hade hans fokus fastnat på en av rosorna igen. När Blues röst bröt tystnaden såg han på henne och log mjukt. Han skakade avfärdande på huvudet.
   "Det är ingen fara, du visste inte."
Det fanns ingen anledning att bli upprörd över andras frågor om saker de omöjligtvis kan ha någon kunskap om. När hon sedan till hans stora förvåning inte bröt ögonkontakten med honom lade han lätt huvudet på sned, ett illa dolt, roat leende på hans läppar. Han höjde frågande på ögonbrynen och till sist verkade hon komma på sig själv. Ett kort skratt lämnade honom.
   "Du är inte till besvär, min kära." skrattade han och tryckte försiktigt pannan mot hennes hals. "Inte några besvär alls."
Hector avlägsnade sitt ansikte från henne och sökte hennes blick. Besvärligt var aggressiva individer utan en anledning till ilska, och hon tillhörde definitivt inte den kategorin.

Ett vagt leende låg på de skära läpparna. Hector var så omtänksam att det fick henne att känna sig dum. Dum för att hon inte var det sällskap han förtjänade. Blue önskade att hon hade träffat honom en bättre tidpunkt; när hon var glad och frisk. Men med närmare eftertanke så visste hon inte om det någonsin skulle komma en sådan tidpunkt. Ögonen var fastnaglade på hennes knotiga tassar. Trots att hon kunde tänka sig att Hector inte tyckte att hon skulle skämmas, så gjorde hon det ändå. Blue ville inte ses på som hjälplös eller svag, om än så det i största sannolikhet var. Hon var rädd att Hector bara skulle minnas henne som en skör tik som han hittade övergiven i skogen. Försiktigt suckade hon.

Kroppen kändes ovanligt tung. Den tycktes bulta dämpat. Men det varginnan kunde känna mest var hur Hector tryckte sin panna emot hennes hals. Det kändes främmande. Inte bara för att tiken var ovan beröring i överlag, men också för att hon inte fann det så himla besvärligt. Men istället gjorde det henne något osäker. Samma obehagskänsla svallade upp under huden på henne, bara på grund av olika faktorer. Men hon ville inte avvisa honom för han var så välvillig. Så Blue satt stilla kvar.

Efter en stund av tystnad lutade hon sig lite bakåt för att få bättre syn av den silverpälsade.
     "Jag... kanske skulle behöva lite hjälp till Ötamon..." sade hon lågmält. Ögonen såg in i hans några sekunder, innan hon genant tittade bort igen. Blue ville återvända till Ötamon. Där kunde hon finna lyan som hon och Jayce grävt för någon månad sedan. Det skulle vara en säker plats för valparna och för henne.

Hector nickade vid hennes ord och noterade att hon tagit avstånd från honom. Var han för närgången? Det hade inte varit hans avsikt. Kanske borde han ha frågat igen om han fick lov att röra henne istället för att bara ta det för givet.
   "Då löser vi det." sade han och log.
Ötamon. Det låg precis intill om han inte mindes helt fel. Han reste sig upp och gick undan ett antal steg för att ge henne mer andrum. Ett avlägset mullrande nådde hans öron och hans blick säkte sig uppåt. Lät som om Windfari var upprörd över någonting.
   "Vill du gå nu, eller ska vi vänta till vi vet om ovädret rör sig bortåt?"
Han sänkte blicken och lade dess frågande fokus på Blue igen. Själv hade han inga problem med att vandra i åskväder, men hon å andra sidan såg så otroligt skör ut. För att inte tala om den tunna pälsen som knappast kunde vara speciellt vattenresistent.

Det dova mullret från den blekt gråa himmelen fick henne att instinktivt pressa tillbaka öronen. Blue hade egentligen inget problem med oväder eller regn - faktum var att hon faktiskt trivdes ganska mycket i det. Men hon var osäker på om hennes kropp skulle tillåta henne att göra denna marsch nu. Den skrek efter mat och vila. Ett skamset uttryck speglades i hennes anlete när hon såg på Hector som förflyttat sig en aning.
     "J-jag vet inte om..." Som alltid när hon var osäker tynade meningen bort, tvingade henne att göra ett nytt försök. "Jag tror inte jag orkar just nu." Blygt såg hon på den silvriga. Trots att Hector påstått att han inte hade någon tid att passa, så ville hon inte ta allt för mycket tid av honom. 

Prövande reste sig Blue upp från den sittande ställningen. Benen kändes spröda under hennes kroppshydda. Försiktigt tog hon några steg framåt, men som förväntat vek sig ett av hennes ben och fick henne att tappa balansen. Varginnan tog ett vacklande steg åt sidan, innan hon han ta emot sig själv. Ett mjukt, gällt pip lämnade henne. Öronen tryckte sig emot hennes nacke och hon såg skamset ner i marken.

När det mullrade igen vände han återigen ansiktet mot skyn.
   Vad är det som upprör dig?
Nyfikenheten spred sig likt en löpeld inom honom, men det var inte hans ensak, det visste han. Dessutom kunde man nog aldrig riktigt veta. Blues röst fick honom att sänka blicken igen.
   "Ingen fara, vi tar det i din takt." svarade han och nickade lätt som för att understryka vad han sagt.
Det fanns ingen anledning till brådska. Han skulle ingenstans.
Vaksamt såg han på henne då hon reste sig upp och började röra sig framåt. Hans sinne registrerade att hon höll på att falla omkull innan hans kropp. Hector tog ett hastigt steg närmare henne för att fånga upp henne men insåg att han inte behövdes. Han blundade och lät en lättat utandning slippa ur honom och beblandades med hennes gälla läte. När han öppnade sina ögon igen och såg henne envist stirra ner i marken gick han närmare, denna gången väl medveten om att inte röra vid henne, eller gå så pass nära att det kunde skapa obehag. Det var vad han hoppades åtminstone: det verkade som att varje varg hade sin egna gräns för vad som var närgånget och vad som inte var det.
   "Blue." sade han med mjuk stämma och sänkte huvudet till hennes höjd. "Du behöver inte skämmas, framför allt inte när du fångade upp dig själv. Utan hjälp."
Förhoppningsvis kunde hon finna något positivt i det, men han var tveksam.

Försiktigt andades hon ut till hans mjuka stämma.
     "Jag borde inte ha tappat balansen." svarade hon försynt. Ögonen sökte sig upp till hans blå. Något med dem var tröstande. Trots att så mycket sa emot att hon inte skulle låta honom hjälpa henne, att hon inte skulle få upp hoppet om att Hector var en av de goda själarna, så kunde hon inte se något annat när hon betraktade hans anlete. 

Tiken tog ett djupt andetag som fick hennes bröstkorg att vidga sig till max. Syret dämpade värken i musklerna en aning. Blue ville försöka. Kanske var det på grund av valparna i hennes mage eller för Hectors uppmuntrande ord, men Blue tänkte ge upp utan att försöka. Försöka helhjärtat. Om Othello trodde att han lämnat henne åt döden, skulle han ha fel. Blue tänkte överleva.
     "Finns det vatten i närheten?" frågade hon lågmält. Blicken som fäst sig i marken igen, landade på Hector ännu en gång. Ett blygsamt leende trädde sig över hennes läppar.

Hans huvud tippades lätt åt sidan vid hennes ord. Ett lätt, roat leende spred sig på hans läppar och han skakade knappt märkbart på huvudet.
   "Sånt händer." sade han och höjde huvudet.
Han backade undan ett steg för att ge henne mer andrum, men höll ett vakande öga på henne utifall att. Då hon talade började han se sig om. Tungan klickade funderande i munnen medan han försökte lista ut var de befann sig. Det hade varit länge sen han varit här sen senast men med tanke på den enorma mängd tid han spenderat här under sin uppväxt borde han kunna gissa i vilken riktning de skulle gå.
   "Jag tror..." han vred huvudet åt andra hållet. "...att det är ditåt."
Han vände sig mot Blue igen och fångade hennes leende. Bakom honom började svansen svepa och han log tillbaka.
   "Det är inte så långt bort, vi kommer känna doften av det om bara en liten bit."

De himmelsblåa ögonen fångade Hectors beskrivande gest. Varsamt nickade hon åt honom innan hon tog några prövande steg i den riktningen. Hector verkade en aning osäker, men Blue hade inga andra referenser att utgå ifrån. Trots att tiken spenderat de senaste dygnen i rosenskogen så hade hon inte varit uppmärksam om sin omgivning. Så ignorant av henne.

Ännu värkte de späda benen under henne, men de kändes en aning stadigare. När hon framgångsrikt tagit sig fram till Hector log hon brett emot honom. De darrade något under hennes kroppstyngd, men inte allt för mycket. Förhoppningsvis skulle hon klara sig till vattnet åtminstone, om inte som fanns Hector där - hon ville tro att han skulle hjälpa henne.
     "Varför hjälper du mig?" Meningen slapp undan hennes skära läppar som en tung andning. Hennes ögon sökte sig instinktivt till hans blå. Ett frågande uttryck färgades i hennes bleka anlete.

Hon satte sig själv i rörelse igen. Hector vände uppmärksamt öronen framåt och såg uppmuntrande på henne. Då hon stod framför honom gungade svansen från sida till sida. Visst darrade hon, men hon försökte. Kämpade. Mer än då kunde ingen begära.

Hennes fråga gjorde att leendet falnade och ett lika frågande uttryck som hon själv bar ersatte det. Han hade inte tänkt så mycket på varför utan mest handlat.
   "Jag fick lära mig redan som valp att man stöttar de som behöver hjälp." han log igen. "Främling eller vän."
För honom var det en självklarhet och han glömde ofta bort att alla inte såg på det på samma sätt. Det hade nästan varit en chock för honom när han först fick lära sig det.

Tillsammans med en lätt nickning släppte hon hans blå ögon och såg bort.
     "Det är modigt." sade hon tyst, innan ögonen fäste sig i Hectors silvriga anlete igen. Ett blygsamt leende trädde sig över hennes läppar. 
     "Att hjälpa främlingar." förstärkte hon försiktigt. För Blue var det modigt. För Hector kanske det bara var en vardaglig sak, men det krävdes inre styrka för att våga hjälpa en främling. En inre styrka som Blue var rädd att hon inte skulle kunna få. Att erbjuda sin hjälp till någon lämnade en något sårbar, och Hector hade inte vetat något om henne men inte tvekat på att finnas där. 
     "Det beundrar jag." sade hon lågmält efter en paus. Ögonen föll något generat ner i marken igen. Svansen gungade i en rytmisk takt bakom henne.

Han höjde märkbart på ögonbrynen då hon talade om mod. Han hade aldrig sett på saken på det sättet. Men kanske hon hade rätt. När hon sedan sade att hon fann det beundransvärt lämnade ett tyst, förvånat läte honom. Sakta kom värme krypandes över hans hals och upp till ansiktet. Besvärat vände han bort blicken, osäker på vad han borde säga.
   "Jag..." han harklade sig kort.
Han behövde lägga fokuset på nåt annat. Någonting som inte var han själv. Det var inte ens säkert att hon menade honom. Det fanns ingen anledning till att hon pratade om honom personligen. Hector drog slutsatsen att det var den generella situationen hon talade om. Det var lättare att hantera.
   "Alla med viljan kan göra det." sade han sedan och vågade sig på att se på henne. "Så det är inte någonting direkt speciellt egentligen."
Ansiktet var fortfarande varmt och han hoppades att leendet på hans läppar inte såg allt för besvärat ut. Hon hade överrumplat honom med sina ord. Visst kunde han ta komplimanger, de flesta av dem i alla fall, men när saker blev djupare än så visste han inte längre hur han skulle reagera.

Ett kort, lätt nervöst fnissande bubblade upp genom hennes strupe. Blue förmodade sig att se på honom igen med ett varmt leende brett över hennes läppar. 
     En mild bris svepte förbi och förde med sig en mängd dofter. Den skära, trubbiga nosen vibrerade försiktigt. Vatten var en av de underliggande lukterna. Blue stannade försiktigt upp och höjde nosen något för att vädra. När hon var säker såg hon på Hector igen.
     "Känner du?" frågade hon tyst. Doften av vatten gjorde att törsten brände mer. Halsen kändes plötsligt lika uttorkad som en öken och gjorde det olidligt. Det smärtade nästan när hon svalde. Den strålande värken i resten av hennes kropp hamnade i bakgrunden när törsten rev henne obarmhärtigt i strupen. Men hon sade inget, och höll smärtan gömd tills hon fått klartecken av Hector. Det var inte helt omöjligt att hennes sinnen bara spelade henne ett spratt.

Han skrattade lätt när han hörde henne fnissa. Det var nervöst, men det gladde honom att hon vågade sig på det. Hector vände den blå blicken framåt igen, och sökte på marken efter förrädiska taggar. Det sista han ville nu var att bli förgiftad. Och han ville inte heller att Blue skulle bli det.

Då han såg henne försvinna ur ögonvrån saktade han in innan han slutligen stannade. Med något höjda ögonbryn såg han sig om på henne.
   "Känner du?"
Han höjde nosen och sökte efter det hon nyss funnit.
   "Vatten." svarade han henne med ett leende.
Det var inte speciellt långt kvar nu.
   "Kom."
Han knyckte med huvudet. Bakom honom viftade svansen lätt. Ja, nu var det inte långt kvar.

[Superlångt och bra~ AVSLUTAT]