Den rosaröda honan rörde sig med värdighet genom dem något lyxigare boplatserna vid arenans utkant. Hon kunde inte förställa sig att Tibast skulle nöja sig med att bo i något av dem små skjulen vid lägerplatserna, men misstänkte att han inte direkt gjort sig förtjänt av någon lyxsvit heller. Han må vara en stark tonåring men någon toppgladiator tvivlade hon på att han blivit på den korta tid sedan han flyttade hemifrån.
Det tog inte lång tid innan hon snappade upp hans doft och det ledde henne till en mindre lya i området. Med ett svagt harklande trädde hon in i broderns nya hem, trotts solljuset utanför var det lätt dunkelt här inne. Hon log milt och behagligt emot Tibast, han hade tveklöst lagt på sig några kilon i muskler sen senast de såg.
"Åh, kära broder, vad trevligt att se dig igen."
Sade hon med ljus, kvittrande stämma och gick fram till honom för att ge honom en kyss på varje kind. Då hon backade undan igen lät hon blicken svepa över hans hem för några sekunder, och ett tappert leende låg klistrat på läpparna.
"Vad härligt.. luftigt du inrett."
Rösten hade en peppig ton men inom henne kände hon hur själen långsamt kvävdes av det sparsamma - vissa kanske till och med skulle kalla det obefintliga - möblemanget. Något förskräckt fastnade hennes blick på några dammtussar i ett hörn, och nog var det allt gott om grus på golvet vid ingången. Leende var allt mer desperat då hon tycktes komma på något som genast tycktes muntra upp henne.
"Åh! Jag tog ju med mig det här, en liten inflyttningspresent."
Ur en smal väska som var spänd runt hennes högra framben lyfte hon upp en vacker glasflaska, till hälften fylld med vatten. Ur den identiska väskan på det andra benet tog hon fram några små knoppar vilka i samma sekund som hon rörde vid dem började växa. Snart stod ett halvt dussin fullt blommande röda rosor nedstuckna i flaskan. Hon ställde den i det enda fönstret, glaset kastade vackra färgade skuggor in i rummet och blommorna doftade underbart.
"Det piffar väl upp lite?"
Sa hon sedan nöjt.


[Malva traskar in som hon äger stället, privat med Tibast]

Tibast vände sig om när han hörde en bekant röst harkla sig, och höjde nästan genast på ett ögonbryn. Det var Malva, men han hade inte väntat sig henne. I tystnad besvarade han hennes hälsningsgest, och såg sedan på när hon fixade ett krus rosor åt honom. Själv tyckte han inte att det var något fel på inredningen - han hade några fina föremål, men i övrigt var det sparsmakat. Man kunde inte ha för mycket krimskrams här hade han tydligt lärt sig. Tjuvar var överallt. Dessutom föredrog han att kunna röra sig i sin lya.
     "Fint", svarade han torrt. Han hade väl bra relationer med alla sina syskon, men hade platserna varit omvända visste han inte om han hade kommit ner för att hälsa på Malva - speciellt inte själv. "Varför är du här? Har hon skickat dig?"

En gäll fnysning lämnade henne då hon hörde brodern något trumpna svar.
"Åh var inte så misstänksam kära broder, är det något fel med att jag passar på att hälsa på dig när jag ändå har vägarna förbi i Skuggfall?"
Det låg både en avfärdande irritation och humor i hennes röst, Tibast fick tolka det hur han ville. Helst skulle hon låta det passera som en skämt men ville han tjafsa var hon inte den att backa. Hon var en expert på ordkrig.
"Hmm?"
Hon himlade med ögonen men gick, som alltid, snabbt vidare i dialogen vilken ofta blev till en monolog.
"Jag ville bara säga hej och ge dig lite rosor ifall du får hemlängtan ok? Det är faktiskt lite tomt där hemme nu, din stora röv lämnade mycket plats efter sig när du flytta."
Hon såg på honom med ett malligt uttryck, den ena ögonbrynet något höjt. Men istället för att låta det hela eskalera utom kontroll bestämde hon sig för att avväpna situationen.
"Hur har det gått med träningen? Det är väl Gladiatorspel snart, skall du ställa upp?"
Hon log, visste att han alltid blev på bättre humör när han fick prata om sitt arbete och framförallt - sig själv.

"Gulligt", svarade Tibast igen med samma ointresserade tonfall, men piggnade tydligt till när hon vände konversationen till honom. "Ja! Jag vet inte om jag kommer slåss än, får se. Träningen går ju bra, såklart, men det är ändå kort tid... Jag vill ju göra stormsuccé, du vet? Tiden ska vara rätt, ju. Vi är ju ändå Stjärnstenar. Vi kan ju inte göra något halvdant." Han fortsatte med monologen i en halvminut till, och hejdade sig lite. "Har du pratat med Tistel något angående mig? Jag har inte hört från henne på länge." För en gångs skull var Tibasts röst inte stroppig. Tistel var hans favoritsyster - men han hade nog med insikt för att förstå att han nog inte var unik om att ha den åsikten. Det var något lugnande med en mild själ bland flera andra som skrek efter uppmärksamhet. Tibasts leende blev ett brett, självsäkert ett.
     "Eller har hon överlåtit hejaklacksrollen till dig, Malva?"

Som väntat blev köttstycket hon hade till brorsa betydligt lättare att handskas med då han fick prata lite om sig själv. Hon log och nickade åt hans redogörelse, hummade vid rätt tillfällen och gav till och med ifrån sig ett och att "oh" och "aha". Så kom hennes favoritsyster på tal och hon sken upp på ett något mer genuint vis än under samtalet om gladiatorträningarna.
"Åh hon gör succé där hemma, jag lovar att killar svimmar när de ser henne men hon är lika ödmjuk som alltid. Och hon tränar hårt med Gehenna, det är nog därför hon inte kommit för att hälsa på dig ännu."
Om det var någon som Malva kunde unna lite välgång så var det Tistel. Ibland kunde honans mindre fina sidor komma fram, så som avundsjukan, men hon höll den alltid i schack kring systern. Hon förtjänade faktiskt bara det bästa.
"Men du vet att jag gärna vikarierar ifall hon har för mycket för sig, jag tror jag kan komma på ett och annat peppande hejarop. Och oavsett får du lova att sända efter mig när du går in i arenan på ett spel för första gången, jag skulle hellre dö än missa det!"
Både hennes röst och min blev allt allvarligare under meningens gång och hon gav honom en bestämd blick. Säga vad man ville om både henne och Tibast men hon avsåg att stå bakom honom och stötta honom på varje steg mot världsberömmelse.

Tibast nickade. Ja, Tagg passade fint bland Gehenna och hennes tysta följeslagare.
     "Såklart", log han nu, lite mer vänligt inställd till konversationen. "Du vet att mamma skulle döda mig om jag skulle smyga med en sådan sak." Nog för att Aurora varit tydlig med att hon ogillade tanken på Tibast som gladiator efter det som hänt Ivo, men man kunde inte kalla henne något annat än en stadig supporter. Familjen skulle närvara första gången Tibast slogs - och modern säkerligen alla gånger efter det - och så var det med det.
     "På tal om tjejer och killar", fortsatte Tibast, och flinade över tanken som slagit honom. "Visste du att Nephania är kär i mig?"

Ett lika chockat som roat fnitter lämnade henne och hon gav sin broder en frågande blick, försökte avgöra om hans absurda påstående var ett skämt. Det var bland det dummaste hon hört men insikten att han verkade helt allvarlig fick ytterligare fnitter att bubbla fram.
"Jaså..?"
Yttrade hon frågande med skratt kvar i rösten.
"Har hon bekänt denna kärlek för dig personligen?"
Tanken var så osannolik att hon inte för ett ögonblick kunde tro på det, men likväl glimmade det av en vilja att skvallra i hennes silvriga blick. Om det var sant ville hon veta mer, och om det bara var inbillning hos en unghane med hybris ville hon absolut veta mer.

"Åh Malva", suckade Tibast medlidsamt. "Såhär är det. Jag förstår att du inte vet, men när någon är kär i en så märker man. Oroa dig inte, det kommer hända dig någon gång, säkert." Kanske. Aurora kunde kanske matchmakea något åt systern.
     "Det är lite sorgligt ba", fortsatte han. "Jag hoppas verkligen inte att hon försöker avancera, då måste jag säga nej och det är så jobbigt när de gråter. Jag njuter inte av att krossa flickors hjärtan, faktiskt."

Alla fyra öron vinklades bakåt vid broderns förminskande ord, men det faktum att Nephania inte sagt något utan att detta bara var något Tibbe fått för sig överskuggade irritationen. Det hela var bara för hysteriskt roligt och hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera det. Hyfsat sammanhållet fortsatte hon att lyssna på självgoda ord.
"Nej såklart du inte gör."
Instämde hon, det var lika bra att mata illusionen.
"Jag tror inte du ska oroa dig, hon är säkert för blyg för att ta upp det.."
Och för ointresserad.
"Men skulle du verkligen säga nej till Nephania, hon är ju kanske snyggast i riket? Eller har du redan en annan för ögonen?"
Han måste ju ha intalat sig denna kärlek för att han själv kände något. Hennes bror må vara extremt självgod och uppblåst men han var ju inte fullständigt psykotisk, det enda rimliga var att det var djupt rotat önsketänkande.

Tibast ryckte på axlarna. Man kunde aldrig vara säker. En dag kanske hans lockar var ovanligt fulla av lyster, eller skulle hans horn fångas av solen - oavsett fanns det massor av saker som kunde överväldiga Nephania.
     "Hon är gul", svarade han och stirrade på henne. "Bara." Några små prickar här och där, men nej. För tråkigt. Visst, ett fint ansikte, men Tibast ville ha mer. Någon som nästan kunde matcha hans nivå.
     "Jag kan inte bli bunden", fortsatte han sedan avvisande. "Det finns ju ingen mening med det, så länge jag är ung och snygg." Han hade aldrig förstått varför Aurora och Ivo tagit första bästa. Snälla. Lite självrespekt fick man väl ha.