Det var tyst i baracken. Tomt. Ändå dröjde det flera sekunder av kikande in mellan skynket innan Gwyn vågade sig in. Hon såg sig långsamt om när hudarna föll ihop bakom henne. I ena sidan av rummet fanns en bred stenskiva. Ovanpå låg resterna av en död eld, kall aska som skvallrade om att ingen varit där på ett tag. De enda ljuskällorna som läckte in var från springor i träväggarna och in genom den täckta utgången. Det var dunkelt, och det dröjde flera ögonblick innan ögonen vant sig. De vidgades i förvåning när hon äntligen såg klarare. Wow.
   Hon hade tittat in i baracker innan, men den här var annorlunda. I grund och botten densamma, men föremålen, hudarna och prylarna var långt finare än de hon sett tidigare. Hjärtat började slå hårdare i bröstet när hon närmade sig. För bara ett enda av de här föremålen skulle hon kunna byta till sig mat för veckor framöver, och slippa leta mer på ett bra tag. Det var perfekt. 
   Gwyn såg sig omkring med en ny skärpa i blicken. Hon behövde hitta det allra finaste. Hon kunde ingenting om saker, men bara det glittrade och glänste som allra mest så skulle det vara nog. Det allra finaste...
   Blicken fastnade på någonting som stod på bordet. Ljuset fångades av ädla stenar när en lätt vindpust fick skynket bakom henne att röra sig lätt i brisen. Hon närmade sig långsamt. Det var en skål. Den var tom, men hon antog att den var till för att dricka ur. Silverfärgad med gyllene mönster. Blå stenar prydde kanten i en prydlig rad. Den. Gwyn snappade raskt åt sig föremålet och vände sig om för att fly med sitt byte, men stannade omedelbart. Skålen föll slamrande till marken, men hon var blixtsnabb att sparka undan den så att den gled in under en bänk och försvann in i skuggorna. I samma ögonblick mötte en främmande hane hennes blick. I det plötsliga ljuset från tryggheten utanför kunde hon se honom tydligt. Rödrosa till färgen och med horn på huvudet. Tillräckligt gammal för att vara ett direkt hot. Vad skulle hon göra nu? Blicken flackade till öppningen bakom hanen. Skulle hon kunna smita förbi? Kanske om...

I samma stund som Tibast förde skynket åt sidan hörde han ett högt slamrande inifrån, följt av ett skrapade. Han blinkade för att vänja ögonen vid dunklet, men det tog inte mer än ett ögonblick innan han lokaliserade inkräktaren. En konstig en, var det. Hon var mindre än honom, och troligtvis yngre, även om det nog inte skiljde alltför mycket på dem. Tibasts blick smalnade, och han lät skynket falla för igen.
     "Vad håller du på med?" Tibast var inte arg än, men rösten var definitivt hård och något hotfull. Utan att egentligen släppa henne med blicken försökte han se om hon hade förstört något. Tänk om hon hade kissat i hans säng. Hon såg ut som en sådan typ. Tibast grimaserade, och sträckte på sig i hela sin prakt.
     "Hur vågar du ta dig in här? Vet du inte vem jag är?" Usch, han hatade att behöva beblanda sig med pöbeln. Hon stod inför Numooris främste gladiator, och så hade hon mage att bryta sig in hos honom. "Jag är Tibast Stjärnsten, son till Aurora och Ivo Stjärnsten, barnbarn till Grendel, ledare av Tenebris. Jag är gladiator i arenan, en ärovärd titel, och jag kommer inte tolerera att någon liten sak-"

"Gladiator? Du?" Ett lätt skratt bubblade fram när hon inte kunde hålla sig längre, avbröt hanen mitt i sin storslagna, pretentiösa presentation. Det kunde väl ändå inte stämma. De gladiatorer hon sett hittills var stora, starka, och framför allt vuxna. Den här kunde inte vara mycket äldre än henne, vid närmare åsyn. En stor del av den rädsla och flyktinstinkt som först slagit henne rann av, och hon såg istället trotsigt tillbaka mot honom. Han hade inga bevis för någonting. Han visste inte ens varför hon var där inne. Hon kunde lika bra gått in i fel barack, så vitt han visste. Hon höjde skeptiskt på ögonbrynen.
   "Det tror jag inte på." Var fanns musklerna? Ståtligheten? Styrkan? Den respektingivande auran som fick andra att snällt kliva åt sidan? Hon hade sett det upprepade gånger. Den här Bitast Stjärnsten kunde knappast vara en sådan.

Tibast sänkte huvudet till hennes nivå och blottade tänderna.
     "Jaså?" Vem var hon ens? Ingen betydlig. Ilskan forsade ut i blodet, och Tibast tog ett steg närmare med tänderna blottade. Skulle någon märka om hon försvann? "Stick härifrån innan jag visar dig, råtta." Han skulle då inte tolerera att bli tilltalad sådär.

En känslig lögnare, var det också. Gwyn vägde bak ett steg när aggressionen blottade hanens tänder. Hon låg definitivt illa till om situationen eskalerade något mer. Det tänkte hon inte tillåta. Det var väl helt enkelt bäst att lyda den här gången, då. Uttrycket, som blivit avigt, mildrades plötsligt. Ett uttråkat leende tog plats i ansiktet.
   "Okej." Hon ryckte på axlarna och började med sävliga kliv röra sig mot utgången. Att slåss mot en dryg låtsasgladiator hade hon ingen lust med, inte när hon hade viktigare saker för sig. Dessutom var skålen, långt utom räckhåll, inte det enda möjliga bytet för dagen...
   Gwyn vecklade ut sin högre vinge för att föra undan skynket, tillräckligt mycket för att skymma hanens sikt. Det långa fingret på den vänstra vingen hakade i ett gyllene benband som låg ovanpå en duk precis intill ingången, och sekunden senare hade hon klivit ut i dagsljuset. Gwyn skyndade sig att trä loss guldet med tänderna och tog genast till luften. Hon behövde inte mer än några få slag med vingarna för att nå utom räckhåll. Hon studerade det lilla av sin fångst som gick att se framför nosen. Inte var det någon utsmyckad silverskål, men det var tillräckligt. Den största glädjen låg nästan i att ha stulit av fejkgladiatorn.

[Avslutat ;)]